På drift mot Idaho (1991)

Originaltitel: My Own Private Idaho
USA / FÄRG / 104 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant och William Shakespeare
Skådespelare: River Phoenix, Keanu Reeves, James Russo, William Richert, Rodney Harvey, Chiara Caselli

ROAD-MOVIE, independent, tidigt 90-tal och homosexuella och prostituerade i fokus. Det är Gus Van Sant, utan tvekan. Ändå vet jag lite om den här snubben, som lyckas vara så konventionell man kan vara när man är kontroversiell nog att göra independent-film och dessutom ta upp ämnena som de ovan nämnda. Det var väl främst de tre första filmerna som kan kännetecknas med detta. I den första Mala Noche (1985), får vi följa en homosexuell ungdoms jakt på kärleken i Portland. Med ett svart-vitt foto blev filmen dock ingen publikframgång. Till skillnad ifrån andra filmen - Drugstore Cowboy (1989), även den inspelad i Portland - som blev Gus Van Sants stora genombrott. I den tredje filmen återkommer Van Sant till homosexualiteten, jakten på kärleken och ännu en gång till Portland. Filmen, vid namn På drift mot Idaho (1991) (originaltiteln My Own Private Idaho refereras till en låt av the b-52's), blev en lika stor framgångsaga som hans senaste film. På drift mot Idaho är också lite av en hyllningen till "den store" William Shakespeare då det vimlar av likheter och snodda citat ifrån hans pjäs Henrik IV utan att historierna egentligen är sammankopplade. Jag har inte sett någon uppsättning på Henrik VI och handlingen är för mig okänd, men antagligen är På drift mot Idaho lite av Gus Van Sants egna tolkning.

VI ÄR ALLTSÅ I PORTLAND, USA. Där träffar vi två riktigt bra kompisar: Mike Waters och Scott Favor. De både försörjer sig som prostituerade med både män och kvinnor som kunder. De bor i ett slaskigt tillhåll tillsammans med många andra prostituerade grabbar. Mike har hamnat där i försök till att överleva, för han har inga nära och kära som kan ta hand om honom. För Scott handlar det mer om att göra revolt mot hans förmögna fader och vanhedra honom. De har det väl egentligen ganska dåligt, men trivs ändå i deras umgänge. Men så bestämmer sig Mike för att åka till Idaho för att leta reda på hans mamma och "äventyret" tar sin start. Mike och Scott åker iväg på en kortare resa, vilket naturligtvis också blir en resa med en del drastiska följder, framförallt för en av de.

Är det någon som man extra mycket bör höja till skyarna efter att ha sett en film som denna, så är det nog ändå Gus Van Sant. Jag har varken sett någon av hans filmer som kom innan eller efter den här, men tycker det räcker med just denna för att förtydliga att han är kapabel till mycket fint. Regin är ju alldeles strålande! Inte nog med att den är övertygande, den är väldigt egensinnig också. Här låter han ögonen ofta falla på ganska råa miljöer, men man känner sig aldrig särskilt dyster, utan istället blir man upprymd och lustfylld över de färgstarka karaktärerna och fotot som inte alltid ter sig som det brukar. Jag kan ta ett exempel, som de två sexscenerna som ter sig väldigt annorlunda än de brukar te sig. Det är sällan sexscener görs riktigt bra, men här är ett grymt undantag. För när det börjar älskas låter han aktörerna stå still i olika positioner (det är alltså inte några stilla bilder) och så klipper han snabbt ifrån position till position. Det är faktiskt ganska underligt men leder väldigt effektivt till att vi får en klar bild av vad som händer utan att det blir alldeles för intimt och åldersgränsen kan i nödfall sänkas eftersom de mindre ändå inte hinner förstå vad som sker. Än mer förtjusande är landskapet på vägarna mellan Portland och Idaho. Dessa miljöbilder får vi inte så väldigt mycket av, men när vi väl får det så tycker jag det är ypperligt. Det är ju speciellt i dessa scener som man kan kalla filmen en "road movie", men dessa scener är så få så jag vet knappt om filmen förtjänar benämningen egentligen.

DEN ANDRA STOLPEN som håller upp detta drama är den magiskt agerande River Phoenix. Han spelar Mark, den förbryllande, funderande och förlorade pojken med narkolepsi som är kär i sin bästa kompis fast man "inte får vara det". Hans prognos krånglar till det en del, och gör att han vid koncentration eller rädsla plötsligt faller ihop och somnar; vilket kan leda till både komik och dramatik. Ändå är sjukdomens funktion i filmen bara att få oss tittare att tycka lite mer synd om grabben. Precis som i filmen, så tog också River Phoenix droger i privatlivet... Vilket blev hans död bara några år efter På drift mot Idaho hade premiär. Phoenix hade, precis som Heath Ledger som nyligen gick bort, en kort men väldigt framgångsrik karriär bredvid ett mindre framgångsrikt privatliv.

Så mycket mer finns inte att säga. River och Gus har både gjort sitt bästa för att sätta detta avant-gardiska mästerverk på filmkartan. Egentligen är det en ganska liten film, som tar andan på dig för stunden men absolut inte sätter allt för stora fotsteg i din hjässa. Men i all sin pluttighet känns det förstås helt rätt. På drift mot Idaho kommer inte att falla alla i smaken; vissa kommer att gnälla över det egentligen ganska enkla manuset, den småaktiga bildkvaliteten á la 90-tal och de lilla, men fantastiska ambient-styckena av Bill Stafford som enligt mig ger filmen en ännu mer unik touch, så att säga. Men precis som helan och halvan så kommer det finnas en annan del som tycker annorlunda. För mig står det väldigt klart att det finns en viss typ av människor som rent av skulle älska På drift mot Idaho. De största fanatikerna är då antagligen folk som själva var unga, eller rent av i tonåren, då filmen var aktuell. Sådana människor har antagligen den förmågan att bli rent utav nostalgiska av skådespelarna, regin och Shakespear-filosofin som stundvis tumlar igenom filmens storhet. Just dessa människor kommer också att häpnas över att få se ett "alldeles för lågt betyg" här under, fast jag har gett den "jättehögt". Men sådant får man tåla!

····