Den tredje mannen (1949)

Originaltitel: The Third Man
STORBRITANNIEN / SVART-VIT / 104 min

Regisserad av Carol Reed
Skriven av Graham Greene, Alexander Korda, Carol Reed och Orson Welles
Medverkande: Joseph Cotten, Alida Valli, Orson Welles, Trevor Howard, Bernard Lee, Paul Hörbiger m.fl.

FILMENS HUVUDROLL är kiosklitteraturförfattaren Holly Martins, spelad av Joseph Cotten (Citizen Kane) i en något ytlig karaktärisering. Han är pank och blir inbjuden till Wien av sin svurne vän Harry Lime. Det var på den tiden då Wien var uppdelat i fyra delar; en amerikansk, en fransk, en brittisk och en tysk. När Holly väl kommer till Wien och praktiskt taget är inne i hyreshuset, får han reda på att hans gamla vän har avlidit. Påkörd.

Djupt oroad undrar Holly hur sjutton han kunde ha dött. Vilka vittnade? Vilka var där? Vilka ord yttrades? Städaren i hyreshuset säger sig ha sett då Harry Lime burits av vägen av tre män, men han vågar inte vittna. Han vill inte bli inblandad. Holly får, sedan innan, reda på att de männen som bar av Hollys påkörde kropp säger olika om händelsen. Vissa säger att han dog direkt, vissa säger att han dog precis efter de burit honom. Allt blir så rörigt. Där roten sitter är dock att två av personerna som bar bort Harrys kropp påstår att det bara var de två som bar bort kroppen, medan städaren påstår att där fanns en tredje man som också bar iväg kroppen, vilket titeln syftar.

Fast besluten att lösa alla dessa olika påståenden, så går Holly och frågar olika människor. Dels frågar han de två männen som bar Harry i hans sista ögonblick i livet, sedan träffar han en viss vresig polisman och en dam som haft en affär med Harry Lime. Dessa två träffade han på begravning och Holly blir allt mer frestad att lösa upp knuten.

DENNA SPÄNNANDE FILM-NOIR-DECKAREN är en snygg och påfallande säker film. Innan jag ens såg ”Tredje Mannen” så visste jag att Orson Welles var med. Och faktiskt är han den som utmärker sig allra mest. Damen själv klarar sig fint, medan dels Holly Martin och de andra två männen tyvärr lämnar övrigt att önska. Dock kan jag inte skylla på Joseph Cottens tolkning av Holly Martin alltför mycket. Deckare har ofta anklagats för att ha platta karaktärer och just Cottens karaktär var ju anständigt cool i sina funderande frågor. Humphrey Bogart och Ingrid Bergman hade bara funkat som par i en annan film, en viss film om ett ”vitt hus”.

Ljuset faller perfekt. Scenografin och miljöerna är alldeles perfekta och skuggorna är rent magiska!

Filmens tempo kan ifrågasättas. I början kändes den rätt trög. Men direkt efter att spänningar sker i samtalen mellan Holly och de han frågar sker, då frågan kommer: ”Snackar de sanning eller ljuger de nu?”, då startar rullningen som kan få de slöa att missa tåget! Filmen kommer med många överraskningar och den unika zitarmusiken är en fröjd för örat. Dels kan den komma återkommande gånger och kanske bli lite uttjatad, men ibland (ofta) så kommer den på precis rätt ställe.

En film som dagens actionbenägna ungdomar säkert inte kommer att uppskatta, men en film som cineaster av alla slag måste se och därav en film man definitivt måste ha sett innan man dör!

····½