Originaltitel: Fat CityUSA / FÄRG / 100 min
Regisserad av John Huston
Skriven av Leonard Gardner (roman)
Medverkande: Stacy Keach, Jeff Bridges, Susan Tyrrell, Candy Clark, Nicholas Colasanto, Art Aragon m.fl.
UNDER DET SENA 1960-TALET och det tidiga 1970-talet kom eran som kom att kallas "det nya Amerika". Under denna period kom en ny slags film till USA. Det var egentligen svårt att förklara dessa filmer, men ungefär som "den nya vågen" kom i Frankrike och rörde om, så kom "det nya Amerika" i just USA. Filmerna skiljde sig på så sätt att de var mer verklighetstrogna och för att de frekvent brukade måla upp starka karaktärer, i kompensation mot en fullfjädrad handling. Några praktexempel ur denna era är Midnight Cowboy, (1969) Five Easy Pieces (1970) och Den sista föreställningen (1971). Nu hade jag turen att se ytterligare en film från denna period i historien om unikt filmskapande. Fat City - chansernas stad (1972). Den här, tillsammans med Den sista föreställningen och Den tredje mannen (1949) lånade jag av min svenskalärare för ett väldans bra tag sedan och jag lyckades faktiskt se dessa två, tidigare nämnda, filmer innan sommarlovet. Dock blev VHS-apparaten urkopplad under sommarlovet och tanken av att se den här föll i glömska. Alltså låg Fat City - chansernas stad, en riktig kanonfilm, i mer än tre månader i väntan på att få bli sedd.
FILMEN HANDLAR OM två personer, fast inte som Cheech och Chong. Det är snarare så att vi får följa med Tully (Stacy Keach) vissa stunder i filmen och i andra stunder får vi följa med Ernie (Jeff Bridges, i en tidig roll). Tully är en avdankad, numera alkoholiserad boxare som försvunnit från sitt förflutna och är arbetslös. Ernie är en potentiell boxare som får sitt stora bryt i en gymnastiksal. En person möter honom och upptäcker vilken talang han har och vem är denne upptäckare om inte Tully själv, som ivrigt påstår att Ernie är född boxare och att han måste ta chansen. Det gör det rätt tydligt för er läsare att de två möts under filmens lopp, men att filmen inte speglar deras relation på något sätt utan snarare deras privatliv.
FILMEN HANDLAR OM två personer, fast inte som Cheech och Chong. Det är snarare så att vi får följa med Tully (Stacy Keach) vissa stunder i filmen och i andra stunder får vi följa med Ernie (Jeff Bridges, i en tidig roll). Tully är en avdankad, numera alkoholiserad boxare som försvunnit från sitt förflutna och är arbetslös. Ernie är en potentiell boxare som får sitt stora bryt i en gymnastiksal. En person möter honom och upptäcker vilken talang han har och vem är denne upptäckare om inte Tully själv, som ivrigt påstår att Ernie är född boxare och att han måste ta chansen. Det gör det rätt tydligt för er läsare att de två möts under filmens lopp, men att filmen inte speglar deras relation på något sätt utan snarare deras privatliv.
Stacy Keach är strålande som Tully. Varje "move" han tar känns inte fejk någonstans och allt ter sig väldigt äkta. Vi får även se Jeff Bridges, 23 år, här bilda sig typiska scennärvaro, med den unika rösten och den där närmast klassiska Bridges-stämningen i skådespelet. Jag undrar vart han fått det ifrån, eftersom det knappast verkar komma från Lloyd Bridges. Det var ingen förolämpning, jag tror helt enkelt inte det kommer från hans sida.
TONEN FRÅN FILMEN känns igen från tidigare nämnda filmer från samma era. Det är en rätt tunn historia, men där relationerna är snäppet viktigare än en fullbordad "plot". Några som utmärkert sig är undergroundskådisen Susan Tyrrell som den enormt störiga och tragiska Oma. Medan hon vräker ut gnälliga påståenden på gränsen till nervsammanbrott, kan vi bara vittna henne ta glas efter glas med alkohol. Hon syns med alkohol i nästan varje scen vi ser henne. Hon spelar ett sådant där riktigt slödder, "white trash", och det gör hon väldigt bra. Vi får hoppas att hon inte är sådan i verkligheten. Stackars make, säger jag i så fall.
