För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Den gode, den onde, den fule (1966)

Originaltitel: Il buono, il brutto, il cattivo
ITALIEN / SPANIEN / FÄRG / 161 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Luciano Vincenzoni, Sergio Leone, Agenore Incrocci och Furio Scarpelli
Skådespelare: Eli Wallach, Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Aldo Giuffrè, Luigi Pistilli, Rada Rassimov m.fl.

CLINT EASTWOOD är en riktig hedersknyffel som i över fyrtio år har gjort film. Nu på senare år har han blivit allt mer aktiv bakom kameran, med nya filmer som Flags of Our Fathers (2006) och Letters from Iwo Jima (2006). Han gjorde även kanonrullen Million Dollar Baby (2004), men det är en annan sak. Men bakom kameran har han skänkt oss 31 filmer. Av de 31 filmerna är nästan flertalet bra filmer. Framför kameran har karln gett oss hela 65 filmer. Av dessa 65 filmer är det utan tvekan flertalet av dem som är bra. Men det finns 1 film av alla dessa 65 filmer som gjorde Clint Eastwood till männens förebild och kvinnornas drömkarl. Han skapade den tysta anti-hjälten utan namn i en trilogi westernfilmer inspelade i Italien. Han gjorde sin livs roll i den tredje och avslutande delen av dessa filmer. Han, tillsammans med Sergio Leone och Ennio Morricone, skapade ett mästerverk utan dess like och den skulle spelas in i Italien för billiga summor och handla om tre cowboys; en god, en ond och en ful.

Det är så oerhört svårt att förklara en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När den kom var den väldigt förbisedd. Spaghetti-western var knappast en smickrande benämning. Ändå var det en extrem mängd människor som såg den här filmen då den kom. Nu, 41 år senare, är den en verklig klassiker utan dess like. På hemsidan Rotten Tomatoes har den en så kallat "tomatometer" på 100%. På IMDb har den en rankning på 8.9, vilket gör den farligt nära en film på tio stjärnor, vilket är sällsynt på IMDb. Det bevisar en hel del. Sen är det ju en av Quentin Tarantinos favoritfilmer.

FILMEN HANDLAR KORT OCH GOTT OM tre skurkar som gör varandra sällskap, om än rätt ofrivilligt, på jakt efter stulet guld. Som de hänsynslösa gunfighters de är, så inser de snart att även om de ibland tvingas samarbeta, så är det dem emellan som är varandras fiender. I ett land som ständigt härjas av våldsamma krig, är färden ännu jobbigare och mer risktagande. Efter ett tag finner dock den gode (Clint Eastwood), som kallas Blondie och den fule (Eli Wallach, som fortfarande gör film, nu 91 år), som heter Tuco ett samarbete genom att Blondie låtsas ta fast Tuco (som är en bandit på rymmen) så att borgmästare och folket sedan kan hänga honom. När han hängs skjuter Blondie av repet och Tuco rider iväg, så delar de på vinsten från "the bounty money". Dock är de ju två skitstövlar, de är ett par hårdnackade skurkar och de är själva nervösa att deras samarbete antagligen inte kommer fungera så länge till. Samtidigt måste de se upp för den onde (Lee Van Cleef), som har mer makt än vad de två har tillsammans.

Stilen i filmen är något som fortfarande förbryllar. Jag älskar alla panoreringar, alla extrema närbilder på ögonen som spänt kisar på sin andre duellant, de stora platserna där filmen spelades in, ja, jag till och med älskar den fula dubbningen som vissa italienare med dålig engelska fick ha. Även titelsekvensen är något så oerhört underbart att det gång på gång bräcker filmer som Sagan om ringen: Härskarringen (2001). Misstro mig inte nu, bara. Sagan om ringen: Härskarringen är utan tvekan en väldigt bra film, både visuellt som handlingsmässigt, men det känns ändå som jag får ut någonting så mycket mer när jag sätter på en film som Den gode, den onde, den fule (1966). När Clint Eastwood kläcker repliker som; "You see, in this world there's two kinds of people, my friend: Those with loaded guns and those who dig. You dig." eller när Eli Wallach gör sin fullständiga nervösa min, när Lee Van Cleef kikar runt med sin sluga blick, när Sergio Leone utvinner allt och lite till av den underbara öken han fått tag i i Italien, och allt går hand i hand med Ennio Morricones ofantligt mästerliga och stilbildande musik, då får man en vacker känsla som vurmar en genom hela kroppen man fått. Det är helt enkelt ingen känsla som går att förklara. Det är något man bara måste uppleva själv, framför en sådan här film.

·····

Harmonica - En hämnare (1968)

Originaltitel: C'era una volta il West
USA / ITALIEN / FÄRG / 165 min

Regisserad av Sergio Leone
Skriven av Dario Argento, Bernardo Bertolucci, Sergio Leone och Mickey Knox (dialog: Engelsk version)
Skådespelare: Henry Fonda, Claudia Cardinale, Jason Robards, Charles Bronson, Gabriele Ferzetti, Paolo Stoppa m.fl.

JAG VILL BARA BERÄTTA FÖR ER att detta är en recension på filmen Once Upon a Time in the West. Harmonica - en hämnare är den onödiga, svenska översättningen, men filmen är, som ni säkert redan vet, mycket kändare under just namnet Once Upon a Time in the West.

Filmen handlar om Harmonica (tufft spelad av Charles Bronson), en tystlåten figur som nästan alltid sitter och spelar munspel. När han inte spelar munspel, så pratar han eller skjuter han. Dessa tre saker är de främsta ärendena han gör och det är just dessa som behövs för att göra en stark anti-hjälte a lá Clint Eastwood. Tillsammans med Charles Bronson har Leone lyckats fånga Henry Fonda och Claudia Cardinale, båda riktigt bra skådespelare, för att forma hans kanske viktigaste karaktärer i filmen. Den mystiske Harmonica, den barske Frank och änkan Jill McBain. Frank har nyss stått till svars för en hemsk massaker på familjen McBain (pappa, dotter och två söner) men har inte knäppt fru Jill än, vilket han blir lejd att göra. Frank ska se till att hon möter samma öde som sin familj och Harmonica är där för att stoppa honom.

LIKA SPÄNNANDE SOM DET LÅTER, binder Leone ihop en väldigt, väldigt bra westernfilm, som vi cineaster vet att han klarar av. Han bevisade trefaldigt, med filmerna För en handfull dollar, För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule att han var den krönte kejsaren av spaghetti-västern. Nu bevisar han det, ytterligare en fjärde gång, att Leone kan sin genre med filmen Harmonica - en hämnare, vilket på flera håll liknar de tidigare nämnda filmerna, men som samtidigt skiljs ifrån dem. Här bjuder Leone på musik av samma, gamla Ennio Morricone, den gryniga bilden, vissa fula dubbningar och tuffa skådespelarprestationer som vi känner igen från de tidigare filmerna, men här får vi även se en kvinna mer i fokus, än tidigare. Skönheten Claudia Cardinale gör rollen som änkan Jill McBain. Jag kommer ihåg en kommentar från medlemmen Bobina på hemsidan MovieboX; "Det syns på kvinnosynen att Dario Argento har haft ett finger med i manuset till denna film. Otroligt vacker och omöjlig att rata (precis som hans skräckfilmer ofta) men med helt platta kvinnokaraktärer. T ex nämns att en våldtagen kvinna behöver bara "tvätta av sig" för att hämta sig från en våldtäckt!!! Inga tårar för sin massakerade familj (hon har nämligen varit prostituerad tidigare) osv. Otroligt vacker film att hata....". Nu har jag inte sett en film av Dario Argento, i alla fall inte en film han har regisserat, men det stämmer visserligen i vad Bobina säger. Änkan Jill McBain fäller inte en enda tår efter att ha sett sin familj mördad. Nu kan det ju vara så att hon grät inombords. Sedan så säger Jill McBain till en man att han kan göra "sin grej" (syftar på våldtäkt) så kan hon sedan gå upp och tvätta sig och glömma bort det. Men hon säger även att "då får jag ännu ett äckligt minne". Så den kommentaren var inget syftande på verkligheten, utan ett infall av ironi. Sedan, om hon grät eller ej, kanske var det Argentos manus som löd så, eller så var det Cardinale som löd så. Eller så kanske det var Leone själv som ville ha det så, vem vet? Ändå tycker jag att Cardinale gör väldigt bra ifrån sig som en av de viktigaste karaktärerna i hela filmen.

För er som älskar Sergio Leone, så kommer ni hitta er skatt i den här filmen. Den har allt. Lite dialog, närbilder på svettiga ansikter och stenhårda dueller, där svettet blänker i solens gassande sken och allt annat som behövs för att göra en riktig spaghetti-västern. Tack, Leone! Du har gjort det igen!

····