För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Helvetets utpost (1968)

Originaltitel: Journey to Shiloh
USA/Färg/101 min

Regisserad av William Hale
Skriven av Heck Allen och Gene L. Coon
Medverkande: James Caan, Michael Sarrazin, Brenda Scott, Don Stroud, Paul Petersen, Michael Burns m.fl.

VÄSTERNFILM ÄR HUR BRA SOM HELST, trots att det egentligen inte alltid är så bra. Fem red ut (1968) var ju till exempel ingen höjdare alls. Ändå finns det något med denna typ av film som ändå gör att man inte riktigt bryr sig. Det är ganska taffligt, men ändå ganska älskvärt.

Helvetes utpost är egentligen en ganska dålig film. Ingen av karaktärerna är särskilt bearbetade, dialogen är sådär, manuset har ingen direkt drivkraft och effekter existerar knappt. Filmen är ett praktexempel på en sådan där film som överlever just för att den är lite löjligt nostalgisk (från en tid då alldeles helmysiga serier som Familjen Macahan härjade) och det faktum att Harrison Ford här gör en av sina första roller. Filmen handlar om Buck och hans anhang, där de ska rida genom landet för att ta värvning i det amerikanska inbördeskriget. I sann odysséanda, stöter de på mindre äventyr längs vägen, små äventyr som får kompensera för bristen på en övergripande handling.

Skådespelet är faktiskt stundtals bedrövligt, men innehåller faktiskt vissa guldkorn. James Caan är exempelvis helt okej som huvudrollsinnehavare och gör ett sympatiskt porträtt av gruppens ledare. Det känns lite fel att hylla Harrison Ford för hans prestation (han har väldigt få stunder att skina), men att han faktiskt lyckas leverera sina repliker på ett ganska realistiskt sätt måste ses som ett stordåd om man jämför med många andra. Brenda Scott gör också ett gripande porträtt av den (förvisso lite för hastigt) förälskade kvinnan från bordellen. Scenerna mellan henne och Caan bidrar väl till en av filmens starkaste scener (tillsammans med de som behandlar dåtidens rasism), även om ordet ”stark” och Helvetes utpost helst inte ska nämnas i samma mening.

Dock ska nämnas att jag faktiskt gillade Helvetets utpost. Kanske är det för att jag gillar västernfilmer, kanske är det för jag gillar att må ganska bra efter en film, kanske är det för att jag och brorsan helt plötsligt fick syn på att alla cowboys stred i samma studio som vi fick chans att spela in varsin kortfilm i på NYFA i somras. Hursomhelst är inte Helvetets utpost överdrivet dålig. Mycket är under all kritik och många lär inte ens ge den här filmen är chans. Dock är jag den där typen som gillar sådana här filmer på något sätt; den här filmen var dessutom aldrig riktigt tråkig (vilket jag vill minnas att nämnda Fem red ut var). För den som vet med sig att denna typ av ”så dålig att den blir bra”-aktiga västernfilm faller en på läppen, kan detta bli just den nostalgisk, sköna film den egentligen inte uttalar sig för att vara (men som det mer eller mindre blivit nu på senare tid). För alla er andra: håll er borta. 2½/5

Leoparden (1963)

Originaltitel: Il gattopardo
Italien/Färg/187 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, Suso Cecchi d'Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa och Luchino Visconti
Medverkande: Burt Lancaster, Claudia Cardinale, Alain Delon, Paolo Stoppa, Rina Morelli, Romolo Valli m.fl.

LÅT BUDSKAPET DÅNA! Låt folk få veta att nu, äntligen, är Luchino Viscontis ökända mästerverk Leoparden tillbaka i sitt ursprungliga skick. Ett mästerverk, för dess tekniska, estetiska och berättarmässiga briljans. Ökänd, för alla dessa långa, mörka år då filmen bara har varit möjlig att se i en ovårdad, risig kopia; ”I’m sick and tired of watching The Leopard in pink!” som Martin Scorsese har uttryckt sig. Och just denna amerikanska vän av kulturarv har nu med sin restaureringsfond Film Foundation återupplivat detta allmänt ansedda filmepos från det döda. Även om jag inte är tidigare bekant med den gamla kopian behövs det inte mycket tålamod för att inse vilket utmärkt restaureringsarbete som utförts.

För det är verkligen ironiskt att tänka sig en film som Leoparden i någon annan färg än dess riktiga. Filmens vidunderliga färger – framförallt under den berömda avslutande timmeslånga balscenen – är helt enkelt essentiellt för filmens övergripliga intryck, och minsta misstag i dessa lär vara ödesdigert för dess helhet. Detta är förstås någonting i samklang med en mer övergripande kvalitet; nämligen en allmän känsla för äkthet och en vision av att berätta i perfektion. Det är därför Leoparden lyfter tittaren in i en annan verklighet – men det är också detta som blir filmens fall.

När någon poängterar att verkligheten överträffar dikten brukar jag rynka på näsan. Hur kan någonting begränsat, liksom verkligheten, överträffa någonting obegränsat, liksom dikten? En diktare kan ju sikta hur högt som helst och även om den inte når ända upp kommer den säkerligen nå långt över verklighetens slutna tillvaro. Låt gå för att detta är en vag tolkning av ett ordspråk som kanske inte brukar användas på detta vis, men ändå: enda chansen för dikten att bli sämre eller mindre trivsam än verkligheten är att sikta för lågt – d.v.s. sikta på själva verkligheten.

Detta gör filmare hela tiden. Britterna gjorde det och blev titulerade som diskbänksrealister. Neorealisterna i Italien, bland vilka Visconti ingår, kan också benämnas som skyttar med sikte på att avbilda världen med så objektiva hantlar som möjligt. Leoparden är också ute efter en sorts verklighet, nämligen den sicilianska verkligheten på 1860-talet där revolutioner utrönte ett nytt politiskt klimat och där aristokratin höll på att falla. Den tar alltså olikt de klassiska neorealistiska verken plats i adelns högsäten och dessutom med en historisk moral, helt olikt de samtida nutidskrönikorna Visconti dittills sysslat med. Lägg där på att vi har att göra med en svulstig, pompös epos som dessutom är i sprudlande färg och mer än tre timmar lång. Ja, då inser man att det inte finns mycket kvar av vad neorealism vill heta. Den autenticitet som dikten får offra sig för är värd mycket, men Visconti kan, hur hårt han än försöker, aldrig bli annat än en diktare. Han är helt enkelt för duktig på att göra film. För bra för sitt eget bästa.

Jag förväntar mig inte att någon ska kunna läsa det jag mellan raderna menar, så jag säger det nu: Leoparden är enastående skicklig och ger allt den kan i varje ögonblick men ändå är den inte väldigt bra. Om Borta med vinden (1939) – en film som är så lik Leoparden att denna recension hittills skulle kunna behandla den i stället – kan man säga att åren tagit ut sin rätt. Men om Viscontis film, som nu lyser klarare än någonsin, kan jag inte säga detsamma – och trots det ger den mig inte någonting. För här finns det visserligen kyssar, krig, öden och åsikter, men det finns ingen kraft utanför den filmiskt tekniska. Berättelsen är allt. Jovisst stämmer det att färgerna är utmärkta och en massa andra saker är gränslöst imponerande, men när Visconti här berör dikten berörs bara det vackra. Filmens problem är att den är för bra. Men också att den inte ta några risker.

