Sinnenas rus (1954)

Originaltitel: Senso
Italien/Färg/118 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Camillo Boito, Suso Cecchi d'Amico och Luchino Visconti
Medverkande: Alida Valli, Farley Granger, Rina Morelli, Massimo Girotti, Heinz Moog, Sergio Fantoni m.fl.

ORD JAG BEGRIPER. Åsikter jag uppfattar. Ett händelseförlopp som jag urskiljer in i minsta underliggande detalj. Nog är Sinnernas rus – mer känd under originaltiteln Senso – inget konstigt på pappret. Ändå förstår jag ingenting alls. På många sätt är den ypperligt berättad och full av dynamik och nyanser. Å andra sidan brister logiken, eller åtminstone relevansen, redan dessförinnan.

Filmen börjar och slutar redan i första scenen, som också blivit dess mest berömda. I den inledande bilden framträder scenen i operahuset La Fenice i Venedig där Il trovatore av Guiseppe Verdi framförs och snart glider kamerans fält ut också över orkester och publik. Vad som följer är en färgrik scen full av liv och händelse, där grevinnan Livia Serpieri (Alida Valli) för första gången träffar löjtnanten Franz Mahler (Farley Granger). De båda konstaterar att de har ett gemensamt intresse för opera och Livia uttrycker starkt missnöje emot att Franz ska till att duellera med hennes kusin, markisen Roberto, som har en olämpligt mycket högre social ställning – varpå Franz med bestämdhet svarar att det inte alls kommer att bli någon duell. Livia gör en förskräckt grimas.

Givetvis kan man inte tolka resten av filmen utifrån detta språkutbyte (även om Il trovatore säkerligen går att använda för att tolka merparten) – men efter denna, i ärlighet, tämligen övervärderade scen, flagnar det där som inte endast är svulstigt, utan också är dynamiskt, emotionellt och engagerande bort ifrån kartan. Fortsättningsvis följer en alldeles för lång och rent av tråkig film, med en ambition att trycka in så mycket som möjligt in i varenda minsta bildruta. Det helt fenomenala överspelet från de två huvudrollerna fyller inte alls sin funktion och försvinner bland resten av påläggen på den enorma Dagobertmacka Sinnenas rus med rättvisa kan jämföras med.

Kanske är det regissör Luchino Viscontis olidliga fascination av färgfilmen (det här är hans första) som ställer till det. Kanske såg han möjligheten av att utnyttja filmens ekonomiska tillgångar för att ta hans erfarenheter som teaterregissör till att få göra ”episk teater” på duk. Kanske ville han skilja den italienska aristokratin, som han hade egna erfarenheter av, så som den för honom verkligen begav sig. Oavsett vilket har han också omsorgsfullt låtit någon sorts ljudmontage ackompanjera bilderna och därav är det också en film full av buller. Det finns dock tydliga undantag, men dessa upplever jag som ganska menlösa och utdragna när de inte på något sätt för en för övrigt alldeles för simpel historia framåt. De påminner mycket om den melodramatiska film som Visconti under sina första år framförallt praktiserade.

Alla sådana blinkningar bakåt känns dock lustiga, för i det stora hela är det här förstås en film som nästan bara pekar framåt och är så tekniskt utvecklad att neorealismen känns långt avlägsen. Det teaterala ställer sig långt från all sorts realism och just det teaterala genomsyrar filmen fullständigt. Till och med utomhusmiljöerna ser ibland spöklikt mycket ut som kulisser. Framförallt blinkar den i dess tekniska fingerfärdighet - i synnerhet inledningssekvensen - fram mot Leoparden (1963), hans nästa färgfilm som först kom nio år senare.

Först i filmens klimax – en sekvens som faktiskt slår operascenen med hästlängder – tillåts skådespelarna ta sig ordentlig plats. Det är dock inte enbart en strålande uppvisning i överspelande skådespeleri utan scenen är också den andra hörnstenen i den delen av berättelsen som känns relevant. Filmen är en studie i den romantiska idyllen och kärlekens befintlighet respektive obefintlighet. Jag får ibland för mig att Visconti skapar kärlekshistorier för vita duken efter regelbok, det finns väldigt lite känslor som känns trovärdiga här. Jag väljer gärna att tolka honom välvilligt. Kärlek är lek. Vi väljer själv åt vilket hål vi vill styra våra känslor och det finns ingenting i dessa känslor som binder band i realiteten. Filmens klimax ringar in min sökta slutsats på ett utsökt sätt. Men hur mycket gubbstruttande och tråkmånseri ska man egentligen behöva tåla för, trots allt, ett så pass simpelt mål? 2/5