Ray (2004)

Originaltitel: Ray
USA/Färg/152 min

Regisserad av Taylor Hackford
Skriven av Taylor Hackford och James L. White
Medverkande: Jamie Foxx, Kerry Washington, Regina King, Clifton Powell, Harry Lennix, Bokeem Woodbine m.fl.

2004 FÖRLOADE VI EN MAN, en musikalisk ikon, men framför allt en godhjärtad människa vars liv kantats av problem där man övervunnit fler hinder än du och jag förmodligen någonsin kommer att göra. Ray Charles liv har inte bara givit inspiration till dagens generationer utan kommer för alltid att förespråka kampen mot rasism och förtryck då människor oavsett handikapp är lika värda. Ray är filmen om denne mans liv, karriär och vägen till toppen.

Filmen börjar med att vi möter en ung Ray Charles, oupptäckt och på resande fot. Ray är en fantastisk musiker och det tar inte lång tid innan folk får upp ögonen för den skicklige pianisten och sångaren. Men Ray har ett stort problem, han är blind. På grund av sitt handikapp har Ray fått lära sig anpassa sin tillvaro, livet är inte enkelt utan synen, vem kan man lita på och vart tar man sig rent fysiskt och psykiskt i livet när man ständigt lever i mörkret? Ray finner kärleken men även lockelsen att fly till drogernas värld. Hans liv blir en ständig kamp mellan svåra val och en strävan att aldrig låt folk döma honom efter den syn han inte har.

Som en biografisk film kan man ha svårt att se den spänning och underhållning som ligger i Ray Charles liv men som faktiskt resulterar i en mycket god filmupplevelse. Ray är en perfekt karaktär att bygga en historia på. Här finns så mycket problem och lidande att det nästan känns som att allt är ett enda stort påhitt, en fiktion och kreation ur tomma intet. Filmen bygger mycket på relativa ämnen så som diskriminering, skuld och kärlek utan att riktigt hamna i det annars väldigt typiska Hollywood-träsk många filmer ligger i. Att det är en independentfilm ger den en seriösare ton utan att gå över i något rent artistisk verk.

Ray är verkligen ingen rent depressiv film utan vad jag gillar med den är hur man presenterar hans handikapp med ett så pass optimistiskt perspektiv som ger en förhoppningar snarare än nedlåtet medlidande. Vad som ger filmen dess klass är till stor del tack vare Jamie Foxxs fantastiska rollprestation i rollen som självaste Ray Charles. Aldrig har jag sett någon uppslukas och med sådan inlevelse gått in i en karaktär som han gör i denna film. Då fokuset ständigt ligger på Rays innerliga resa är just tyngden på huvudrollsinnehavaren förmodligen det allra viktigaste i hela filmen. Man kan säga vad man vill om de resterande skådespelarna och filmen i helhet men ingen kan ta ifrån Jamie Foxx den Oscarsstatyett han så rättvist kammade hem för denna ypperliga rollprestation.

Man kan inte se denna film utan att vänta sig en hel del härlig musik. När man ser på filmer som handlar om just musik så är ju självklart förväntningarna på topp vad gäller kvaliteten samt sättet att arbeta in ljudet och jag måste då säga att man verkligen levererat här. Tack vare musiken lyfter filmen rejält. Även om man aldrig lyssnat eller uppskattat Ray Charles musik tidigare så finner man ljudläggning väldigt passande, något som skapar en bättre helhetsbild.

Vad som tyvärr sänker filmen är det faktum att det är mycket svårt att summera ett liv fullt av så mycket händelser och historia på två timmar att man förlorar det flyt som är så viktigt för att hålla intresset uppe. Jag kan även tycka att man ibland la fokus på fel punkter och att det mot slutet kunde kännas en aning långtråkigt att drilla igenom samma sak om och om igen. Vad som räddar filmen i detta läge är en bra avslutning men som jag inte tänker avslöja något av här.

Det här kan alltså summeras som ett måste för dem av musikaliskt intresse men även för dem som bara vill se ett bra drama. Att filmen baseras på verkliga händelser ger den ett större djup och man lämnar inte TV soffan utan att bli rörd. 4/5

August Rush (2007)

Originaltitel: August Rush
USA/Färg/114 min

Regisserad av Kirsten Sheridan
Skriven av Nick Castle, James V. Hart och Paul Castro
Medverkande: Freddie Highmore, Keri Russell, Jonathan Rhys Meyers, Terrence Howard, Robin Williams, William Sadler m.fl.

JAG ÄR EN PERSON som ofta försöker hitta det bra i en film jag ser, oavsett hur dålig filmen är. Jag kan erkänna att Manos: The Hands of Fate (1966) hade sina komiska moment (även om det inte var meningen) och att flera dumma komedier ändå duger sena sommarkvällar med de man tycker om. Dock finns det en typ av film jag nästan aldrig står ut med: "djupa" filmer (som egentligen bara är en rörig sörja) av pretentiösa regissörer. När jag dock sätter på August Rush, så finner jag någon annan slags typ av film jag inte uppskattar. Innan jag börjar hacka på den här filmen alltför mycket, måste jag klargöra att August Rush utgör en slags hybrid av överdriven lycka, magi, ganska platta karaktärer och en verklighetsförankring som bara måste ses som ett långfinger åt alla som sliter dag ut och dag in för att komma lika långt som filmens August Rush gör på några månader, utan musikalisk erfarenhet.

August Rush är berättelsen om pojken Evan Taylor, som lever utan sina föräldrar på ett hem. Han har aldrig träffat sina föräldrar och det går inte en dag utan att han undrar vilka hans föräldrar är. Något som binder ihop hans önskan att få möta sina föräldrar är den musikalitet som döljer sig i lille Evan. Var han än går hör han toner och trots att han inte kan behärska ett instrument, hör han hur en kaskad av melodier blomstrar inom honom. En dag får han nog av hemmet och flyr därifrån; där börjar berättelsen, samtidigt som vi parallellt följer Evans föräldrar, som är ovetandes om hans existens. Handlingen är det inte alls fel på. Faktum är att handlingen faktiskt är verkligt gripande, även om August Rushs ganska överdrivna familjefilmförpackning gör att det stundtals kanske blir lite väl övertydligt, där exempelvis Evans mobbare framställs som verkligt endimensionella antagonister som bara lever för att vara onda och göra livet surt för Evan.

När Evan kommer till New York, bjuds han in av ett gäng musikaliska gatubarn att börja spela musik på gatan. De lever i ett ruckel under ledning av den härdade karlen Wizard (Williams). Han märker alla de andra barnens musikaliska talang, men det är tydligt att det är stor skillnad på Evan och de andra barnen. Evans toner finns bara i hans huvud och har inte tagit uttryck i någonting, till han hittar gitarren. På ett golv i huset finner han en gitarr på ett golv och ganska planlöst börjar han slå på gitarren; det hela slutar i ett inferno av toner som väcker hela huset, med den spelteknik som kommer göra Evan känd genom hela filmen. Wizard inser att pojken har talang, pojken får namnet August Rush och slår lite mer på guran ute på gatan och sen går det så fullkomligt utför och Evan når sådana fullkomligt orealistiska höjder ingen någonsin gjort, oavsett musikalisk förmåga. Vi har sett hur sagor om underbarn tagit form i liven hos Michael Jackson och Stevie Wonder och jag vet att ingen unge utan identifikationspapper kan börja på en av USA:s största musikskolor för att han är bra på gitarr, trots att han också är för ung. Det för bara en koppling till ett gitarrspel där väldigt komplexa former av tapping förekommer, trots att det är första gången han spelar. Det vore underbart om det vore så för visst finns inget annat ord för musik än magiskt, men överdriv inte. Publiken är inte idioter.

Bortser man från den orealistiska handlingen (vilket man faktiskt får ta och göra, det är inte på liv och död, så ta det med en nypa salt), så har filmen faktiskt väldigt bra musik. Jonathan Rhys Meyers gör också en fin roll i den plågade pappan Louis. Därefter gör Robin Williams (som vanligt) en bra prestation. Utöver det är det generellt sett bra skådespelare, även om jag kan ha lite problem med Freddie Highmore. Då kan jag inte motstå att koppla till den orealistiska handlingen igen och inser väl att materialet kanske inte är det bästa för att få det verka trovärdigt och gripande.

Överhuvudtaget är August Rush ingen film du ska ta på allra största allvar. Jag kan tyvärr inte motstå frestelsen, eftersom jag till och med känner en kille som går på Juilliard School och vet att han minsann slitit för att komma dit. Det är inte gjort i en handvändning. Dock är det positiva med August Rush att den sätter igång tankarna hos aspiranter. Musiken är stundtals kanon, berättartekniken är felfri och det kopplat med fin romantik och jakten på ens saknade föräldrar, gör ändå August Rush till en ganska fin, om än orealistisk och ganska överdriven, film. August Rush sätter ju ändå verkligen igång drömmarna och det i sig är ju en väldigt fin gest. 1½/5

When You're Strange (2009)

Originaltitel: Dazed and Confused
USA/Färg/102 min

Regisserad av Tom DiCillo
Skriven av Tom DiCillo
Medverkande: Johnny Depp, John Densmore, Robby Krieger, Ray Manzarek, Jim Morrison, Jim Ladd m.fl.

NÄR JAG FÅR HÖRA om dokumentären om ett av mina absoluta favoritband, kan jag inte bli annat än överlycklig och överexalterad. Efter som det finns så mycket mystik inblandat i ett av det sena 1960-talets största rockband, har få verkligen lyckats ge ett ärligt porträtt. Kanske mest för det antal substanser som bubblade i skallarna på själva objekten, men också för att den snabba livsstil bandet fick forma sig efter knappast gav rum åt djupare förklaringar eller biografier. Det handlade helt enkelt bara om rock 'n' roll.

Förutom Oliver Stones The Doors (1991), finns det ytterst lite om The Doors i filmformat. Självaste Jim Morrison dyker upp som diverse gestalter lite här och var, men det är mest den allmänt kända versionen av Jim, som en flummig rockare från 1960-talet (vilket kanske överensstämmer en del, om man ska vara ärlig). När dessutom ovanstående film ej heller egentligen förklarade vilka The Doors och dess berömda frontman egentligen var, satt man fortfarande fundersam. Det går aldrig att till fullo sammanfatta en person på en och en halv timme, men lite mer ville vi ha.

Då kom Tom DiCillos When You're Strange (2009), som bara inte är en mästerlig samling dokument, men även ett mycket skickligt utfört hantverk och dokumentär i sin helhet. Med precision, har man tagit filmer från diverse resor, uppträdanden, privata bilder och filmer och diverse klipp från Jim Morrisons egna kortfilmer, för att knyta ihop framgångssagan som bara höll på i drygt sex år. Det blir en väldigt sammanhängande och intressant tripp, trots att det aldrig är en fiktivt, inspelat händelseförlopp som ska visa hur allt skedde. Istället, med hjälp av klipp från de verkliga The Doors, blir det som en spelfilm, med element av dokumentär (i diverse berättarröster, intervjuer och så vidare).

Ett minus kan vara att Jim Morrison, återigen, får väldigt mycket utrymme. Samtidigt har The Doors blivit synonymt med honom, då han dog under märkliga omständigheter, 27 år gammal. Där The Doors snarare bara fokuserar på Jim, blir däremot When You're Strange en förvånansvärt allsidig dokumentär, som berättar anmärkningsvärt mycket om resten av "dörrarna." De alla ställer upp i intervjuer och vi får reda på en hel del intressant, som vilka musikaliska bakgrunder de kom ifrån. Det är nämligen tydligt att The Doors inte skulle kommit var de är idag, om det inte varit för skickliga musiker i bakgrunden. Utan Manzareks orgel, hur skulle vi då känna igen Light My Fire?

Med en dokumentär som denna, finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Den som kanske inte är så väldigt fascinerad av The Doors, får i alla fall ett stycke viktig rockhistoria. För den som inte alls är intresserad av rock, finns här i alla fall en mycket bra dokumentär. Att ta det mystiska rockbandet The Doors och lyckats bygga ihop en berättelse, bara med hjälp av klipp, blir ett enastående resultat man egentligen bara måste älska. Se Tom DiCillos When You're Strange, den hittills bästa (förmodligen någonsin) inblicken av det band som bidrog till de musikaliska förändringarna i rockmusikens blomstertid 1965 och framåt. 4/5

Block Party (2005)

Originaltitel: Block Party
USA/Färg/103 min

Regisserad av Michel Gondry
Skriven av Dave Chappelle
Medverkande: Dave Chappelle, Erykah Badu, Isaac ben Ayala, Bilal, Lil' Cease, Cody ChesnuTT m.fl.

MAN HAMNAR OFTA I EN FAS och på grund av min aspirerande ståuppkomiker till brorsa, har Dave Chappelle gått osedvanligt mycket på skärmarna hos mig. Allt från hans stand-up, till några av hans filmer, har man slängt ett getöga på. Dock visste jag, att Block Party (2005), eller Dave Chappelle's Block Party som den ibland kallas, inte var en typisk Chappelle-film. Med Michel Gondry vid rodret och med vetskapen om att det hela är en dokumentär om att arrangera ett så kallat "block party", en kvartersfest, i Chappelles egna hemtrakter.

Även om man egentligen inte direkt kunde tänka sig Chappelle och Gondry tillsammans, blir det här en väldigt givande film. Gondrys filmer får alltid ett väldigt speciellt utseende. De blåa nyanserna, ihop med den lilla känslan av egendomlighet, gör Block Party till en film som bär en hel del likheter rent visuellt, med exempelvis Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) och Be Kind Rewind (2008). Jag gillar även filmer som visar även de allvarligare sidorna hos något så givet sorgfritt som en komiker. Block Party är knappast en film som vältrar i allvar eller om en komikers "hårda" uppväxt, för inget porträtteras som särskilt svårt eller dystert i Block Party.

Däremot är det inte enbart en film om Chappelles strävan efter att genomföra ett lyckat block party, utan även en film som till stor del vänder sig till och handlar om "the black community", om den svarta medelklassen i USA. Med det sagt, känns det knappast oangeläget eller som man blivit utfryst, för det är lika mycket en film om svarta och vita tillsammans. Wyclef Jean nämner exempelvis, till en samling färgade, unga orkesterspelare, efter ett långt snack om vilka förändringar de skulle vilja göra i USA, att aldrig skylla på "den vita mannen" för deras situation och alla problem som sker i världen. Det finns fortfarande en hel del skillnader, kanske främst i USA där segregeringen så uppmärksammat aldrig riktigt lade av förrän så sent som 1960-talet, och filmens teman om ras är oundviklig. Dock är det mer om just lyckan och glädjen i musiken, gemenskapen och mångfalden som blir det centrala i filmen och dess verkliga drivkraft. Det blir aldrig beskyllande, utan snarare väldigt förenande och olikheterna tas positivt, med ett skämt och gott skratt, istället för något negativt.

Block Party är inspirerad av filmen Wattstax (1973), som också handlar om arrangemanget av den festival i Wattstax (som av vissa brukar kallas för "det afroamerikanska svaret på Woodstock"), fast där man kan säga att komikern är Richard Pryor, istället för Dave Chappelle. Jag har inte sett Wattstax, men eftersom den är ett original vill jag väldigt gärna se den. Block Party däremot, blir en väldigt lyckad dokumentär. Det känns nära, äkta och präglas av nästan enbart sköna människor. Med bra musik med duktiga artister (såsom Kanye West och The Roots), snärtig humor och ett ändå ganska lättsamt synsätt, blir Block Party en annorlunda film, även för Gondry, som knappast bör tas för en Chappelle-film i stuk med Half Baked (1998). "This is the concert I always wanted to see!" 3½/5

The School of Rock (2003)

Originaltitel: The School of Rock
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Mike White Medverkande: Jack Black, Adam Pascal, Lucas Papaelias, Chris Stack, Sarah Silverman, Mike White m.fl.

JACK BLACKS FÄBLESS för att spela förlorare som ständigt gör bort sig är löjeväckande kul, men även något fascinerande. Black tenderar att djupdyka så mycket i sina pajaskaraktärer, att man stundtals undrar om han faktiskt är så på riktigt. Om han är så eller inte på riktigt, det spelar egentligen ingen roll, för det är svårt att inte tycka om detta lilla vårtsvin till komiker.

I The School of Rock (2003) spelar Black den misslyckade slarvern Dewey som ställts inför ett ultimatum: om han inte lyckas betala hälften av hyran till den lägenheten han och hans vän Ned (och dennes ragata till flickvän, Patty) delar på, så åker han ut. Dewey är en hopplös drömmare som fortfarande tror att han kan slå igenom som rockstjärna, något som sätter käppar i hjulet i hans strävan att hitta ett riktigt jobb. I ren desperation lyckas dock Dewey åta sig jobbet som vikarie på en högt aktad skola, ett jobb som egentligen skulle gå till Ned, och utan Neds vetskap börjar Dewey leda lektioner åt en klass med 10-åringar. Ena lektionen efter den andra säger Dewey att det är rast och att det inte blir någon lektion, tills han får reda på att klassen besitter några riktiga musikaliska talanger...

En direkt bonus med filmen är dess ständiga referenser till rockband som jag själv gillar. Om det uppskattas av just dig tål att tänkas på, men även om filmen är rolig som den är, är det en absolut fröjd då flera nämnda band är ens egna favoriter. Om man dock inte har något sorts intresse för musik, kan nog filmen tyckas vara ganska tråkig och menlös, men då är jag inte här för att tipsa dig om en bra film, utan istället tipsa dig om en ganska bra sak kallad musik.

Även om Linklater framträtt som en ganska "seriös" regissör (i den aspekten att han inte gjort tämligen lättsmälta komedier), så tar Linklater och gör just en lättsmält komedi. Även om filmen erbjuder lite mer än den vardagliga allemanskomedin (den som man egentligen inte skulle välja att se på, om det inte vore för att man var lite för trött och lite för sugen på ostbågar), så är Linklaters film en ganska lätt och trivsam film. Detta är absolut inget dåligt, då världen egentligen behöver just sådana filmer. Det finns alltid rum för konstnärliga mästerverk, men för det där lilla lyckopillret en sen lördagskväll krävs egentligen bara att Black skriker i falsett och gör bort sig. Med den humor och utstrålning han bjuder på, gör han bort sig likt klassens pajas en tråkig lektion, men det är aldrig, aldrig bortkastat så länge det får en le. Och det gör det. 3/5

Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell (2008)

Originaltitel: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell
USA / FÄRG / 70 min

Regisserad av Matt Wolf
Medverkande: Chuck Russell, Emily Russell, Tom Lee, Peter Zummo, Philip Glass, Allen Ginsberg, Jens Lekman m.fl.

GO BANG! Under tonåren kommer man då och då till insikten att man snart kommer att bli vuxen. Men så länge man inte träffar sin livs partner, blir förälder eller skaffar sig en karriär så kan man alltid försöka att hålla sig kvar och kämpa för att få leva i den där brinnande tonårsflamman så länge som möjligt. Det finns massor av sätt att få denna period i livet att fortgå. Jag tror att man kan sammanfatta alla dessa med att det handlar om att fortsätta uppleva. Som vuxen slutar man inte uppleva, men man är nog inte ute efter nya upplevelser i samma mån; min misstanke är att man då uppskattar mindre flyktiga ting, så som trygghet, kärlek och kunskap. För min egna del så känns inte upplevelserna viktiga på det sättet som jag tror att det gör för många andra. Jag har nämligen musik och film som ständigt berör mig på det känslomässiga planet, de ger mig de upplevelser jag behöver, så jag nöjer mig med det. Men för somliga krävs det ett driv; nattliv, idéer och i största allmänhet förbjudna saker. Tonårsåren kommer att bli beständiga genom vad som nu ger dessa personer de upplevelserna som de behöver. Jag vill inte säga att jag vet bättre, för det tror jag faktiskt inte. Jag tror att svaret på frågan om evig ungdom är att aldrig bli vuxen (vilket jag å andra sidan tycker att varje människa ska ta sig i kragen för att försöka bli), vilket du lättast slipper genom att just fortsätta jaga dessa äventyr. Fast det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Genom att bli rockstjärna blir det dock inte så svårt. Men det är inte det avantgarde-musikern Arthur Russell är.

Arthur Russell växte upp på en bondgård i Iowa. Han var ett speciellt barn och blev antagligen också behandlad därefter. Som 18 år flyttade han till San Francisco för att studera nordindisk musik och träffa en rada kända musiker. Bland dessa kan nämnas en av mig väldigt omtyckt David Byrne och en Allen Ginsberg som sjöng och läste sin poesi medan Arthur Russell ackompanjerade på cello. Av allt detta blev den osäkra pojksjälen snart upptäckt i sina små kretsar med sina arma låtar som han framförde på akustisk gitarr och under artistnamn så som Dinosaur L så kunde han släppa sina första singlar i slutet av 70-talet. Det var musik för dansgolven. Sedan blev det 80-tal, och under ett årtionde spelades gigantiska mängder av musik in. Men Russell var lite av en perfektionist och ville alltid putsa lite mer på verken. Det blev inte mycket utgiven musik, men det blev så småningom högar med kassettband med olika versioner på alla hans låtar. i april 1992 dog Arthur 40 år gammal av aids. I världen var han då inte mycket till känd; hans musik, som musikaliskt dragit åt avant-garde och mer experimentell musik var svår och ledde föga till några framgångar, egentligen inte ens när hans outgivna material allt mer började ges ut efter dödsfallet. Lite mer än tio år senare börja det dock se ut som om en ändring var på väg. The World of Arthur Russell blev en framgång bland de musikaliska. Efter det albumet, som mest innehöll material från den tidiga discomusiken, har det bara gått bättre. Numera räknas Arthur Russell som en av 80-talets förnyare, trots att hans påverkan har varit rätt så minimal. I år var det dags att göra filmen om denna framtida legend: Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell, uppkallad efter hans idag mest berömda låt That's Us/Wild Combination.

DET ÄR HISTORIEN, och som vanligt när det handlar om en dokumentär så är det just den biografiska historia som vi får höra. Njutningsvärdet i filmen döms förstås på hur intressant den här historien nu är, och även om det naturligtvis är svårt att finna ett objektivt svar på det så tror jag att jag skulle kunna säga att den i det här fallet kanske inte är så värst intressant. Det fanns massor av unika ting och händelser i Arthur Russells liv, men inte tillräckligt. Vi får en rätt snäv bild på de människor som han lärde känna, hans relationer med dessa och egentligen skulle jag inte säga att jag vet så mycket mer om självaste Russell över huvud taget efter att ha lämnat biosalongen. Det blir också alldeles för mycket fjäsk ifrån människorna som intervjuas, vilket förvisso är en vanlig företeelse i den här typen av dokumentär (vanligtvis brukar det förvisso rymmas ännu mer sådant här pladder). Ändå vill jag säga att Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell är ett tips till den som är nyfiken på musiken eller den som redan är en beundrare. Anledningen till detta är framförallt musiken. Här bjuds vi nämligen inte bara på fantastisk musik från Russells olika musikaliska perioder utan också på små arkiverande framföranden som övervägande är underhållande och/eller njutningsvärda, med några få undantag. Till musiken visas dessutom allt som oftast vackert fotograferade filmmontage som oavsett din tidigare relation med artisten kommer att få dig att fatta ett ännu större intresse i fortsättningen. Filmens viktigaste egenskap är kanske dess inspirationskälla till hur man kan göra musik.

Så har jag nu glömt vad jag skrev i första stycket? Vad hade det där med att vara ungdom egentligen över huvud taget att göra med en före detta bortglömd musiker inom avant-garde? Egentligen inte mycket. Men när jag lyssnar på hans underbara World of Echo från 1986 känner jag ofta en fantastisk känsla av evig ungdom. Varje gång jag går runt med dessa fantastiska sånger i mina hörlurarna känner jag att det kommer dröja lång tid tills jag blir vuxen. Jag får kanske den där kicken, helt enkelt. För mig gör just det här Arthur Russell till en otroligt häftig musikskapare och jag tänker mig ofta honom så som en man som aldrig växte upp i en viss mån och som en musiker som visste hur man kunde förmedla glädje och lidande i musiken på ett sätt som ingen annan kan.

···

Saturday Night Fever (1977)

Originaltitel: Saturday Night Fever
USA / FÄRG / 118 min

Regisserad av John Badham
Skriven av Nik Cohn och Norman Wexler
Skådespelare: John Travolta, Karen Lynn Gorney, Barry Miller, Joseph Cali, Paul Pape, Donna Pescow m.fl.

JAG SVÄR ATT varje människa, ung som gammal, under någon period i sitt liv ser på sig själv i helhet och känner rastlösheten och hopplösheten med en själv. Känslan av att sticka någon annanstans, bara dra iväg och lämna allt bakom sig. Att det i regel inte brukar göra saker bättre, det är en annan sak, men att varje individ någon gång känt av att man vill göra något mer av den vardag man har och att den möjligheten inte finns där man själv befinner sig; det tror jag att varje person någon gång under sitt liv kommer känna av.

SATURDAY NIGHT FEVER är filmen om Tony Manero (John Travolta), en naiv, outbildad grabb som lever det sega och tveksamma livet i Brooklyn. Hans största dilemma är inte hans framtid. I hemmet där han bor i blir han frekvent utskälld av mamma och pappa, som inte har varken självkänsla eller känsla för deras son. Det medför att de ofta näst intill klankar ner på deras son. En dag får Tony en löneförhöjning på $ 4, vilket motsvarar 26,50 svenska kronor. Det är inte särskilt mycket för världen, men det är mer pengar. Faktum är att han är populär på jobbet och han kan sköta sitt jobb väl. Kommentaren från sin fader är varken positiv eller optimisk. "Four dollars? You know what four dollars buys today? It don't even buy three dollars!" Kul, tycks tänka, men Tonys knappa lön och hans löneförhöjning betyder mycket för honom. Han jobbar bakom kassan i en färgbutik. Tony har inga speciella drömmar, men han ser inte hans framtid bakom kassan i en färgbutik. Hans pubertala, sexistiska vänner uppskattar honom och Tony uppskattar dem, men han finner inte sin ro och sitt fulla jag i dem. För omvärlden är han en odåga och Tony är, om någon, varse om det. Dagarna går, tills kalendern kryssar lördag. Då går han till diskoteket "2001: Odyssey" och där är han kung. Han kan alla stegen, kan alla "moves" och alla älskar honom när han dansar. Där är han uppskattad till höjdarna och dämpar tillfälligt hans rätt menlösa vardag. När plötsligt vardagarna drar igång igen, planerar Tony mest inför lördagen. Han funderar på vilka kläder han ska bära, han kammar sitt hår och han övar danssteg. Till nästa lördag kan han framföra dem och ännu en gång känna sig som herren på täppan - som kungen över världen.

TONY MANERO vet dock vart hans framtid bär vägen. Inte i Brooklyn. Hans "lördagsfeber" är det bästa för honom, och det är det som driver honom. Men som lördag, som den enda dagen på en sju dagar lång vecka, är han bara en fånge i sitt eget territorium, i sitt eget hem. Det finns en scen i filmen då Tony sitter på en bänk tillsammans med Stephanie, spelad av Karen Lynn Gorney. Medan de sitter där berättar Tony om Brooklyn Bridge, som de kan se från bänken de sitter på. Han berättar brons exakta mått, exakta diameter och höjd och annan kuriosa om bron från Brooklyn till Manhattan. I den scenen går det faktiskt, såsom Roger Ebert en gång sade, att smaka på Tony Maneros suktande efter att sticka från Brooklyn. Den här Stephanie, som han möter på diskoteket och som även hon kan dansa lika bra som Tony, berättar att hon ska lämna Brooklyn, åka över bron och flytta till Manhattan. Tonys längtan efter att göra samma sak blockeras av att han är fast i Brooklyn och inte kan känna sig manad att bara sticka. I en scen på ett café vräker Stephanie ut kommentaren: "You live with your parents, you hang with your buddies and on Saturday nights you burn it all off at 2001 Odyssey. You're a cliche. You're nowhere, goin' no place." Givetvis sårar det Tony, för bakom den felfria fasaden på discogolvet finns en ungdom som inte vet vart han ska ta vägen med sin framtid, men känner av sig att Stephanie inte har mer än rätt.

DET VAR MED DEN HÄR FILMEN den då rätt okände John Travolta inte längre fick gå ifred på gatorna. Han blev känd över en natt. Dagstidningarna skrev om honom, killarna ville dansa som honom, tjejerna ville ha honom och det är lite av vad Travolta med all rätt förtjänade. John Travolta må ha tappat en hel del av sin talang idag, men om sanningen ska fram är John Travolta en mycket bra skådespelare. Om han är så mycket av en karaktärsskådespelare, det tål att tänkas på, men när han får rätt roll så gör han rollen rätt. Även Karen Lynn Gorney och övriga i filmen gör bra ifrån sig, även om John Travoltas vänner i filmen lämnar rätt mycket till övers att önska. Den glittrande glamouren, den sköna stilen och framförallt den pumpande musiken av Bee Gees är några av filmens starka motorer och sätter stilen för filmen och för dess stora kultvärde.

FILMENS PREMISS låg i en tidningsartikel som en gång i tiden trycktes. Artikeln skrevs av Nik Cohn. Att artikeln senare framgick vara falsk, det hör inte till saken, då filmens underlag var så otroligt passande, båda för 1970-talets rastlöshet och ungdomskultur. Handlingar om att en människa måste "sticka från en plats" a lá Five Easy Pieces (1970) är en stor del av USA, både litterärt och filmmässigt, som Roger Ebert berättar i en recension och är sannerligen inte nytt, men det är bra och väldigt, väldigt duktigt genomfört. Den dynamiken som väver runt filmen likt ett nystans garn är rent utsagt något av det bästa jag sett.

"SATURDAY NIGHT FEVER was Gene Siskel's favorite movie, and he watched it at least 17 times. We all have movies like that, titles that transcend ordinary categories of good and bad, and penetrate straight to our hearts. My own short list would include La Dolce Vita (1960), A Hard Day's Night (1964) and The Third Man (1949). These are movies that represent what I yearned for at one time in my life, and to see them again is like listening to a song that was popular the first summer you were in love."