Kanske kan man sammanfatta det hela ytterligare. Problemet är bristen på kontraster. Kärleken är grandios. Balen är grandios. Harjakten är grandios. Kriget är grandiost. Visconti vill egentligen bara berätta en historia så pampig som möjligt – just därför förföljer också Nino Rotas musik oss oavsett vad som i scenen inträffar – men till och med detta misslyckas han egentligen med. För såhär vacker är inte ens verkligheten.

Även om det är svårt att göra någonting åt min upplevelse av filmen så kan man med lätthet motsätta sig de tankar jag hör ovan uttrycker. Det finns bilder här som absolut skapar kontrast och förflyttar Leoparden från en tänkbar klassificering så som matiné. Mycket av detta återfinns återliggen i autenciteten. Film i allmänhet har en benägenhet att plocka bort onödiga detaljer från livet och Visconti har en benägenhet att plocka fram just dessa. I vissa fall blir det nästan fånigt plottrigt – det går ju i alla fall inte att fånga upp varje glimt av intrig och miljöskildring – men tiden utvisar vid varje tillfälle att syftet är mycket gott.

En detalj kan också vara någonting större; som en kamerarörelse mot någonting för intrigen obetydligt, en tavla av tusentals hängandes på en vägg eller ett barn som försvarslöst tassar fram över ett slagfält. Det är mellan nyckelscenerna som Leoparden får en att uppleva någonting. Det är en skam att nyckelscenerna är så obarmhärtigt långa av just detta skäl. Jag visar ingen som helst barmhärtighet mot denna skam! 2½/5

Agent 007... med rätt att döda (1962)

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien/Färg/110 min

Regisserad av Terence Young
Skriven av Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, Ian Fleming och Terence Young
Medverkande: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson m.fl.

DET FINNS EN DEL FILMER, som får namnattributet "klassiker", trots att de inte riktigt uppfyller den höga kvaliteten man annars kanske förknippar med just klassiker. Man antar att filmer blivit klassiker just för dess höga kvalitet. Agent 007... med rätt att döda (1962) är ett bra exempel på ovanstående typ av klassiker. Detta var filmen som startade den uppsjö av James Bond-filmer vi fröjdats över och plågats av genom tiderna. Är den första i denna populära filmserie då den bästa? Nej.

Med stil och en gnutta kitsch, överlever just James Bond-filmer. Bonds förträffliga charm och genomträngande tuffhet, har fascinerat och analyserats av ett flertal. De snygga tjejerna och de överdrivet onda skurkarna, tillsammans med en allmänt stilren "design" och rafflande spänning, gör givetvis James Bond-filmer till något som man gärna uppskattar, även om det bitvis kan vara för att man ska göra det. James Bond-filmer har dock fascinerat genom alla dessa år och har på flera håll förbättrats, främst tekniskt, även om de äldre kanske kan anses som de bästa. Dock ska man påpeka att Agent 007... med rätt att döda, den första, inte är den bästa.

Sean Connery är felfri i rollen som Bond och kan nog, tillsammans med möjligtvis Roger Moore, vara den bästa Bond. Hans mörka röst, kantiga drag och klanderfria coolhet slätar av eventuella gupp i handlingen. Dock överlever inte en film enbart på en tuff huvudkaraktär. Med diverse pistoler och hastiga dödanden av skurkar, kommer vi närmare och närmare självaste bossen; något som givetvis slutar i ett rafflande klimax, i sann actiondramaturgi. Dock är handlingen inte särskilt intressant. Actionscenerna är inte särskilt rafflande och vad filmen istället överlever på, är möjligtvis miljön och relationen mellan Bond och Bond-bruden Honey Ryder (Andress). Annars finns ingen särskild drivkraft, förutom eventuell fin stil och vad som idag bara kan ses som lite klyschiga, kitschiga drag, men ändå ganska rogivande.

Som första filmen i en lång och delvis lysande filmserie, är det väl i mångt och mycket en okej film, med tanke på vad komma skall. Vi får känsla av agenten, bruden och superskurken och den mall som kommit att prägla Bond-filmerna får här visas upp för första gången. Med tanke på hur rafflande det senare kommer bli i kommande filmerna, är Agent 007... med rätt att döda ändå ett måste, för att se vart allt började och hur Bond-filmen egentligen ska se ut. Att Daniel Craig är en bra Bond ska vi inte sticka under stol med, men här sätter Connery arketypen för James Bond. Det är martinin, bruden, pistolerna, skurkar och de fina miljöerna, tillsammans med den dånande orkestermusiken, som här visar hur det ska se ut. Det är inte den bästa Bond-filmen, frågan är om filmen faktiskt ens är särskilt bra, men det tål att sägas att Agent 007... med rätt att döda ändå är en viktig bit film och definitivt en viktig bit filmhistoria. 2½/5

Dom kallar oss mods (1968)

Originaltitlar: Dom kallar oss mods
SVERIGE / SVART-VIT / 100 min

Regisserad av Stefan Jarl och Jan Lindkvist
Skriven av Stefan Jarl (skribent) och Jan Lindkvist (skribent)
Medverkande: Kenneth 'Kenta' Gustafsson, Stefan Jarl, Pundar-Bosse och Gustav 'Stoffe' Svensson

ATT VARA EN FILMREGISSÖR KRÄVER ETT HÅRT ARBETE. Ständigt har man att göra med diviga skådespelare, ett hårt schema och mycket utrustning som måste kånkas på fram och tillbaka. Vad kan då vara ännu jobbigare? Jo, dokumentärfilmare. Inte nog med att dokumentären är en erkänt mindre genre i jämförelse med fiktionella filmer, genren kräver också ett enormt tålamod, både från tillverkare och åskådare. 1968 kom Sverige att stöta på en enorm, filmisk sensation. Filmen var en dokumentär och handlade om två av samhällets utstötta, två så kallade mods: Kenta och Stoffe.

Dom kallar oss mods är den första delen i en trilogi om framför allt 17-åringarna Kenta och Stoffe (även om andra mods såsom till exempel Jajje dyker upp sinsemellan). De har blivit nekade den trygga medelklassmiljön på grund av misshandlande farsor, alkoholiserade morsor och ständiga förflyttningar till olika fosterhem att de till slut bestämt sig att fullständigt skita i Svensson-livet och gå så långt man möjligtvis kan gå: de skiter i att klippa håret, går i gamla kläder, krökar och knarkar, utan att ha ett hem att gå tillbaka till efter en vild natt. I takt med olika intervjuer från bland annat Kenta och Stoffe, men även från andra personer med samma bakgrund, får vi följa med Kenta och Stoffe på deras bravader i 1960-talets Stockholms-mörker. Vi får följa dem med deras tankar och idéer om deras omgivning och levnadssätt, kärleken och den bådande framtiden. Med grovkornig skärpa lyckas Stefan Jarl fånga det mesta ur ungdomarnas liv, däribland en rätt så närgången sexscen.

Varför slår en sådan här film igenom? För gemene man är det enda Jarl dokumenterar misär och brister i det svenska fosterhemssystemet. Det här är barn som aldrig fått en korrekt uppväxt och som får lära sig det mesta på egen hand. När man talar om fulla uteliggare tänker man nog oftast på en medelålders man som sett sina bästa dagar. Vad som skiljer de åt från ungarna i filmen är att det här är barn som inte vet något om det väntande vuxenlivet. Det är i ungdomen man formas och om inga föräldrar eller målsmän finns där som förebilder, vem kan då möjligtvis få dem på rätt spår? Både Kenta och Stoffe berättar om hur läget var hemma och att man ibland behövde gå ut i skogen för att läsa läxan; det gick inte att plugga hemma på grund av allt gräl. Bakom hemska minnen och en jobbig tillvaro lyckas Kenta och Stoffe ändå skratta åt det de har, fastän det bara är ett kortvarigt fnitter bland alkohol och fatal grundinställning till livet själv.

Kenta och Stoffe känner sig som kungar där de lever rövarn i stan, men ingen av dem känner någon vidare poäng med det. Ingen har varit där med dem från början, vem kan möjligtvis börja bry sig efter alla år av våta nätter och övergivenhet? Jajje, en nära vän till Kenta och Stoffe, berättar själv att framtiden för både han och hans vänner med all säkerhet inte ser så ljus ut. Men inget görs åt det. Inte ens de själva gör något. Och där sitter kärnan i filmen. Bland hemska förhållanden och utan någon ledsagare att visa rätt väg, är man någonsin dömd på förhand till att gå under?

Dom kallar oss mods är utan tvekan en av Sveriges bästa dokumentärer. Tillsammans med uppföljarna Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) har Stefan Jarl gjort en fantastisk följetong om något så ovanligt som livet för de som växte upp utanför samhället och där förskönandet uteslutits för att låta de riktiga personerna förgylla berättelsen. Inte i USA, inte i Afrika, inte någonstans på andra sidan jordklotet. I vår egen huvudstad hemma i Sverige.

7 vågade livet (1960)

Originaltitel: The Magnificent Seven
USA / FÄRG / 128 min

Regisserad av John Sturges
Skriven av William Roberts
Skådespelare: Yul Brynner, Eli Wallach, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaugnh, Brad Dexter, James Coburn m.fl.

AKIRA KUROSAWAS De sju samurajerna (1954) var både en estetiskt skicklig och, kanske framförallt, underhållande film. Handlingen i den japanska samurajklassikern kretsar kring sju krigiska samurajer som får i uppdrag att försvara en hjälplös liten by mot ett skurkaktigt banditgäng som årligen kommer och plundrar deras by. Det är en relativt enkel grundstory, men samtidigt smått briljant. Till och med så briljant att redan sex år efter dens premiär kom en amerikansk version, förlagd i western-miljö, vilken råkar vara just den här filmen, 7 vågade livet. De japanska samurajerna må ha bytts ut mot fåordiga och nästan lite stereotypa cowboys, men det mest elementära i Kurosawas mästerverk finns lyckligtvis kvar här.

Handlingen är här istället förlagd till en liten mexikansk stad, ganska långt ute i ödemarken, inte särskilt nära de riktigt stora städerna och den sorts civilisationen. På grund av de regelbundet blir rånade och plundrade, av samma skurkgäng, på, framförallt, mat har de svårt att ens kunna överleva. För att skydda sig mot skurkarna beslutar de sig för att de måste ha något sorts skydd, och bestämmer sig för att hyra in några revolvermän som ska hindra dem från att återigen bli anfallna. Bland de här revolvermännen, cowboys i princip, ryms det flera välkända skådespelare från förr, bland annat får vi se Steve McQueen, Charles Bronson och James Cuborn som får i uppdrag att skydda staden.


DET ÄR NÄSTAN OUNDVIKLIGT att, åtminstone lite, jämföra de två filmerna rent kvalitetsmässigt, och jag kan nästan direkt konstatera att den amerikanska versionen inte kommer upp i samma mästerliga klass som dens "inspirationskälla". 7 vågade livet är en alldeles utmärkt western, om än ingenting extraordinärt i jämförelse med de riktiga konstverken i genren. Skådespelet är berömvärt, och Sturges regi lyckas bygga upp en roande och bitvis spännande stämning, även om själva spänningsmomentet gärna hade fått vara ännu mer påtagligt. Filmens antagonister, Calveras onda, plundrande följe står sig visserligen ganska bra som en motkraft till de sju modiga männen och bybefolkningen, men inte ens ledaren Calvera känns som någon minnesvärd eller säregen karaktär, vilket följaktligen gör att det inte blir särskilt nervpirrande , och inte heller de "goda" männen känns som de tillhör några av filmhistoriens främsta karaktärer, trots goda förutsättningar med välkända och erkänt duktiga skådespelare. För mig är det kanske det största problemet, att filmen känns ganska opersonlig utan några riktiga karaktäristiska drag hos huvudpersonerna. Just det här tror jag är en ganska subjektiv fråga i sig, men enligt mig är det så.

Betyget känner jag mig trots allt ändå ganska säker på. Det här är en mycket bra western-film, som varken kan ses som någonting dåligt eller fantastiskt. Jag kan utan tvekan tänka mig att rekommendera 7 vågade livet, men förvänta er inte något mästerverk á la Den gode, den onde och den fule eller Once Upon a Time in the West.

···½

Psycho (1960)

Originaltitel: Psycho
USA / SVART-VIT / 109 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Robert Bloch (roman) och Joseph Stefano (manus)
Skådespelare: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles, John Gavin, Martin Balsam, John McIntire m.fl.

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (1966), Once Upon a Time in the West (1968), År 2001- ett rymdäventyr (1968), Dr Strangelove eller Hur jag lärde mig att sluta ängslas och lärde mig att älska bomben (1964), Easy Rider (1969), Doktor Zjivago (1965)... Visst var 60-talet ett fantastiskt årtionde sett ur filmperspektiv, möjligtvis det bästa årtiondet någonsin, men den bästa filmen från det här decenniumet är enligt mig en film signerad Alfred Hitchcock; Psycho (1960). Alfred Hitchcock var väldigt produktiv under sina levnadsår och lyckades regissera cirka femtio filmer, många av dem är ofattbart bra, och han är utan tvekan en av de främsta regissörerna någonsin. Psycho är nog Hitchcocks kronjuvel, den mest kända och även den mest skrämmande filmen av skräck/thriller-regissören.

Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare på en mäklarfirma, som en dag blir besökt av en storkund som har köpt en fastighet för 40 000 dollar, kontant. Marion blir kommenderad av sin sin smått oroliga chef att lämna in den stora summan pengarna på banken, men Marion stjäl istället pengarna, för att kunna ordna upp sin älskares och hennes ekonomi. Att berätta mer om historien än det här vore både onödigt och elakt mot en framtida tittare, eftersom filmen innehåller en del överraskningsmoment och vändningar, som delvis gör den här filmen så fruktansvärt bra. Hitchcock hade redan innan Psycho blivit en erkänd regissör, genom att året innan gjort I sista minuten (1959) och två år innan Studie i brott (1957), som båda av många rankas som några av hans bästa filmer, men Psycho är inte alls lik Hitchcocks övriga filmer, och inte de övriga filmerna som gjordes då heller, Psycho är nog i ett eget fack bland Hitchcocks filmer, men trots sina olikheter med övriga mästerliga filmer från den tiden så är ändå Psycho den absolut bästa filmen från 60-talet, enligt mig. Men det existerar absolut karaktäristiska Hitchcock-drag, för vem om inte han skulle göra en film med ett TV-team istället för med hans "riktiga" team, bara för att ge Psycho ett så billigt och opåkostat utseende som möjligt, precis som med valet att göra filmen i svart-vitt, trots att färgfilmen var tjugo år gammal. Det finns goda skäl till att det har gjorts två godkända uppföljare till Psycho och en horribel nyinspelning av Gus van Sant, som annars gör bra filmer, från 1998 (en exakt kopia, med exakt samma dialog, musik etc. Den enda skillnaden är skådespelarna och att det inte är svart-vitt utan färg).

ALFRED HITCHCOCK är långt ifrån den enda som bör krediteras för det här mästerverket. Efter att ha sett filmen ekar fortfarande Bernard Hermanns gnisslande strängar i huvudet, som ett outplånligt minne från filmen. Anthony Perkins kusliga och skrämmande roll som den gåtfulle Norman Bates är en av filmhistoriens bäst spelade roller, Norman Bates är och förblir en av de mest oförglömliga karaktärera någonsin. De övriga skådespelarnas insatser är också av god kaliber, men här är det Perkins som är i centrum. Även Alfred Hitchcock gör som vanligt en "cameo" i filmen, om du spanar utanför Marions arbetsplats några minuter in i filmen så kommer du nog märka en rund liten herre med cowboy-hatt som går förbi. Joseph Stefano, som tyvärr gick bort ifjol, var "bara" trettioåtta år när han skrev manuset till filmen, och Hitchcock var till en början oviss om hur Stefano skulle klara uppgiften, han litade hellre på äldre och mer erfarna manusförfattare, men Hitchcock blev knappast besviken på slutresultatet, för manuset, som är baserat på Robert Blochs bok från året innan, är oerhört skickligt. Det är svårt att inte heller nämna den troligtvis mest berömda och ständigt parodiserade dusch-scenen, som de flesta känner till, trots att de inte sett filmen. Den blev skjuten ur otaliga vinklar, och intressant är också att trots offret står naken i en dusch så visas det ingenting naket, mycket beroende på den stränga censuren som existerade då. Efter att Alfred Hitchcock hade läst boken beslutade han genast att göra en film av den, och försökte köpa upp så många exemplar som möjligt av boken, även från privatpersoner, för att få handlingen så hemlig som möjligt, vilket också är anledningen till att jag valde att beskriva handlingen så kortfattat som möjligt.

Jag har alltid sett på Alfred Hitchcock som en man som kan bygga upp en spännande och intressant stämmning, och i Psycho lyckas hen perfekt med det. Det finns tio, femton filmer med Hithcock som är åtminstone mycket bra, men Psycho är och förblir min favoritfilm av Hitchcock, och en av mina favoriter bland alla filmer någonsin. Ett gott råd är att om du är det minsta intresserad av att se bra film så bör du absolut spendera din tid på Psycho. Förvänta dig ett rent mästerverk, ett fulländat mästerverk.

·····

Fåglarna (1963)

Originaltitel: The Birds
USA / Färg / 119 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Evan Hunter och Daphne Du Maurier
Skådespelare: Rod Taylor, Jessica Tandy, Suzanne Pleshette, Tippi Hedren, Veronica Cartwright, Ethel Griffies m.fl.

EFTER ATT HA SETT dagens underverk med häftiga actionscener och exploderande bilar så känns det ganska imponerande hur långt utveckligen har gått under fyrtio år, men i många fall tycker jag det bara är skönare att sjunka ner och titta på en gammal film, utan några häftiga explosioner. Utan dagens tekniska fördelar så var dåtidens filmer tvungna att istället vara bättre på andra punkter, och en av de punkterna är att kunna bygga upp en bra och passande stämning. Något som jag tycker nästan samtliga av Hitchcocks filmer lyckas med, medan jag har riktigt svårt att hitta någon modern film som har lyckats med det som jag tycker är det allra viktigaste inom konsten av film, att lyckas bygga upp en perfekt stämning.

Den bortskämda och vackra kvinnan Melanie Daniels (dotter till en chef över en stor tidning), träffar ungkarlen och advokaten Mitch Brenner i en väldigt komisk scen i en fågelaffär, och Melanie blir kär i honom, och reser hela vägen ner till Bodega Bay, Kalifornien, för att lämna några kärleksfåglar till hans lillasyster, som bor på andra sidan vattnet mot Bodega Bays "centrum". Efter att ha lämnat fåglarna åker hon båt tillbaka till "centrumet", och när hon nästan är framme attackerar en mås henne, helt oprovocerat. Detta är början på en kommande massiv attack av fåglarna, med terror och död som konsekvenser... Om ni tittar noga kan ni för övrigt se Hitchcock själv medverka ett ögonblick, alldeles i början av filmen.

Med dåtidens teknik så var den här filmens visuella effekter ett under, och Fåglarna blev också Oscars-nominerad för sina visuella effekter, dock vanns det priset av fyrfaldigt Oscar-belönade Cleopatra (1963). Om jag hade fått bestämma, skulle den också varit nominerad för "Bästa film", för Fåglarna är riktigt bra.

ALFRED HITCHCOCK såg Tippi Hedren i en reklam för en diet-dricka och efter sin audition fick hon spela huvudrollen i både Fåglarna och Marnie (1964). I Marnie tycker jag dock hon gör en mer intressant roll, dessutom spelar hon bättre. Tippi Hedren gör bra ifrån sig som Melanie, likaså gör Rod Taylor som Mitch, men bäst av skådespelarna är, i mitt tycke, Jessica Tandy som Mitch till en början avundsjuka mor, och utvecklingen och relationen mellan Melanie och Lydia Brenner är en av de intressanta delarna av filmen. Utan att avslöja för mycket om filmen, så måste det nämnas att det finns många mycket bra scener, speciellt en viss scen när Melanie sitter utanför Mitch lillasysters skola, för att köra hem henne. Sedan får vi se fåglarna periodvis sätta sig på en klätterställning på skolgården, och när vi får följa den sista fågeln som sätter sig, får vi se att hela klätterställningen är full av fåglar. Mästerligt av Hitchcock! Själva idén med att fåglar attackerade de hjälplösa människorna är kanske den första "monster-filmen" (även om det är svårt att se på fåglar som monster), en genre som är relativt vanlig i dagens skapande av film.

Alfred Hitchcock försökte till en början få Joseph Stefano, mannen som skrev manuset till Psycho (1960), att skriva manuset, men den uppgiften hamnade till slut hos Evan Hunter, som har gjort ett bra manus, även om det inte är själva manuset som sätts i främsta rummet när man ska förklara vad som är så bra med den här filmen. Är det här en av de bästa filmerna någonsin? Nej, Hitchcock har gjort en handfull andra bättre filmer, men det här är en ovanligt bra film, som är en klassiker de flesta bör se!

····

År 2001 - Ett rymdäventyr (1968)

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey
STORBRITANNIEN / FÄRG / 141 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Stanley Kubrick och Arthur C. Clarke
Skådespelare: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Daniel Richter, Leonard Rossiter, Margaret Tyzack m.fl.

I MIN VÄRLD VAR DET OMÖJLIGT. Fast det var nästan 40 år sedan så är Stanley Kubricks storverk helt omtumlande för mig. Att det ens gick att åstadkomma en film – en sån fulländad beskrivning över livet, en sån gränslöst vacker blandning av foto av musik, ett sådant mästerverk! Hur kan en film vara så njutningsgivande och tankeväckande i så hög grad samtidigt? Hur kan allting ske precis så jag får skäl att kalla den: fullständigt perfekt. Hur mycket det än verkar som det så nej, jag överdriver faktiskt inte. År 2001 - ett rymdäventyr (1968) borde ha varit omöjlig att göra.

HUR ÄR DET DÅ MÖJLIGT att den här filmen ens existerar? Svaret är egentligen enkelt, det måste vara Stanley Kubricks förtjänst. Mannen, som var han än går mellan filmens olika genrer, alltid (så vida jag sett) lyckas göra filmmagi. Men mitt syfte med den här recensionen är inte att hylla karln som så många gånger till all rätta höjts till skyarna; verkligen inte. Mitt syfte är att rent av beordra alla som någonsin känt sig lyckliga av att ha sett en film – men ännu inte sett denna – att se ett rymdäventyr, likt ingenting annat.

DET ÄR MINST SAGT inte enkelt att förklara vad År 2001 - ett rymdäventyr verkligen handlar om. Gripbart sagt är det tre historier som endast har en sak gemensamt; en stor kvadratisk svart bricka. Vad brickan egentligen är för någonting tycker jag är ganska svårt att avgöra, men den har att göra med utomjordisk liv och vad jag mer kan få sagt är att vad detta föremål än kan vara, så är det ingenting gott som den medför. Den här filmen är inte heller någon ”god” historia, utan en mestadels ganska nedstämd sådan, kan man nog säga.

Filmen börjar med att vi får följa en hop apor i människlighetens begynnelse då plötsligt det gigantiska föremålet uppenbarar sig. Med tonerna från Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” (du vet vad det är för något när du hör den, och musikstycket har också varit med i filmer som Kalle och chokladfabriken (2005) och Magnolia (1999), men säkert många fler) får vi i några magnifika scener se hur apan uppfinner våldet. Det är i dessa scener som jag fastnar, sen släpper inte filmen tag om mig förrän de sista sekunderna på filmen tickat iväg.
Vi förs iväg till rymden och resten av filmen består mycket av storslagna rymdscener, det är svårt att förstå hur de kan se ut att vara gjorda idag, när det snart är 40 år sedan filmen gjordes. Tidigare rymdscener som gjorts inom science-fiction- genren hade ju faktiskt mestadels bestått av flygande plåtburkar, medan här får vi några med samma kvalité som om filmen vore ifrån nutid.
Större delen av filmen får vi följa en mörk, mystisk, spännande och fruktansvärt snygg rymdfärd med Dr. Dave Bowman (Keir Dullea) och Dr. Frank Poole (Gary Lockwood) på deras väg till Jupiter. Ansvaret, säkerheten och all teknik står deras hypermoderna dator HAL 9000 för, som gärna vill bli kallad enbart "HAL". Det är den som håller alla passagerares liv på sina axlar. Men kan man lita på en dator? Snart omvandlas rymdresan till en ren skräckresa. År 2001 - ett rymdäventyr är förstås inte i närheten av att vara en skräckfilm, men visst gör Kubrick det som han brukar vara expert på även här – bygger upp en skräckfylld stämning.

MER AV HANDLINGEN tänker jag inte ta upp. Men jag kan säga att inte ens med den mest avancerade matematiken går det att räkna ut hur det kommer att gå för de två astronauterna och den sista kvarten förvandlas till det utan tvekan finaste man kan se i film, det känns som att även om hela filmen är så genial helt igenom så är det också en uppbyggelse till finalen som väntar. Visst, filmen är lång, och det är mycket scener bestående av foto över rymden, någonting som kanske inte är lika överrumplande eller udda idag (men lik förbannat otroligt), tillsammans med den viktigaste beståndspunkten i detta mästerverk så bara går det inte att somna – jag menar naturligtvis musiken. Vi hade en föreläsare på vår skola som pratade varmt om Wolfgang Amadeus Mozart och sa att det är musik som växer uppåt, och det är verkligen någonting man kan säga om Richard (som jag nämnde) och Johann Strauss (m.fl.) välkända, men fantastiska musik, finns det något bättre soundtrack än detta?
Men om du nu ändå skulle lyckas somna till den här filmen så kan jag ändå förstå dig, i varje fall om du varit lite småtrött. Dialogen är ganska långsam, många scener är väldigt långa och rätt underliga, på råga på allt är den 2 och en halv timme. Ändå, anser jag att det här är den bästa filmen jag någonsin sett, och inte bara det, jag kan säga det med lätthet.

IDAG ÄR DET HÄR med datorer som vill ha egna känslor och tänka fritt mer relevant än någonsin. Rymdresor i framtiden är också någonting som fortfarande fascinerar människor även om det delvis ligger ur tiden, rymdhysterin var ju som störst fram emot slutet av 60-talet. I övrigt är År 2001 - ett rymdäventyr en tidlös film som fortfarande berör och kommer fortsätta göra det i alla tider. Framförallt kommer den väcka tankar och diskussion. Om maskiner, om rymden, om hur man gör film. Och människor kommer fortsätta sitta stirrande framför skärmen och förundras över hur livets gång speglas i filmen. Och frågorna kommer kvarstå, en av de kommer vara: Är det verkligen möjligt?

·····(FÖR BÄTTRE BLIR DET INTE)

Oh vilket party (1968)

Originaltitel: The Party
USA / FÄRG / 99 min

Regisserad av Blake Edwards
Skriven av Blake Edwards, Tom Waldman och Frank Waldman
Skådespelare: Peter Sellers, Claudine Longet, Natalia Borisova, Jean Carson, Marge Champion, Al Checco m.fl.

PETER SELLERS är nog en av världens bästa komiker inom film. Även om de som kände Sellers beskrev honom som "ett nötskal", som i filmer fyller sig själv med en karaktär, men som i vanliga livet inte är en karaktär, så kunde han minsann föra över riktig humor på den vita duken. Han har gjort en hel del komedier och Oh, vilket party (1968) är en av mina personliga favoriter, tillsammans med bland annat Dr Strangelove eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska bomben (1964).

