The Rocky Horror Picture Show (1975)

Originaltitel: The Rocky Horror Picture Show
STORBRITANNIEN / USA / FÄRG / 100 min

Regisserad av Jim Sharman
Skriven av Richard O'Brien och Jim Sharman
Skådespelare: Tim Curry, Susan Sarandon, Barry Bostwick, Richard O'Brien, Patricia Quinn, Nell Campbell m.fl.

"Don't dream it - be it!"

MIDNIGHT MOVIE. ÅH, MIDNIGHT MOVIE! Som vi alla vet så har det alltid funnits en viss barriär inom filmkonsten. Högt aktade verk som Titanic (1997) och Ben-Hur (1959) har nämnts som fina verk. Kanske för att de är fina, men det är inte dit jag vill komma nu. Bland dessa filmer, dessa storsatsningar från filmbolagen som hanterar rätt vanliga ämnen som kärlek och spänning, byggdes det upp en slags mur. På den ena och mäktigare sidan fann vi just dessa filmer, men på andra sidan muran, där kunde vi hitta allt möjligt skit som underjorden spottat upp. Där var det inte konventionella ämnen som kärlek och spänning som var den stora attraktionen. Bland riktigt kitschiga kultrullar som Pink Flamingos (1972), Forbidden Zone (1980) och Eraserhead (1977) fann vi en film som faktiskt en gång producerades för ett stort bolag, men som sedan underskattades. Filmen hette The Rocky Horror Picture Show (1975) och tog tag i transvestism, obskyritet och rock'n'roll. Då den kom, 1975, så var den rejält nerklankad. Ingen ville direkt se en film med rockiga kufar från en annan galax, så det var nästan ingen som såg den. Tills de började sätta upp den på diverse drive-in-biografer. Succén blev ett faktum och den blev filmen som i över 30 år fortfarande visas på vissa biografer.

Filmen handlar om Brad och Janet, en nygift par som får motorstopp på vägen. I ren desperation sticker de iväg till ett stort, kusligt slott får att låna telefonen. De möter den sliskige dörrportieren Riff Raff och därmed basta, så åker de in i ett bisarrt virrvarr av galenskap å den galne professorn Dr Frank-N-Furthers (Tim Curry) vägnar. Dr Frank-N-Further är en transvestit och sexgalning och hans experiment är minst sagt märkliga. I sitt slott har han tidigare nämnda Riff Raff och ett gäng andra konstiga människor, såsom Magenta, Eddie och hans skapelse Rocky Horror, med mera. I slottet tar en besynnerlig fest med rockmusik rum och paret blir ofrivilligt inbjudna. Nu står sex och udda scenarion på tur.

HANDLINGEN är rätt simpel, men jag gillar den ändå, tro det eller ej. Tim Curry gör sitt livs roll (faktiskt!) som transvestiten Frank-N-Further och det är svårt att tänka sig någon annan i den extremt udda rollen. Frank-N-Further är som en slags hybrid av ondska, godhet, kvinna, man. Han/hon dödar i ren avundsjuka, sjunger sången Sweet Transvestite på scenen, iförd inget annat än lack och läder och strumpeband.

Filmens handling och karaktärer är förstås en riktig guldkalv i sig, men den stora skönheten sitter i Richard O'Briens musik. I Can Make You a Man, Touch-a Touch-a Touch Me, The Time Warp, alla sånger är oförglömliga. Jag kan till och med säga att de flesta låtar håller samma höga klass som låtarna i Hair (1979). Låtarna är så obönhörligt fängslande att det inte är så svårt att förstå att hundratals anhängare kan dessa låtarna helt utantill, fast utklädda till Frank-N-Further, såklart.

Filmens bisarra ton är filmens skönhet och även om filmen är en sådan som verkligen tänjer på gränserna, så blir den aldrig för mycket. Ni förstår säkert vad jag menar, när man ser en film med mycket svårhanterliga element och som bara krämar på och krämar på utan någon finess alls. De två Saw-uppföljarna är ett exempel. Filmens handling är ju rätt grov och inte vad Ingmar Bergman-diggarna skulle anse som inspirerande (eller kanske, vad vet jag?) men det finns en hel del vitalitet i den här filmen, bakom alla strumpeband och läppstift. Det finns något, ja, helt obeskrivligt.

När man sist tänkt tillbaka, efter att man sett den här filmen och det extrema nöjet man fick med den, så är jag så övertygad. Jag tänker att 3½. Sen, när jag är alldeles beredd att skriva, tänker jag på I'm Going Home och så blir det en förbenat orubblig fyra, ändå. För det är vad den här filmen förtjänar, bröder och systrar, det är sannerligen vad den här filmen förtjänar.

····