Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Blue Velvet (1986)

Originaltitel: Blue Velvet
USA / FÄRG / 120 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Skådespelare: Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan, Laura Dern, Dennis Hopper, Hope Lange, Dean Stockwell m.fl.

DET SOM JAG främst associerar David Lynchs filmer med är den unika och surrealistiska tonen som genomgående genomsyrar hans filmiska verk. Blue Velvet är på det planet inte något undantag. Redan från filmens första scen avslöjar Lynch sin fäbless för det konstiga, och aningen overkliga. Samma stil existerar i både, bland annat, Mulholland Drive (2001) och den relativt nya Inland Empire (2006).

Kyle MacLachlan är uppenbarligen lite av en favorit hos regissören Lynch, och innehade rollen som Agent Cooper i Lynch- och Frost-serien Twin Peaks. I Blue Velvet fortsätter han sitt samarbete med Lynch, genom att återigen ta på sig i huvudrollen, i ett fantasifullt och fascinerande drama, signerat David Lynch. Han spelar Jeffrey Beaumont, vars far nyss har åkt in till sjukhuset. Under en till synes ganska ordinär promenad finner en ett öra, tillhörande en människa. Den här horribla upptäckten drar honom, både villigt och motvilligt, in i en otäck och inte särskilt legitim härva.

Blue Velvet är en ytterst fascinerande film, i, till stor del, positivt bemärkelse. Jag är lite av ett fan av Lynchs mer surrealistiska och uppseendeväckande verk, och kan inte låta bli att fängslas av det karaktäristiska ljudet, musiken och fotot. Själva storyn är väldigt underlig, men samtidigt är det svårt att inte bli förtrollad av filmens svårfattliga ton. Under filmens gång inleder Jeffrey två väldigt komplexa och gåtfulla förhållanden med två olika kvinnor, och det är bitvis fascinerande att se hur Lynch manus hanterar hans förhållanden. De tre främsta huvudkaraktärerna, Jeff och de två kvinnorna, är alla tre oerhört intressanta karaktärer, och där måste jag även inflika visst beröm till skådespelarna. Laura Dern och Isabella Rossellini spelar kvinnorna, med MacLachlan som sagt spelar Jeff. Kyle MacLachlan har visserligen gjort mer minnesvärda roller, exempelvis i Twin Peaks, men hans aning introverta beteende och tolkning av sin karaktär är ändå värd en del beröm.

Blue Velvet balanserar ganska mycket på en tunn tråd mellan att vara en komplett surrealistisk och konstnärlig film, och att vara en ganska ordinär kriminalare. Jag gillar balansgången, även om det inte är en helt fulländad film. För mig kan det bli en aning för konstigt ibland, och helst hade storyn gärna kunnat bjuda på någonting mer… tja, extraordinärt, paradoxalt nog. Trots den annorlunda stilen och det konstiga, så känns ändå storyn ganska tunn för att bli ett riktigt mästerverk. Men det är ändå en alldeles utmärkt film, även om den säkerligen inte kommer att falla alla i smaken. Men för mig, som gillar Lynch stil, så var den en väldigt bra film. Om ni gillar David Lynchs andra verk, så kommer Blue Velvet knappast att göra er besviken. En magnifik filmupplevelse

····

Inland Empire (2006)

Originaltitel: Inland Empire
USA / FRANKRIKE / POLEN / SVART-VIT / FÄRG / 180 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Skådespelare: Laura Dern, Justin Theroux, Peter J. Lucas, Karolina Gruszka, Jeremy Irons, Jan Hencz m.fl.

LYNCH-FEELING. Sen jag för första gången fick höra tala om David Lynch och hans så kallade fantastiska filmer har det alltid varit Lynch-feelingen som jag suktat efter. Jag visste inte riktigt vad det var men jag misstänkte att det fanns någonting som skulle kunna benämnas så i filmerna. Vad jag hade hört var det någonting mörkt, surrealistiskt och spännande. Sen till slut såg jag min första film av David Lynch - pinsamt långt efter den där gången jag först hörde talas om honom - och det var varken Elefantmannen (1980) eller Blue Velvet (1986) som jag fick beskåda. Nej, för efter tre års jobb så var Lynch aktuell med en ny film. Inland Empire (2007), som för tillfället går på somliga biografer, blev filmen som stiftade bekantskap mellan mig och den sanna Lynch-feelingen. Jag vet fortfarande inte hur de andra filmerna är, men den här filmen svarade emot det mesta jag hört.

Det går inte många minuter förrän jag vet att den här filmen är en mardröm. En tät, fruktansvärd mardröm med en kvinna i centrum. Kvinnan heter Nikki Grace och spelas av Laura Dern. Hon är en gåtfull kvinna och det känns som om desto mer vi veta om henne, desto mindre vet vi om vem hon egentligen är. Skådespelerska är hon i varje fall och hon har precis fått en roll i Kingsley Stewart (Jeremy Irons) romantiska film där hon och hennes motspelare Devon Berk (Justin Theroux) spelar huvudrollerna. Men så visar det sig att filmens manus från början är en gammal folksaga som har sitt ursprung i zigenartrakter och dessutom är förbannad. Men inte nog med det, vid ett tidigare försök att spela in filmen så avled de två huvudrollsinnehavarna. Kan det verkligen finnas en förbannelse i manuset? Ja, fortsättningen kan ni säkerligen lista ut. Men är det verkligen ett mord som vi tittare får bevittna under denna tre timmar långa färden i ett Lynchfärgat landskap? En mardröm kanske är vad vi borde kalla det. Men det värsta är, att Inland Empire, är ingen dröm.

Men så lättar det till och då och då bryts spänningen. I flykt från verkligheten lär Grace känna ett gäng prostituerade kvinnor som glädjas, skrattar och dansar till uppiggande musik. Men så lätt har hon det sällan och oftast är det ett rent oförklarigt mörker som faller över henne. Det är inga tragiska händelser, det är inga seriemördare, men det är en rädsla som helt makalöst förklaras i bild genom kamera, ljus och en Laura Dern i en huvudroll som upplyst i nakna närbilder visar frukta så som bara Dern kan vissa den. Att Dern inte visste vad det var för film hon skulle vara med i när inspelningarna började - utan litade på hennes gamla regisörkompis - syns nästan, men det gör knappast hennes insats sämre utan snarare bättre. De flesta scenerna är mest stämningsfulla, men några är skrämmande. En favoritscen visar de hemlösa människorna som ständigt ser döden omkring sig, men ignoerar den med diverse småprat, den är skrämmande på ett annat sätt...

TID OCH RUM är aldrig någon självklarhet. Den första halvtimmen kommer du kanske kunna förstå, men jag tror det finns få som verkligen hänger med i svängarna när filmen får fart. Var, varför och vem, är tre frågor i centrum. Den första frågan listar man nog ut om man hänger med ordentligt, men de andra och speciellt den sista är desto svårare att förstå. "Vem är hon?", är en fråga som flera gånger helt plötsligt dyker upp i filmen. Ja, vem den gråtande flickan framför teven kan vara, kan bara du själv som enskild individ svara på. Men att finna ledtrådar till din teori i en sån här förbryllande film är knappast enkelt. För då och då blir det surrealistiskt. Det finns en återkommande överblick över ett rum där tre kaniner bor, de klär sig och rör sig som människor och kan prata engelska. Tystheten och deras långsamma väntande kommentarer ger en kyllande känsla. Rena fenomenet ger en obehaglig stämning. Men det är inte nog med det; när de genomarbetade kaninreplikerna kommer efter små vinklingar på kaninhuvuderna följer det ett publikskratt, som om scenerna vore tagna från en talk-show eller dylikt. Är kaninernas liv en parodi på oss själva? Blir min tanke. Mer intressant blir det dock att när man dribblas tillbaka till Grace livsfarliga problem så vill man helst av allt bara tillbaka till den där scenen med kaninerna. Kände man sig tryggare där? Känner vi mer empati för djuren som klär oss som oss än för kvinnan med problem vi inte ens kan sätta ord på? Antagligen var det bara det estetisk dödligt vackra som jag vill ha mer av, men tänk om inte, det är inte alltid lätt att veta hur man själv som människa tänker. Då sätter sig bismaken på läpparna.

Jovisst är tankeställare kul, en del av dem är djupa och andra är mest detaljer man lite hastigt kan tänka över. Men dessa frågor hör inte till den stora delen av njutningen i Inland Empire utan för mig är det Laura Derns skådespelarteknik och David Lynch filmskapande som får mig att inte må som en skit efter dessa tre timmar av dunkla drömmar. Det lättar upp och får mig att inte känna mig så nedstämd överhuvudtaget. Snarare är jag glad över en briljant genomförd film och någonting konstnärligt och vackert. Men jag vill ändå få det sagt att jag antagligen inte kommer vilja se den här filmen igen de närmsta fem åren trots dess kvalitét. För trots allt är det en lång, tung film som man inte orkar se så ofta.

····½

Wild at Heart (1990)

Originaltitel: Wild at Heart
USA / FÄRG / 124 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch och Barry Gifford (roman)
Medverkande: Nicolas Cage, Laura Dern, Willem Dafoe, J.E. Freeman, Crispin Glover, Diane Ladd m.fl.

DAVID LYNCH är mannen som kanske kan klassas som filmskaparen som gör världens märkligaste filmer, om vi nu bortser från Alejandro Jodorowsky. Med debutfilmen Eraserhead (1977) kom han att visa världen hur han skulle ta världen med storm; via surrealism, eller som vardagsmänniskor oftast kallar "allmänt flum". Wild at Heart (1990) kom att bli en hybrid mellan David Lynchs utspökade filmer och den tämligen "normala" Elefantmannen (1980), eftersom Wild at Heart både bjuder på skumma metaforer samtidigt som den visar tecken på den fullt mänskliga mentaliteten.

FILMEN HANDLAR OM ett par, Sailor Ripley (Nicholas Cage) och Lula Fortune (Laura Dern). Paret är ett ovanligt par karaktärer. Sailor Ripley är en Elvis-imitatör medan Lula bara är märklig. Paret är liksom inte precis som din mamma och pappa, utan snarare som om Ulf Lundell skulle gifta sig med drottning Elizabeth. Nåväl. Sailor har kommit ut ur finkan. Där träffar han sitt livs stora kärlek, sin flickvän Lula Fortune. Paret är udda, men de älskar varandra. De har dock ett problem. Lulas mor (som spelas av Derns riktiga mamma) gillar inte Sailor och gillar inte att hennes dotter hänger ihop med ett sådant avskum. En svart man möter då Sailor och konfronterar honom med en rad obehagliga kommentarer och påståenden. Sailor tar emot men försöker att inte bry sig om kufen. Mannen börjar alltmer trissa upp stämningen och avslutar sitt rabblande med att plocka fram en kniv och berätta att Lulas mamma har skickat honom för att döda Sailor. Sailor går genast i självförsvar och attackerar mannen i en oerhört, oerhört våldsam attack som genast introducerar filmen och tydligt bevisar det obehagliga och sjuka temat som filmen bär på för resten av filmen. Det är nämligen en av de mest våldsamma introduktioner någonsin, av de filmer jag sett. Förutspått att jag sett väldigt mycket film.

Lulas mammas plan gick inte genom, det var nämligen hon som anlitade den svarte mannen att döda Sailor. Hon finner dock inte sin förlust och anlitar en yrkesmördare att mörda Sailor, återigen. Sailor och Lula tar sin flykt på ett galet och händelserikt virrvarr av motorväg, hårdrock och makabra scenarion.

FILMENS OLIKA rollporträtt är faktiskt väldigt svårt att säga något om, och det av en anledning. Det är väldigt, väldigt obskyra "utanför-ramen"-karaktärer. Willem Dafoes karaktär Bobby Peru är en av de mest sjuka och perverterat äckliga karaktärer jag någonsin sett. Jag kan väl säga att rollprestationerna är bra, speciellt från Laura Dern, men det kanske även beror på att hennes karaktär inte är så förblånat sjuk. Det går till en fördel och även till en viss nackdel för filmen, eftersom det ibland kan kännas lite för sjukt, så att det helt enkelt blir för mastigt för att svälja i en enda film.

Handlingen är på toppform. Även karaktärerna. Trots att de är sjuka, så är de bra och intressanta. Precis då man tror att det blir för mycket, så stannar de upp och blir inte alltför, alltför sjukt, även om det, javisst, är skapligt sjukt. På deras väg genom USA möter de på olika personer och platser och det är genom detta som filmen lever vidare. Det är en hel del semisurrealism i filmen, även om det inte blir klara förvrängningsbilder och konstiga färger, så är det en slags surrealism som sträcker sig in i rötterna på en. Det är stämningen, den där skrämmande inblicken i en plats man trott varit säker, men som är så mycket mer osäker än andra ställen. Medan filmen bär på morbida och sinnesjuka rubbningar, så finns där även en rätt magisk känsla, så att filmen ter sig lite som en tidningsartikel om våldsmord blandat med en av J.K. Rowlings böcker.

FILMEN ÄR EN STÖKIG RÖRA av allt möjligt sjukt och är i grunden en svår film att recensera. Slutet var dock något som verkligen, verkligen höjde betyget och som är en av filmhistoriens bästa slut, enligt mig. Utan det här slutet skulle nog filmen hamnat på en stark trea. Varför? Jo, för att filmens svårsmälta scenarion blir lite för mycket om det inte vore för slutet som slätar ut filmen, slipar kanterna och faktiskt ger filmens så sjuka inre en mänsklig yta. Det märkliga, det sjuka, det obscena får ett vackert yttre och vi avskräcks inte längre för filmens alla depraverade och desillusionerade karaktärer. Allt får ett djup och den röran som filmen från början är blir finsorterat uti minsta rang.

Därför kan man faktiskt säga att jag älskar Wild at Heart. Känslan av en film som från början inte tycks komma någon vart, från att fånga ens hjärta och linda in det i hela filmens makalösa dramatik. Likt det stora, svarta hålet ute i universum, är Wild at Heart full av misstankar, gåtor och överraskningar och faktiskt en dimension helt omöjlig att förklara i ord.

····

Elefantmannen

Originaltitel: The Elephant Man
USA/STORBRITTANIEN 1980

Regisserad av David Lynch
Skriven av Sir Frederick Treves, Ashley Montagu, Christopher DeVore, Eric Bergren och David Lynch
Skådespelare: Anthony Hopkins, John Hurt, Anne Bancroft, John Gielgud, Wendy Hiller m.fl.

För att kortfattat berätta vad den här filmen handlar om (jag vill inte säga för mycket från den) så kan jag berätta att filmen är baserad på den verkliga historien om en av världens kanske mest deformerade människor. Han heter Joseph Merrick (nej, inte John som filmen så väl säger) och kom att kallas "Elefantmannen" under den tiden han levde.

Mel Brooks, namnet som kanske mest förknippas med Det Våras För-filmerna, hade länge velat filmatisera Joseph Merricks liv men hade aldrig hittat rätt man för jobbet. En dag stack Brooks då iväg för att se en obskyr sak nämnd Eraserhead, om en man som upplever kriserna och neurositeten med att skaffa barn på ett ytterst mardrömslikt sätt, med ständiga absurditeter genomsyrandes i hela filmen. Då Eraserhead kom biograferna, så kom filmen att bli en så kallat "midnight movie" och fick dyngsur kritik. Men nu, flera år senare, är den prisad från topp till tå som en modern avant-garde som flera gånger jämförts med andra mästerverk inom genren, såsom Metropolis och Doktor Caligaris Kabinett. Just den här filmen var svaret på den frågan han haft så länge. Nu kunde filmen om "Elefantmannen" få sitt fäste.

Trots sanningen, där nästan alla de bra historierna kommer från, verkligheten själv, denna obehagliga berättelse om en man, vars moder blev påtrampad av en argsen elefant under tiden han var ett foster (denna sekvens berättas mardrömslikt i filmen på olika håll) är så skrämmande och tragisk som den är, så kunde denna film totalt slarvas bort i en intetsägande Hallmark-film om den hade hamnat i fel händer.

Det stilrika svart-vita fotot ger en oerhört bra atmosfär till Londons mörkre delar. David Lynch gör aldrig bort sig och drar inte ett strå fel när det gäller hans träffsäkra regi. Någonting vi absolut inte får glömma är däremot Sir Anthony Hopkins och John Hurt. Båda två gör oerhört fängslande prestationer men under filmen drar ändå John Hurt det vassare strået och ger en prestation till oss som man bara kan tacka och buga för. Jag tror inte att någon skulle kunna porträttera Joseph "Elefantmannen" så bra som han gjorde det, 1980. Han ger en bild av en känslighet och en egentligen ytterst kultiverad och respektvärd man och på ett alldeles diamantklart sätt. De två, tillsammans med en handfull andra talangfulla skådespelare, gör denna film, skådespelarmässigt sätt, oerhört starkt.

Make-up är dock inte att förglömma. I den här filmen får de Hurts mask att likna nästan på pricken ansiktet av Joseph Merricks riktiga ansikte och gör det faktiskt på ett bra sätt utan att få det se alltför plastigt eller B ut.

För er som sett David Lynchs tidigare Eraserhead så vill jag lova att ni kommer finna flera stilar och grepp använda i denna. Man märker klart och tydligt, under vissa skeenden i filmen, att det är samma man bakom den neurotiska, krullhåriga mannen i industrisamhället i filmen Eraserhead.

Filmen väcker en tanke på hur löjligt viktig ett utseende kan vara nu för tiden. Nu kanske jag tar upp det värsta exemplet, men visst stämmer det.

När jag ser hela filmen i helhet, från början till slut, så kommer jag inte direkt på något så tragiskt, grymt och obehagligt i filmväg, som träffade precis där det aldrig träffats förut. När allt faller på plats, Hurt, Hopkins, Lynch, Brooks (tack för att du ville göra denna film) och en rad andra minnesvärda namn, så blir slutresultatet alldeles fantastiskt och tänkvärt. Det blir en film som håller dig i tankarna båda under och efter filmen. Det är trots allt så en film ska vara.

Vila i frid, Joseph Carey Merrick och Frederick Treves, mannen som drog ut Joseph ur den ställningen han hamnat i och gav honom flera, flera bra dagar av lycka.

·····