Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Catch Me If You Can (2002)

Originaltitel: Catch Me If You Can
Kanada & USA/Färg/141 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Jeff Nathanson, Frank Abagnale Jr. och Stan Redding
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Martin Sheen, Nathalie Baye, Amy Adams m.fl.

DET FINNS MÅNGA KÄNDA REGISSÖRER som egentligen bara gör den berömda bilden av storfilm. Kända skådespelare, överdådiga scenarier och utsvävande handling i ett landskap oftast ganska avlägset från vår samtid. Det jag däremot gillar med Steven Spielberg att han visserligen också kan göra sådana filmer, men ofta också väljer att gå tillbaka ett steg i fiktionsfaktorn. Ibland gör han avsevärt enklare filmer om man jämför med de sci-fi-filmer han kanske är allra mest känd för. Med enklare menas dock givetvis inte på något sätt mindre genomtänkta eller gripande filmer - tvärtom är det kanske de som träffar mig ännu mer på djupet. Spielbergs vida talang och utbredda spelplan fastställer just det faktumet att han faktiskt är en väldigt duktig regissör. Ofta blir man mer eller mindre tvungen att nämna mer okända tungviktare som Fassbinder och Kurosawa när man ska nämna sina främsta favoritregissörer; dock ska man inte glömma (vilket jag egentligen inte tror att nån gör) att Spielberg är en strålande, nutida regissör som aldrig verkar tappa gnistan, något jag emellanåt kan tycka att exempelvis Martin Scorsese gjort.

Med Catch Me If You Can berättar Spielberg berättelsen om verklighetens Frank Abagnale (DiCaprio), en ung svindlare utan dess like. Innan han fyllt 19 år hade han lyckats lura till sig jobb såsom pilot, läkare och advokat. På sina eskapader lyckades han kamma hem stora summor pengar, till stor hjälp tack vare den checkförfalskning han förde; något som var det främsta motivet till den jakt själva filmen handlar om. Vi har nämligen Carl Hanratty (Hanks), en medelålders polis som är gift med sitt arbete. I bitter men fast besluten arbetstakt startar han den maniska jakten på den unga skurken, en jakt som - såsom titeln så fyndigt berättar för oss - blir ännu svårare än han trott. Till stor del som skämt på Hanrattys bekostnad, dessutom.

Medan många syftat på att Kubricks porträttering av våld i Clockwork Orange (1971) är alltför tilltagande för svaga människor, kan man lugnt säga att Catch Me If You Can är en ännu mer tilltagande och definitivt mer harmlös glorifiering av brott. Inget av det Abagnale gör anses ju egentligen som rätt, men det går inte att inte tycka att Frank Abagnale nog katten är coolaste kisen i stan! Med glimten i ögat springer han fram i ett liv kantat av undersköna damer, lyx och vilda äventyr. Det ska däremot inte få en att glömma bort filmens allvarligare sidor, de som verkliga Abagnale hoppades på att få lyfta fram, nämligen ärren efter skilsmässor och behovet av föräldrar som älskar en. På så sätt blir även Catch Me If You Can en rent gripande film om en intressant människa. Låt mig då bedyra att han knappast skulle bli lika intressant utan den allvarligare sidan - en karaktär helt besprutad i lycka och succé ger ett väldigt overkligt och således tråkigt intryck. Spielberg balanserar mellan muntert livsnjutande och jobbiga familjeproblem på ett väldigt engagerande vis, utan att snubbla över för mycket på någon av sidorna.

Rent konkret kan man då enbart säga att denna film definitivt rekommenderas. En väldigt skicklig regissör förnyar sig själv med Catch Me If You Can, med skådespelare det faktiskt aldrig kan gå fel med. Jag menar, DiCaprio och Hanks. Det blir helt enkelt bara bra. Med Spielberg känns två timmar film aldrig som ett långt pass genom bergslandskap, utan snarare som ett vilt, planlöst maraton i evigt intressanta miljöer - lite som Abagnales egna impulsartade agerande - vilket helt enkelt blir en väldigt bra fredagsfilm. Jag hatar glorifierande av mördare och grova brottslingar, men just Abagnale, kom igen. Jisses, vilken lirare. 4/5

Harold & Kumar Go to White Castle (2004)

Originaltitel: Harold & Kumar Go to White Castle
Kanada, Tyskland och USA/Färg/88 min

Regisserad av Danny Leiner
Skriven av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Medverkande: John Cho, Ethan Embry, Robert Tinkler, Fred Willard, Kal Penn, Steve Braun m.fl.

MOVIE BURGER TAR SIG AN ännu en "skön rulle." Kanske borde ta och göra en lista över de skönaste filmerna någonsin, men det får vi väl se. Vad vi då har att bita i här, är Harold & Kumar Go to White Castle (2004), en riktig stoner-rulle. Polarna Harold och Kumar röker på framför TV:n och får för sig att det bara finns en grej de måste göra med sina liv just då, nämligen att åka till White Castle och äta hamburgare. I sann stoner-filmsanda, bärs filmen ej upp av utvecklad handling, utan av diverse udda karaktärer, braj och en och annan tutte. Är då Harold & Kumar Go to White Castle bra? Ja.

Filmen passar mycket, mycket, mycket bra som en film en lugn kväll med polarna och bjuder faktiskt på ett flertal skratt. Även om självaste Harold och Kumar kanske inte är de allra mest färgstarka karaktärer filmvärlden skådat, blir man väldigt underhållen av hur de stöter på den ena märkliga personen efter den andra. Filmen är dock, i många olika aspekter, en riktig blajfilm, vilket gör att man kanske har svårt att verkligen sätta fingret på filmens direkta kvaliteter, mer än att den faktiskt fyller sitt syfte: att vara grymt, grymt skön.

Det är väldigt löjligt och stundtals smaklöst. En nackdel är även att Kal Penn ibland blir lite tröttsam, som sin "oj, så sköna" snubbe. Annars är filmen faktiskt väldigt rogivande och innehåller en hel del citat även den allra mest sofistikerade inte kan låta bli att åtminstone fnissa åt. Det är liksom en av de där filmerna vi människor behöver: en film som bara får oss skratta, utan att egentligen någonsin lyfta fram något särskilt allvar. Jag avslutar med att försvara filmen och säga att vi nog finner tillräckligt med allvar i vår egen vardag. Njut av filmen. 3/5

American Psycho (2000)

Originaltitel: American Psycho
USA / KANADA / FÄRG / 101 min

Regisserad av Mary Harron
Skriven av Breat Easton Ellis, Mary Harron
Skådespelare: Christian Bale, Justin Theroux, Josh Lucas, Bill Sage, Chloë Sevigny, Reese Witherspoon, Jared Leto, Willem Dafoe m.fl.

CHRISTIAN BALE är en otroligt bra skådespelare. Jag har tidigare tyckt att han är en bra, klart godkänd skådespelare som medverkat i intressanta och sevärda filmer, men efter American Psycho måste jag ändra min åsikt radikalt. Christian Bale är en fullständigt fenomenal skådespelare, och huvudrollsgestaltningen utav Patrick Bateman i just den här filmen hör till det mest imponerande jag sett bland filmer som kommit de senaste årtiondena.

Men jag börjar med att gå tillbaka till själva filmen, vem är Patricke Bateman? Själv beskriver han sig med orden: I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip. Ja, själva titeln avslöjar väl egentligen vad det är för typ av människa vi har att göra med i filmen. Patrick Bateman är på ytan en tämligen ordinär yuppie, ung och framgångsrik med ett jobb på Wall Street, med tillhörande exklusiv mat- och klädsmak. Han innehar dock en aning mer mordisk sida, som uppenbarar sig flertalet gånger i filmen.

FÖR DET FÖRSTA måste jag påpeka att det är ett väldigt intressant tema som filmen visar, angående den mänskliga moral som Bateman har (eller inte har). Hela filmen genomsyras av den ytliga konsumtionen och de negativa påföljderna av kapitalism, och författaren har gjort Bateman till en symbol för den ”mörka sidan” av de unga män med ekonomiutbildningar som nästintill skapade en hel kultur under 80-talet. Visserligen dras det till en viss överdrift, men var annars skulle filmens underhållningsvärde vara?

En sak som ni bör notera när ni ser filmen är att man aldrig får se Patrick Bateman, eller någon av hans kollegor för den saken, utföra någon form av arbete. Flera gånger i filmen sitter han på sitt rymliga och välinredda kontor, men arbetar aldrig, utan lyssnar på musik eller tittar lite på tv. Är det också någon form av symbolism som författaren har försökt pressa in?

