Undercover Brother (2002)

Originaltitel: Undercover Brother
USA / FÄRG / 86 min

Regisserad av Malcolm D. Lee
Skriven av John Ridley och Michael McCullers
Medverkande: Eddie Griffin, Chris Kattan, Denise Richards, Aunjanue Ellis, Dave Chappelle, Chi McBride m.fl.

JAG ÄLSKAR blaxploitationfilm. Jag älskar musiken, jag älskar stilen, jag älskar allt, helt enkelt. I det här fallet skiter jag i djupa meningar och bevingade budskap, för sådant hör hemma i dramer. När jag vill underhållas till 100% så ser jag på blaxploitation. Vad vore då inte bättre än att se på Undercover Brother (2002), en film som driver med blaxploitationfilmen, stereotyper och lite annat smått och gott. Inget, för det är precis vad jag vill ha!

Undercover Brother handlar om just Undercover Brother, en slags "Robin Hood of the hood", som en berättarrösts citat lyder, som under ett uppdrag av organisationen B.R.O.T.H.E.R.H.O.O.D. blir upptäckt för sina fysiska talanger och slughet och kallas in att arbeta för dem. På B.R.O.T.H.E.R.H.O.O.D. jobbar bara svarta människor, förutom praktikanten Lance (Neil Patrick Harris) som inte är omtyckt av alla, just för att han är vit och "beter sig vitt". På basen jobbar en av organisationens bästa agent, Sistah Girl (Aunjanue Ellis), datorsnillet Smart Brother (Gary Anthony Williams) och den fördomsfulle Conspiracy Brother (Dave Chapelle), i ledningen av The Chief (Chi McBride). Där är de i full flärd med att störta Mannens (Robert Trumbull) visioner om en värld med gammalmodiga rasvärderingar. Det tar vad som behövs, om det såväl är vita hondjävular eller ryggradsuppslitningar.

UNDERCOVER BROTHER är en fånig film. Jag menar inte lite fånig, typ Stjärnornas krig (1977), utan jag menar riktigt fånig. För er som sett Austin Powers - hemlig internationell agent (1997) så vet ni ungefär vart det pekar, men jag skulle nog ändå vilja säga att Austin Powers - hemlig internationell agent blivit lite sämre nu när jag sett den för tredje-fjärde gången, som ofta händer då man ser om filmer. Undercover Brother var helt fräscht för mig, så det är kanske därför upplevelsen känns stark.

Eddie Griffin spelar Undercover Brother, en agent med stort afrokrull och discoglöd. Det är svårt att tänka sig någon annan en Griffin som den storkäftade funk-meistern á la blaxploitation. Inte nog för att han klär i supertajta brallor och skimrande västar som på 1970-talet var rå glamour, han är "funky", han har känslan och är verkligen Undercover Brother. Om han spelar sig själv, det är en annan sak, han gör rollen riktigt bra och bär på så sätt upp filmen väldigt bra. Alla i filmen är rätt överdrivna, det går inte att neka, men det är en väldigt överdriven film.

AUNJANUE ELLIS gör rätt bra ifrån sig som Sistah Girl. Chi McBride och Gary Anthony Williams gör inte att jag höjer mitt ögonbryn, kanske för att deras roller är för små, kanske för att de bara är dåliga. Dave Chapelle är faktiskt rätt dålig. Men nu pratade jag om hans skådespeleri. När det kommer till humor kan du dock räkna med Dave. Chapelles roll som Conspiracy Brother är både roligare och fräckare än Undercover Brother, vilket kanske lämpar sig, eftersom Conspiracy Brothers fördomsfulla kommentarer om vita människor kanske skulle bli outhärdligt om man skulle höra dem genom hela filmen. En stund in i filmen möter vi dock en större skådespelerska (större till berömdheten, men knappast för skådespelartalangen), Denise Richards. Hon spelar White She Devil och hon är ju, även hon, överdriven, men som sagt; hela filmen är överdriven, så även hon. Hon är nog den som passar bäst som just White She Devil, just för att hon ser ut som en sådan. Nej, då. Det gör hon inte. Hon platsar i rollen för att hon har lite, inte mycket, men lite skådespelartalang plus att hon är snygg, vilket behövs för en sådan fjantig/rolig roll hon gör.

"Fördomar, fördomar, fördomar. Det här är rasism mot de vita!" kanske någon skulle säga om den här filmen, men snälla, kom över det. Det är bara en film. Filmen skämtar en hel del om vita människor, det stämmer, men det är stereotyperna i den kaukasiska skaran som den driver med. Filmen driver även med svarta stereotyper som vi alla känner till. Är det inte från en blaxploitationfilm så är det från någon annan film eller TV-serie av något slag. Så nej, det här är inte rasistiskt, det är en komedi och även om vissa inte tål skämt, så hoppas jag Du gör det. Återigen, det är bara en film.

Vad blir slutsummeringen, då? Nja. Det är en löjlig komedi. Men det är en bra, löjlig komedi. Den har en skön stil och mycket bra musik så att det täpper igen dessa stora gap som filmen med tiden börjar få. Handlingen är närmast obefintlig och mest en anledning för en massa action, men vad är det för fel med det, då? Åsikten om film är spridd, jag vet, men den här filmen fick mig för 86 minuter att flyga från TV-soffan in i en störtfunkig värld. Om en film klarar av det och på köpet får mig att skratta, så vidgar jag på mungiporna och tackar för skapelsen.

···