Lords of Dogtown (2005)

Originaltitel: Lords of Dogtown
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/107 min

Regisserad av Catherine Hardwicke
Skriven av Stacy Peralta
Medverkande: Emile Hirsch, Victor Rasuk, Rebecca De Mornay, John Robinson, Michael Angarano, Nikki Reed m.fl.

DET ÄR ALLTID SVÅRT att recensera en film utifrån ett brett perspektiv, för att få ut en allmän utvärdering av filmen som gemene man samtycker med. Därför väljer jag oftast att inte att gå utefter den konventionella strukturen, utan efter eget tycke. Därför kan jag se mediokra dussinfilmer som 17 Again (2009) och ändå tycka att det är en ganska bra film. Kanske inte för att jag skulle ranka den som ett mästerverk eller för att den alls innehåller anmärkningsvärda delar, utan mest för att filmen var ganska rogivande. Dock försöker jag ju ändå skilja agnarna från vetet, det kommer till exempel aldrig ske att jag jämför mästerliga O Lucky Man! (1973) med roliga, dock ganska taffliga, Maffia! (1998). Hursomhelst ska ni veta att följande film är skriven av en Heath Ledger-beundrare med förkärlek för sommar och att åka rullbräda.

Lords of Dogtown (2005) handlar om det, inom skejtvärlden, legendariska The Z-Boys, vars skejtstil kom att prägla skejtandet världen över. Filmen berättar om starten för kända skejtare som Jay Adams, Tony Alva och Stacy Peralta (som även är manusförfattare till denna film), där Skip Engblom (Heath Ledger) är gängets coach.

Filmen är, rent handlingsmässigt, inte särskilt speciell och den stora godbiten blir den unika sporten de utövar, nämligen skejtande. Med ett klanderfritt foto i högkontrast blir filmen en liten kinematografisk godbit, även för det medvetet skakiga fotot. Skådespelarmässigt finner vi, förutom en fin och unik prestation av Heath Ledger, även en något mager prestation av annars lysande Emile Hirsch. Victor Rasuks porträtt av den diviga Alva, men även Michael Angarano och John Robinsons prestationer, är fina och visar tydligt skillnaderna mellan ungdomarna, där Alva framställs som egoisten, Sid (Michael Angarano) som den justa polaren utan talang och Stacy (John Robinson) som den godhjärtade. Eftersom den riktiga Stacy Peralta står för filmens manus är det svårt att veta hur pass verklighetstrogen och objektiv filmens porträtteringar är, men Peraltas manus är onekligen välstrukturerat.

Lords of Dogtown är kanske inte den bästa skejtfilmen (fast den enda jag sett) och jag har sett de flesta av skådespelarna göra bättre (Emile Hirsch i Into the Wild (2007) eller John Robinson i Elephant (2003)) och jag tror att helhetsintrycket till viss del höjts, då jag såg den efter ett hektiskt skejtande med min bror, som råkade förefalla på samma dag som framlidna idolen Heath Ledger skulle ha fyllt år. När jag såg filmen för första gången var det en klart godkänd film, men när jag ser den andra gången ger den bara en sån inblick i den stundande sommaren, att det är svårt att väja för att säga att man njuter av alla dessa raska skejtscener i 1970-talets Los Angeles. Om inte annat, så kan det i alla fall ses som mina gratulationer till Heath Ledger, var han än nu är vid denna tidpunkt, på det som skulle ha varit hans 31:a födelsedag. 3/5