Quarantine (2008)

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5