SÅ UTTALADE SIG en av mina filmkritikerfavoriter, Roger Ebert, i sin inledande text till hans recension på Saturday Night Fever. Recensionen är en av de mest färgstarka och tänkvärda recensioner jag någonsin läst i mitt liv. Filmen är informativ på det sättet att den berättar om Saturday Night Fever, men den är även ett målande och vördnadsfullt minne av hans arbetskollega och kamrat Gene Siskel, som tragiskt nog avled efter en hjärntumöroperation 1999, vid 53-årsålder. Hans vänskap med sin kollega och kamrat är tydligt, än idag, fastän recensionen skrevs för åtta år sedan. Med det sagt recenserade han inte bara Gene Siskels favoritfilm utan även min. Huruvida jag kommer se hundratals bra filmer i framtiden, är och kommer Saturday Night Fever vara svår att rucka sin förstaplats på. Det finns många aspekter till varför det är så, men varför jag sätter en film som Saturday Night Fever på min förstaplats är högst personligt. Den träffade mig i hjärtat precis där det kändes som bäst. Jag har min personliga syn på den, min alldeles egna tanke om filmen som tillhör mig och ingen annan. Nu har jag inte sett Saturday Night Fever 17 gånger, jag har bara sett den 2 gånger, men jag tror, precis som min idol Ebert, att vi alla har favoriter här i livet. Då talar jag inte om de stora självklara Titanic (1997) eller Forrest Gump (1994), utan de där små filmerna som inte träffade den stora massan, men som träffade just Dig och ingen mer. Saturday Night Fever träffade mig hårdare än Muhammad Ali någonsin kan slå en på käften, längre än Sebastian Coe någonsin kan löpa och högre än Robert Wadlow någonsin kunnat bli. Saturday Night Fever är Favoriten. Russell Crowe kan säga en replik fel i Gladiator (2000), Stallone kan ha luckor i sitt manus till Rocky (1976) men John Travolta kommer aldrig någonsin att trampa fel på discogolvet.

Pink Floyd The Wall (1982)

Originaltitel: Pink Floyd The Wall
STORBRITANNIEN / FÄRG / 95 min

Regisserad av Alan Parker
Skriven av Roger Waters (manus samt albumet The Wall)
Skådespelare: Bob Geldof, Christine Hargreaves, James Laurenson, Eleanor David, Kevin McKeon, Bob Hoskins m.fl.

SIR ALAN PARKER är den typen av regissör som fått alltför lite utrymme bland alla de stora regissörerna i världen. Parker har fått beröm från många olika håll och kanter, men han behöver mer. En man med Mississippi brinner (1988), The Commitments (1991) och Midnight Express (1978) på nacken ska knappast ligga okänd för ett flertal av dagens människor. Tyvärr har han lite utrymme och är kanske smått passé, fast han dykt upp med ett fåtal nya filmer, som exempelvis The Life of David Gale (2003). Parker har, hittills, bara gjort 17 filmer i sin karriär, vilket kan stå för att han inte är så oerhört berömd. Kubrick gjorde 16 filmer och har fått mycket, mycket mer beröm. Med all rätt. Kubrick är en bättre regissör, både känslomässigt och visuellt. Men det är inte dit jag vill komma. Parker är den typen av regissör som fått alltför lite beröm trots underbara titlar bakom sig. I och med Pink Floyd The Wall (1982) förstärker han det han byggt upp under åren. Mannen kan göra film. Riktigt bra film.

Filmen baserar sig (givetvis) på Pink Floyds oerhört berömda skiva The Wall. The Wall har skapat sig ett namn, inte bara för den otroliga musiken, men även för dess grymma budskap. Den pekar ett kritiskt öga mot skolor och kanske framför allt skolor i Storbritannien. Ämnet de talar för är lätt svårbegripligt och det är inget jag, en Sverige-bo, kan sätta mig in i med all lättja. Pink Floyd fick hjälp av Parker att då göra en film om detta omskakande ämne. Filmens ljudspår skulle bestå av mestadels musik av Pink Floyd, samt väldigt, väldigt lite dialog och dess estetiska form skulle komma att likna något Parker aldrig gjort tidigare. Från att komma från den lite mer karga och bistra realismen, tar han ett steg mot Kubrick. Ett steg mot År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Nu är det inte samma våglängd på filmerna, men Parkers enorma estetik bevisas i den här filmen. Han kan göra många olika sorters filmer.

HANDLINGEN består av en enstöring som "roar" sig genom att slött titta på TV och förstöra saker i sin omgivning. Han visar ett tydligt begrepp på en psykiskt labil människa. Genom filmens icke-linjära berättarteknik får vi ta del av hans tidigare barndom och även vad det var som gjorde honom till det han är. Under sin tid som en liten pojke förlorade han sin pappa i kriget. Hans mamma visar inte uppskattning till det enda barnet hon har. I skolan finner han sin absolut minsta fröjd, då han blir hånad av elever och till exempel utskälld i klassen för att skriva dikter. Filmens handling må se rätt så lätt ut när man skriver det såhär, men nej. Vad som binder samman historien är en massa hemska, men samtidigt otroliga animationer av skämttecknaren Gerald Scarfe och även just musiken av Pink Floyd. Den stora surrealismen i filmen får inte heller glömmas bort.

Varför älskar jag den här sortens film? Jo, för att du som åskådare får bilda din egen uppfattning av som händer i filmen. Det är inte på ett sätt, eller på ett annat sätt utan du själv bygger själv upp vad du tror är anledningen till saker och ting. Därför är det en väldigt oklar film för vissa, men faller lätt i anspråk för de som verkligen kan (och vill) leva sig in i "väggen". Oerhört vackra bilder blandas med Pink Floyds dånande musik, i sann surrealistisk anda, med ingen annan än Bob Geldof som enstöringen Pink. Filmens dåliga sidor är små, men de finns. Det starkt destruktiva temat i filmen kan bli jobbigt att se på i 95 minuter, speciellt då handlingsförloppet är rätt oklart. Därför är det en film som gör sig bäst att se på i etapper, för att kunna bygga upp och bilda en uppfattning om en liten del man sett i taget, istället för att försöka sluka hela filmen rätt igenom. Du kan försöka om du vill, men jag avråder dig.

Pink Floyd The Wall är inget mästerverk (som många vill påstå), men det måste inte alla filmer vara. Pink Floyd The Wall är helt enkelt suveränt bra i sin helhet. Det är absolut inte en film som passar alla, men för de som den väl passar är den ett sant stycke av fin metodism i sin fina estetik. Parker har här visat, i den sjätte filmen jag sett av honom, att karln kan göra film. Fast nog diskuterat om Parker. Han hade ju trots allt en av världens bästa album som underlag. Utan tvekan.

····

Hairspray (1988)

Originaltitel: Hairspray
USA / FÄRG / 92 min

Regisserad av John Waters
Skriven av John Waters
Skådespelare: Sonny Bono, Ruth Brown, Divine, Deborah Harry, Ricki Lake, Jerry Stiller m.fl.

SÅSOM ACTIONHJÄLTEN Arnold Schwarzenegger blev guvernör över Kalifornien, så blev John Waters älskad av den stora publiken. För ni som vet vem John Waters är och vad han överhuvudtaget sysslade med innan han gjorde Hairspray (1988), så tror jag att ni förstår poängen. John Waters var ungdomen som blev utnämnd till "Påven av skräp" av författaren till självaste Naked Lunch, William S. Burroughs. Den enda givna anledningen till varför Burroughs valde att utnämna Waters till detta var av en anledning. Han gjorde några av världens mest sjuka och perverterade filmer någonsin. Filmen, på toppen av alla dessa små kultfilmer han filmade i sitt hem Baltimore, var givetvis underground-klassikern Pink Flamingos (1972), en film som inte kom att likna något tidigare och inte heller något efteråt. Som inte var regisserat av Waters själv, vill säga. Filmen handlade om Divine alias Babs Johnson, en kriminell transvestit som är bosatt i en husvagn i förorten Phoenix, Baltimore. Där bor hon med sin familj; en överviktig mamma som äter, tänker och pratar om ägg hela dagarna, en kompanjon som är lika galen som Babs samt en märklig bråkstake till son, Crackers. Filmen går ut på att denna familj och ett annat par, Connie och Raymond Marble, tävlar med varandra om vilka som är äckligast i hela världen. Filmens följande scener är något av de vidrigaste som någonsin visats för en värld och samtidigt kom den att bli älskad av en tämligen liten, men trogen skara av beundrare. Ett exempel på en scen i filmen är till exempel då Divine sätter sig ner på gatan i centrala Baltimore och äter en färsk hundskit på riktigt. Följdaktligen, John Waters blev "Påven av skräp".

Waters följande filmer blev tamare och tamare med tiden, men den obscena och sjuka stilen höll sig vidare. Det gav Waters ett rykte. När man tänkte på John Waters tänkte man inte på den perfekta mannen att göra ett barnprogram, till exempel. Han uppgav i en intervju att det var viktigt för honom att få publicitet, eftersom han bara var en ungdom i Baltimore som inte kunde något om film, men som ville göra film. Därför gjorde han chockerande filmer för att få folk att prata om dem. Om de var dåliga eller bra, skit samma, om de fick folk att prata om filmerna, så skulle folk se filmerna. In emot Polyester (1981) började Waters ta stegen mot den stora publiken. Även om Polyester inte hade tappat Waters tidiga gnista för dålig smak, så började Waters tagga ner på element som skulle kunna skapa kontrovers. Efter framgången med Polyester fortsatte Waters sin bana fram med filmer, tills Hairspray kom upp på biograferna. Det som kännetecknade nästan alla dessa filmer, från hans första långfilm till Hairspray (förutom Desperate Living (1977)) är att alla inkluderade Harris Glenn Milstead, eller Divine, som världen kom att känna igen honom. Divine var dragplåstret i nästan alla John Waters filmer och även han som satte sig den där ödesdigra dagen och åt en hundskit i Baltimore. Divine var känd för att vara mannen som specialiserade sig på kvinnoroller i film. Eftersom Divine var kraftig överviktig under nästan hela hans livstid, fick han svåra problem in emot hans sista år och dog i sömnen, då Hairspray var som allra mest aktuellt.

HAIRSPRAY är filmen om Tracy Turnblad (Ricki Lake), en ung och överviktig tjej med gigantiskt, "modernt" hår. Hennes vän Amber (Colleen Fitzpatrick, eller Vitamin C, som hennes artistnamn lyder) är närmast hela tiden med henne. Det är 1960-tal och de två tjejernas största intresse är Corny Collins Show, ett slags dansprogram där ungdomar får lov att, om de är bra nog, få dansa i programmet, framför TV-kameror. Tracy har inte det fysiska på sin sida, men desto mer när det kommer till dansen. Hon kan nämligen stegen bättre än vad någon dansare på Corny Collins Show kan. Hon får en chans att vara med i Corny Collins Show och blir genast populär, inte bara bland TV-tittare men även bland killarna. Tracy lever det glatta livet, med de kufiska föräldrarna Edna (Divine) och Wilbur (Jerry Stiller) på sin sida. Givetvis finns en diva som alltid får som hon vill, Penny Pingleton (Leslie Ann Powers). Hon är vacker, hon är bra på att dansa och bra på att få det hon vill. Ska Tracy lyckas klara att bli dansgolvets gudinna eller kommer Penny ta hennes plats istället? Hur det nu än går till i slutet, är historien knappast nyskapande. Det är däremot hur berättelsen byggs upp som är nyskapande.

Filmens huvudrollsinnehavare är fet. Hon är inte lite mullig, hon är mycket fet. Hennes mamma är ännu fetare och även pappan har en liten kula. Och i den här filmen är Tracy den tuffe. Den smala och flinka Penny är framställd som en diva, en egoist och en ytterst otrevlig person, vilket hon faktiskt är. Då kommer jag att se jämförelsen med denna film och Disneys riktigt framgångsrika High School Musical (2006). I sistnämnda är nästan alla perfekta. Huvudrollsinnehavarna är snälla och vackra att se på. Alla är vackra att se på. Till och med de flesta vuxna i filmen är vackra att se på. Dock är det till den grad att det verkligen inte blir vackert att se på. High School Musical förvandlas till plast. Ytligt plast. Och så ser vi då den här mannen, John Waters, känd för barnförbjudna filmer, göra en perfekt film för lite äldre barn och den är både bättre rent filmiskt men även budskapligt. Du behöver inte vara vacker för att vara bra på någonting och du behöver med all säkerhet inte se ut som Zac Efron och Vanessa Hudgens. Ricki Lakes karaktär är glad som hon är, även fast hon är fet. Hon kan dansa och tycker det är kul. Filmen bär även på ett budskap om rasism. 1960-talet är alltid en era som oftast kopplas till brylcreemvaxade ungdomar med stålkam som gör "the twist" på dansgolvet till Chubby Checkers "Let's Twist Again". Så är det dock inte. Inte enbart. Det tidiga 1960-talet genomsyrades av rasism. Inte enbart tråkningar mot svarta, utan riktig rasism. I Hairspray tar de upp just detta ämnet. De tidiga 1960-talsmänniskornas fobi för de svarta och allt som hade med det att göra. Ibland blir det till en viss överdrift, men så är det ju också en satir. Då är det en av delarna, att det blir just överdrivet.

John Waters är en verkligt charmig man och när man ser på saken och bortser från hans meriter på filmsidan är han som vilken snäll farbror som helst. Just sidan att han gjort så extremt kontroversiella filmer, det är en sak för sig, men han har gjort denna fina och roliga film och det är det som är det viktiga.

Hairspray är som en "chick-flick" som även killar kan se på. Det är som en barnfilm som vuxna kan se på. Den har kvaliteter och är nyskapande på samma gång. Det är lättsmält, men det är även en av filmens fördelar. Det är en film man blir glad av. Nu, då nyinspelningen av denna film kommer upp på biograferna, med John Travolta i Divines roll (!) är det ju då närmast aktuellt att just du borde ta och i alla fall se en verkligt skön film som denna. Det här är en sådan där film du verkligen inte får missa. Varför får du inte missa den? Jo, för om du missar den missar du verkligen något.

···½

Beyond the Valley of the Dolls (1970)

Originaltitel: Beyond the Valley of the Dolls
USA / FÄRG / 109 min

Regisserad av Russ Meyer
Skriven av Roger Ebert och Russ Meyer
Skådespelare: Dolly Read, Cynthia Myers, Marcia McBroom, John Lazar, Michael Blodgett, David Gurian m.fl.

SKULLE VI BLÄDDRA bland alla obskyriteter eller udda filmer som släppts via en stor studio, så skulle vi med all säkerhet hitta flera stycken, som antingen floppat eller gjort stora pengar. Natural Born Killers (1994) blev en väldigt bisarr, men kritiskt omtyckt film, trots dess extremt våldsamma tema. Nu ska jag dock inte snacka om den filmen, utan jag ska snacka om Russ Meyer. Russ Meyer är sedan länge en bortglömd regissör som endast få kommer ihåg, som framför allt var verksam under 1960- och 1970-talet. Under sin tid som regissör gjorde han hela 27 filmer, varav några stycken var kortfilmer. Faktum var att mannen var independentfilmare och filmade ihop dessa filmer främst tack vare han själv. Och konstigt var det inte att han inte fick bolag att vilja göra film med honom. Under hela hans karriär (och efteråt) blev Russ Meyer känd som mannen som gjorde film med kvinnor med stora bröst, sex och våld. Nu kan man ju se den halten i om det här är positivt eller inte, men för att vara lite positiv, så blev Meyer en väldigt viktig man inom filmen. Han tänjde på gränserna inom censuren, lät kvinnor vara hjältar i filmer, han använde sex och våld som ingen annan gjort förut, tillsammans med frenetiskt klippande och mästerliga hantverk. Han var en riktig auteur, en sådan som gör allt själv. Han regisserade, klippte, skrev, filmade, ja, till och med spelade i vissa filmer. Faktumet att han fick kritik var stort och han blev sedermera känd som "King Leer" och för att vara en snuskhummer som gjorde film.

I och med succén med lågbudgetfilmen Vixen! (1968), en liten film om en rasistisk nymfoman nämnd Vixen Palmer, så fick plötsligt 20th Century Fox upp ögonen för Meyer och hans verk. Fanns det pengar i det här? Mjukporr? "Let's give it a try"! Sedan fick Meyer, tillsammans med världens mest berömda kritiker, Roger Ebert, tillfället att skriva ett manus nämnt Beyond the Valley of the Dolls (1970), inspirerad av en annan film, Valley of the Dolls (1967) fast, som det tydligt framgår i början av filmen, inte alls har något att göra med varandra.

FILMEN HANDLAR OM ett band, Kelly Affair/The Carrie Nations, ett band bestående av tre kurviga damer (Dolly Read, Cynthia Myers, Marcia McBroom) och deras manager Harris (David Gurian) som får tillfället att åka till Hollywood, för att få sitt stora genombrott, är det tänkt. När de väl kommer dit är det så mycket mer de stöter på. De kommer i kontakt med sex, droger, alkohol och mycket rock'n'roll, plus diverse konstiga mediatyper och som i slutändan tillfaller som en satir över nöjeslivet och hur vilt det kan gå till, även då artisten inte står på scenen. Handlingen är väl inte så mycket att skryta med, men det är heller inte det som är poängen i en sådan här film. I huvudhandlingen stöter vi på fler små handlingar, berättelserna om karaktärerna och deras privatliv och liv på scenen. Faktiskt är det en väldigt bra insikt i karaktärerna i den här filmen. Vi får det exakt detaljerat vem som är vem, vem som är god och vem som är ond, ibland till en överdrift.

Finns det verkligen så mycket sex och våld i den här filmen då? Nja. Innehållet sex och våld är, som alltid med Russ Meyer, närvarande. Vid dagsläget är den tämligen snål på sånt, om man tänker tonårskomedier på sexfronten, men filmen har ändå en slags stil som jag ger mer för än filmer som American Pie (1999), till exempel. Om du sett Austin Powers - hemlig internationell agent (1997) (som även fått stor inspiration från denna filmen) så förstår du ungefär vilken "stil" denna film har. Att det är lite bröst här och var ser jag såklart inga problem med, men det är nog ingen fara för någon annan, då det inte är porr, utan bara lite busigt, helt enkelt. Våldet tar sina vändningar framför allt i slutet och det är svärd och pistoler som skymtar förbi i det fallet och även om stämningen är extremt bisarr under dessa stunder, så är det samma sak här. Det finns nya filmer som verkligen chockerar mer än vad ens denna film gjorde då den blev en kassasuccé 1970. Ta Hostel (2006), för att bara nämna en film.

Filmens verkliga höjdpunkter är Dolly Read (som ledsångerskan i bandet), David Gurian (som managern som så småningom blir utanför) och John Lazar (som den väldigt trasiga skivproducenten "Z-Man" Barzell). Dolly Read håller ihop filmen rätt bra och det är mycket tack vare hennes utseende, eftersom hon har ett rätt passande utseende för just rollen. Hon gör även ett rätt bra framträdande som skådespelerska, men ibland kan hon bli lite för överdriven. David Gurian, som inte hade gjort något filmuppträdande innan och som inte gjorde det efter den här filmen, gör ett strålande jobb som managern som blir dumpad av sitt band för John Lazars roll. John Lazar är en man som vi faktiskt borde se mer av. Hans skumma porträtt av en helt vrickad skivproducent är bland det bästa jag sett och även om hans karaktärer är väldigt "hela-havet-stormar", en aning för mycket på sina ställen, så ger han honom ett porträtt som inte blir för överdrivet. I allmänhet är standarden mycket högre på denna filmen, till skillnad från andra Russ Meyer-filmer, då nästan alla är bra på att agera, någorlunda. Harrison Page, som bartendern Emerson, gör även han ett oansträngt porträtt som pojkvän med en av donnorna i bandet.

Det finns mycket att säga om den här filmen. Det är egentligen en B-film upplåst till storbolagskvalitet, men det är kitsch och det är väldigt underhållande. Musiken är verkligen, verkligen på topp (jag vill ha filmens soundtrack nu) och bara det höjer betyget på denna kultfilm. Säga vad man vill om Russ Meyer, men när man verkligen är på humör och tillfället passar in i rättan tid, då kan jag inget mer än bara älska honom.

····

Amadeus: The Director's Cut (1984)

Originaltitel: Amadeus: The Director's Cut
USA / FÄRG / 180 min

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Peter Shaffer
Skådespelare: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Simon Callow, Christine Ebersole m.fl.

JAG HAR HITTILLS skrivit 6 recensioner och alla har jag tyckt varit överdrivet korta. Kolla bara på Donnie Darko (2001), är ju bara några meningar. Detta är ju deprimerande, men nu ska jag allt skriva en recension som är mycket, mycket längre och bättre. En recension jag varit stolt över var Elephant (2003) som icke uppmärksammades så mycket.

Nu sitter jag har och ska nu framkalla ett långt och väluttänkt inlägg av denna storslagna film av Milos Forman. Jag hoppas att fler kommer vilja se den här filmen efter min recension. Allt detta började med att jag och min bror kollade på TV, vi kollade på varje kanal då vi plötsligt såg att de visade Amadeus (1984) på SVT. Jag var rädd att den här filmen skulle bli en lång och tråkig film men ack vad jag hade fel, jag tänker ju sedan på att det faktist är Milos Forman, en favorit. Detta mästerverk är så svårt att berätta men jag ska försöka formulera det på bästa sätt. Och förresten, innan jag börjar skriva - skriv en kommentar, va? Det vore verkligen snällt av er. Jag hoppas ni kommer ha kul när ni läser denna recension.

FILMEN ÄR en biografi av Saileri som ständigt blev avundsjuk på Mozart. Mozart, som inget vet om att Saileri själv hatar Mozart mer än allt annat. Men Saileri dyrkar ändå hans vackra, ljuvliga musik. Mozart, en irriterande, fnittrande kompositör. Saileri, en italienare som tror han är bäst inom musik. Men innerst i hans hjärna vet han att Mozart är en begåvad mästare inom musik. Saileri är en man som på utsidan visar sina förmåner och sin vänlighet men på insidan visar han ondska. Karaktärsstudierna är mycket bra, du vet exakt vem de är.

Fotot är mästerligt, regin är också minst sagt mästerligt. Längden gör filmen bara bättre egentligen, du sitter där i över tre timmar och tröttnar aldrig. Scenografin och bakgrundsmusiken är otrolig. Den gamla och vackra musiken ger ett väldigt bra intryck. Den är lite icke-linjär, filmen är lite av en "flashback", men jag skulle nog inte kalla den för en icke-linjär film. Det mesta av filmen är linjärt. Den linjära berättartekniken är väldigt bra och ger en bättre bild av filmen.

När du väl har suttit och sett filmen till sitt slut, kan du inget mer än att älska den. Du tänker att Mozart förtjänade bättre, du tänker på Salieri, du tänker på alla karaktärer som en gång i tiden fanns. Sedan tänker du på hur bra gjord filmen var. Du kan inte göra mer än att ge den en 5:a. Den här filmen är en film du kan se om och om igen. Trots längden. Jag kände så i alla fall. Och det är jag stolt över.

