Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

The Tree of Life (2011)

Originaltitel: The Tree of Life
USA/Färg/138 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Laramie Eppler, Tye Sheridan m.fl.

NÄR TERRENCE MALICK återvänder till biosalongerna med sin nya film, är det givet att filmen kommer ses av många, såväl som att den kommer hyllas av många. Med tidigare oerhört vackra filmer (jag vill fortfarande titulera Himmelska dagar (1978) som hans allra vackraste), förväntar sig folket givetvis även en stor måltid av häpnadsväckande bilder, euforiska, men stillsamma, utspel och lugn - ett väldans lugn.

The Tree of Life innehåller bitar från det manus Malick skrev på under 1970-talet; ett manus han kallade Q. Tiden gick, kassakon Den tunna röda linjen (1998) kom, men sen försvann Malick återigen in i den tystnad hans filmer präglats av ända sedan han började göra film i början av 1970-talet med Det grymma landet (1973), en eskapad med två ungdomar flyendes från lagen, där den ena fått porträttera en slags Starkweather-lik mördare. Man kan samla alla slags sinnesintryck man fått från Malick genom hans tidigare filmer (jag snackar solnedgångar, åkrar, vind, lugn musik, berättarröster, att krypa i gräset) och ändå finns det ingenting som rent visuellt toppar The Tree of Life. Naturromantiken finns fortfarande där, men därtill bakar Malick in skeenden från jordens uppkomst och livets uppståndelse, tillsammans med rymdscener som tagna ur År 2001 - Ett rymdäventyr (1968), som gör det hela till ögongodis från första minuten till de sista surren från filmrullen, drygt två timmar senare.

The Tree of Life är en film som innefattar så oerhört många bottnar, att det är omöjligt att direkt komma fram med en premiss när man ska säga vad filmen handlar om. Rent konkret kan vi säga att filmen följer en familj under 1950-talet. Detta är dock fullkomligt otillräckligt och för er som sett just År 2001 - Ett rymdäventyr, så kan ni förstå att filmer av den typen inte är den som har en alltför omfattande beskrivning på baksidan till DVD-omslaget, för det går inte. Vad Malick däremot väver in är temat om döden, men allra främst livet och dess skönhet; hur det tar sig uttryck i varje trädtopp, varje gren och löv, och i varje människa. Det är däremot inte någon överdådig smörja med scener vars allvar helt styrs av en orkesters fioler. Med de urtypiskt viskande berättarrösterna berättar Malick en historia som sträcker sig mycket, mycket djupare i tänkandets avgrund och sträcker sig till livsfilosofi i sin finaste form, med allra främst hänvisning till religion. Det är dock inte i närkanten av propaganda för kristendom, utan tvärtemot ifrågasätter Malick även varför denne Gud inte skulle vilja ingripa i en värld där vänner dör och människor skadas; dock aldrig, aldrig så till den grad att han ska ta till ton. Allt är väldigt gråskaligt, väldigt lugnt och väldigt vackert, utan att fastna i gräl och provokation. Motsatsen vore inte Malick.

Brad Pitt gör här möjligtvis sin livs roll. Nog för att Fight Club (1999) och Seven (1995) i sig är lysande filmer, men Pitt är faktiskt som klippt och skuren i sin biroll som pappa O'Brien, en man som vill sina avkommor så väl att han inte tillåter dem att göra de fel han gjorde - så till det priset att han hämmar den del av utvecklingen som består av trial and error - att våga testa sig fram, kanske misslyckas, för att få lärdom. Det är dock svårt att sätta en specifik huvudroll i denna film, men det lilla som skymtas av Sean Penn är i sig felfritt. Den stora elogen ska dock till barnen i filmen för deras nakna, totalt icketillgjorda, porträtt av de tre sönerna. Malicks rollbesättning kan bara ses som en helhet. Alla gör bra ifrån sig och de bidrar till allt det som gör filmen till Terrence Malicks The Tree of Life. Det är så oerhört grandiost, så oerhört utsvävande, men aldrig på något sätt pretentiös. Det är en oerhört spretig film på det sättet att den träffar så olika. Den kan träffa på flera olika ställen, på flera olika personer. Sprickor i familjelivet, livets eviga skönhet eller en tanke om Gud. Aldrig, aldrig blir det särskilt förvirrande, utan snarare behagligt, kontemplativt och moget.

The Tree of Life är definitivt den bästa filmen jag sett hittills från 2011 och jag tvivlar på att det kan bli bättre på enbart ett år. Om jag ska fylla i lite mer tror jag att detta mycket väl kan vara Malicks kanske bästa film han någonsin gjort. På så många sätt kan man tycka att han överträffat sig själv. Kanske tycker du samma eller så avfärdar du det som ett dravel till konstverk. Folk gick ut från biografen. Många gnällde över hur scener bara matades på, utan slut, utan fokusering. Själv var jag trollbunden. Jag hade sett The Tree of Life och i min tanke grämer jag mig över hur lång, lång tid det kommer ta innan jag ser en film som den här igen. Inte enbart för att det är från långsamma Malick, utan för att det faktiskt bara är så väldigt, väldigt bra. 4½/5

Himmelska dagar (1978)

Originaltitel: Days of Heaven
USA/FÄRG/94 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J. Wilke, Jackie Shultis m.fl.

"ÖGONGODIS" är väl i princip den rätta benämningen på Terrence Malicks Himmelska dagar. Aldrig har böljande åkrar och solnedgångar sett så vackra ut. I Himmelska dagar tar Malick ytterligare ett steg, rent fotomässigt, från Det grymma landet (1973) och gör en film som kanske saknar en ansenlig mängd handling, men som drivs av ett oerhört vackert foto.

Bill råkar, av misstag, döda sin arbetsgivare och sticker med sin flickvän Abby och flickan Linda (som även tar hand om berättarrösten i denna film) till en farm, där Bill och Abby låtsas vara syskon för att minska på skvallret. Det är början av 1900-talet, solen skiner, ekonomin knakar och Malick visar oss en vackert, men samtidigt ett realistiskt porträtt, av den stora mängd människor som åkte ut på vischan för att skaffa jobb under tiden. Bill, Abby och Linda fördriver tiden med att springa runt på ängar, arbeta hårt och ligga i gräset, till den rika farmaren på gården, en blyg, men trevlig herre, börjar intressera sig i Abby, i tron om att Abby är Bills syster. Bill blir smått frustrerad, men efter att ha fått reda på att farmaren har en svår och obotlig sjukdom, kommer Bill och Abby överens om att Abby och farmaren ska gifta sig, bara för att sedan vänta in hans antaget annalkande död. Med tiden börjar dock detta triangeldrama att knaka i fogarna och väcker alla möjliga sorters känslor, allt i takt med den stilla vinden över åkrarna.

Även om handlingen i sig är intressant och att Malick går i samma kärlekspar á la "vi mot världen"-anda, så är det just det vackra fotot och de lågmälda karaktärerna som ger filmen dess själ. Fotot är magiskt. Néstor Almendros, kinematografen, höll på att bli blind under inspelningen, men lyckas ändå, till fullo, fånga atmosfären, hand i hand med musik av bland annat Ennio Morricone och Leo Kottke.

I dagens besatthet av strålande manus och komplexiteter, glöms ibland själva drivkraften i filmer bort. Himmelska dagar är en riktig motpol till komplexitet. Himmelska dagar är en harmonisk, vemodig och, som titeln antyder, närmast himmelsk film, som inte ger oss någon solglasögon prydd hjälte med pistol och polisbil. Istället är det bara alldeles, alldeles tyst och jag älskar det. 4/5