I Love You, Man (2009)

Originaltitel: I Love You, Man
USA/FÄRG/105 min

Regisserad av John Hamburg
Skriven av John Hamburg och Larry Levin
Medverkande: Paul Rudd, Rashida Jones, Sarah Burns, Jason Segel, Greg Levine, Jaime Pressly m.fl.

JAG FÅR INTE NOG av filmer som denna. Det är lite omoget och sådär, men det är kul. I Love You, Man är en film som, trots min kärlek för Judd Apatow-aktig humor, undflytt mig. När jag och mina vänner Anders och Felix hittade den i hyllan i hyrbutiken, var då valet givet.

I Love You, Man handlar om mäklaren Peter Klaven, en man som nyss har friat till sin flickvän Zooey. De är båda väldigt lyckliga över att de ska gifta sig och i uppbådet för bröllopet samlar sig vänner och familj för att planera, stötta och hjälpa till. Ganska tidigt inser då Peter, en man med många romanser bakom sig, att han inte har några riktiga vänner. Detta kan ses som ett förhållandevis otympligt problem, men som den unga man han är, har han inga manliga kamrater att dela glädjen med. De enda vänner som finns är hans bror, hans far och en alltför käck fjant till arbetskamrat, Tevin. I all oro inför bröllopet, börjar Peter att leta efter vänner och allra främst en best man, men vem? Hur? Efter en tids märkliga "dejter" stöter Peter på Sidney Fife på sin egen visning, ett möte med oanade, men underhållande, konsekvenser...

I Love You, Man är en härlig film om något så ovanligt som en man utan några egentliga vänner. I många filmer stöter vi på det typiska grabbgänget eller han som inte har några vänner (och med det är ett givet mobboffer, utstött eller liknande). Här stöter vi bara på en vanlig man i sina bästa dagar, i full flärd med att gifta sig, utan en riktigt god vän vid sin sida. Med Paul Rudd och störtsköna Jason Segel i huvudrollerna, blir denna en given favorit när det kommer till vänskaplig kärlek.

Komedier av typen "Judd Apatow" blir ofta smutskastade för sitt någorlunda pubertala innehåll och överdrivna humor, men tanken med dessa filmer är väl sällan att framställa ett tungt, minnesvärt och odödligt verk i Bergman-stuk. De filmerna är så mycket mer lätta än så. Ingen i publiken eller av skaparna lär hävda att det här kommer minnas som ett av 2000-talets guldkorn, men det är ej heller tanken och det är kanske just därför jag älskar filmer som I Love You, Man. Det handlar inte om att bli inskriven i tunga cineastiska böcker, där högt uppsatta skribenter sätter ut filmer som förändrade världen. Ej heller är syftet att tränga sig in i våra psyken och stöka till. Den är helt enkelt där för att underhålla, få oss att skratta eller rent utav muntra upp oss i vår vardagliga stress. Nog för att vi, genom tiderna, fått ta del av mästerliga filmer, filmer som tagit alla våra sinnen med storm, men ibland är en skål med chips, en kall läsk och en film som denna kanske det som behövs för att sätta guldkant på tillvaron. "Slapping the bass!" 3/5