·····

Spinal Tap (1984)

Originaltitel: This Is Spinal Tap
USA / FÄRG / 82 min

Regisserad av Rob Reiner
Skriven av Christopher Guest, Michael McKean, Harry Shearer och Rob Reiner
Skådespelare: Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, Rob Reiner, Bruno Kirby, David Kaff m.fl.

ALLA ÄLSKAR SPINAL TAP, de är ju trots allt det bästa heavy metal-banden någonsin. Och 1982 var det på tiden att Marty DiBergi tog saken med egna händer, för nu skulle det äntligen göras en riktig rockumentär om bandet. DiBergi berättar i början av filmen om hur han vill fånga synerna, ljuden och dofterna ifrån världens bästa rock’n’rollare – Spinal Tap!

Känn dig inte dum nu ifall du aldrig hört talas om Spinal Tap, för ifall du har det, så är det med största sannolikhet på grund av den här filmen. Spinal Tap finns nämligen inte. Är det inte idealiskt? Att göra en film om hårdrock genom att följa ett påhittat hårdrocksband på turné i Amerika. Då behövde ju inte heller Rob Reiner, som slog igenom med denna film, lägga ut några större pengar. Med Spinal Tap lyckades han göra den första fejk-dokumentären, någonsin.

Men att kalla den här filmen för en dokumentär, är på sätt och vis rena lögnen. Spinal Tap (1984) är en parodi. En parodi på rock’n’roll, hårdrock och heavy metal. En parodi på band som Iron Maiden, Led Zeppelin, Motörhead och alla möjliga andra band, utan att någon gång nämna några namn. Idag, 25 år efter all den musiken är filmen ganska inaktuell, men om man är någorlunda insatt så får man ändå en ganska stor dos underhållning. Man kanske inte precis sitter och flabbar filmen igenom, men visst fnissar man förtjust åt en hel del, ja, faktiskt kanske hela filmen igenom. Egentligen är nästan all komik uppbyggt på fördomar, någonting som jag kan ha mycket svårt för, men görs det snyggt så kan det ju mycket väl bli fantastisk kul. Det kanske har med att fördomarna är ur tiden och att jag inte tycker speciellt synd om de stackars hånade hårdrockarna som jag kan skratta åt det helhjärtat, men jaja.

SPINAL TAP ÄR ETT HÖGMODIGT, BORTSKÄMT, GANSKA KORKAT OCH FJOLLIGT BAND som haft sina storhets år. De ska ut i turné i USA i samband med deras nya skiva Smell the Glove och förhoppningarna är höga. Riktigt lyckat går det inte och de möter många problem under deras resa. De är som sagt inte bandet det varit. Men samtidigt får vi följa Marty DiBergis (som spelas av Rob Reiner själv) intervjuer om svunna tider och höra historien om allt ifrån genombrotts- hiten Listen to the Flower People till trummisarna som varit under åren och alla gått samma dystra öde. Det finns enormt många detaljer i den här filmen och dens humor kopplade till annan musik, vissa saker jag själv kom och tänka på, och somliga som jag sett på internet i efterhand.

Vidare så får vi också exklusiva live- spelningar med bandet – mer eller mindre lyckade. Men den mesta musiken i filmen bör nog klassas som seriös. Soundtracket till Spinal Tap är nog ingenting som skulle skrattas åt i musikmagasinet, även om det inte skulle få några speciellt märkvärdiga recensioner.

Allting genomförs i sann dokumentär-filmning och manuset känns väl genomarbetat även om det inte är det särskilda med filmen, att göra en dokumentär på låtsas skulle jag kunna tänka mig behöver mer planering än att göra en på riktigt, speciellt om det ska vara en parodi.
Ifall du nu gillar äldre hårdrock, och även om du inte gör det, så ska du nog försöka se den här filmen så småningom. Men kom ihåg, att om du verkligen vill få den rätta behållningen, bör du ha riktigt hög volym på stereon, för tänk på, att det handlar om det mest högljudda bandet någonsin.

···½

Five Easy Pieces (1970)

Originaltitel: Five Easy Pieces
USA / FÄRG / 96 min

Regisserad av Bob Rafelson
Skriven av Carole Eastman och Bob Rafelson
Skådespelare: Jack Nicholson, Karen Black, Billy Green Bush, Fannie Flagg, Sally Struthers, Marlena MacGuire m.fl.

I EN FILMVÄRLD DÄR storfilmerna får mer utrymme, just för att de är storslagna, så är det väldigt enkelt att de små, smala guldkornen kommer i skymundan. Storfilmer (inte nödvändigtvis bra filmer) som Eragon (2006) och Epic Movie (2007) tränger ut den mindre filmvarianten, som oftast har lite mer att bjuda på än vad specialeffekter och flickdrömmar i huvudrollen någonsin kan komma med. Det är med sorg som jag även tillägger att Triangelfilm kraschlandat, en av de stora inom ämnet att få in smalare film i Sverige, på bio. Fast det är en annan sak. Jag tänkte ta och berätta om en liten pärla som inte kommer från denna tid, i och med Fantastiska fyran och silversurfaren (2007) och andra kioskvältare, men från en annan era som kom att bjuda på andra storfilmer, såsom Gudfadern (1972), Chinatown (1974) och Rocky (1976) och en bunt av andra moderna klassiker. I bakgrunden florerade dock små filmer som Performance (1970), O Lucky Man! (1973) och Five Easy Pieces (1970) som jag ska berätta om i detta nu.

Five Easy Pieces (1970) fungerar som en karaktärsstudie över en person, Robert Dupea, en ung man som jobbar på en oljerigg och har ett rätt så sprucket förhållande med en tjej nämnd Rayette. Robert upplever förhållandet som tämligen menlöst, han gillar inte Rayette till den grad att han vill vara ihop med henne, men stannar av någon anledning kvar med henne. En dag får han dock reda på att hans far är döende och att han måste lösa upp vissa knutar med sin far och åker till honom. Han planerar att åka själv men vissa emotionella problem möts med flickvännen Rayette och hon får slutligen följa med.

OM VI SKA TA HANDLINGEN, så kan man inte direkt säga att det är det som lyfter hela filmen. Handlingen är inte en så stor grej, han ska träffa sin döende farsa och prata viktigheter. Det är karaktärerna som är med i filmen som gör denna lilla film. Vi har såklart Robert, som verkar ha tröttnat på allt, den smått dinga Rayette och en drös andra, bland annat Roberts vänner och släkt. Filmen innehåller även en hel del sköna scener vilket gör att filmen blir bra på sitt lilla sätt. Vi har scenen där Robert och Rayette plockar upp två liftare, varav en är lite märklig, en pianoscen, där Roberts talang för pianoplinkande tar ut sina svängar på en släpvagn på en motorväg och den helfestliga scenen där Robert ska beställa en toast. Helfestligt. Verkligen. Dock vill jag understryka att fallet med denna, såsom många filmer av denna sort, är en film man antingen älskar eller hatar. Några som såg filmen med mig uppskattade inte alls denna film, men jag kan med värdighet säga att det här, ja, älskar jag.

Robert spelas av Jack Nicholson, som inte hade något riktigt stort genombrott förutom den lilla advokatrollen i Easy Rider (1968), får här sin första riktiga "break-through" och inte alls i onödan. Han bländar som Robert Dupea och man märker tydligt att det är här han formar sitt typiska scenuppträdande som vi känner igen honom för. Karen Black gör även hon bra ifrån sig som Rayette. Alla gör egentligen bra ifrån sig i denna fina film, men det är framför allt Jack Nicholson som bländar.

Sammanlagt kan man säga att det här är en liten kultfilm, helt enkelt, som inte fått alltför mycket uppmärksamhet men som är väl värd att ta en extra titt på. Möjligen är det storfilmerna som flest människorna kommer ihåg, men tack gode Gud att det finns filmer som denna.

····