Originaltitel: Little FockersUSA/Färg/98 min
Regisserad av Paul Weitz
Skriven av John Hamburg, Larry Stuckey, Greg Glienna och Mary Ruth Clarke
Medverkande: Robert De Niro, Ben Stiller, Owen Wilson, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner m.fl.
I ANDRA UPPFÖLJAREN till Släkten är värst (2000) får vi bekanta oss med familjen Fockers småttingar, tvillingarna Henry och Samantha. De är små och rara och Greg och hans fru Pam njuter av barnalyckan, medan Gregs svärfar, den pensionerade och evigt bittre spionen Jack, granskar i princip allt i Gregs liv - alla rörelser, alla handlingar, allt han säger. Han är trots allt svärfadern som lät Greg gå igenom ett lögndetektortest i första filmen. Sån är helt enkelt Jack Byrnes.
Meet the Parents: Little Fockers är den typiska Ben Stiller-filmen. Stiller gör här om sin roll som Gaylord Focker, eller Greg som han helst kallar sig, en ganska vanlig kille som har sina brister och vet om det. Han kantas dock alltid med människor runt omkring honom som framstår som fullkomligt felfria och det leder ofta till att han måste hävda sig själv inför hans cyniska svärfar.
Inte särskilt förvånande, så är Meet the Parents: Little Fockers inte den starkaste i filmserien, om man någonsin ska kalla någon för stark. Efter två filmer där man på olika sätt försökt krydda filmen med pinsamma, dumma situationer, känns det lite som man börjar få slut på idéer, åtminstone bra sådana. I Meet the Parents: Little Fockers återvänder en jobbigt perfekt och väldigt spirituell vän till Greg, Kevin, som spelas av Owen Wilson som här gör samma roll han alltid gör: stökig och frisläppt snubbe som har hjärtat på rätt ställe men ändå typ sabbar precis allt. Jack samtalar dessutom med Greg och bestämmer sig för att överlåta ansvaret att vara herden av familjen: "The Godfocker". Detta ökar givetvis oroligheterna och spionaget. Därtill har man även blandat i en otrohetshistoria, med en roll som Jessica Alba tyvärr nog mest fick för att hon ser bra ut.
Meet the Parents: Little Fockers har dock givetvis sina stunder. Jag skrattade definitivt och den är på så sätt en ganska lyckad trea i en komediserie. Oftast brukar det bli alltför uttjatat, men inte här. Det funkar fortfarande. Nu tror jag ändå att man kommer vilja fläska på med en fyra och då tror jag att konceptet lär vara ganska så duktigt död. Man känner redan av att det nog är dags att stänga kiosken och gå runt hörnet. Det räcker nog ganska bra så. 2½/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar