Originaltitel: Little Miss SunshineUSA 2006
Regisserad av Jonathan Dayton och Valerie Faris
Skriven av Michael Arndt
Skådespelare: Abigail Breslin, Greg Kinnear, Paul Dano, Alan Arkin, Toni Collette, Steve Carell m.fl.
Just nu finns det två sorters filmer som får mest uppmärksamhet. Mastodontfilmerna med megabudget som hostas ut på rullande band och små indiefilmer som kommer med jämna mellanrum. Om vi tänker på just filmerna på independentfronten, så ser vi Thumbsucker, The Tracey Fragments, Hard Candy och den senaste YouTube-utkomna Four Eyed Monsters. Inget direkt ont med dessa filmer, speciellt inte Thumbsucker och Hard Candy, men jag har alltid en känsla av att alla filmer har samma slags stuk. Oftast ett lugnt gitarrkomp som soundtrack eller ett "upptäckande" synthknåp, djupa kommentarer om livet och så vidare. Quentin Tarantino, tidigare indieregissör, bevisade att indepentfilm kunde göras på ett annat sätt, visst, men på den tiden fanns inte riktigt den indiefilm vi ser idag. Little Miss Sunshine, som Allt Om Film utsåg som den bästa filmen från 2006, börjar visserligen med samma indiekänsla vi känner igen från så många nya independentfilmer, men visar sig vara något helt annat.
Filmen cirkulerar kring den lilla flickan Olive, som fått nyheten att hon ska få tävla i Little Miss Sunshine-tävlingen, en slags skönhetstävling för små flickor. Med den knarkande farfadern, som spelas av Arkin, som coach har hon lärt sig ett nummer hon ska uppträda med på tävlingen och eftersom hennes familj möter smärre komplikationer, så måste alla följa med till Kalifornien, där tävlingen äger rum, i en liten gul minibuss som förgyller hela filmen absolut.
Alla skådisar gör väldigt bra ifrån sig. Carell, en given favorit, spelar en halvneurotisk homosexuell som överlevt ett självmordsbesök och måste bo tillsammans med sin syster, bara för att han inte får vistas ensam. Collete är systern, som är mamma för familjen som filmen handlar om. Kinnear spelar familjefadern som är alldeles besatt av sitt 9-stegsprogram och den tystlåtne sonen Dwayne som spelas av Paul Dano, som hatar allt och alla. Med en sådan "familj", med sådana unika karaktärer, kan man bara förvänta sig en unik film.
Gång på gång har jag hört folk smutskasta den så kallade feelgoodgenren och snyftarfilmen. Faktum är att det här är en väldigt bra feelgoodfilm och en väldigt bra snyftarfilm. Budskapet finns där, trots att det inte är övertydligt som de flesta andra filmer i samma genre och ger en väldigt underbar känsla av att vi alla är olika och bäst är väl det.
····
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar