En kärlekshistoria (1970)

Originaltitel: En kärlekshistoria
Sverige/Färg/115 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Ann-Sofie Kylin, Rolf Sohlman, Anita Lindblom, Bertil Norström, Lennart Tellfelt, Margreth Weivers m.fl.

ATT FÖRSÖKA SKAPA en Alla hjärtans dag-filmlista på en svensk filmhemsida utan att nämna Roy Anderssons En kärlekshistoria borde vara straffbart. Efter alla tusentals kärleksfilmer som dyker upp världen över, inte allra minst från USA, torde dock den vanliga människan tro att den sanna, filmiska kärleken uppstår i ett land långt borta, bortom alla våra drömmar och vildaste fantasi. Vi behöver dock aldrig korsa vårt lands gränser för att finna en kärlekshistoria så stark, så äkta och så uppriktig, att vi faktiskt börjar tvivla över om ung tonårsromans faktiskt kunnat porträtteras bättre.

Roy Andersson har gjort en film där han satt våra unga tonåringar Annika och Pär i det samtida socialdemokratiska Sverige på 1970-talet, i ett klimat härjat av vuxna som, trots sin ringa ålder och påstådda visdom, inte kommit mycket längre än vad Annika och Pär gjort. När man läser filmens titel och skådar den tidslösa bild som fått fånga hela filmens själ sen dess premiär, får man ofta för sig att En kärlekshistoria enbart är just en kärlekshistoria. Anderssons debutfilm är däremot mycket mer än så och det är i hans avskalade sätt och i den kontrast som finns mellan ungdomar och resten av världen, som mycket av det fina ligger.

Pär och Annika känner oerhörd kärlek för varandra, under en tid i deras liv där ingenting annat än dem, deras kompisar och vädret spelar någon roll. Och de borde inte bry sig om någonting mer heller. Deras ansvarslösa tillvaro kopplas dock, på väldigt enkelt men desto mer kraftfullt vis, till en värld av vuxna, av föräldrar, med krossade drömmar, i blåtiror från deras egen realisms bitterhet. På så vis är Anderssons berättelse inte bara en historia om kärlek och dess överlevnad, men också om dess död, hoppets död, vittringen av känslan av att äga hela världen och att allt är möjligt. Och att kärleken övervinner allt. Och att den inte gör det.

Essensen är dock inte att det är överdådigt. Det är inte för storskaligt. Andersson har inte suttit och tänkt att han ska göra en enormt djup film. Även om han kanske gjort det, så känns det inte alls överarbetat. Hans val av scener, händelser, sekvenser av kärlek och sommarnattens Stockholm, berättar precis allting han vill berätta. Denna slags romantik till människan, naturen och livet, men även den hårda verkligheten, gör Anderssons film till inte bara ett framstående verk om kärlek och samhället. Den gör den ej heller enbart till ett magnifikt verk från Sverige. Det är en film att njutas av betydligt fler runt om i världen. Även om dess skildring av svenska samhället på 1970-talet idag kan verka passé och kanske väldigt främmande för någon som inte är från Skandinavien, tror jag gemene man kan lära sig att älska Anderssons film på precis det sättet han eller hon vill, vare sig det är för kräftskivan, samhällsskildringen eller bara ren passion i mitten av en fotbollsplan. 5/5

Chinatown (1974)

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5

Electroma (2006)

Originaltitel: Electroma
FRANKRIKE / USA / FÄRG / 74 min

Regisserad av Thomas Bangalter och Guy-Manuel De Homem-Christo
Skriven av Thomas Bangalter, Guy-Manuel De Homem-Christo, Paul Hahn och Cédric Hervet
Skådespelare: Peter Hurteau, Michael Reich, Ritche Lago Bautista, Daniel Doble, Bradley Schneider och Athena Stamos

OJ, OJ, OJ. Vissa filmer. Det finns utan tvekan vissa filmer som med egentligen väldigt tunn handling lyckas ta en med storm. Kanske är det för att handlingen fokuserar sig på sökande, självperfektionering, den tvisten i våra sinnen som ibland kräver oss att vara perfekta. Jämt och ständigt möts vi av olika ideal. Detta slår hårdare på vissa, svagare på andra, men i någon form möts vi av tanken att passa in och inte sticka ut, och i sådana fall, så lite som möjligt. Allt beror givetvis på den sällskapskrets vi alla föredrar att umgås med.

Den världsberömda, franska duon Daft Punk har tidigare gjort (mer eller mindre) filmer, såsom D.A.F.T. (en kollektion av mästerliga videos) och Interstella 5555 (en anime-inspirerad följetong). I Electroma får dock Daft Punk själva kontrollen att göra deras alldeles egna film, utifrån deras egna regi. Och attans hur klockrent det kan bli i händerna på två robotar.

Filmen handlar om två robotar i ett varmt och öde bergslandskap någonstans i södra USA. Vi möter dem först längs en ensam motorväg i en svart Ferrari 412. Vad som sedan följer är en enormt rogivande, konstnärlig och fullkomligt underbar film med tydliga ekon från bland annat Stanley Kubrick, om att passa in. Robotarna är själva medvetna om att de är av plåt och utan känslor, men de vill till varje pris bli människor, ett tema som kan relateras till 200-årsmannen (1999). Underbara och inspirerande kameravinklar signerade Daft Punk-medlemmen Thomas Bangalter tillsammans med en väl vald låtlista sträckt från bland annat Brian Eno och Curtis Mayfield gör att filmen träffar precis mitt i prick i precis varje scen. För många kan de stillastående scenerna antas som tråkiga, men en död sekund lämnas aldrig åt denne som ger filmen sin väl värda chans.

En av filmens uppfinningsrika och surrealistiska scenarier.

Daft Punks häftiga robotutstyrsel och filmens innovativa vändningar, tillsammans med ett kokande bergslandskap, surrealism, Kubrick, klockren musik och resten därtill blir inget annat än ren filmkonst. Nog för att Daft Punk har en bit kvar att nå upp till ofantliga höjder (á la År 2001 - ett rymdäventyr (1968)), men deras debut som självständiga regissörer är för hisnande träffsäker och mästerlig för att femman ska undkomma. Med det nålsöga de har för att väcka känslor och den musikaliska träffsäkerhet och stämningsskapande de besitter finns inget annat inväntades än ännu en underbar, atmosfärrik filmupplevelse. Att Electroma inte riktigt fått se stormassans djup förefaller för mig som en tragedi, men kanske är det här ändå inte en film som den stora massan skulle älska på det sätt jag gör det på. Men stora massan har aldrig synonymt med den sanna rösten.

Electroma är utan tvekan filmen för den fullkomlige cineasten. Bild, musik, skådespel, regi, ja, allt passar likt pusslet. Efter en underbar film kan man lämna biografsalen med ett leende på läpparna, men när man sett Daft Punks Electroma - då banne mig ställer man sig upp och klappar händerna.

Saturday Night Fever (1977)

Originaltitel: Saturday Night Fever
USA / FÄRG / 118 min

Regisserad av John Badham
Skriven av Nik Cohn och Norman Wexler
Skådespelare: John Travolta, Karen Lynn Gorney, Barry Miller, Joseph Cali, Paul Pape, Donna Pescow m.fl.

JAG SVÄR ATT varje människa, ung som gammal, under någon period i sitt liv ser på sig själv i helhet och känner rastlösheten och hopplösheten med en själv. Känslan av att sticka någon annanstans, bara dra iväg och lämna allt bakom sig. Att det i regel inte brukar göra saker bättre, det är en annan sak, men att varje individ någon gång känt av att man vill göra något mer av den vardag man har och att den möjligheten inte finns där man själv befinner sig; det tror jag att varje person någon gång under sitt liv kommer känna av.

SATURDAY NIGHT FEVER är filmen om Tony Manero (John Travolta), en naiv, outbildad grabb som lever det sega och tveksamma livet i Brooklyn. Hans största dilemma är inte hans framtid. I hemmet där han bor i blir han frekvent utskälld av mamma och pappa, som inte har varken självkänsla eller känsla för deras son. Det medför att de ofta näst intill klankar ner på deras son. En dag får Tony en löneförhöjning på $ 4, vilket motsvarar 26,50 svenska kronor. Det är inte särskilt mycket för världen, men det är mer pengar. Faktum är att han är populär på jobbet och han kan sköta sitt jobb väl. Kommentaren från sin fader är varken positiv eller optimisk. "Four dollars? You know what four dollars buys today? It don't even buy three dollars!" Kul, tycks tänka, men Tonys knappa lön och hans löneförhöjning betyder mycket för honom. Han jobbar bakom kassan i en färgbutik. Tony har inga speciella drömmar, men han ser inte hans framtid bakom kassan i en färgbutik. Hans pubertala, sexistiska vänner uppskattar honom och Tony uppskattar dem, men han finner inte sin ro och sitt fulla jag i dem. För omvärlden är han en odåga och Tony är, om någon, varse om det. Dagarna går, tills kalendern kryssar lördag. Då går han till diskoteket "2001: Odyssey" och där är han kung. Han kan alla stegen, kan alla "moves" och alla älskar honom när han dansar. Där är han uppskattad till höjdarna och dämpar tillfälligt hans rätt menlösa vardag. När plötsligt vardagarna drar igång igen, planerar Tony mest inför lördagen. Han funderar på vilka kläder han ska bära, han kammar sitt hår och han övar danssteg. Till nästa lördag kan han framföra dem och ännu en gång känna sig som herren på täppan - som kungen över världen.

TONY MANERO vet dock vart hans framtid bär vägen. Inte i Brooklyn. Hans "lördagsfeber" är det bästa för honom, och det är det som driver honom. Men som lördag, som den enda dagen på en sju dagar lång vecka, är han bara en fånge i sitt eget territorium, i sitt eget hem. Det finns en scen i filmen då Tony sitter på en bänk tillsammans med Stephanie, spelad av Karen Lynn Gorney. Medan de sitter där berättar Tony om Brooklyn Bridge, som de kan se från bänken de sitter på. Han berättar brons exakta mått, exakta diameter och höjd och annan kuriosa om bron från Brooklyn till Manhattan. I den scenen går det faktiskt, såsom Roger Ebert en gång sade, att smaka på Tony Maneros suktande efter att sticka från Brooklyn. Den här Stephanie, som han möter på diskoteket och som även hon kan dansa lika bra som Tony, berättar att hon ska lämna Brooklyn, åka över bron och flytta till Manhattan. Tonys längtan efter att göra samma sak blockeras av att han är fast i Brooklyn och inte kan känna sig manad att bara sticka. I en scen på ett café vräker Stephanie ut kommentaren: "You live with your parents, you hang with your buddies and on Saturday nights you burn it all off at 2001 Odyssey. You're a cliche. You're nowhere, goin' no place." Givetvis sårar det Tony, för bakom den felfria fasaden på discogolvet finns en ungdom som inte vet vart han ska ta vägen med sin framtid, men känner av sig att Stephanie inte har mer än rätt.

DET VAR MED DEN HÄR FILMEN den då rätt okände John Travolta inte längre fick gå ifred på gatorna. Han blev känd över en natt. Dagstidningarna skrev om honom, killarna ville dansa som honom, tjejerna ville ha honom och det är lite av vad Travolta med all rätt förtjänade. John Travolta må ha tappat en hel del av sin talang idag, men om sanningen ska fram är John Travolta en mycket bra skådespelare. Om han är så mycket av en karaktärsskådespelare, det tål att tänkas på, men när han får rätt roll så gör han rollen rätt. Även Karen Lynn Gorney och övriga i filmen gör bra ifrån sig, även om John Travoltas vänner i filmen lämnar rätt mycket till övers att önska. Den glittrande glamouren, den sköna stilen och framförallt den pumpande musiken av Bee Gees är några av filmens starka motorer och sätter stilen för filmen och för dess stora kultvärde.

FILMENS PREMISS låg i en tidningsartikel som en gång i tiden trycktes. Artikeln skrevs av Nik Cohn. Att artikeln senare framgick vara falsk, det hör inte till saken, då filmens underlag var så otroligt passande, båda för 1970-talets rastlöshet och ungdomskultur. Handlingar om att en människa måste "sticka från en plats" a lá Five Easy Pieces (1970) är en stor del av USA, både litterärt och filmmässigt, som Roger Ebert berättar i en recension och är sannerligen inte nytt, men det är bra och väldigt, väldigt duktigt genomfört. Den dynamiken som väver runt filmen likt ett nystans garn är rent utsagt något av det bästa jag sett.

"SATURDAY NIGHT FEVER was Gene Siskel's favorite movie, and he watched it at least 17 times. We all have movies like that, titles that transcend ordinary categories of good and bad, and penetrate straight to our hearts. My own short list would include La Dolce Vita (1960), A Hard Day's Night (1964) and The Third Man (1949). These are movies that represent what I yearned for at one time in my life, and to see them again is like listening to a song that was popular the first summer you were in love."

SÅ UTTALADE SIG en av mina filmkritikerfavoriter, Roger Ebert, i sin inledande text till hans recension på Saturday Night Fever. Recensionen är en av de mest färgstarka och tänkvärda recensioner jag någonsin läst i mitt liv. Filmen är informativ på det sättet att den berättar om Saturday Night Fever, men den är även ett målande och vördnadsfullt minne av hans arbetskollega och kamrat Gene Siskel, som tragiskt nog avled efter en hjärntumöroperation 1999, vid 53-årsålder. Hans vänskap med sin kollega och kamrat är tydligt, än idag, fastän recensionen skrevs för åtta år sedan. Med det sagt recenserade han inte bara Gene Siskels favoritfilm utan även min. Huruvida jag kommer se hundratals bra filmer i framtiden, är och kommer Saturday Night Fever vara svår att rucka sin förstaplats på. Det finns många aspekter till varför det är så, men varför jag sätter en film som Saturday Night Fever på min förstaplats är högst personligt. Den träffade mig i hjärtat precis där det kändes som bäst. Jag har min personliga syn på den, min alldeles egna tanke om filmen som tillhör mig och ingen annan. Nu har jag inte sett Saturday Night Fever 17 gånger, jag har bara sett den 2 gånger, men jag tror, precis som min idol Ebert, att vi alla har favoriter här i livet. Då talar jag inte om de stora självklara Titanic (1997) eller Forrest Gump (1994), utan de där små filmerna som inte träffade den stora massan, men som träffade just Dig och ingen mer. Saturday Night Fever träffade mig hårdare än Muhammad Ali någonsin kan slå en på käften, längre än Sebastian Coe någonsin kan löpa och högre än Robert Wadlow någonsin kunnat bli. Saturday Night Fever är Favoriten. Russell Crowe kan säga en replik fel i Gladiator (2000), Stallone kan ha luckor i sitt manus till Rocky (1976) men John Travolta kommer aldrig någonsin att trampa fel på discogolvet.

De sju samurajerna (1954)

Originaltitel: Shichnin no samurai
JAPAN / SVART-VIT / 202 min

Regisserad av Akira Kurosawa
Skriven av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hiedo Oguni
Skådespelare: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Yoshio Inaba, Seiji Miyaguchi, Minoru Chiaki, Daisuke Katô m.fl.

DE SJU SAMURAJERNA kan vara någonting av de svåraste att ta sig igenom. Över tre timmars speltid, inte särskilt mycket "action", jämfört med dagens Hollywood-produktioner, och dialog på enbart japanska, som jag nog inte är den enda att inte förstå ett jota av. Men... Jag såg hela filmen, gjord utav Japans störste filmprofil, och jag ångrar inte en sekund av tiden som jag spenderade på att se filmen. Det här är så annorlunda från ytliga och action-smetiga rullar som man kan komma nästan.

Filmen handlar, i stort sett, om en liten by, någonstans i Japan, blir årligen plågade och hemsökta utav ett gäng med hänsynslösa banditer, som stjäl all mat de odlat, vilket gör att de nästan inte kan överleva. Men så lyckas de anlita sju stycken fruktade samurajer, som ska skydda deras by. Skådespelarna, som jag givetvis inte kände igen ett enda namn, då speciellt samurajerna, är briljant spelade av karaktäristiska och säregna skådespelare. Allt folk i byn känns dess värre som usla skådespelare, det känns nästan som att den store Akira Kurosawa skrikit till dem; "Okej, nu ska ni gråta och skrika så mycket ni bara kan, och så högljutt som möjligt". Men detta påverkar självklart inte helhetsintrycket någonting, utan allt det andra känns helt "mind-blowing" och estetiskt snyggt att statisternas skådespel är mer än förlåtligt. Akira Kurosawa har lyckats skriva ihop ett mästerligt manus som har inspirerat många amerikanska western-filmer, som till exempel 7 vågade livet (1960), och det här är ingenting annat än ett banbrytande mästerverk, för sin tid. Än idag kan vi, alltså de som kan njuta av ett tre och en halvtimme lång svart-vit rulle på japanska, förundras och imponeras av både ett intressant manus och ett mäktigt foto, som gör det här till en av de mest minnesvärda filmupplevelserna någonsin. Jag skojar inte.

VAD SOM är lite märkligt med filmen är att det inte riktigt finns någon kvinnlig huvudroll, även bland de mest notoriske karaktärerna av bybefolkningen, vilket kanske var lite naturligt när man skulle göra en äventyrs/action-film för femtio år sedan, men det behöver inte vara någonting negativt med det (ledsen, alla feminister). Istället har Kurosawa blandat ihop alla filmens element på ett hedersvärt sätt, som gör att efter filmens slut är det svårt att finna superlativ nog att prisa filmen med. Jämför bara med Den siste samurajen (2003) med vår kommersielle världskändis Tom Cruise, där allt bara handlar om häftiga action-scener och ytligheter, så är Kurosawas genialiska film en sån stor kontrast att man inte kan låta bli att hänföras. Jag är övertygad om att många, speciellt tillhörande den yngre målgruppen, inte kommer kunna uppskatta den här filmen, av olika skäl; så som att det är svart-vitt, för lite action, inte någon amerikansk hjälte, men det är bara synd för dem, för i min, helt subjektiva, smak är det här en av de bästa filmerna som någonsin gjorts, och det är möjligt att det aldrig kommer att göras en lika bra film, under min livstid.

Akira Kurosawa är en regissör som jag verkligen fått upp ögonen för och är ivrig att se mer av, då det här var det första som jag fick se av honom. Känner du att du har några, 3 och en halv, timmar lediga en gråmulen dag så föreslår jag att du åtminstone ger det här mästerverket en chans. "The farmers have won. We have lost."

·····

Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
USA / SVART-VIT / 110 min

Regisserad av Billy Wilder
Skriven av Charles Brackett, Billy Wilder och D.M. Marshman Jr.
Skådespelare: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson, Fred Clark, Lloyd Gough m.fl.

DET VAR BÄTTRE FÖRR. Inom film tänker jag oftast så, även om jag inte levde "förr" så är det lätt att se vilken klasskillnad det är mellan de flesta gamla och nya filmerna, i alla fall vad gäller manus och filmens uppbyggnad. Måhända att dagens teknik kunnat ge dagens filmskapare nya originella möjligheter att skapa en mer verklighetstrogen, eller häftigare film, men för mig spelar specialeffekter nästan ingen roll när jag bedömer en film, det viktigaste är manus (story,dialog), skådespel och fotot. Sunset Blvd. (1950) har ett magnifikt manus, trovärdigt och stämningsfullt skådespel och inte minst ett oerhört imponerande svart-vitt foto som ger filmen en ytterligare dimension av film noir och den mörka och ensamma tonen som genomsyrar hela filmen. Perfekt!
Joe Gillis (William Holden) är en fattig manusförfattare som får besök av kronofogden, där för att ta hans bil. Joe flyr iväg med bilen i en liten "biljakt", men bilen får punktering utanför ett stort och elegant hus, där han parkerar och går in i huset, och får där träffa den bortglömda stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson). Norma är vill desperat åter bli en filmstjärna, och Joe går med på att hjälpa henne med ett manus som hon har skrivit. Till slut flyttar Joe in i det jättelika huset, fullt med gamla foton och minnen från Normas tid som filmstjärna, men Norma blir allt mer avundsjuk på att Joe umgås med andra personer och kräver mer och mer av honom. Själva historien låter inte så särskilt speciell, men att under 50-talet göra en så här avslöjande och smått ironisk film om Hollywood var givetvis inte helt okontroversiellt, någonting som ingen annan filmskapare vågat göra, ger ytterligare en eloge till magnifike Billy Wilder.

FÖRUTOM JOE OCH NORMA, och den återhållsamme butlern Max, så får de flesta andra rollerna mer smälta in i bakgrunden, för trots att filmen berättas ur Joes perspektiv, och med hans berättarröst så är det Norma Desmond, den bortglömda filmstjärnan som desperat vill bli stor igen, som är centrumet här. Ingen kunde passat som Norma bättre än Gloria Swanson. Med sina dramatiska rörelser och besatta blick är Norma Desmond för mig en av de mest minnesvärda karaktärerna inom film någonsin, men det får icke förglömmas att William Holden som den panke manusförfattaren Joe är mycket bra, och kontrasten mellan honom och Norma är en till av filmens viktigaste beståndsdelar. Men det här är inte bara en rak och lång vacker film, det finns instoppade små oerhört oväntade överraskningar som ger filmen det där lilla extra, det som gör filmen till en av de bästa någonsin.

ATT FILMEN BÖRJAR med slutet är också ett till genidrag av Billy Wilder, som både regisserat och skrivit manuset, om än dock inte helt nytt. Billy Wilder har annars gjort gamla klassiker som I Hetaste Laget, Kvinna utan Samvete och Åklagarens Vittne, och jag har sorgligt nog inte sett någon av dem, men jag skulle bli förvånad om någon av dem skulle kunna vara bättre än Sunset Boulevard. Jag försöker förgäves komma på något fel med den här filmen, men jag tror ärligt talat att om det finns en fulländad film så är Sunset Blvd. i alla fall väldigt nära, för om någon sade någonting negativt om den här filmen skulle jag inte tro på det alls. Film blir knappt bättre än så här.

·····

Psycho (1960)

Originaltitel: Psycho
USA / SVART-VIT / 109 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Robert Bloch (roman) och Joseph Stefano (manus)
Skådespelare: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles, John Gavin, Martin Balsam, John McIntire m.fl.

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (1966), Once Upon a Time in the West (1968), År 2001- ett rymdäventyr (1968), Dr Strangelove eller Hur jag lärde mig att sluta ängslas och lärde mig att älska bomben (1964), Easy Rider (1969), Doktor Zjivago (1965)... Visst var 60-talet ett fantastiskt årtionde sett ur filmperspektiv, möjligtvis det bästa årtiondet någonsin, men den bästa filmen från det här decenniumet är enligt mig en film signerad Alfred Hitchcock; Psycho (1960). Alfred Hitchcock var väldigt produktiv under sina levnadsår och lyckades regissera cirka femtio filmer, många av dem är ofattbart bra, och han är utan tvekan en av de främsta regissörerna någonsin. Psycho är nog Hitchcocks kronjuvel, den mest kända och även den mest skrämmande filmen av skräck/thriller-regissören.

Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare på en mäklarfirma, som en dag blir besökt av en storkund som har köpt en fastighet för 40 000 dollar, kontant. Marion blir kommenderad av sin sin smått oroliga chef att lämna in den stora summan pengarna på banken, men Marion stjäl istället pengarna, för att kunna ordna upp sin älskares och hennes ekonomi. Att berätta mer om historien än det här vore både onödigt och elakt mot en framtida tittare, eftersom filmen innehåller en del överraskningsmoment och vändningar, som delvis gör den här filmen så fruktansvärt bra. Hitchcock hade redan innan Psycho blivit en erkänd regissör, genom att året innan gjort I sista minuten (1959) och två år innan Studie i brott (1957), som båda av många rankas som några av hans bästa filmer, men Psycho är inte alls lik Hitchcocks övriga filmer, och inte de övriga filmerna som gjordes då heller, Psycho är nog i ett eget fack bland Hitchcocks filmer, men trots sina olikheter med övriga mästerliga filmer från den tiden så är ändå Psycho den absolut bästa filmen från 60-talet, enligt mig. Men det existerar absolut karaktäristiska Hitchcock-drag, för vem om inte han skulle göra en film med ett TV-team istället för med hans "riktiga" team, bara för att ge Psycho ett så billigt och opåkostat utseende som möjligt, precis som med valet att göra filmen i svart-vitt, trots att färgfilmen var tjugo år gammal. Det finns goda skäl till att det har gjorts två godkända uppföljare till Psycho och en horribel nyinspelning av Gus van Sant, som annars gör bra filmer, från 1998 (en exakt kopia, med exakt samma dialog, musik etc. Den enda skillnaden är skådespelarna och att det inte är svart-vitt utan färg).

ALFRED HITCHCOCK är långt ifrån den enda som bör krediteras för det här mästerverket. Efter att ha sett filmen ekar fortfarande Bernard Hermanns gnisslande strängar i huvudet, som ett outplånligt minne från filmen. Anthony Perkins kusliga och skrämmande roll som den gåtfulle Norman Bates är en av filmhistoriens bäst spelade roller, Norman Bates är och förblir en av de mest oförglömliga karaktärera någonsin. De övriga skådespelarnas insatser är också av god kaliber, men här är det Perkins som är i centrum. Även Alfred Hitchcock gör som vanligt en "cameo" i filmen, om du spanar utanför Marions arbetsplats några minuter in i filmen så kommer du nog märka en rund liten herre med cowboy-hatt som går förbi. Joseph Stefano, som tyvärr gick bort ifjol, var "bara" trettioåtta år när han skrev manuset till filmen, och Hitchcock var till en början oviss om hur Stefano skulle klara uppgiften, han litade hellre på äldre och mer erfarna manusförfattare, men Hitchcock blev knappast besviken på slutresultatet, för manuset, som är baserat på Robert Blochs bok från året innan, är oerhört skickligt. Det är svårt att inte heller nämna den troligtvis mest berömda och ständigt parodiserade dusch-scenen, som de flesta känner till, trots att de inte sett filmen. Den blev skjuten ur otaliga vinklar, och intressant är också att trots offret står naken i en dusch så visas det ingenting naket, mycket beroende på den stränga censuren som existerade då. Efter att Alfred Hitchcock hade läst boken beslutade han genast att göra en film av den, och försökte köpa upp så många exemplar som möjligt av boken, även från privatpersoner, för att få handlingen så hemlig som möjligt, vilket också är anledningen till att jag valde att beskriva handlingen så kortfattat som möjligt.

Jag har alltid sett på Alfred Hitchcock som en man som kan bygga upp en spännande och intressant stämmning, och i Psycho lyckas hen perfekt med det. Det finns tio, femton filmer med Hithcock som är åtminstone mycket bra, men Psycho är och förblir min favoritfilm av Hitchcock, och en av mina favoriter bland alla filmer någonsin. Ett gott råd är att om du är det minsta intresserad av att se bra film så bör du absolut spendera din tid på Psycho. Förvänta dig ett rent mästerverk, ett fulländat mästerverk.

·····

Lysande utsikter (1946)

Originaltitel: Great Expectations
STORBRITANNIEN / SVART-VIT / 118 min

Regisserad av David Lean
Skriven av Charles Dickens (roman), Anthony Havelock-Allan, David Lean, Cecil McGivern, Ronald Neame och Kay Walsh
Skådespelare: John Mills, Tony Wager, Valerie Hobson, Jean Simmons, Bernard Miles, Francis L. Sullivan m.fl.

LYSANDE UTSIKTER (1946) skildrar den fattige och föräldralöse Pips väg från pojke till man från fattigt småstadsliv till rikemansliv i London. Det är en väg kantad av ödesdigra ställningstaganden och möten med extraordinära figurer som alla på olika vis ska komma att påverka hans liv och forma honom som person.

I sin enkelhet är Charles Dickens roman banal och aningen diffus. Men om man blickar in under ytan (vilket man självklart gör) är detta en rent ut sagt fantastiskt och framförallt innehållsrik berättelse. Vi får följa två till synes fullkomligt avvikande huvudkonflikter som sedan på ett överraskande vis flyter samman. David Lean lyckas eminent beröra olika emotionella plan. Han skildrar en pojkes små men goda gärningar som djupt påverkar en förfallen cynisk fånge på rymmen. Denna specifika händelse får under filmens gång oväntad betydelse med ett motsatt nästan ironiskt men väldigt vackert slut. Han visar samtidigt hur den envisa och gränslösa kärleken besegrar det djupaste mörker i livet och manifesterar en jämförelse mellan lyxigheter och vänskap som visar sitt självklara resultat.

I och med Lysande utsikter variation på tema, karaktärer och fantastiska miljöer innehåller filmen följaktligen olika sinnesstämningar. Vi har här en känslomässig blandning av Sunset Blvd. (1950), Mandomsprovet (1967), Frukost på Tiffany’s (1961) och en stor bunt ytterligare filmer som berör förvridna men sentimentala relationer. Hur som helst står Pip i centrum som mellanhandel när vi färdas från den ena historien till den andra relationen.

BILDSPRÅKET i Lysande utsikter är makalöst. Det genomförs ur dramatiska och emotionella aspekter med perfektion och även stil. Fotot är stundtals bländade vackert och kamerarörelserna imponerar med millimeterprecision. Det visuella språket talar för sig själv. Lean tillämpar i en scen en metod som Hitchcock numera anses vara upphovsmakare till. För att dramatiken ska kulminera låter han helt enkelt oss i publiken ta del av mer information än våra hjältar.

Regissörens kanske största bedrift är hur han lyckas berätta en så komprimerad och intensiv historia med ett behagligt tempo och en mäkta beundransvärd klarhet.Historien är vissa stunder också faktiskt skrämmande bisarr och hemsk vilket gör den ännu mer suggestiv.

SLUTLIGEN är brottslingen Abel Magwich andra entré formidabel och hans nyformade utseende och klädsel är slående. I den dramatiska sekvensen i båten framställs han genialiskt fasansfull men samtidigt hjälplös och sympatisk. David Lean är tveklöst en utav våra främsta filmskapare som besitter en unik bildkonst. Lysande utsikter är en fantastisk historia utan anmärkningar.

·····

Fönstret åt gården (1954)

Originaltitel: Rear Window
USA / FÄRG / 112 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Cornell Woolrich (novell) och John Michael Hayes (manus)
Skådespelare: James Stewart, Grace Kelly, Wendell Corey, Thelma Ritter, Raymond Burr, Judith Evelyn m.fl.

"Tell me exactly what you saw, and what you think it means?"

DEN OKONVENTIONELLE och framstående franske författaren Louis-Ferdinand Céline delar upp människan i två motsatta kategorier: exhibitionister och voyeurer. I Fönstret åt gården är det uppenbart att James Stewart framställs som en radikal version av den sistnämnda gruppen. Han är en betraktare, en fönstertittare som med nyfikenhet likt ett barn tar på avstånd del av andra människors vardag, anfäktelser och djupaste hemligheter. Detta är ett faktum.

Men ju längre in i berättelsen vi kommer och ju mer nyfikenheten tar kontroll över Stewarts agerande bleknas hans voyeuristiska karaktär bort och en exhibitionist träder fram. Han betraktar inte längre andras liv, han blandar sig i dem.

Fönstret åt gården (1954) berättar historien om en invalidiserad journalistfotograf (James Stewart) vars besynnerliga och oetiska tidsfördriv är att betrakta sina egendomliga grannar från sin lägenhet. När han blir vittne till vad han tror är ett mord delger han sin fästmö (Grace Kelly) om de misstänksamma företeelserna som äger rum på andra sidan gården. Så småningom blir även en detektiv och hembiträdet indragna i mordgåtan samtidigt som de resterande grannarna lever sina liv.

ALFRED HITCHCOCK inleder sitt filmiska mästerverk med en uppvisning av sin enastående visuella regi. Som elev i både den amerikanska och tyska stumfilmsskolan lärde han sig filmens viktigaste element, att berätta med bilder istället för dialog. Denna inledande scen är ett lysande, kanske det bästa exempel på hans kunskap och erfarenhet i detta område. I en enda lång kamerarörelse blir vi medvetna om att James Stewart har brutit benet och sitter i rullstol, hur han har hamnat där, vilket yrke han har och att det finns en kvinna i hans liv.

Strukturen i Fönstret åt gården bygger på en klippteknik uppdelad i tre bitar. Den är simpel men genialiskt effektfull som föranleder till nästan gränslösa möjligheter. Man låter filma en person, i detta fall Jimmie Stewart, som betraktar omgivningen. Därefter får kameran vila sig på det Stewart betraktar och slutligen vänder vi oss tillbaka till Stewart som tydligt ger uttryck för vad han ser. Här har vi den kanske renaste cinematografiska uttrycksformen som manifesteras i sin bästa skepnad och som genomsyrar hela filmens idé.

Att låta skådespelarna efterlämnas onämnda vore att synda. James Stewart gör sin bästa prestation någonsin (jämte sin insatts i Studie i brott (1958)) när han gestaltar den alldagliga mannen som vi så lätt identifiera oss med. Grace Kelly är filmrutans vackraste skådespelerska någonsin och porträtterar överklasstjejen Lisa Fremont genialiskt. Hennes entré är bedårande vackert regisserat av Hitch och fotografen Richard Burk. Hon lyser! Thelma Ritter inför en uppfriskande dos humor när hon gestaltar den snusförnuftiga Stella.

Den aningen gåtfulla relationen mellan Stewart och Kelly är en intressant faktor i filmens intrig. Stewart vänder ryggen åt deras gemensamma problem och använder grannarnas beteende och liv som en flyktväg att slippa ta itu med sitt förhållande. Men när dramatiken blir påtaglig, Stewarts entusiasm utvecklas till något ömsesidigt i deras relation och Kelly utsätts för fara börjar kärleken blomma ut. Grannskapet får Stewart att inse kärlekens skönhet.

HITCHCOCK har under sin karriär påstått att den fotografiska verkligheten är för det mesta orealistisk. Han ger uttryck av påstående bland annat i filmens sista dramatiska scen när Stewart blir överfallen av skurken Raymond Burr. Istället för att återge överfallet med en prosaisk helbild innehållande eventuella våldsamma slag och sönderslagna möbler ger sig kameran in i handgemänget och framställer scenen ur ett montage i snabb hastighet. Vi ser endast närbilder som visar ben, armar, händer och ansiktsuttryck. Publiken får delta i slagsmålet. Scenen blir intim och upplevs av oss som påtagligt våldsam. Realismen når sin maximala effekt.

Fönstret åt gården är utan nämnvärd konkurrens Alfred Hitchcocks främsta tekniska utmaning och hans mest genuina triumf. Vi följer historien ur EN mans synvinkel i ETT rum. Från detta enda perspektiv får vi ta del av flera skilda livsmönster som kantas av relationer och kärlek. I varje fönster blottas ett nytt liv, en ny idé och en ny intrig. Eftersom vi tar del av detta blir vi precis som Stewart, ofrånkomligen en fönstertittare. Vi kan inte vända bort blicken när nyfikenheten börjar dominerar över den moraliska människan inom oss.

Just den tvivelaktiga etiska aspekten i Fönstret åt gården påverkade inte Hitch från att genomföra sitt projekt. Han har så slående förklarat sin passion till mediet i ett yttrande om just detta: "Ingenting i världen kunde ha hindrat mig från att göra den filmen, därför att min kärlek till filmen är starkare än några moraliska betänkligheter."

·····

Truman Show (1998)

Originaltitel: The Truman Show
USA / FÄRG / 103 min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Andrew Niccol
Medverkande: Jim Carrey, Laura Linney, Noah Emmerich, Natascha McElhone, Holland Taylor, Brian Delate m.fl.

EN AV DE ROLIGASTE och mest fängslande sätten att skämta på är i satirens väg. Ibland kan satiren få en att gapskratta, ibland kan den få en att chockeras, men sannerligen är satiren den sortens humor som är sjuk, men samtidigt kul och som drar upp massvis med känslor som vi inte så ofta får ta del av i andra komedier av andra slag. The Truman Show (1998) är ett utmärkt exempel på en fullkomligt fenomenal satir. The Truman Show är en film som får mig att skratta, samtidigt som den får mig att chockeras och känna ett extremt medlidande. Varför, mina vänner, ska jag berätta för er i och med denna recension.

Truman Burbank är en man som lever ett förhållandevis klämkäckt och perfekt liv i ett litet 1950-talsaktigt samhälle. Hans jobbigt flinande fru Meryl Burbank och hans felfria kontorsjobb gör honom till en lycklig man med ett stort, vitt leende och glansigt, kammat hår. Vad Truman inte vet är att han är "the boy in the bubble". Varje steg han tar, varenda grej han gör, har spelats in. Från att han föddes tills att han nu är över 30 år, allt har filmats. Och inte för säkerhetssyfte. Nej, för underhållningens skull. Truman Burbanks liv är The Truman Show. Miljontals tittare följer hans vardag och vad Truman inte vet är att han är med i en serie om hans liv. Alla han känner i den fina, lilla staden; hans vän, hans fru, alla han känner, är bara skådespelare som gör ett 24-timmarsjobb att agera nära och kära till Truman, som tror att allt är som det ska. Det är bara Truman Burbank som är äkta. Truman är omedvetet under TV-"snillet" Christofs (Ed Harris i en mycket skrämmande roll) toffel. Allt från sol till måne, om det ska blåsa eller om det ska regna, det är Christof och hans TV-gäng som bestämmer. På så sätt blir Truman deras lilla offer, deras lilla ko, som de kan mjölka ur alla pengar på för att tjäna pengar. Och de har gjort det hela hans liv, utan hans vetskap.

JIM CARREY har här fått sätta tänderna i lite saftigare material, till skillnad från till exempel Den galopperande detektiven (1994). Här spelar han en fullt vuxen man som varit leksak för en gammal skitstövel och inte fått en proper uppväxt. Han har bara levt i en egen värld i hela sitt liv. Ett enda stort skämt. Carrey spelar rollen som Truman Burbank så otroligt bra, för innerst inne, i vilken scen som helst, ser det otränade ögat möjligen bara en man vid namn Truman Burbank som går till jobbet. Men innerst inne ser man det sårbara barnet inombords, barnet som inte vet vad han ska säga eller göra, barnet som inte vet vart han ska vända sig i en alltför perfekt värld. Att han har en fullkomligt plastlik fru gör inte saken bättre.

Vad filmen så komiskt leverar är då och då reklam. Till exempel ser vi Trumans vän Marlon dricka öl ur en burk. Inget speciellt. Men helt plötsligt hör vi honom säga: "Såhär ska en öl smaka" på ett typiskt reklamtonläge. Att Trumans liv är anpassat efter en TV-serie förekommer då ännu mer tydligt. Att det även är rena rama 1950-talstemat i staden han bor i och att de sedan kör sprillans nya Ford-bilar, är en annan slags ironi som bildas och passar i en satir som den här.

Inte bara skådespelet är perfekt, den lätt surrealistiska tonen i vissa sammanhang är alldeles utsökt, likaså fotot som verkligen speglar ett perfekt samhälle, fast helt utan resonans. Filmens underbara dialoger är även de så magnetiskt, elektriskt passande för filmen. Givetvis är en favorit: "Good morning, and in case I don't see ya, good afternoon, good evening, and good night!"

Vad man kan säga efter en sådan här film, som fått en att skratta samtidigt som den fått en att må dåligt? Underbar. I det här sammanhanget är filmen inget annat än underbar. Carrey gör en filmroll som bevisar att han är ämnad för att göra mer än enbart dumma karaktärer och visar här ett perfekt bevis på att filmvärlden ska placera honom i andra fack tills vidare. När en film som denna väcker så många känslor; skräck, sorg, humor, ja, då är allt precis som en film ska vara. Då sitter det verkligen som hand i handske.

·····

The Devil's Rejects (2005)

Originaltitel: The Devil’s Rejects
USA / TYSKLAND / FÄRG / 109 min

Regisserad av Rob Zombie
Skriven av Rob Zombie
Skådespelare: Sid Haig, Bill Moseley, Sheri Moon, William Forsythe, Ken Foree, Matthew McGrory m.fl.

DETTA ÄR Rob Zombies, en före detta musiker som blivit regissör, andra film. Hans första film, House of 1000 Corpses (2003), handlade om en sinnesjukt mördarglad familj som helt enkelt mördade, torterade och våldtog oskyldiga människor. Det fanns ingen mening med filmen men kunde i bästa fall ses som en hyllning till gamla skräckfilmer som Motorsågsmassakern (1974) och Last House on the Left (1972). Kort sagt: Inte direkt en minnesvärd film. Den var faktiskt riktigt dåligt och jag har länge haft med mig att Rob Zombie är en miserabel klåpare till filmskapare. Ändå tills jag började se The Devil's Rejects (2005). Och gissa vad? Filmen handlar fortfarande om samma sinneskjukt mördarglada familj som helt enkelt mördar, torterar och våldtar oskyldiga människor! Men…

Filmen startar nästan direkt från när första filmen slutade. Det hela börjar med att dussintals poliser stormar in med sina patrullbilar på familjen Firefly’s gård och omringar huset. Familjen väcks hastigt av ljudet från en högtalare. ”Ni måste komma ut, annars öppnar vi eld” lyder budskapet. Eld öppnas Från båda sidorna av lagen. Mamman i familjen tas till fånga och resten av de överlevande flyr sitt hem i ren överlevnadsinstinkt. Efter den adrenalinfyllda inledningen började en road movie som jag aldrig tidigare skådat. Istället för att följa de stackars offren som jag gjorde i House of 1000 Corpses, får jag här istället följa och lära känna några av de mest sadistiska utbölingar från helvetet jag någonsin sett i en film. Rörande familjescener (som dock ofta innehåller obsena gester och ord, även ibland vapenhot) som får mig att känna sympati för familjen, varvas med kallblodigt diaboliska handlingar mot både kropp och själ för de individer som har oturen att stöta på dem.

SKÅDESPELARINSATSERNA i filmen är helt och hållet fläckfria. Alla drar sitt strå till stacken för att göra en av de mest välspelade filmer jag någonsin sett. Playboymodellen Sheri Moon (som även är Zombies fru) är en fröjd att skåda när hon bestämt sig för att leka med sina offer. Sid Haig är fenomenal som familjens överhuvud och Bill Moseley är nog den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan i en sen bli duttat på näsan med en glass och genom sina ögon visa att han älskar sin familj, till att i en annan scen framför en förtvivlad kvinna på ett skojfriskt sätt härma hennes pojkvän, med dennes avskurna anlete över ansiktet.

När det kommer till huruvida filmen är äcklig eller inte, vilket jag ser som väsentligt i denna sorts filmer, finner jag att den inte är så direkt grafiskt våldsam. Men det psykologiska våldet och sen att det sker en hel del brutala saker, gör att jag inte kan rekommendera den till en yngre publik. Fast ändå, man kan alltid blunda när det är som värst. Ditt val. Hursomhelst kan jag inte rekommendera den här filmen nog mycket än vad den egentligen förtjänar. Den spännande resan, den finurligt invävda humorn, musiken (som består av countrymusik!) och de fantastiska skådespelarna gör filmen till en av de bästa filmer jag sett.

Visst, det är lätt att man blir lurad av luttrade skräckfilmsälskare som jag när det gäller sådana här filmer. Att det inte alls är ett mästerverk utan bara en film man uppskattar om man gillar gamla, dammiga sjuttiotalsskräckisar. Men så är inte fallet. Jag ser Cinema Paradiso (1988) som en av de bästa filmerna någonsin och jag är inte en sån som ger en Fredagen den 13:e-film mer än 2.5 av 5 i betyg.

Jag låter mina slutord tala för hur jag känner för den här filmen: Faktiskt… så kände jag mig ledsen ett par gånger under filmen, då jag visste att för varje minut, sekund, ögonblick som gick… så skulle det ta mig närmare det oundvikliga slutet på en verkligen fantastisk film.

·····

The Big Lebowski (1998)

Originaltitel: The Big Lebowski

STORBRITANNIEN / USA / FÄRG / 117 min

Regisserad av Joel Coen och Ethan Coen

Skriven av Joel Coen och Ethan Coen

Skådespelare: Jeff Bridges, John Goodman, Julianne Moore, Steve Buscemi, David Huddleston, Philip Seymour Hoffman m.fl.

THE BIG LEBOWSKI (1998), bröderna Coens ganska underskattade kronjuvel. Enligt mig den bästa av deras verk. Jämför med Fargo (1996), Miller's Crossing (1990), O Brother, Where Art Thou? (2000).

The Big Lebowski visar fullt ut how sick and twisted humor och manuskript Coens kan krysta fram. Varenda replik är fullt ut genomtänkt och regin är genial.

THE PLOT GOES DOWN LIKE THIS: Jeffrey "The Dude" Lebowski, en av Los Angeles största latmaskar blir förväxlad med en miljonär med samma namn. Den rike Lebowski's snygga och mycket yngre fru Bunny är skyldig pengar till sin mans dotter vilket gör att lakejer kommer hem till The Dude's hus för att hämta pengar, de tror förstås att det kommit till den rike Lebowski. Hursomhelst slutar det med att en av lakejerna (a chinaman) pissar på The Dude's matta. Efter att ha snackat med Walter och Donny, The Dude's bowlingkompisar så kommer han fram till att den rike Lebowski ska få ersätta mattan som busen urinerat på. Väl at Lebowski's mansion träffar han betjänten Brandt som spelas av en alltid så klockren Philip Seymour Hoffman.

Bunny Lebowski, den rike Jeffrey Lebowski's fru, blir kidnappad av nihilister (?) och de ringer upp The Dude för att få honom att agera kurir vid överlämnande av lösenpengar till kidnapparna. Han får förstås rikligt betalt.

Här går allt fel.

Jag vill förstås inte spoila mer än vad jag redan gjort. So the rest is up to you to find out for yourselves.

JEFF BRIDGES passar perfekt som den ständigt "White Russian-drickande", bowlande slackern Jeffrey "The Dude" Lebowski. John Goodman spelar The Dude's kompis Walter Sobchak, en judisk, skild, envis krigsveteran (which he constantly reminds everyone of).

The Coens har ett öga för att skapa unika karaktärer i sina filmer, underbara karaktärer som man aldrig glömmer och man aldrig slutar citera. Manuset, regin, agerandet, allt är fullständigt flawless och denna diamant har fått allt för lite lovordad kritik. Jeffrey The Dude Lebowski och Walter Sobchak hamnar lätt på listan, coolaste filmkaraktärena någonsin, top 10. Förövrigt dyker även Peter Stormare upp som tysk nihilist. Uppskattat.

I'm giving it a 5, well deserved.

·····

År 2001 - Ett rymdäventyr (1968)

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey
STORBRITANNIEN / FÄRG / 141 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Stanley Kubrick och Arthur C. Clarke
Skådespelare: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Daniel Richter, Leonard Rossiter, Margaret Tyzack m.fl.

I MIN VÄRLD VAR DET OMÖJLIGT. Fast det var nästan 40 år sedan så är Stanley Kubricks storverk helt omtumlande för mig. Att det ens gick att åstadkomma en film – en sån fulländad beskrivning över livet, en sån gränslöst vacker blandning av foto av musik, ett sådant mästerverk! Hur kan en film vara så njutningsgivande och tankeväckande i så hög grad samtidigt? Hur kan allting ske precis så jag får skäl att kalla den: fullständigt perfekt. Hur mycket det än verkar som det så nej, jag överdriver faktiskt inte. År 2001 - ett rymdäventyr (1968) borde ha varit omöjlig att göra.

HUR ÄR DET DÅ MÖJLIGT att den här filmen ens existerar? Svaret är egentligen enkelt, det måste vara Stanley Kubricks förtjänst. Mannen, som var han än går mellan filmens olika genrer, alltid (så vida jag sett) lyckas göra filmmagi. Men mitt syfte med den här recensionen är inte att hylla karln som så många gånger till all rätta höjts till skyarna; verkligen inte. Mitt syfte är att rent av beordra alla som någonsin känt sig lyckliga av att ha sett en film – men ännu inte sett denna – att se ett rymdäventyr, likt ingenting annat.

DET ÄR MINST SAGT inte enkelt att förklara vad År 2001 - ett rymdäventyr verkligen handlar om. Gripbart sagt är det tre historier som endast har en sak gemensamt; en stor kvadratisk svart bricka. Vad brickan egentligen är för någonting tycker jag är ganska svårt att avgöra, men den har att göra med utomjordisk liv och vad jag mer kan få sagt är att vad detta föremål än kan vara, så är det ingenting gott som den medför. Den här filmen är inte heller någon ”god” historia, utan en mestadels ganska nedstämd sådan, kan man nog säga.

Filmen börjar med att vi får följa en hop apor i människlighetens begynnelse då plötsligt det gigantiska föremålet uppenbarar sig. Med tonerna från Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” (du vet vad det är för något när du hör den, och musikstycket har också varit med i filmer som Kalle och chokladfabriken (2005) och Magnolia (1999), men säkert många fler) får vi i några magnifika scener se hur apan uppfinner våldet. Det är i dessa scener som jag fastnar, sen släpper inte filmen tag om mig förrän de sista sekunderna på filmen tickat iväg.
Vi förs iväg till rymden och resten av filmen består mycket av storslagna rymdscener, det är svårt att förstå hur de kan se ut att vara gjorda idag, när det snart är 40 år sedan filmen gjordes. Tidigare rymdscener som gjorts inom science-fiction- genren hade ju faktiskt mestadels bestått av flygande plåtburkar, medan här får vi några med samma kvalité som om filmen vore ifrån nutid.
Större delen av filmen får vi följa en mörk, mystisk, spännande och fruktansvärt snygg rymdfärd med Dr. Dave Bowman (Keir Dullea) och Dr. Frank Poole (Gary Lockwood) på deras väg till Jupiter. Ansvaret, säkerheten och all teknik står deras hypermoderna dator HAL 9000 för, som gärna vill bli kallad enbart "HAL". Det är den som håller alla passagerares liv på sina axlar. Men kan man lita på en dator? Snart omvandlas rymdresan till en ren skräckresa. År 2001 - ett rymdäventyr är förstås inte i närheten av att vara en skräckfilm, men visst gör Kubrick det som han brukar vara expert på även här – bygger upp en skräckfylld stämning.

MER AV HANDLINGEN tänker jag inte ta upp. Men jag kan säga att inte ens med den mest avancerade matematiken går det att räkna ut hur det kommer att gå för de två astronauterna och den sista kvarten förvandlas till det utan tvekan finaste man kan se i film, det känns som att även om hela filmen är så genial helt igenom så är det också en uppbyggelse till finalen som väntar. Visst, filmen är lång, och det är mycket scener bestående av foto över rymden, någonting som kanske inte är lika överrumplande eller udda idag (men lik förbannat otroligt), tillsammans med den viktigaste beståndspunkten i detta mästerverk så bara går det inte att somna – jag menar naturligtvis musiken. Vi hade en föreläsare på vår skola som pratade varmt om Wolfgang Amadeus Mozart och sa att det är musik som växer uppåt, och det är verkligen någonting man kan säga om Richard (som jag nämnde) och Johann Strauss (m.fl.) välkända, men fantastiska musik, finns det något bättre soundtrack än detta?
Men om du nu ändå skulle lyckas somna till den här filmen så kan jag ändå förstå dig, i varje fall om du varit lite småtrött. Dialogen är ganska långsam, många scener är väldigt långa och rätt underliga, på råga på allt är den 2 och en halv timme. Ändå, anser jag att det här är den bästa filmen jag någonsin sett, och inte bara det, jag kan säga det med lätthet.

IDAG ÄR DET HÄR med datorer som vill ha egna känslor och tänka fritt mer relevant än någonsin. Rymdresor i framtiden är också någonting som fortfarande fascinerar människor även om det delvis ligger ur tiden, rymdhysterin var ju som störst fram emot slutet av 60-talet. I övrigt är År 2001 - ett rymdäventyr en tidlös film som fortfarande berör och kommer fortsätta göra det i alla tider. Framförallt kommer den väcka tankar och diskussion. Om maskiner, om rymden, om hur man gör film. Och människor kommer fortsätta sitta stirrande framför skärmen och förundras över hur livets gång speglas i filmen. Och frågorna kommer kvarstå, en av de kommer vara: Är det verkligen möjligt?

·····(FÖR BÄTTRE BLIR DET INTE)

Seven (1995)

Originaltitel: Se7en
USA / FÄRG / 127 min

Regisserad av David Fincher

Skriven av Andrew Kevin Walker

Skådespelare: Brad Pitt, Morgan Freeman, Gwyneth Paltrow, R. Lee Ermey, Andrew Kevin Walker, Daniel Zacapa m.fl.

JAG KAN BESKRIVA denna film med endast tre ord: Mörker, regn och… eh… mörker. För det är i princip det hela filmen präglas av. En amerikansk stad som länge verkar ha varit på nedgång (man får aldrig reda på stadens namn). Nya moln tornar hela tiden upp sig, både över Se7ens (1995) historia och över staden. Regnet öser ned. Våldet uppenbarar sig överallt på gatorna. Det påminner faktiskt lite om filmen Blade Runner (1981). Skillnaden är Se7en har en helt annan historia.

Filmen handlar om två poliser – Mills (Brad Pitt) och Sommerset (Morgan Freeman) – som får i uppgift att lösa deras livs svåraste fall. De står på två helt olika platser i livet. Mills har precis flyttat in tillsammans med sin vackra fru (Gwyneth Paltrow) medan Sommerset är ett par dagar ifrån att pensionera sig. De två är ett ganska omaka par som nu måste samarbeta för att fånga en psykotisk seriemördare vars ritual går ut på att mörda efter de sju dödssynderna.

INTRIGEN låter ju precis som en helt vanlig och tråkig (?) thriller men denna filmen är så mycket mer. Kanske är det skådespeleriet som gör filmen så bra. Brad Pitt skådespeleri är ännu en gång oförglömligt (vad är det med han och Fincher?) när han gestaltar en medelålders man som inte riktigt verkar veta vad han vill få ut av livet. De roliga kommentarerna levereras med jämna mellanrum precis som i Finchers andra mästerverk Fight Club (1999). Fight Club, ja. Det är omöjligt att jämföra dessa två filmer trots att de är så olika. Själv tycker jag nog att Se7en faktiskt är snäppet bättre och det säger ju inte lite om hur mycket jag gillar denna film.

Sen har vi ju Morgan Freeman också. Ja, vart ska jag börja? Kan denna man misslyckas med någonting? Som vanligt gör han en oförglömlig tolkning av sin roll och slutrepliken som han levererar är både skrämmande sann och fantastiskt rolig: ”Ernest Hemingway once wrote: The world is a fine place and worth fighting for. I believe the second part.”

Klippningen – som blev oscarsbelönat – och fotot är också två mycket imponerande aspekter i denna film. Detta börjar kanske också bli ett av Finchers kännetecken. I alla hans filmer jag hittills sett har både fotot och klippningen varit utomordentligt.
Jag berömde inledningen med förtexterna i min recension av Fight Club och det är en precis lika bra start i denna film: Klippningen går i ett medan man får se olika fotografier och allmänt kusliga saker. Fördelen med Se7en är att även om första halvan är fantastisk ökar den i andra halvan och blir ett rent mästerverk. Tempot är väldigt högt för att vara en kriminalfilm och manuset är välskrivet. Handlingen ändrar riktning ett flertal gånger och man har verkligen ingen koll på vad som ska hända härnäst.
Nu har jag räknat upp en massa positiva ting men den kanske största anledningen till succén för Se7en är dess slut. Genomtänkt är ordet. Det är vidrigt men samtidigt sitter man där efter filmens eftertexter har rullat och bara känner en enda stor lycka över Brad Pitts val i slutet. Tänk att så mycket smärta mot en oskyldig kan leda till så mycket lycka för någon som mig…

JAG HITTAR INGET som är direkt negativt i filmen men det som kanske kan störa är brottsplatserna med makabra lik. Se7en drar sig verkligen inte för att visa hur sjuka saker en människa kan göra mot en annan och ibland kan det bli lite väl motbjudande för de äckelmagade. Trots detta vägrar Fincher vältra sig i morden och låta mördaren framstå som en helt normal person vilket kan ske i visa filmer (Hostel (2005), Saw (2004) som exempel). Fördömandet som tydligt framgår i filmen gör att det inte alls blir så illa som det hade kunnat bli.
Seven hade kunnat bli en vardaglig och tråkig thriller som försvunnit i mängden men med hjälp av det fantastiska fotot, Brad Pitt och Morgan Freeman och den chockerande upplösningen blir detta en av de bästa filmerna som någonsin producerats. 38: e plats på IMDb:s topplista med snittbetyg på 8, 5 imponerar. Själv är jag så hänförd att jag delar ut min andra 5:a på Movie Burger.

·····