USA/FÄRG/123 min
Regisserad av Gabriele Muccino
Skriven av Grant Nieporte
Medverkande: Will Smith, Rosario Dawson, Woody Harrelson, Michael Ealy, Barry Pepper, Elpidia Carrillo m.fl.
ÄVEN OM GABRIELE MUCCINOS JAKTEN PÅ LYCKA (2006) fick ta lite skit för att vara en riktig tårdrypare, så var det i alla fall självklart för mig att filmen faktiskt var en väldigt gripande och, i grund och botten, fin berättelse. Dock kände man alltid vibbar av att kanske vara lite för överväldigande och pretentiös. Dock hölls det på en sansad nivå. I Seven Pounds (2008) krossar Muccino dessa barriärer och gör en film som vill så mycket, utan att ha så mycket.
Tim Thomas (Smith) är en man som hjälper sju personer. Varför han gör det är ingen som vet, men vad dessa sju personer har gemensamt är att de alla är godhjärtade människor som antingen befinner sig i eller är på väg mot någon sorts kris i livet. I början uppstår därför en sorts härlig mystik. Man förundras över Tims, till synes, omotiverade godhet och man börjar genast undra varför han beter sig så snällt åt, om han inte har någon anledning? Denna tes speglar sig givetvis i oss själva. Alla vill bli snällt behandlade, men när sedan någon helt okänd erbjuder all sin hjälp till någon, så startar givetvis misstankarna. Varför vill denna person mig gott, när det finns så många andra som lider som jag?
Denna delen är väldigt bra i filmen och tillför till att filmen drivs framåt. Vi frågar oss ständigt vad Tim är ute efter, vad som driver honom och vad det är i alla dessa sju personer som är så speciellt. Detta är ett koncept som funkar, men eftersom filmen är över två timmar, så funkar det bara ungefär 50% av tiden. Sedan börjar man faktiskt undra vart filmen är på väg.
Det är onödigt att berätta hur filmen fortsätter och slutar, det är ett stort kulturellt snedsteg att berätta slutet i en berättelse, men man kan ändå inte undgå att framhäva att Seven Pounds, efter ett tag, inte kommer någonstans. Denna iver att hjälpa andra är viktigt i sig, men i all brist på direkt handling och överdrivna känslouttryck, blir filmen, efter ett tag, bara en smet av på tok för överdriven, nästan framtvingad, godhet och smärta att det blir ganska svårt att smälta. Även om Muccino stundtals är på rätt väg, blir slutresultatet så svulstigt och mastigt att det, till slut, bara blir för mycket. Det blir ungefär som att få ett korvbröd utan korv. Man får det omgärdande nödvändigheterna, såsom yttrade känslor och fina skådespelare, men själva basen, korven och handlingen, finns inte där.
Det finns en poäng och en premiss, men inte en handling som är såpass stor att det kan upphålla och rättfärdiga alla dessa extrema, vemodiga utbrott av känslor. På så sätt blir det väldigt mycket som jag sade tidigare. Även om filmen har en poäng och på så sätt är värd att se för dess vänliga, men dystra, tema, blir den ändå, dessvärre, just en film som vill så mycket, utan att egentligen ha de befogade materialet. 2½/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar