Monty Pythons galna värld (1975)

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5

Porco Rosso (1992)

Originaltitel: Kurenai no buta
Japan/Färg/94 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Hayao Miyazaki
Medverkande: Shûichirô Moriyama, Tokiko Katô, Sanshi Katsura, Greg Ellis, Tsunehiko Kamijô, Akemi Okamura m.fl.

I JULKLAPP fick jag en box, en box med filmer av Hayao Miyazaki. Ni som inte vet vem det är så kan jag säga att han är Japans svar på Walt Disney. Han är en av de få animatörerna som nu för tiden har någon fantasi, till skillnad från tecknade filmer som till exempel Björnbröder (2003) eller Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr (2001) så skapar han en helt ny värld med flera olika varelser. Han lägger aldrig av att häpna tittaren med nya saker. Låt oss ta en av mina favoriter från Hayao, filmen kallas Spirited Away (2001), och handlade om en flicka som blev tvungen att jobba på ett spa för spöken och andar. Jag menar, antingen går Hayao Miyazaki på droger eller så har han bara en riktigt bra fantasi. Tillbaka till Porco Rosso (1992) och varför den är värd att se.

Den kommer dra in dig i en ny värld där det inte anses speciellt udda att en gris kan vara en pilot och där en kvinna kan förälska sig en gris utan att bli gripen. Ni fattar vad jag menar, det är en ganska udda värld. Animationerna är bra men kan inte klå Hayaos senare filmer. Och det är förståeligt, det är en ganska gammal film av honom. Men den håller en ändå tämligt intresserad filmen genom. Filmen är om en veteranpilot som fått en förbannelse över sig så han förvandlats till en gris (men bara för att han har gjort det betyder det inte att han tänker sluta kriga uppe i luften) och för att göra saker och ting jobbigare för Porco Rosso så blir han utmanad av en luftpirat i en tävling. Porco Rosso, som inget annat vill än att ta semester, blir tvungen att vinna tävlingen så han äntligen kan få lite lugn och ro för sig själv.

Imponerande var den, det kan jag säga er. Men var den verkligen den bästa filmen av Hayao Miyazaki? Nej. Den var bra, helt klart. Den sticker ut från flesta animerade filmer, självklart, men den kommer inte komma upp på hans topp tre lista om vi säger så. Kanske topp tio men inte topp tre. Varför? Jo, för er som sett vad Hayao Miyazaki kan skapa med animation förstår nog att han kan helt klart kan få oss att häpna mer än vad den här filmen gjorde. Han kan skapa mer uttänkta karaktärer och även skapa en mycket vackrare bild av den världen vi lever i. Visst, det var vackert ritat och sådant men den klådde inte de filmerna han skapat efter denna rulle. Och det är svårt eftersom han och Studio Gibli utvecklas för varje år verkar det som.

Det är ju inte en historia du hört förut, det är en sak som är säker. Men det är inte heller en film du sett förut, den är nyskapande och kreativ från början till slut. Den håller sig till ribban den satt i början, tyvärr så är denna ribba lite längre ner än vad hans senare film Spirited Away är. Den här må kanske vara bra men kommer aldrig klå Spirited Away eftersom denna helt enkelt inte är lika engagerande som denna film. Den är bra men den kommer aldrig klå det mästerverket. Kanske är det mitt som fått för mig att Hayao Miyazaki kommer kunna göra en bättre film än Spirited Away. Jag vet inte och för att vara ärlig så är det inte så viktigt, det viktiga är att jag ska ge en ganska bra recension av denna film. Tro mig, jag försöker. Som slut på denna recension vill jag bara ha detta klart för er alla. Denna film är bra, vacker animation, lustiga dialoger och imponerande filmusik, men den är inte den bästa rullen av Miyazaki. Och för att jämföra den här filmen med andra animatörer så är den här helt klart riktigt bra men om du jämför denna film med Hayao Miyazaki själv. Då tror jag nog att den inte kommer högst upp. 3/5

Storytelling (2001)

Originaltitel: Storytelling
USA/Färg/87 min

Regisserad av Ruben Östlund
Skriven av Erik Hemmendorff och Ruben Östlund
Medverkande: Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Leif Edlund, Sara Eriksson, Lola Ewerlund, Olle Liljas m.fl.

TODD SOLONDZ SLUTAR ALDRIG UPP med att ta upp ämnen som är ytterst kontroversiella och tunga, men han slutar aldrig heller med att få en fascinerad. Kanske inte på det sättet att du tycker att filmen är något otroligt vackert och fint, nej, utan mer att den håller sig sann hela vägen. Den håller sig till det den tror på, att helt enkelt bara driva med alla karaktärer i filmen. Ofta kan man tro att hela filmen bara går ut på att vi endast ska åskåda smärta och trubbel för ett gäng misslyckade människor. Det kan ofta kanske kan vara fallet, men ibland kan det också vara så att vi ska börja inse att vi måste acceptera karaktärernas brister. Kanske är det bästa att bara förlåta och glömma och se de bra sidorna i karaktärerna. Inte de dåliga.

Filmen är uppdelad i två delar. Första delen är kategoriserad som fiktion och handlar om ett gäng studenter som går på en kurs om hur man ska berätta en historia på bästa sätt. Saken är den att denna lärare är inte speciellt snäll när det kommer till att ge kritik, speciellt då den inte ens är konstruktiv. Grejen är också den, som grädde på moset, att han har affärer med flera av sina kvinnliga studenter. Det är svårt att komma ihåg allt Todd Solondz vill ha sagt med sin första berättelse. Dels vill den ta upp ämnet fördomar. Till exempel kan jag berätta om en scen i filmen, då en av eleverna ska läsa upp sin novell. Hans novell handlar om en pojke som är handikappad, precis som eleven själv, men det kvarstår ett faktum, hans novell är inte speciellt bra. Istället för att eleverna är uppriktiga och säger vad de egentligen tycker om novellen, så bestämmer de sig för att berömma honom och jämföra honom med andra författare som har ett handikapp, även fast författarens handikapp inte har något med själva historien att göra. De tycker synd om honom och det är kanske det sista man vill att andra ska tycka om en. Inte endast det tas upp dessa scenarier. De tas även upp ämnen som rashets, något som är ett ytterst känsligt ämne, även nuförtiden. Jag vill inte gå in så mycket på denna berättelse, eftersom jag då kanske skulle berätta lite väl mycket om filmen.

Den andra delen är om en dysfunktionell familj och en av sönerna som helt enkelt gett upp tanken att studera vidare. Det är svårare än det låter, när ens far och mor vill göra allt för att en ska ändra sig. För att göra saker och ting värre, så har ett gäng misslyckade filmskapare bestämt sig för att göra en dokumentär av det hela och göra det i ett skämtande syfte. Detta vet inte familjen om. I denna sektion av filmen tycker jag att vi kan sympatisera mindre med karaktärerna förutom Consuelo, deras hembiträde, även om historien inte handlar om henne. Den handlar om något som jag tror vi kanske tar för givet, att uppskatta andras hjälp innan det är för sent. Jag tror nog inte denna del av filmen vill ge någon slags kommentar på hur vi lever eller något sådant, jag tror den vill bara föra över budskapet att man måste uppskatta hjälpen från andra, även ifall det kan verka svårt. Denna sektion av filmen har mycket bra prestationer av skådespelare så som John Goodman, som spelar huvudrollen Scooby's far, och Paul Giamatti, som den nervösa filmskaparen, som är baserad på Todd Solondz själv. Men jag tror den bästa prestationen är gjord av Lupe Ontiveros, som spelar just hembiträdet, som är trött av allt arbete och inget annat vill, än att åka hem till sin familj.

Jag tycker denna film är ett perfekt exempel på en sådan film som man ska snacka om efter man sett den, säga vad man tyckte om den och även vad den försökte förmedla. Den är intressant och fylld av svart humor. Det är en klassisk Todd Solondz-rulle! 3½/5

Elephant (2003)

Originaltitel: Elephant
USA / FÄRG / 81 min
Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant
Medverkande: Alex Frost, Eric Duelen, John Robinson, Elias McConnell, Jordan Taylor, Carrie Finklea m.fl.
NÄR JAG SÅG Elephant (2003) visste inte jag vad som skulle hända i slutändan av filmen men jag hade mina aningar. Hur jag fick reda om den här filmen var genom att jag kollade på Filmkrönikan och där var mannen bakom filmen Tusenbröder som rekommendera denna film av Gus Van Sant. Efter detta fick jag chansen att se Elephant. Jag satt och kollade på scener då vanliga elever gjorde sina rutiner. Flera minuter gick och jag tappade nästan aldrig intresset. Ibland gjorde man det pågrund av berättartekniken som spelade upp samma rutin en gång till. Men det gjorde ju även filmen bättre. Skådespeleriet är mycket bra, fotot är klockrent och vacker som en oförorenad sjö. "Men var finns budskap?" kan man ju undra, men jag antar att budskap inte alls behövs i varje film. Alien (1979) lyckades. Men filmen har ju också sina brister som ni som sett filmen vet. Till exempel så tycker jag vissa karaktärer i slutändan verkar vara gjorda för att vara dumma. Sedan kan jag ju också säga att vissa i filmen svarar fel på situation. Ni som inte sett filmen kommer antagligen inte fatta vad jag menar men det är ju trots allt bra. Jag tror nog att Gus Van Sant har lyckats med en väldigt realistisk film som jag tyckte var sådär efter sett den första gången. Men när jag tänkte efter började jag gilla den mer och mer. Jag antar att den filmen är en sån film, som inte du heller känner dej fullt nöjd med men som ändå är bra på ett konstigt sätt.
JAG KAN INTE kalla den här filmen en komedi men den har ju självklart en gnutta svart humor i sig. Humor jag själv gillar. Brott är det ju men jag skulle inte kalla den här filmen för en brottsfilm. Jag skulle kalla den för ett udda och bissart drama. En film med bra färg, bra ljus, bra foto, bra regi, vissa bra prestationer, bra berättarteknik. Karaktärstudien är dålig, dialogerna är halvbra och vissa dåliga prestationer.

*** SPOILERVARNING ***

Filmen ska antagligen vara halvbaserad på Columbine-scenariot, jag tycker ifall det är meningen lyckas den sådär. Filmen ger en känsla över att det har nåt med det att göra men här kommer åklagnings försvaret! Det var inte ett tusentals som gick bort utan tolv, här signalerar de som att typ bara en fjärdedel av befolkningen i skolan överlevde. Sedan jag förstår mig inte på varför de hjälper huvudrollen Alex och inga andra. Ganska orealistiskt i en realistisk film.

*** HÄR SLUTAR SPOILERVARNINGEN ***

Filmen handlar om vad för rutiner eleverna har innan något märkligt och nervknipande händer. Scenografin och miljön lyckas tycker jag eftersom att den påminner om en vanlig skola. Nästan alla i denna film är amatörer och det är ju inte dåliga prestationer men vissa förstår inte hur de ska framstå, direkt. Detta försämrar också poänget på karaktärerna. Annars, en kanonfilm, den är helt klart en indiepärla som jag antar du borde se ifall du hittar den. Visst, den kanske inte var så bra men definitivt en film jag skulle vilja ha med i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Tråkigt att de inte har den där. Jag hoppas ni kommer ha samma bild av filmen som jag hade. Ingen 4½ men nära. En 4 blir det. Se denna film även ifall den har fått medelmåttiga betyg av andra kritiker. Ge den en chans.

····

Amadeus: The Director's Cut (1984)

Originaltitel: Amadeus: The Director's Cut
USA / FÄRG / 180 min

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Peter Shaffer
Skådespelare: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Simon Callow, Christine Ebersole m.fl.

JAG HAR HITTILLS skrivit 6 recensioner och alla har jag tyckt varit överdrivet korta. Kolla bara på Donnie Darko (2001), är ju bara några meningar. Detta är ju deprimerande, men nu ska jag allt skriva en recension som är mycket, mycket längre och bättre. En recension jag varit stolt över var Elephant (2003) som icke uppmärksammades så mycket.

Nu sitter jag har och ska nu framkalla ett långt och väluttänkt inlägg av denna storslagna film av Milos Forman. Jag hoppas att fler kommer vilja se den här filmen efter min recension. Allt detta började med att jag och min bror kollade på TV, vi kollade på varje kanal då vi plötsligt såg att de visade Amadeus (1984) på SVT. Jag var rädd att den här filmen skulle bli en lång och tråkig film men ack vad jag hade fel, jag tänker ju sedan på att det faktist är Milos Forman, en favorit. Detta mästerverk är så svårt att berätta men jag ska försöka formulera det på bästa sätt. Och förresten, innan jag börjar skriva - skriv en kommentar, va? Det vore verkligen snällt av er. Jag hoppas ni kommer ha kul när ni läser denna recension.

FILMEN ÄR en biografi av Saileri som ständigt blev avundsjuk på Mozart. Mozart, som inget vet om att Saileri själv hatar Mozart mer än allt annat. Men Saileri dyrkar ändå hans vackra, ljuvliga musik. Mozart, en irriterande, fnittrande kompositör. Saileri, en italienare som tror han är bäst inom musik. Men innerst i hans hjärna vet han att Mozart är en begåvad mästare inom musik. Saileri är en man som på utsidan visar sina förmåner och sin vänlighet men på insidan visar han ondska. Karaktärsstudierna är mycket bra, du vet exakt vem de är.

Fotot är mästerligt, regin är också minst sagt mästerligt. Längden gör filmen bara bättre egentligen, du sitter där i över tre timmar och tröttnar aldrig. Scenografin och bakgrundsmusiken är otrolig. Den gamla och vackra musiken ger ett väldigt bra intryck. Den är lite icke-linjär, filmen är lite av en "flashback", men jag skulle nog inte kalla den för en icke-linjär film. Det mesta av filmen är linjärt. Den linjära berättartekniken är väldigt bra och ger en bättre bild av filmen.

När du väl har suttit och sett filmen till sitt slut, kan du inget mer än att älska den. Du tänker att Mozart förtjänade bättre, du tänker på Salieri, du tänker på alla karaktärer som en gång i tiden fanns. Sedan tänker du på hur bra gjord filmen var. Du kan inte göra mer än att ge den en 5:a. Den här filmen är en film du kan se om och om igen. Trots längden. Jag kände så i alla fall. Och det är jag stolt över.

·····

Brazil (1985)

Originaltitel: Brazil
USA / FÄRG / 119 min

Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Terry Gilliam, Tom Stoppard och Charles McKeown
Skådespelare: Jonathan Pryce, Robert De Niro, Katherine Helmond, Ian Holm, Bob Hoskins, Michael Palin m.fl.

TERRY GILLIAM HADE ALLTID PROBLEM att släppa ut sitt mästerverk. Detta var pågrund av att det var något för bisarrt och nytt. Filmen krävde 100 miljoner för att göras, sedan efter flera års klagande så fick han jobbet att göra Brazil (1985). Den 1 januari 1984 gav Terry den färdigklippta version till Universal Studios. Men tyvärr var den tvungen att klippas ner. Efter en längd som gick bra för bolaget, 40 minuter förlorad film. Istället för att filmen skulle sluta som den var bestämd att göra, ändrades den till ett mer typiskt, dåligt slut. Terry Gilliam blev rasande.

Kritiker från L.A. blev nyfikna, de vill se Gilliams version. Efter detta visade Gilliam sitt verk för kritikerna och de älskade detta (han gick till och med hem till dem för att visa den) missförstådda verk. Tillslut gav bolaget upp och visade den riktiga versionen av Brazil. Nu för tiden har folk kallat Terry's verk för en av de bästa filmerna genom tiderna. IMDb har utnämt den till en av de bästa filmerna på Top 250. Det blev en storslagen triumf för Gilliam.

SAM LOWRY ÄR EN MAN SOM LEVER I en retrofuturustiskt stad, han är typisk byråkrat som jobbar i en typisk men något stökig och huvudvärksframkallande arbetsmiljö. En dag märker han ett adminstratörsmisstag. En fluga råkar åka in i en skrivmaskin som hostar upp efternamnet Tuttle och råkar således ändra namnet Tuttle till Buttle. En oskyldig människa vid namn Buttle råkar ut för en viss Tuttles straff och avlider. Sam Lowry måste ta itu med denna byråkratiska mardröm men börjar senare att komma i kontakt med denne Tuttle, en slags "undergroundhjälte". På färden möter han den kvinnliga terroristen Jill Layton. Men det blir allt värre för Sam när han blir en fiende med staten, på grund av hans smått ofrivilliga umgänge med dessa två.

Skådespelet av Johnatan Pryce (Sam Lowry) är bra som den milt tråkiga och fyrkantiga mannen. Hans chef Mr. M. Kurtzman (Ian Holm) är väldigt kul som en nervös och udda chef. Tuttle (Robert DeNiro) skådespelar också bra som en "undergroundhjälte" som är klart bättre än den vanliga servicen. Fotot är bra och ger en stark känsla av att man lever i en oförorenad stad, detta bevisar också scenografin som verkligen ger en bild av att man är i framtiden. Scenografin påminner också mycket om filmen Metropolis (1927). Som också är en framtidsfilm. Som jag tycker så är det såhär, blandar du Metropolis och Monty Pythons humor så får du Brazil.

Fast filmen har sina nackdelar som att det oftast blir rörigt vid vissa tillfällen. De jag gillar med filmen också är att använder mycket skugga så filmen blir till en neo-noir film. Ja, vad mer kan man säga? Storslagen, väldigt. Ifall ni ser den här DVD:n, tveka inte.

····½

The Little Shop of Horrors (1960)

Originaltitel: Little Shop of Horrors
USA / SVART-VIT / 70 min

Regisserad av Roger Corman
Skriven av Charles B Griffith
Skådespelare: Jonathan Haze, Jackie Joseph, Mel Welles, Dick Miller, Myrtle Vail, Tammy Windsor m.fl.

JAG OCH MIN BROR HADE KÖPT denna film för länge sedan. Vi hade köpt den färgade version. Den svart-vita fanns också på DVD:n fast vi bestämde oss för att se den colorerade versionen och det är således den jag sett och nu ska recensera.

Introt var lungt och fint. Plötsligt efter cirka tre minuter kommer Seymour (Jonathan Haze) upp på skärmen som den klumpiga huvudrollen. Han råkar välta någonting. Plötsligt, känns det som om detta kommer bli en slapstickfilm. Men då hade jag fel, detta är en härlig svart komedi signerat Roger Corman som även påstår att det var han som skapade den svarta komedin.

FILMEN HAR SMÅ ROLIGA KARAKTÄRER som till exempel Gravis Mushnik (Mel Welles) eller Burson Fouch (Dick Miller) som äter blommor. Jag gillar också hur löjligt roligt det blir. Saker som du inte trott händer. Efter sett filmen ett tag ser man helt plötsligt Jack Nicholson som en man som arbetar på en begravningsbyrå. Jag berättar inte mer.

Filmen handlar om en klumpig och naiv man vid namnet Seymour Krelboin som jobbar som florist på en blomsteraffär. En dag blir Seymour Krelboin avskedad av sin sturske chef, Gravis Mushnik. Seymour får plötsligt en chans att behålla sitt jobb då han berättar att han har skapat en unik och udda växt. Gravis vill se på blomman, ifall han blir imponerad får han behålla sitt jobb. Imponerad blir Gravis men blomman tycks se lite vissen ut. Seymour får sedan reda på att vad blomman behöver är kött. Människokött.

DENNA KULTFILM HAR VÄLDIGT KUL KURIOSA. Roger Corman höll på med en film kallad A Bucket of Blood då han fick ett samtal av en av hans kollegor att de skulle kasta kulisserna till filmen. Plötsligt stoppade Corman honom för kung och fosterland. Han kunde ju pressa in en till film med dessa kulisser. Med ett skrivet manus av Charles B Griffith var de redo att köra. Resultatet blev en två dagar lång inspelning på filmen Little Shop of Horrors. Låt mig säga att mer B-filmskul kan man inte ha!

····

Alien

Originaltitel: Alien
USA 1979

Regisserad av Ridley Scott
Skriven av Dan O'Bannon Ronald Shusett
Skådespelare: Tom Skerrit, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt m.fl.

Kane: "Oh, I feel dead."
Parker: "Anybody ever tell you, you look dead?"

7 personer är på ett rymdskepp på väg tillbaks till jorden då de plötsligt får en order att landa på en planet de aldrig sett förut. De lyssnar på ordern, de besöker planeten, då de plötsligt märker något märkligt. Flera ägg ligger på marken, Kane (John Hurt) går fram för att undersöka ägget då det plötsligt kläcks och ett djur kommer ut ur det, det hoppar på ansiktet. Nu sätter fasan igång. Den åttonde passageraren har klivit ombord, den kommer visa sig strax.

Den här filmen, är en milstolpe inom filmhistorian. Några av mina favoritskådespelare är med i den här filmen som John Hurt och Ian Holm. En vackert rysande film som faktiskt knockat ut flertalet nya skräckfilmer. Inte särskilt originell historia, men originell hantering av historian, men inget budskap som Ridley Scott själv sade. Denna film, var ren skräck.




*** SPOILERVARNING ***

Vem visste på 1970-talet att det skulle komma något ur John Hurts mage och att Ian Holm skulle visa sig vara en android och det var en hjältinna i filmen?

*** HÄR SLUTAR SPOILERVARNING ***

Den här filmen blev och är ett mästerverk. Och detta vore inte det om det inte vore för skådespeleriet, regin av Ridley Scott, storyn, H.G. Grigers gotiska design. Sättet Griger blandar metall med organism är väldigt inspirerande och unikt, även nu. Denna varelse är den perfekta varelsen och har inte ett enda fel. Ifall du vill mysa framför TV:en och kolla på en riktigt läskig rymdskräckis se den här.

Jag tycker nog att denna film är en av de bästa rymdskräckisar. Så släck ljuset, höj volymen se på filmen och se på en riktigt bra skräckis. En kultrulle du inte får missa innan du dör.

·····

Donnie Darko

Originaltitel: Donnie Darko
USA 2001

Regisserad av Richard Kelly
Skriven av Richard Kelly
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Maggie Gyllenhaal, Holmes Osborne, Daveigh Chase, Mary McDonnell, James Duval m.fl.

Handligen är om att Donnie (Jake Gyllenhaal) är en trubbelmakande liten tonåring som ständigt hamnar i trubbel. Men plötsligt en kväll möter han en stor talande kanin som heter Frank. Frank blir vän med Donnie och manipulerar honom till att begå brott, för att hjälpa honom överleva något mycket märkligt...

Mycket bra skådespeleri. Där ser vi syskonen Gyllenhaal där de ständigt kommenterar varandra. Detta var Richard Kellys första film. Mycket dynamik med en icke linjär berättarteknik. Trots allt blir det svårare och svårare att förstå när det närmar sig slutet. En psykotisk och väldigt unik film också. Det är ju inte varje dag du ser en jättestor kanin som manipulerar på TV-skärmen.

Denna film visar exakt hur det amerikanska typiska samhället ser ut som. På utsidan är det vackert och på insidan är det mer gotiskt. Denna filmen har fått en kultstatus och det förtjänar den självklart. Den är storslagen och nyskapande. Ifall du vill se filmer med yngre Jake och Maggie Gyllenhaal, se den här. Jag gillade den även ifall slutet var allt krångligt. En liten indiepärla.

····