TONEN FRÅN FILMEN känns igen från tidigare nämnda filmer från samma era. Det är en rätt tunn historia, men där relationerna är snäppet viktigare än en fullbordad "plot". Några som utmärkert sig är undergroundskådisen Susan Tyrrell som den enormt störiga och tragiska Oma. Medan hon vräker ut gnälliga påståenden på gränsen till nervsammanbrott, kan vi bara vittna henne ta glas efter glas med alkohol. Hon syns med alkohol i nästan varje scen vi ser henne. Hon spelar ett sådant där riktigt slödder, "white trash", och det gör hon väldigt bra. Vi får hoppas att hon inte är sådan i verkligheten. Stackars make, säger jag i så fall.
Filmens nackdelar sitter i att det oftast inte händer så mycket i vissa scener som är intressant nog att titta på. Det är väldigt mycket snack och väldigt mycket blablabla, det är en riktig dialogfilm, vilket inte är fel i sig, men ibland känns det som om det blir för mycket av det goda. Det goda överväger dock det dåliga, verkligen. Filmen tar tag i arbetslöshet och alkoholism och på den senare punkten träffar den verkligen väl. Det är nämligen så att regissören John Huston (I asfaltens djungel (1950))(själv var alkoholist. I en scen i filmen får vi se Tully sitta på en bar och titta runt på omgivningen. Plötsligt stannar bilden upp och ljudet stängs av. Sedan fortsätter vi se runt i rummet ur Tullys synvinkel. Sedan stannar det upp igen för att återigen börja. Faktum är att det här är en verklig effekt som drabbar flera alkoholberoende. För den som är någorlunda insatt i alkoholproblem och har upplevt ett och annat, så kan det hända att han kommer känna igen sig under just denna scen och även vissa svängningar i Tullys beteende. På den kanten är den alltså väldigt bra. Synen ur en alkoholist i en film av en alkoholist kan faktiskt inte ljuga.
Till sist kan jag säga att filmen är värd att se. Det är dialogerna och människorna som binder ihop filmen och lappar över dess brister. Den bevisade, med diverse andra filmer, det nya sättet att göra amerikansk film på och även om vi inte känner av det längre, så finns det mycket inspiration från dessa filmer som landat i nya filmer. Jag kan inget annat säga att det här är och andra filmer från "det nya Amerika"-eran är bland de bättre filmerna du kan se om du vill se filmer där karaktärer och handling binder ihop filmen. Det här är till exempel mycket mer att se på än Skuggor på Manhattan (1959) som jag egentligen tycker är rätt medioker, trots att det är en viktig film. Jag kan inget annat än rekommendera Fat City - chansernas stad för de som har någorlunda mer cineastiskt blod i ådrorna och vill se smalfilm i stil med Five Easy Pieces. För alla de andra tror jag dessvärre inte kommer fina någonting i en fin, liten film som denna.
···½
Till sist kan jag säga att filmen är värd att se. Det är dialogerna och människorna som binder ihop filmen och lappar över dess brister. Den bevisade, med diverse andra filmer, det nya sättet att göra amerikansk film på och även om vi inte känner av det längre, så finns det mycket inspiration från dessa filmer som landat i nya filmer. Jag kan inget annat säga att det här är och andra filmer från "det nya Amerika"-eran är bland de bättre filmerna du kan se om du vill se filmer där karaktärer och handling binder ihop filmen. Det här är till exempel mycket mer att se på än Skuggor på Manhattan (1959) som jag egentligen tycker är rätt medioker, trots att det är en viktig film. Jag kan inget annat än rekommendera Fat City - chansernas stad för de som har någorlunda mer cineastiskt blod i ådrorna och vill se smalfilm i stil med Five Easy Pieces. För alla de andra tror jag dessvärre inte kommer fina någonting i en fin, liten film som denna.
···½
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar