Polarna: Mjölk och chips

Hej, käre hamburgarälskare. Efter ett nästan pinsamt långt avbrott och ett långdraget löfte om mer recensioner, kommer ett första inlägg på ett ganska bra tag. Det kan ses som ett skamligt reklaminslag, men eftersom jag, Vito Gogola, skapare av Movie Burger, och fyra övriga skribenter på sidan har att göra med detta, så känns det angeläget. Och ja, det har att göra med film.

Sommaren 2011 spelade jag, Anders Wallin, André Gogola och Felix Nyberg in ett pilotavsnitt till en potentiell humorserie nämnd Polarna. Med influenser från såväl It's Always Sunny in Philadelphia, till allt som har med Tim and Eric och sjuk humor att göra. Ett återkommande ord som dykt upp som respons på avsnittet har varit, i all okunskap om detta är positivt eller negativt, "random". Avsnittet handlar om fyra vänner som egentligen inte hänger med varandra för att de tycker om varandra, utan snarare för att ingen annan vill vara med dem. I detta pilotavsnitt, som heter Mjölk och chips, blir gänget precis innan vad som ska bli "årets filmkväll" bestulna på just mjölk och chips. Vad som följer är en bisarr och fullkomligt verklighetsförankrad odyssé in i Sollentunas djungler. Jag ska inte stå och prata om det, utan ska istället be er se avsnittet själva i detta inlägg.

Anledningen till varför detta avsnittet, som ursprungligen hade premiär 1 maj, dyker upp på Movie Burger nu, är för att filmen ska sändas på Sollentunas lokal-TV, nämnd Din Lokal-TV i Sollentuna. Om du bor i Sollentuna föreslår vi att du kollar. Om du inte bor i Sollentuna, föreslår vi att du temporärt flyttar över till Sollentuna. Annars går avsnittet som sagt att ses på nätet. Sändningsdatum är dock ännu oklart.

En annan viktig sak, som vi skapare uppskattar enormt, är om ni efter en titt på avsnittet skriver på den namnlista som går att finna här. Namnlistan visar upp stödet för fortsatt skapande av TV-serien och hjälper oss enormt. Ni gör dock givetvis som ni vill, men vi skapare, dels för oss själva men även å Movie Burgers vägnar, tackar er isåfall enormt.

Okej, och då tillbaka till ett lite överhängande tema på Movie Burger den senaste tiden. "Okej, så nu ska du avrunda med att Movie Burger snart ska starta igång på riktigt igen och att det tar lite tid." Ja, ni hade helt rätt. Dock är dessa orden helt och hållet sanna. Det har varit en hel del projekt båda professionellt och privat, men ett återuppfinnande av Movie Burger är inte bara i planeringsstadiet, utan det kommer att ske. Det kommer som sagt bara ta lite tid. "Rom byggdes inte på en dag" eller vad man brukar säga. Något gott väntar dock alltid till den som har tålamod. Så tappa den inte. Ert engagemang och intresse är trots allt köttet i den förträffliga delikatess Movie Burger blivit. Utan er, ingen hamburgare. Tack.

Movie Burger, fem år - fortfarande med smaken i behåll

För fem år sedan bestämde sig en 14-årig Vito Gogola, eller Vitor Hermansson som jag egentligen heter, för att min händelselösa blogg skulle bli en filmhemsida belamrad med filmrecensioner, artiklar och annat smått och gott. Inte för att jag egentligen hade stora planer så, men för att jag älskade film och var ganska ensam om det. Internet blev en utmärkt portal för mig att träffa andra filmintresserade, dela med mig av bra filmer och få tips själv. Med tiden blev Movie Burger ett utmärkt spelrum för mig att utveckla mitt skrivande, tänkande och även den dröm om att själv göra film en dag; en dröm som legat och bubblat i blodådrorna ända sedan jag såg min egentliga "mentor" inom film - film- och fritidspedagogen och den sanna eldsjälen Thomas Lindell - göra film när jag gick i grundskolan. Jag kan knappt ha varit 10 år, men blev direkt förälskad i filmkonsten.

Åren som kom följdes av ett enormt djupdykande inom film. Jag upptäckte Stanley Kubrick, då jag var runt 13. Jag åkte iväg till Sibirien för ett samarbete mellan min skolas filmorganisation och en där borta. Jag gjorde massvis med kortfilmer (Vissa mindre bra, som Morbid Gardener och Strange Dead. Det var då jag var fast i Peter Jacksons tidigare filmer och splatter i allmänhet.). Jag var på filmlägret NYFA vid Universal Studios i Los Angeles, USA. Jag såg film. Tänkte film. Andades film. När jag inte såg film, så recenserade jag. Jag fick till och med jobba på filmtidningen Allt om film och en av Sveriges största filmhemsidor dvdforum (numera Filmforum), tack vare Movie Burger. Till slut kom givetvis livet också ikapp en. Skola, resor, familj och vänner, men även livets alla krav, kunde ibland sakta ner hela produktionen på Movie Burger. Enorma dvalor övergick till explosionsartade recensionskriverier och så om igen. På ett vis är alltså Movie Burger en slags tidslinje över mig och min största passion sedan jag var 14 år och inte hade ett enda hinder framför mig. Det har jag inte nu heller.

Det är därför det är lite svårt att inte bli personlig och nostalgisk när Movie Burger ändå blivit så pass stort som det blivit. Visst, det är inte ett multimiljonföretag. Det är verkligen inte nya Facebook eller IMDb. Men det är mitt. Och det har hållit på i fem år. Dock kan jag absolut inte ta åt mig all beröm själv, för även om Movie Burger kanske började som ett personligt utlopp för film, så är Movie Burger i allra högsta grad något för alla. Vem som helst får skriva och vem som helst får tycka till. Alla har privilegiet att hata eller älska en film. Därför är Movie Burger mer en diskussion om olika åsikter om film, mer än vad det är ett bestämt utlåtande. Det går nämligen inte riktigt att ranka konst, men det går att diskutera om det. Det är gemenskapen i det som är drivkraften.

Med det sagt, vill jag utlåta ett enormt tack till Filip Åkerman, Axel Eklund, min egen bror André Gogola, Felix Nyberg, David Winsnes, Max E. Garberg, Johannes Nilsson, David Berggren, Albin Lanerfeldt, Anders Wallin och de två skribenter som använt de aningen kryptiska täckmantlarna Jesper och Straydog. Jag vill även tacka mina föräldrar, som hjälpt till med allt som har med Movie Burger att göra (såsom det senare ståhejet, som jag beskriver mer nedan) och alla de som följt bloggen - allt från de allra första, såsom batti (Vad hände med dig? Du försvann?), till alla de som följer oss idag, på såväl bloggen, som Facebook. Sist men inte minst, givetvis även ett stort tack till Thomas Lindell. Utan dig hade nog aldrig detta intresse väckts som det gjorde.

Movie Burger är fem år! Ett fyrfaldigt leve till (jag refererar till vår ursprungliga slogan) "din hamburgare på nätet".

Movie Burgers framtid

Jag har nämnt att Movie Burger kommer gå igenom några förändringar. Det har som sagt varit mycket på eget håll på senare tid. Jag har gjort kortfilmen Voyage som skolprojekt med några vänner. Jag har även gjort ett pilotavsnitt och ett gäng promos till den tänkta TV-serien Polarna, som jag gjort på egen hand med mina vänner. Det har dessutom varit mycket med universitetsansökningar, slutprov, resor och annat. Det har helt enkelt varit svårt att kunna sätta sig ner och på riktigt dra igång något - än. Förändring kommer dock. Det kan ta ett tag, men förändring kommer.

För drygt två månader sen upptäckte vi att ett nytt Movie Burger trätt fram. I korta drag tog de i princip upp all plats som gick att få med namnet "Movie Burger", på såväl YouTube, som Twitter (ett konto som vi bara månader innan tagit bort, eftersom vi ansåg att något sådant konto var onödigt). De fixade en betydligt bättre adress än omständiga movieburger.blogspot.se och bildade en verksamhet. Även om det från min synvinkel givetvis är ganska olyckligt, så är det inte direkt fel av dem att göra så. Movie Burger var aldrig ett registrerat varumärke; det var kort och gott en 14-årings stora, skriftliga debut.

Detta har dock medfört att en del förändringar kommer ske med Movie Burger. Mitt femåriga projekt kommer få en ny plats. Mer yta att röra sig på. Visserligen flera förändringar, men även flera möjligheter.  Självaste kärnan kommer dock aldrig försvinna - det som gör Movie Burger till det det blivit. Med blicken framåt mot god förändring och förbättring, kommer nästa fem år med Movie Burger se ljusa ut.

Vi hörs! Tack för att ni läser!

En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

How Stella Got Her Groove Back (1998)

Originaltitel: How Stella Got Her Groove Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Kevin Rodney Sullivan
Skriven av Terry McMillan och Ronald Bass
Medverkande: Angela Bassett, Taye Diggs, Whoopi Goldberg, Regina King, Suzzanne Douglas, Michael J. Pagan m.fl.

DENNA KÄRLEKSFILM valde jag i princip enbart på grund av det färgstarka, aningen konstiga, namnet. Vem är Stella? Vad menas med hennes "groove"? Och vad är det som ger tillbaka henne sitt, ja, groove?

How Stella Got Her Groove Back handlar om Stella (Bassett), en skild medelålderskvinna fast i en hektisk karriär som börsmäklare. I allt ståhej med jobb och uppfostring av sina barn, finner Stella knappt någon tid för sig själv. Hon har ingen motivation att lägga ned tid på en hobby och har ej heller en bästa hälft i livet att dela hennes tid med. Hon känner sig fast i konventionella rutiner, helt enkelt. Hon har fast. Hon har inget groove.

En dag får hon, tack vare en TV-reklam, idén att åka till Jamaica. Efter påtryckningar från både familj och vänner, ska hon äntligen få tid att bara njuta av livet, tillsammans med hennes knasiga vän Delilah (Goldberg). I den jamaicanska hettan och midnattsvindarna faller hon där i en romans med Winston Shakespeare, en glad och naiv 20-åring. Trots att det är emot Stellas ursprungliga principer att ens gå ut med en så ung kille, blir hon alltmer indragen i en glödande, sensuell romans. Under hennes semester i Jamaica börjar det kännas bättre och mer acceptabelt för Stella att ha ett intimt förhållande med någon som är hälften så gammalt som henne, men när rutinens trådar börjar dra i henne, börjar hon inse att denna relation inte kommer fungera. Eller kommer den?

How Stella Got Her Groove Back är baserad på en bok av Terry McMillan. Trots det, känns det som att handlingen är ganska mager. Det sker betydligt mer i filmen än det jag nämnt ovan, men stundtals känns de slumpartade och lämnar tittaren att inse att flera hål finns i manus. Jag vet inte om det är bokens "fel", jag har inte läst den, eller om det är filmen som misslyckas med att hålla händelseförloppet fängslande. Jag tror att filmen hade mått bättre av att vara kortare; denna film hade mått mycket bättre av att vara, säg, 90 minuter. Nu finns det lite för mycket tomrum, vilket gör att filmens senare hälft känns betydligt mer seg och tråkig, än dess faktiskt ganska spännande första hälft.

Om vi ska prata om hur väl deras kärlekspassion känns, så är detta inte direkt ett mästerverk. Vi får en uppvisning i en intim relation och visst, ibland är det väldigt fint, men berättandet är på ett sätt på tok för ytligt och överskådligt, att den sanna kärleken aldrig riktigt kryper sig in under skinnet på tittarna och sätter fjärilar i magen och fäller tårar. Det är fint, lite halvgulligt, men det går aldrig riktigt in på djupet. Nu kanske inte det riktigt var tanken med filmen heller, det får man acceptera, men ska inte en kärleksfilm få en att känna det underbara (och även det fruktansvärda) med osviklig romans?

How Stella Got Her Groove Back har definitivt flera goda sidor och funkar bra som en skön film att lägga blicken på. Det är inte en film som fastnar eller får dig vidare berörd, men det är en helt okej kärleksfilm och en annorlunda version av en kärlekshistoria, tagen ur en skild medelålderskvinnas synvinkel. På ett sätt är det hennes trängtan efter förbjuden frukt, konflikten mellan samhällets acceptans och hennes egen vilja, som gör filmen unik, för att inte tala om ett utsökt Jamaica dolt i orangea nätter, gula dagar och en sensualitet som susar bland bladen och viskar en i nacken. 2/5

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

50/50 (2011)

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Drive (2011)

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Half Nelson (2006)

Originaltitel: Half Nelson
USA/Färg/106 min

Regisserad av Ryan Fleck
Skriven av Ryan Fleck och Anna Boden
Medverkande: Ryan Gosling, Jeff Lima, Shareeka Epps, Nathan Corbett, Tyra Kwao-Vovo, Rosemary Ledee m.fl.

RYAN GOSLING var tidigare, för mig, ännu en pretty boy långt bort i Hollywood, vilket givetvis är en väldigt beklaglig bemärkelse. Det är som att ta ut all tänkbar potential på förhand av den enkla anledningen att personen ifråga uppmärksammats för sina "good looks". När jag och mina vänner började diskutera Goslings senaste Drive på tåget hem, insåg jag helt plötsligt att det faktiskt var Gosling som spelade huvudrollen i Half Nelson, en indie-rulle jag velat se sen den kom 2006. Givetvis skrotade jag mina fördomar och såg filmen och givetvis visade den ju enbart att Gosling är en väldigt bra skådespelare.

Half Nelson handlar om Dan, som pendlar mellan sitt jobb som lärare och sitt liv som tung drogmissbrukare. På en skola i New York undervisar han historia för ett gäng ungar, som alla ser Dan som deras häftiga och störtsköna idol, men det är enbart en i klassen - Drey - som verkligen vet vad som är på gång. Berättelsen om hur Dan försöker matcha sina motpoler till sysslor, samtidigt som han gör tafatta försök att finna kärleken och gå vidare i livet, vävs samman med Dreys liv som ung flicka i mitten av drogförhandlingar och spruckna familjeförhållanden. Dan och Dreys kemi blir på ett sätt drivkraften i filmen, även om filmen inte centrerar sig på deras relation, utan även väldigt mycket på dem som individer.

Med grovkornig film och oskarpa inzoomningar och närbilder skapar Ryan Fleck en skitig och närgående film, även om det konstnärliga draget till viss mån kan vara lite klyschigt, då även storfilmer som Crash använder sig av det medvetet halvskakiga fotot. Flecks fäbless för att filma så pass närgånget att vi ibland inte ens ser vad karaktärerna gör, skapar dock en viss originalitet i filmandet, samtidigt som hela berättelsen och både Gosling och Epps prestationer är fenomenala i sin enkelhet. Tillsammans med lämplig musik har vi en väldigt indie film, men det är samtidigt inget som talar om något negativt (då jag oftast känner att det är just de filmerna som vågar tänka utanför ramarna).

Fleck har gjort en film som i sitt avskalade sätt klart och tydligt berättar berättelsen om en man med ett självdestruktivt och väldigt annorlunda liv. I sin självdestruktivitet finner han ändå den konstruktivitet som är Drey och de andra barnen han lär ut, något som troligtvis får honom att fortfarande kunna stå på benen. Dock kan jag stundtals känna att Half Nelson följer ett visst recept för hur man ska göra en alternativ, mästerlig film som hyllas på filmfestivaler; det känns lite utnött. Dock är berättelsen i sig fin och fokus ligger inte direkt på narkotikan (där man vanligtvis kan sjabbla bort X antal minuter på lite häftiga drogsekvenser), utan handlar mer om Dans sätt att klara av ett hyfsat anständigt liv utan att ge upp drogen. Den ger en bild av stillheten och tristessen, tomheten, i en narkomans liv och inte så mycket om själva trippen; på så vis är det en film som håller en kopplad i just brottningsgreppet halvnelson. I allt raseri, spänst och frustration, är det enda Dan vill egentligen att hålla kvar den lilla tillvaro han faktiskt har. 4/5

Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Shooting Dogs (2005)

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Och gud skapade kvinnan... (1956)

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5