Amadeus: The Director's Cut (1984)

Originaltitel: Amadeus: The Director's Cut
USA / FÄRG / 180 min

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Peter Shaffer
Skådespelare: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Simon Callow, Christine Ebersole m.fl.

JAG HAR HITTILLS skrivit 6 recensioner och alla har jag tyckt varit överdrivet korta. Kolla bara på Donnie Darko (2001), är ju bara några meningar. Detta är ju deprimerande, men nu ska jag allt skriva en recension som är mycket, mycket längre och bättre. En recension jag varit stolt över var Elephant (2003) som icke uppmärksammades så mycket.

Nu sitter jag har och ska nu framkalla ett långt och väluttänkt inlägg av denna storslagna film av Milos Forman. Jag hoppas att fler kommer vilja se den här filmen efter min recension. Allt detta började med att jag och min bror kollade på TV, vi kollade på varje kanal då vi plötsligt såg att de visade Amadeus (1984) på SVT. Jag var rädd att den här filmen skulle bli en lång och tråkig film men ack vad jag hade fel, jag tänker ju sedan på att det faktist är Milos Forman, en favorit. Detta mästerverk är så svårt att berätta men jag ska försöka formulera det på bästa sätt. Och förresten, innan jag börjar skriva - skriv en kommentar, va? Det vore verkligen snällt av er. Jag hoppas ni kommer ha kul när ni läser denna recension.

FILMEN ÄR en biografi av Saileri som ständigt blev avundsjuk på Mozart. Mozart, som inget vet om att Saileri själv hatar Mozart mer än allt annat. Men Saileri dyrkar ändå hans vackra, ljuvliga musik. Mozart, en irriterande, fnittrande kompositör. Saileri, en italienare som tror han är bäst inom musik. Men innerst i hans hjärna vet han att Mozart är en begåvad mästare inom musik. Saileri är en man som på utsidan visar sina förmåner och sin vänlighet men på insidan visar han ondska. Karaktärsstudierna är mycket bra, du vet exakt vem de är.

Fotot är mästerligt, regin är också minst sagt mästerligt. Längden gör filmen bara bättre egentligen, du sitter där i över tre timmar och tröttnar aldrig. Scenografin och bakgrundsmusiken är otrolig. Den gamla och vackra musiken ger ett väldigt bra intryck. Den är lite icke-linjär, filmen är lite av en "flashback", men jag skulle nog inte kalla den för en icke-linjär film. Det mesta av filmen är linjärt. Den linjära berättartekniken är väldigt bra och ger en bättre bild av filmen.

När du väl har suttit och sett filmen till sitt slut, kan du inget mer än att älska den. Du tänker att Mozart förtjänade bättre, du tänker på Salieri, du tänker på alla karaktärer som en gång i tiden fanns. Sedan tänker du på hur bra gjord filmen var. Du kan inte göra mer än att ge den en 5:a. Den här filmen är en film du kan se om och om igen. Trots längden. Jag kände så i alla fall. Och det är jag stolt över.

·····

Gökboet

Originaltitel: One Flew Over The Cuckoo's Nest
USA 1975

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Ken Kesey, Bo Goldman och Lawrence Hauben
Skådespelare: Jack Nicholson, Louise Fletcher, William Redfield, Michael Berryman, Peter Brocco, Dean R Brooks m.fl.

Den här filmen är baserad på Ken Keseys roman med samma namn. Det är ingen större skillnad på filmen och boken, förutom en rätt stor detalj. Boken är inte berättat ur Randle McMurphys synvinkel. Den är faktiskt berättad utifrån "indianen" Chiefs synvinkel. Ni förstår vem det är när ni ser filmen. Just därför att denna detalj inte var med så såg aldrig Kesey filmen, i vrede. Det sägs att han fortfarande inte sett filmen och det sörjer jag för. Han har nämligen hållt sig borta från ett utomordentligt mästerverk.

Filmen handlar, som sagt, om Randle McMurphy, som spelas av Jack Nicholson, allas favorit. Han är en småfifflare som krävt vård på ett sinnessjukhus, eftersom han inte vill bli insydd i finkan, helt enkelt. På sinnessjukhuset möter han en hel del olika karaktärer. Den stumme indianen Chief, den melankoliske Billy Bibbit och resten av patienterna på sjukhuset. Där får han även träffa personen som är värre än den sjukaste på mentalsjukhuset, sjuksköterskan själv. Högsta hönset.

Filmens handling är mest om livet på sinnessjukhuset, hur Randle gång på gång ska irritera högsta sjuksköterskan Mildred Ratched (Louise Fletcher i en oerhört bra rolltolkning, hon fick en Oscar® för) och hur han samtalar med mentalsjukhuspatienterna som vanligt folk, folk som inte är "farliga" eller rakt genom dumma för deras störning. McMurphy gör någonting legendariskt, han sätter sig emot det absolut högsta hönset på sjukhuset. Något som tar sitt pris, ser det ut som.

Scatman Crothers (kocken Hallorann i "The Shining") gör en fin roll som nattväktare och flera fina inhopp finns här. Jag har aldrig mött någon människa som tyckt illa om denna film efter att ha sett denna film och att filmen fick alla fem toppnumrena på Oscars®-galan (Bästa film, regi, manlig huvudroll till Nicholson, kvinnlig huvudroll till Fletcher och manus) talar verkligen för filmen själv. En film som får dig att bli chockerad, gråta och skratta i ett område där vi egentligen bara ska bete oss löjligare för de sinnessjuka, tror vi. McMurphy behandlar dem som vilka människor som helst, utan att vara mer barnslig eller löjlig och det står för filmens budskap och atmosfär. Då vi ställer oss frågan, som tag-linen lyder, om de i filmen är galna, vad är då vi själva?

····· (BOMBSÄKERT)