Drugstore Cowboy (1989)

Originaltitel: Drugstore Cowboy
USA / FÄRG / 102 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant (manus), James Fogle (roman), Daniel Yost (manus) och William S. Burroughs (extra dialoger)
Skådespelare: Matt Dillon, Kelly Lynch, James LeGros, Heather Graham, Eric Hull, Max Perlich, James Remar, John Kelly m.fl.

FILMER OM KNARKTRÄSKETS DJUNGLER finns det ett flertal av. Vissa av dem är faktiskt riktigt, riktigt bra (Requiem for a Dream (2000)) medan andra mest känns som en anledning att visa så många skumma scener som möjligt på kortast tid, och kalla det en stenhård och realistisk narkomanskildring. Vad flera av dessa filmer har gemensamt är att de har en tendens att glorifiera narkotika. Blow (2001), en film jag faktiskt tyckte väldigt mycket om, hade delvis ett budskap om den sketna undervärlden, men samtidigt gav den inte de varningar om narkotika som kanske krävs, då marknaden fullständigt spyr ut ena glorifieringen efter den andra. Drugstore Cowboy är svår att placera i de två blocken. En anledning är väl att just narkotika inte får just den fokusen som den brukar få i andra filmer. Visserligen är det en hel del affärer hit och dit, men ändå är det inte knarket man tänker på. Det är Bob.

Bob är en narkoman, en så kallat junkie, en man med sunkig livsstil som hänger med kompisar som är ännu sunkigare. Bob rånar apotek för jämnan, tömmer deras lager på piller av olika slag och säljer vidare/injicerar. Som vilken knarkfilm som helst börjar Bob tänka på att dra sig ur träsket, ett drag man inte sällan skådar i den här typen av film. Vad som egentligen följer från första bildrutan till den sista är en skildring av en period i Bobs liv - och då just den period då Bob faktiskt slutar upp med narkotikan, något som hans vänner ser som ett förräderi.

Gus Van Sant älskar att göra den här typen av film. Slynglar med någorlunda skruvade vanor får utrymme i hans filmer, vilket är en bra sak. Vad som skiljer denna åt är dock Van Sants brist på vad som krävs i en film: dynamik. Det saknas även en mer givande handling. En grabb som knarkar vill sluta. Okej. Där har vi det. Filmens unika drag är inte tillräckligt unika och remarkabla för att det ska kunna bli en betydligt bättre skildring av en narkoman. Kanske är det Fogles bok som är "felet", inte vet jag. Jag känner dock att jag ska kunna få lite mer i en film som faktiskt har potentialen att bli riktigt, riktigt bra.

Dillon är bra som vanligt och kör sin hårda, men samtidigt mjuka, stil som den polisongbärande Bob. Fläckvis förekommer viss skådespelartalang hos vissa, men det är inte något som är riktigt bra. Kanske får de inte chansen att riktigt spela ut i scenerna, möjligtvis på grund av dess dynamiklösa handling.

En film ska vara som en flod. Ett konstant flyt. Floden kan bli bredare och rinna långsammare, eller trängre och bryta ut i en vild fors. Ja, ibland kanske det till och med blir vattenfall. Det ska däremot inte läggas stora stenblock i en flod. Det gör handlingen här. Den stannar vattnet och floden får inte rinna. Tittaren tappar intresset och filmen blir inte så mycket mer än en rätt okej film. Drugstore Cowboy är utan tvekan en skön film att slå på, då den är rätt roande att se. Miljöerna är fina, karaktärerna har en realism och det är på flera sätt bättre än andra filmer. Samtidigt kan jag inte glömma bort knarkfilmhistoriens kanske bästa minutrar av strålande panik och galenskap i de sista slutscenerna på Requiem for a Dream. Så ska en riktig knarkfilm se ut. Eller kanske ska det bara balla ut, som i Fear and Loathing in Las Vegas (1998). Det ska däremot inte bli tråkigt.