Peter Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en extremt klumpig, indisk skådespelare. Efter att totalt ha förstört en filminspelning, blir han påtänkt att sparkas. Projektledaren till filminspelningen ringer chefen för produktionsbolaget och berättar om händelsen och chefen ser den enda utvägen i att sparka Hrundi. Han skriver ner Hrundi på en lista, för att komma ihåg hans speciella namn och lämnar sitt skrivbord. Av misstag har han skrivit ner namnet på en väldigt viktig lista, en lista på de inbjudna till hans egna fest. Alltså blir Hrundi, av misstag, inbjuden till en lyxig Hollywoodfest, trots att han inte alls är en person som brukar, eller förtjänar, inbjudan på fester, klumpig som han är.

UTAN SELLERS OCH REGISSÖREN BLAKE EDWARDS skulle det här bli grönsaksoppa för längesedan. Tack vare Peter Sellers ack-så-roliga skämt och komiska "timing", plus Blake Edwards typiska 1960-talsregi, blir det här en oförglömlig om än rätt obetydlig festkomedi. I andra roller får vi syn på Claudine Longet, Natalia Borisova, Jean Carson och Marge Champion med flera, som diverse inbjudna på festen, den ena pampigare än den andra. Det som är så oerhört oemotståndligt med denna film är att det bara osar av 1960-tal. Vi har musiken, vi har kläderna, vi har färgerna och vi har stilen på de berömda festerna. Att filmen har en sådan särpräglad 1960-talsstil är ett stort plus i kanten, eftersom stil oftast kan göra stora förändringar. Man kan gå hur långt som helst i denna skyldiga, men ändå oskyldiga och väldigt positiva komedi. Man kan till och med gå så långt att man går utanför skärmen, mot verkligheten. 1976 dömdes Claudine Longet, hon som spelar Michele Monet i filmen, för att ha skjutit sin älskare Vladimir "Spider" Sabich, en berömd skidåkare, därför att han sade till henne och hennes tre barn att de skulle flytta ut. Det är svårt att inte tänka på det, speciellt eftersom Longet ser ut som en väldigt oskyldig och sympatisk person. Dock ska man ju inte säga alltför mycket, Longet sade att pistolen, med ovilja, råkat avfyra ett skott då Sabich skulle visa hur den fungerade. Det är egentligen inget man vet om, det var för så längesedan, men fortfarande en gåta inte bara i verkligheten, men i filmen i sig.

Det här är en väldigt kul liten kick som man blir glad av, om man bortstryker ditten och datten om mord och pistoler. Det är en film att bli glad framför och en film att tycka om för att den är som ett litet lyckopiller. En film man blir riktigt glad över, helt enkelt.

····

Den gode, den onde, den fule (1966)

Originaltitel: Il buono, il brutto, il cattivo
ITALIEN / SPANIEN / FÄRG / 161 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Luciano Vincenzoni, Sergio Leone, Agenore Incrocci och Furio Scarpelli
Skådespelare: Eli Wallach, Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Aldo Giuffrè, Luigi Pistilli, Rada Rassimov m.fl.

CLINT EASTWOOD är en riktig hedersknyffel som i över fyrtio år har gjort film. Nu på senare år har han blivit allt mer aktiv bakom kameran, med nya filmer som Flags of Our Fathers (2006) och Letters from Iwo Jima (2006). Han gjorde även kanonrullen Million Dollar Baby (2004), men det är en annan sak. Men bakom kameran har han skänkt oss 31 filmer. Av de 31 filmerna är nästan flertalet bra filmer. Framför kameran har karln gett oss hela 65 filmer. Av dessa 65 filmer är det utan tvekan flertalet av dem som är bra. Men det finns 1 film av alla dessa 65 filmer som gjorde Clint Eastwood till männens förebild och kvinnornas drömkarl. Han skapade den tysta anti-hjälten utan namn i en trilogi westernfilmer inspelade i Italien. Han gjorde sin livs roll i den tredje och avslutande delen av dessa filmer. Han, tillsammans med Sergio Leone och Ennio Morricone, skapade ett mästerverk utan dess like och den skulle spelas in i Italien för billiga summor och handla om tre cowboys; en god, en ond och en ful.

Det är så oerhört svårt att förklara en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När den kom var den väldigt förbisedd. Spaghetti-western var knappast en smickrande benämning. Ändå var det en extrem mängd människor som såg den här filmen då den kom. Nu, 41 år senare, är den en verklig klassiker utan dess like. På hemsidan Rotten Tomatoes har den en så kallat "tomatometer" på 100%. På IMDb har den en rankning på 8.9, vilket gör den farligt nära en film på tio stjärnor, vilket är sällsynt på IMDb. Det bevisar en hel del. Sen är det ju en av Quentin Tarantinos favoritfilmer.

FILMEN HANDLAR KORT OCH GOTT OM tre skurkar som gör varandra sällskap, om än rätt ofrivilligt, på jakt efter stulet guld. Som de hänsynslösa gunfighters de är, så inser de snart att även om de ibland tvingas samarbeta, så är det dem emellan som är varandras fiender. I ett land som ständigt härjas av våldsamma krig, är färden ännu jobbigare och mer risktagande. Efter ett tag finner dock den gode (Clint Eastwood), som kallas Blondie och den fule (Eli Wallach, som fortfarande gör film, nu 91 år), som heter Tuco ett samarbete genom att Blondie låtsas ta fast Tuco (som är en bandit på rymmen) så att borgmästare och folket sedan kan hänga honom. När han hängs skjuter Blondie av repet och Tuco rider iväg, så delar de på vinsten från "the bounty money". Dock är de ju två skitstövlar, de är ett par hårdnackade skurkar och de är själva nervösa att deras samarbete antagligen inte kommer fungera så länge till. Samtidigt måste de se upp för den onde (Lee Van Cleef), som har mer makt än vad de två har tillsammans.

Stilen i filmen är något som fortfarande förbryllar. Jag älskar alla panoreringar, alla extrema närbilder på ögonen som spänt kisar på sin andre duellant, de stora platserna där filmen spelades in, ja, jag till och med älskar den fula dubbningen som vissa italienare med dålig engelska fick ha. Även titelsekvensen är något så oerhört underbart att det gång på gång bräcker filmer som Sagan om ringen: Härskarringen (2001). Misstro mig inte nu, bara. Sagan om ringen: Härskarringen är utan tvekan en väldigt bra film, både visuellt som handlingsmässigt, men det känns ändå som jag får ut någonting så mycket mer när jag sätter på en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När Clint Eastwood kläcker repliker som; "You see, in this world there's two kinds of people, my friend: Those with loaded guns and those who dig. You dig." eller när Eli Wallach gör sin fullständiga nervösa min, när Lee Van Cleef kikar runt med sin sluga blick, när Sergio Leone utvinner allt och lite till av den underbara öken han fått tag i i Italien, och allt går hand i hand med Ennio Morricones ofantligt mästerliga och stilbildande musik, då får man en vacker känsla som vurmar en genom hela kroppen man fått. Det är helt enkelt ingen känsla som går att förklara. Det är något man bara måste uppleva själv, framför en sådan här film.

·····

Persona (1966)

Originaltitel: Persona
SVERIGE / SVART-VIT / 94 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook och Gunnar Björnstrand

30 JULI, I ÅR. Det är dagen då Ingmar Bergman lämnade oss för all framtid. För många var detta en sorgens dag men jag var oberörd, för mig var relationen nämligen lika med noll. Men efter att ha bevittnat en av de långfilmer som visades dagstid på SVT efteråt är situationen annorlunda.

Det kunde inte bli bättre; dåligt väder och plötslig upptäckt om att en Bergman-film börjar på tv om fem minuter. Att se en Bergman-film ensam var också det ett bra alternativ, för det första får man tankarna för sig själv och för det andra så tror jag inte att många av mina vänner verkligen skulle varit så intresserade av sån film – i alla fall om fallet är, att filmen som visas råkar vara Persona (1966). En film som är dystrare än döden men ändå det vackraste jag sett inom filmkonst.

PERSONA ÄR FANTASTISK. Men Persona (1966) är också en fruktansvärt svår film och att säga någonting annat än att det fanns en hel del jag inte förstod vore fel. Men för mig var inte förståelsen för alla reaktioner det viktigaste. Mitt fokus låg snarare på förståelsen till fotot och ljussättningen - som är så bra att man ryser. Fotot och ljusets fokus hamnar ständigt på vad Ingmar vill ha fokus på, någon onödig scenografi behövs inte och faktiskt, så är de flesta scenerna utan. Istället kan fokusen ligga på skådespelerskorna och hans älskade Fårö. Ett ansikte - fullt av känslor, han fångar upp det med ljuset och låter tystnade låta bilden tala mer än dialogen, en bild säger mer än tusen ord brukar man ju säga. Då och då stiger stämningen från de enkla dialogerna med den stilla tystnaden till Lars Johan Werles musik, närbilderna och ett någelunda kaosartat foto, det blir nästan till en skräckfilm i stämningssynpunkt. Allt efter känslorna som går mellan personerna dras tempot upp och ner. Men det är inte här det unika med filmen ligger. Bergman drar upp saker förknippade med känslorna på duken. Det är kanske just det här jag gillar mest i filmen. T.ex. i en scen – den med glasskärvan – lyckas han få filmen att explodera, både bokstavligen och bildligt talat, och tro mig, det kommer helt perfekt! Man får också se snabba klipp med bl.a. en korsfästning och slakt av ett lamm (dessutom klippte statens filmbyrå in en snopp på ett 1/8-sekund-klipp, vem vet hur det påverkat dagens relation med snusk på rutan?). Bergman ville kanske provocera och spräcka gränser, och i så fall med all rätt, för det är just sånt som kan skapa mästerverk inom film.

VAD PERSONA HANDLAR OM ÄR två kvinnor och deras relation till varandra. Den ena heter Elisabeth Fågel (Liv Ullmann) och är en skådespelerska som plötsligt bestämde sig för att tiga och den andra är sköterska Alma (Bibi Andersson) som får ta hand om denna ljudlösa aktris. Varför Elisabeth inte talar kommer aldrig i klartext såsom även många andra av handlingarna i filmen. Mellan dessa kvinnor, som är i stort sätt de enda rollerna i filmen, bildas en relation som utvecklar sig kraftigt genom filmen. De genomskådar varandra, de hatar varandra och de älskar varandra. När det kommer till kritan kanske de är samma person. Man får ha sin egna teori om vad som egentligen händer och det är inte ens säkert att Bergmans egna sätt att se på filmen är det rätta. Både Liv och Bibi spelar som gudinnor, jag sitter som fastklämd mellan blickarna de utbyter med varandra.

Några scener är extra bra – bilden av Liv Ullman i närbild när hon fotograferar mot kameran har fastnat på min hjärna, det borde ha att göra med spontanheten, det är en scen som inte passar in, kontrasten blir överväldigande. I en annan scen får man bevittna vad man skulle kunna kalla teletubbies-syndromet, man får se en dialog mellan de två huvudrollsinnehavarna – två gånger, första gången med Liv i fokus och andra gången med Bibi. Men det spelar ingen roll att samma sak händer två gånger, inte så länge det är såhär stilligt gjort. Men det finns nog ändå dem som tycker att Persona (1966) är det långtråkigaste inom film man kan få. Men för mig finns det knappt något mindre spännande, eller bättre heller för den delen. Nu är jag oerhört spänd på vad det kan tänkas finnas för andra storheter signerat Ingmar Bergman. För mig, och för alla andra som gillar film men inte sett några Bergman-filmer, finns det nog en hel värld att hämta, och för dig som inte ens sett Persona (1966) finns det garanterat.

·····

Paraplyerna i Cherbourg (1964)

Originaltitel: Les parapluis de Cherbourg
FRANKRIKE / FÄRG / 91 min

Regisserad av Jacques Demy
Skriven av Jacques Demy
Skådespelare: Catherine Deneuve, Nino Castelnuovo, Anne Vernon,
Marc Michel, Ellen Farner, Mireille Perrey m.fl.

LES PARAPLUIS DE CHERBOURG, en typisk kärleksfilm från Frankrike. Land of Love.
Historien utspelar sig i Cherbourg, Frankrike. Låter klyschigt och det är det också. Såg filmen för ungefär en månad sen, såg man den 1964 var den säkert en av de vackraste, mysigaste kärleksfilmen någonsin, vilket jag inte fullfjädrat kan intyga. Det som är annorlunda with this flick är att genom hela filmen sjunger man. Ingen helylle-musikal där alla sunkiga arbetare på en fabrik plötsligt kan brista ut i dans och sång bara för att huvudpersonen känner för det. Utan hela filmen pratsjunger figurerna. Mycket, mycket originellt av regissör Jaques Demy.

Back to the plot: Geneviève är 16 år och bor tillsammans med sin änka till mamma som äger en paraplyaffär i Cherbourg. Hon är tillsammans med Guy, en bilmekaniker som kan sjunga. Guy åker ut i krig och försvinner ur Genevièves liv, however lovar de varann att älska varann och gifta sig när Guy kommer tillbaka. I en smyckesaffär träffas Geneviève och hennes mamma, miljonären Roland. Roland blir såklart förälskad i henne och smickrar med presenter och diverse bjudningar. Mamma vill såklart att hon ska gifta sig med mounsieur Roland Cassard, miljonären som kan sjunga. Till råga på allt är hon gravid med Guys unge. Kan Geneviève glömma Guy i kriget eller väntar hon på honom?

FILMEN HÅLLER OCH LYFTER PÅ GRUND AV sin originella touch med sjungande manus. Mycket gulligt och puttinuttigt, alldeles utmärkt film att glutta med flickvännen. Nominerad till en del Oscars och så vidare. Tamt är att en del av skådespelare inte har sina egna sångröster, börjar man tänka på det, ser man det också. Vilket skapar ett irriterande tänk. Se filmen, ni kommer inte ångra er om ni nu inte älskar filmer som The Crow och Nightmare on Elm Street. En klassisk "må bra"-rulle som helt klart förtjänar god kritik.

På IMDb har filmen 7,9 i snittbetyg. Tycker jag låter bra, ger den 4 utav 5 möjliga.

····

Harmonica - En hämnare (1968)

Originaltitel: C'era una volta il West
USA / ITALIEN / FÄRG / 165 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Dario Argento, Bernardo Bertolucci, Sergio Leone och Mickey Knox (dialog: Engelsk version)
Skådespelare: Henry Fonda, Claudia Cardinale, Jason Robards, Charles Bronson, Gabriele Ferzetti, Paolo Stoppa m.fl.

JAG VILL BARA BERÄTTA FÖR ER att detta är en recension på filmen Once Upon a Time in the West. Harmonica - en hämnare är den onödiga, svenska översättningen, men filmen är, som ni säkert redan vet, mycket kändare under just namnet Once Upon a Time in the West.

Filmen handlar om Harmonica (tufft spelad av Charles Bronson), en tystlåten figur som nästan alltid sitter och spelar munspel. När han inte spelar munspel, så pratar han eller skjuter han. Dessa tre saker är de främsta ärendena han gör och det är just dessa som behövs för att göra en stark anti-hjälte a lá Clint Eastwood. Tillsammans med Charles Bronson har Leone lyckats fånga Henry Fonda och Claudia Cardinale, båda riktigt bra skådespelare, för att forma hans kanske viktigaste karaktärer i filmen. Den mystiske Harmonica, den barske Frank och änkan Jill McBain. Frank har nyss stått till svars för en hemsk massaker på familjen McBain (pappa, dotter och två söner) men har inte knäppt fru Jill än, vilket han blir lejd att göra. Frank ska se till att hon möter samma öde som sin familj och Harmonica är där för att stoppa honom.

LIKA SPÄNNANDE SOM DET LÅTER, binder Leone ihop en väldigt, väldigt bra westernfilm, som vi cineaster vet att han klarar av. Han bevisade trefaldigt, med filmerna För en handfull dollar, För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule att han var den krönte kejsaren av spaghetti-västern. Nu bevisar han det, ytterligare en fjärde gång, att Leone kan sin genre med filmen Harmonica - en hämnare, vilket på flera håll liknar de tidigare nämnda filmerna, men som samtidigt skiljs ifrån dem. Här bjuder Leone på musik av samma, gamla Ennio Morricone, den gryniga bilden, vissa fula dubbningar och tuffa skådespelarprestationer som vi känner igen från de tidigare filmerna, men här får vi även se en kvinna mer i fokus, än tidigare. Skönheten Claudia Cardinale gör rollen som änkan Jill McBain. Jag kommer ihåg en kommentar från medlemmen Bobina på hemsidan MovieboX; "Det syns på kvinnosynen att Dario Argento har haft ett finger med i manuset till denna film. Otroligt vacker och omöjlig att rata (precis som hans skräckfilmer ofta) men med helt platta kvinnokaraktärer. T ex nämns att en våldtagen kvinna behöver bara "tvätta av sig" för att hämta sig från en våldtäckt!!! Inga tårar för sin massakerade familj (hon har nämligen varit prostituerad tidigare) osv. Otroligt vacker film att hata....". Nu har jag inte sett en film av Dario Argento, i alla fall inte en film han har regisserat, men det stämmer visserligen i vad Bobina säger. Änkan Jill McBain fäller inte en enda tår efter att ha sett sin familj mördad. Nu kan det ju vara så att hon grät inombords. Sedan så säger Jill McBain till en man att han kan göra "sin grej" (syftar på våldtäkt) så kan hon sedan gå upp och tvätta sig och glömma bort det. Men hon säger även att "då får jag ännu ett äckligt minne". Så den kommentaren var inget syftande på verkligheten, utan ett infall av ironi. Sedan, om hon grät eller ej, kanske var det Argentos manus som löd så, eller så var det Cardinale som löd så. Eller så kanske det var Leone själv som ville ha det så, vem vet? Ändå tycker jag att Cardinale gör väldigt bra ifrån sig som en av de viktigaste karaktärerna i hela filmen.

För er som älskar Sergio Leone, så kommer ni hitta er skatt i den här filmen. Den har allt. Lite dialog, närbilder på svettiga ansikter och stenhårda dueller, där svettet blänker i solens gassande sken och allt annat som behövs för att göra en riktig spaghetti-västern. Tack, Leone! Du har gjort det igen!

····

The Little Shop of Horrors (1960)

Originaltitel: Little Shop of Horrors
USA / SVART-VIT / 70 min

Regisserad av Roger Corman
Skriven av Charles B Griffith
Skådespelare: Jonathan Haze, Jackie Joseph, Mel Welles, Dick Miller, Myrtle Vail, Tammy Windsor m.fl.

JAG OCH MIN BROR HADE KÖPT denna film för länge sedan. Vi hade köpt den färgade version. Den svart-vita fanns också på DVD:n fast vi bestämde oss för att se den colorerade versionen och det är således den jag sett och nu ska recensera.

Introt var lungt och fint. Plötsligt efter cirka tre minuter kommer Seymour (Jonathan Haze) upp på skärmen som den klumpiga huvudrollen. Han råkar välta någonting. Plötsligt, känns det som om detta kommer bli en slapstickfilm. Men då hade jag fel, detta är en härlig svart komedi signerat Roger Corman som även påstår att det var han som skapade den svarta komedin.

FILMEN HAR SMÅ ROLIGA KARAKTÄRER som till exempel Gravis Mushnik (Mel Welles) eller Burson Fouch (Dick Miller) som äter blommor. Jag gillar också hur löjligt roligt det blir. Saker som du inte trott händer. Efter sett filmen ett tag ser man helt plötsligt Jack Nicholson som en man som arbetar på en begravningsbyrå. Jag berättar inte mer.

Filmen handlar om en klumpig och naiv man vid namnet Seymour Krelboin som jobbar som florist på en blomsteraffär. En dag blir Seymour Krelboin avskedad av sin sturske chef, Gravis Mushnik. Seymour får plötsligt en chans att behålla sitt jobb då han berättar att han har skapat en unik och udda växt. Gravis vill se på blomman, ifall han blir imponerad får han behålla sitt jobb. Imponerad blir Gravis men blomman tycks se lite vissen ut. Seymour får sedan reda på att vad blomman behöver är kött. Människokött.

DENNA KULTFILM HAR VÄLDIGT KUL KURIOSA. Roger Corman höll på med en film kallad A Bucket of Blood då han fick ett samtal av en av hans kollegor att de skulle kasta kulisserna till filmen. Plötsligt stoppade Corman honom för kung och fosterland. Han kunde ju pressa in en till film med dessa kulisser. Med ett skrivet manus av Charles B Griffith var de redo att köra. Resultatet blev en två dagar lång inspelning på filmen Little Shop of Horrors. Låt mig säga att mer B-filmskul kan man inte ha!

····