Jag ska försöka att återkomma till Christian Bale, som enligt mig är oumbärlig i den här filmen. Utan hans insats hade filmen med lätthet kunnat halka in som någon B-thriller utan att lyckas leverera den lite subtila kritiken och sensmoralen. Enligt rykten var Leonardo DiCaprio först tänkt i rollen (hemska tanke) men lyckligtvis föll valet på Bale, som tveklöst gör sitt livs insats i filmväg. Men Bale är inte, trots att jag kanske har gett sken av det, det enda sevärda i filmen. American Psycho har överlag fina skådespelarprestationer, och såväl manus som regi är berömvärt, och jag måste även passa på att lovorda musiken i filmen, som har lite av en central roll i och med Batemans musikaliska intresse, vilket ni knappast kommer att missa…

AMERICAN PSYCHO må inte vara en av de bästa och mest välgjorda filmerna någonsin, men för mig är det något av en personlig favorit, och något betyg under det jag ger vore nästan skamligt. Att inte se den här filmen vore att missa någonting alldeles extra, och definitivt annorlunda, och den tillhör toppskiktet bland filmer från 2000-talet. Egentligen enbart ros från mitt håll.

····

Juno (2007)

Originaltitel: Juno
USA / KANADA / UNGERN / FÄRG / 96 min

Regisserad av Jason Reitman
Skriven av Diablo Cody
Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, Jennifer G arner,Jason Bateman, Allison Janney, J.K. Simmons m.fl.
TONÅRSPROBLEM. Någon som kan svara på hur många exempel på det i filmer som vi sett? De flesta är ärligt talat åtminstone "mindre bra", och då brukar ju förväntningarna automatiskt sänkas, men med Juno var förväntningarna höga. Knappt någon recensent har kunnat yttra ett ond ord om den här charmiga och roliga dramat, och jag är absolut inte den första som ska göra det.

Juno, fantastiskt spelad av Ellen Page, har blivit gravid, bevisat efter tre graviditetstester, som gick vägen tack vare en dunk apelsinjuice. Det framtida barnets far är hennes bästa kompis Paulie (Michael Cera), en smått komiskt karaktär med en ljus röst och fortfarande "för ung för att odla mustasch". Först tänker Juno göra abort, men beslutar sig i stället för att adoptera bort det, och hittar i tidningen en annons om två barnlösa och framgångsrika människor som mer än gärna tar sig an Junos oönskade barn. Men det perfekta paret är givetvis inte heller helt idylliskt...

EFTER ATT HA blivit matade med tonårskomedier med överdrivna och stereotypa karaktärer, som antingen är snygga blondiner och "american-football-killar" eller glasögonprydda "nördar", så är det så skönt att få se en normal tjej, som trots att hon inte är stereotypiskt snygg, men absolut inte ful, missförstå mig inte, som jag blir helt förtrollad och charmad av, med hennes spontana och smått sarkastiska sätt som sitter som en smäck genom hela filmen. Diablo Codys underhållande och charmiga manus gör Junos karaktär till någonting extra, som dessutom förgylls av Ellen Page, som jag aldrig hört talas om förut. Och jag kan bara hoppas att jag i framtiden får se Ellen Page istället för Lindsey Lohan i nästa drama eller familjekomedi. Paret som ska adoptera barnet (Jennifer Garner och Jason Bateman) känns visserligen lite stela, men det glöms nästan bort så fort man ser Ellen Page.

Därefter måste även beröm ges till regissören Jason Reitman, som tidigare gjort bl.a. Thank You For Smoking (2005), som jag tror vi kan tacka en del för att göra Ellen Pages insats så berömvärd. För det är den tveklöst, men det är givetvis inte bara Page som är det bra med filmen. Diablo Codys manus är inte bara "underhållande och charmigt", utan också oerhört smart och imponerande. Årets Oscars-gala har inte hållits än, men Juno är nominerad i kategorin "Bästa film", och jag kan nog säga att jag håller en liten tumme för att den ska vinna. För det här är bra, riktigt bra. Till sist kan jag även tillägga att musiken är ett stort plus, både lite annorlunda och bra, vilket förhöjer filmens stämning lite.

····

Naked Lunch (1991)

Originaltitel: Naked Lunch
KANADA / STORBRITANNIEN / JAPAN / FÄRG / 115 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av William S. Burroughs (roman) och David Cronenberg
Skådespelare: Peter Weller, Judy Davis, Ian Holm, Julian Sands, Roy Scheider, Monique Mercure m.fl.

"I guess it's about time for our William Tell routine."

SÅ INLEDS STARTSKOTTET för filmen, just innan insektsbekämparen Bill Lee makabert skjuter ihjäl sin fru i en William Tell-baserad lek. Både make och maka är obskyrt nog höga på Lees bekämpningsmedel från jobbet och våldsamt, om än av olycka, genomför Lee en handling så hemsk att han måste sticka från hans frus döda kropp, bort från hans hem och stad, för att inte bli tagen. I ett snårigt beroende på det narkotika-aktiga, hallucinogena insektsbekämpningsmedlet måste nu Bill Lee fly undan polisen. Tittaren får följa med in i huvudet på Bill Lee, en snurrig narkomans surrealistiska tankar och idéer, in i en värld full av galenskap, obscenitet och talande skrivmaskiner. Filmen heter Naked Lunch och är, i händerna på David Cronenberg, något av det mest vidriga och fantastiska man kan få vittna på film.

David Cronenberg har i denna film inte bara baserat sitt material på William S. Burroughs berömda underground-bok med samma namn, utan även tagit fragment ur Burroughs tidigare verk samt Burroughs privata liv. Därför blir filmen inte en helt regelrätt ord-för-ord-adaptering av boken Naked Lunch, men blir likväl väldigt ingående och engagerande. Bill Lee skriver, under flera gånger i filmen, på sin skrivmaskin vilket, bara det, kan referera till Burroughs tid då han skrev romanen Naked Lunch. Dessutom brukade Burroughs kalla sig själv William Lee under sina tidiga skrivardagar då han publicerade sin första roman, Junkie, vilket bara det drar en paralell till namnet Bill Lee i filmen.

EN REGELRÄTT FÖRKLARING på Naked Lunch kan enkelt bli oerhört snävt och att förklara ingående hur handligen och intrigen är i filmen är ytterst svårt, då nästan ingen av scenerna går att sätta in sig själv i. Naked Lunch blir iögonfallande flumvackert men övergår lätt i extremt överdrivna antydningar på homosexualitet. I viss mån kan det bli väldigt jobbigt att se på, men för de riktiga Cronenberg-älskare är detta säkert inget som förvånar mer än något annat äckelpäckel Cronenberg skapat sig ett rykte för.

Cronenbergs film är i vissa avseenden en "må-illa"-film, men det finns flera aspekter som gör den älskvärd. Nämnvärt kan ju tyckas vara att filmen innehåller alla sorters organiska föremål, även i föremål som inte ska vara organiska. Skrivmaskiner vecklar ut sig till en slags köttverkstad, folk äter insekter och chansen att möta en stor reptilliknande varelse på en bar är högst stor. På den kanten är Naked Lunch väldigt svårförstådd såsom den är helt underbar.

Att säga att Naked Lunch är en dålig film vore fel. En film som Naked Lunch är oförståelig och väldigt svårsmält, men det är även lite av skönheten med denna film. Däremot klingar det inte riktigt rätt till att säga att Naked Lunch är en otroligt bra film. Det finns mycket som trycker på båda kanterna. Säger man att den är dålig, kommer man på de bra sidorna i filmen som gör filmen bättre, men säger man att den är bra, så kommer man på de sämre sidorna i filmen, vilket gör filmen sämre. Därför finns det faktiskt inte alls ett betyg att sätta på en film som Naked Lunch. Naked Lunch är obeskrivlig, en film utan förklaring. Därför blir varje bildruta en vy som får tolkas individuellt, från betraktaren. Om det nu ens finns någon som helst reson i bilderna i Naked Lunch, så är de helt upp till betraktaren att tolka dem på allra bästa sätt.

Slither (2006)

Originaltitel: Slither
USA / KANADA / FÄRG / 95 min

Regisserad av James Gunn
Skriven av James Gunn
Skådespelare: Nathan Fillion, Don Thompson, Elizabeth Banks, Gregg Henry, Xantha Radley, Michael Rooker m.fl.

EN ASTEROID FLYGER I RASANDE takt mot jorden. Men strunt i det. Två poliser sitter i en bil och konverserar (även fast den ena polisen helst vill sova). Aha! Poliserna kommer att se asteroiden slå ner och gå dit för att sedan bli anfallna/övertagna av utomjordingen som finns i asteroiden! Oj oj oj nu slår den ner, så förutsägbart. Men vänta… Dom märker inte ens asteroiden. Nämen oj. Den svulstigt maffiga asteroiden är lika stor som en vanlig fotboll. Och där kommer titeln på filmen. Det här är inte enda gången filmen glider förbi en tråkig kliché. Istället får vi en humorkryddad snigelfe- eh jag menar slafsfest med allt vad det innebär. Det märks att folket bakom filmen är äkta skräckfilmsälskare, då filmen alltid har glimten i ögat. Sen som vanligt i skräckfilmer så är inte handlingen det man prioriterar mest på. Men för skojs skull kan jag gå igenom den ändå:

I en liten småstad någonstans i USA blir Grant, en medelålders man, övertagen av en utomjording som med hjälp av en asteroid landat på jorden. Grant börjar bete sig konstigt och har av någon anledning fått en extremt stark hunger som nästan är omöjlig att mätta. Grants fru, som är filmens huvudperson, borde ana misstankar då hennes man sätter ett lås till källardörren, men nej, hon nöjer sig med svaret att hennes födelsedag är snart. Men när Grant försvinner en kväll och hennes oro blir allt större, så klarar hon inte av att ignorera låset. Vad finns i källaren egentligen? Hon bryter upp låset med våld och tar ett par steg ner för källartrappen. Hon slås av en stinkande lukt… mer säger jag inte. Det är här det roliga börjar träda fram, som en orkester när den sätter sig på sina stolar och kollar sina instrument och ser till att notpapperna ligger rätt. Men det är först när livmodern sprängs som orkestern med ett dån inleder ouvertyren av kaos.

Skådespelarna gör ett helt okej jobb med att porträttera helt vanliga invånare i en småstad (om man bortser från borgmästaren) som får ett mycket ovanligt problem att ta hand om. Lustigt nog blir det problemet som tar hand om dom, men strunt i det. Humorn i filmen är rolig och jag skrattade till lite då och då, men tro inte att detta är en skrattfest i klass med Epic movie (nu vart jag allt rolig). De mest underhållande ögonblicken i filmen kan sammanfattas med att något bisarrt sjukt händer och någon säger ”What the fuck was that?”. Det funkar mycket väl, men jag hade uppskattat lite mer skämt, då det dröjer lite för länge mellan skojerierna. Sen är filmen ibland lite seg och står stilla lite för länge i slutet, men det är inget som stör allt för mycket. Dock ger jag inte filmen en femma på grund av detta.

MAN KAN SÄGA SÅHÄR: Slither är en skön homage till gamla ”Invasion of the body snatchers” och liknande filmer, samtidigt som den är rolig och innehåller väl godkänt med klägg och äckeleffekter. Som ni kanske förstått är inte Slither en djup film som får en att tänka, men det gör som sagt inget när det gäller såna här filmer. Som tidigare nämnt försöker den istället att driva med klyshor och ge oss en upplevelse som inte riktigt är vad vi tänkt oss.

Jag kan starkt rekommendera den här filmen till alla skräckfilmsälskare och för alla som vill se en kläggig och småläskig popcornrulle. Sen att man haft en goda smaken att i en scen ha en Tromafilm på en TV är klockrent och bidrar till känslan att Slither kommer att bli en riktig kultfilm, ifall den nu inte redan har blivit det. Skulle i så fall inte förvåna mig.

····

Bowling for Columbine

Originaltitel: Bowling for Columbine
USA/TYSKLAND/KANADA 2002

Regisserad av Michael Moore
Skriven av Michael Moore
Skådespelare: Michael Moore, Jacobo Arbenz, Mike Bradley, Arthur A Busch, George Bush, George W Bush m.fl.

Michael Moore. En man jag faktiskt började bli lite trött på. Med hans ständiga "oj-så-kontroversiella-ämnen"-dokumentärer och hans eviga gnäll, så blev jag faktiskt lite trött på honom. Jag tyckte helt enkelt att han gjort sitt. Det tar jag dock tillbaka nu. I och med Bowling for Columbine är min syn på USA annorlunda, eller i alla fall min syn på Charlton Heston.

Dokumentären slänger åt precis alla håll och åt olika miljöer att det är omöjligt för mig som recensent att kunna sammanfatta allt det Moore tar upp i sin dokumentär. Därför låter jag givetvis han själv få göra det, vilket betyder att ni får ta och se dokumentären. Jag kan i alla fall ta upp vart allt börjar.

Två beväpnade elever gick 1999 in i en skola och sköt sammanlagt 12 elever och en lärare på en skola. Detta var inte en film. Detta var verklighet. Det var på Columbine-skolan i Littleton i USA och chockera alla jorden runt, till och med vi i Sverige.

Med det som tidsdokument har han infallsvinkeln att visa oss hur lätt det är att skaffa ett vapen i USA. Han träffar Charlton Heston, frispråkare för NRA, nära och kära från massakern i Columbine, Kanadabor och flera andra för att få svar på en gåta, varför USA är som det är. Med alla dessa kalkyler, ifrågasättningar och konsekvenser blandar Moore ihop något som verkligen kan få oss att inte tycka om vapenlagen i USA. Visserligen träffar han kanske de värsta "nut-casen" i USA, men han träffar även andra människor som inte vill ha vapen. Det gör att allting blir så mycket verkligare, utan att någon faller in på att hata USA, utan att förbättra USA.

Så, det är just det jag gillar med Michael Moore. Att han gör något ingen amerikan vågat. Han gör något som kan orsaka konsekvenser. Och han gör det med en enda utgångspunkt; verkligheten.

····½