Mina jag & Irene (2000)

Originaltitel: Me, Myself & Irene
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Peter Farrelly, Mike Cerrone och Bobby Farrelly
Medverkande: Jim Carrey, Renée Zellweger, Anthony Anderson, Mongo Brownlee, Jerod Mixon, Chris Cooper m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAS EN KOMEDI av komedimästarna Farrelly. Denna gång blir det även ännu en Jim Carrey-film som recenseras. Varför? För vi på Movie Burger älskar dem.

Mina jag & Irene hör onekligen till en av Farrellys bästa komedier, där den skruvade handlingen verkligen är en av filmens stora fördelar. Filmen handlar om polisen Charlie som lider av problem. Han låter alla kliva på honom och är alltför snäll för att säga ifrån. Detta undertryckande av att vara arg och att säga ifrån har lett till en extrem personlighetsklyvning. Ibland är han den snälla Charlie, men ibland blir han den barske, tuffe och våghalsige Hank. Efter ett fall av mord och korrumperade snutar behöver Charlie hjälpa den unga damen Irene på hennes flykt från galna poliser och andra idioter. Saker blir knappast bättre då Hank kommer och förstör för Charlie, samtidigt som de båda jagen blir förälskad i Irene.

Det finns inget så härligt som en komedi med udda, men verkligt engagerande handling. Det utmärkta valet av skådespelare, Jim Carrey som schizofren (vem kan egentligen göra rollen bättre?), bidrar ju bara till filmens komikvärde. Udda scenarier blandat med just den där rubbade (men ganska oskyldiga) komiken Farrelly besitter gör att Mina jag & Irene helt enkelt blir en riktigt skön komedi.

Farrelly brothers har bara toppat detta två gånger. Jag måste säga att Min stora kärlek (2001) var roligare och klassikern Den där Mary (1998) måste ju ses som deras mästerverk. Dock är Mina jag & Irene definitivt en av deras bättre filmer och i denna sommarvärme känns det fel att åtminstone en gång bryta av gassande hetta mot lite skön, gärna romantisk, komedi.

Detta är en mycket rolig film. Visst kan man se Jim Carreys karaktär (eller karaktärer?) som något betydligt djupare än vad det är (visst är det ju något av en bedrift att ändå porträttera schizofreni med så lustig framtoning), men rent generellt ser jag Mina jag & Irene som en film som gör vad den ska: att vara riktigt rolig. Tro mig, såna filmer behöver alla. Njut. 3/5

The Heartbreak Kid (2007)

Originaltitel: The Heartbreak Kid
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Scot Armstrong, Leslie Dixon, Bobby Farrelly, Peter Farrelly, Kevin Barnett, Bruce Jay Friedman och Neil Simon
Medverkande: Ben Stiller, Malin Akerman, Michelle Monaghan, Jerry Stiller, Rob Corddry, Carlos Mencia m.fl.

BRÖDERNA FARRELLY har gett några av mina favoritkomedier (Den där Mary (1998), Mina jag & Irene (2000), Min stora kärlek (2001) och så vidare), därför är förväntningarna ändå relativt höga när jag börjar se på The Heartbreak Kid. Vad kan man då säga om bröderna Farrellys The Heartbreak Kid?

The Heartbreak Kid har egentligen det mesta som en Farrelly-komedi har: en typisk Ben Stiller, det blonda bombnedslaget (här spelad av en helt okej Akerman) och härliga karaktärer. Dock finns det något filmen saknar, något som tyvärr är väldigt viktigt för Farrellys filmer och som kanske är just det som gör att vi älskar deras filmer så mycket: filmens handling. Där vi har funnit väldigt märkliga och udda handlingar (en man tycker varenda ful tjej är hur vacker som helst för han bara kan se deras insida, en man med dubbla personligheter, två siamesiska tvillingar och så vidare).

The Heartbreak Kid handlar mer eller mindre om en småmesig San Francisco-bo (Stiller, i sin ständigt återkommande roll som "mesen") som inte riktigt kan glömma sitt ex och gå vidare (och som dessutom låter precis alla kliva på honom), som helt plötsligt finner en bedårande blondin på gatan av en händelse. Kärleken spirar, de två gifter sig och firar sin smekmånad i Cabo San Lucas, tills det visar sig att tjejen var betydligt jobbigare och knasigare än vad han först trodde. Plötsligt dyker en tjej vid namn Miranda (Monaghan) upp på semesterorten...

Scenarierna, karaktärerna och stämningen är riktigt Farrelly och där finns ju just den där känslan vi alla älskar i deras filmer. Dock känns det som att man inte riktigt lagt ner lika mycket tid på något av dessa som man gjorde i deras tidigare filmer. Allra minst har man valt att hitta på en tillräckligt givande handling för en komedi, utan väljer att ändå ta en ganska standardaktig "knasig kärlekskomedi" till handling.

Dock ska jag inte klanka ner alltför mycket på denna film. Jag blev stundtals väldigt road och det är definitivt en trevlig film, som tyvärr alltför ofta faller tillbaka i kärlekskomediernas klyschor. Dock ska där nämnas att The Heartbreak Kid är en mycket underhållande film, men tyvärr kommer den nog enbart ses som en liten bedrift hos bröderna Farrelly och en ännu mindre sådan i komedifilmens historia. Tyvärr. 2½/5

Min stora kärlek (2001)

Originaltitel: Shallow Hal
USA / TYSKLAND / FÄRG / 113 min

Regisserad av Bobby Farrelly, Peter Farrelly
Skriven av Sean Moynihan, Bobby Farrelly, Peter Farrelly
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Jack Black, Jason Alexander, Joe Viterelli, Rene Kirby, Bruce McGill, Anthony Robbins, Susan Ward m.fl.

DET ÄR INSIDAN SOM RÄKNAS, inte utseendet. Hur många gånger har man inte blivit tvingad att höra den moralkakan? Nästan dagligen får vi höra om vilken utseendefixerad värld vi lever i, och alla ohälsosamma skönhetsideal som gäller. Hur skulle det vara om det istället var ens insida, inre, som avgjorde hur attraktiv man ser ut? Det är just det som bröderna Farrelly utforskar i den här romantiska komedin med just det inre vs. det yttre som tema. Det är en smart, och lovande, idé som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra. De flesta filmerna tillhörande den här genren sitter oftast på en banal och nästan löjeväckande idé och utgångspunkt, tvärtemot de förutsättningar som den här filmen faktiskt har.

Den tämligen rolige Jack Black spelar ungkarlen och charmören Hal, som bara ser till kvinnornas utseende, och nästintill föraktar de mindre fagra kvinnorna. Men när han en dag oavsiktligt blir fast inuti en hiss tillsammans med någon författare, som med någon form av mystisk hypnos lyckas omvända hans tankesätt, så att det istället är människornas inre som speglar deras utseende. Alltså blir en snäll och smart tjej snygg på utsidan, medan en som är elak och otrevlig ful, om ni hänger med. Nästan genast träffar han på Rosemary (Gwyneth Paltrow), en tjej som egentligen är kraftigt överviktig och ”ful”, men i hans ögon är hon bland de hetaste tjejerna han lagt ögonen på. Det blir förstås rätt så komiskt när han träffar andra människor som ser hennes egentliga yttre. Och ja, det är ganska komiskt och bitvis väldigt roligt. Jack Black och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna sköter sig ganska bra, åtminstone inte sämre än vad man brukar bli bjuden på av en typisk schablonartad rom-com. Det kommer, självklart, en hel del klichéer och stereotyper under filmens gång, vilket är synd på tanke på vilken klipsk idé det var från början. Dessutom finns det några logiska luckor i konceptet, som inte är svåra att märka under filmen. Det är inte viktigt, men irriterande.

DET FINNS EN HEL DEL utmärkta skämt, men likaväl kommer det en hel del opreciserade och klichéaktiga lustigheter som inte är ett dugg bättre än de som brukar komma med en, för att ta ett dåligt exempel, Adam Sandler-film. Men trots allt det så är bröderna Farrelly ganska roliga, och jag drar på mungiporna, uppåt, flera gånger, även om jag ibland tycker att det är ett ganska enfaldigt och larvigt skämt. Huvudrollsinnehavaren Jack Black må inte vara vare sig något komiskt geni eller en stor skådespelare, vilket däremot Gwyneth Paltrow ibland är, men några gånger glänser han till i rollen som Hal, men inte tillräckligt för att jag ska bli imponerad av hans insats.

Min stora kärlek (2001) är egentligen inte mer än en godkänd film. Den har visserligen både sina poänger och stunder, och det var som sagt en bra och rolig idé som fanns från början. Men som romantisk komedi, som kan vara den genre som det produceras mest skit ifrån, blir den inte särskilt extraordinär. Varken romantiken eller komiken är hundraprocentig. I det stora hela lite av en halvmesyr av Farrellys. Jag väntar fortfarande på någonting riktigt roligt från deras håll.

··½