

"NÄ, SER MAN PÅ! Vad lyckat det blev." tänkte filmbolagen. Mitt namn är Shaft blev en kassasuccé och likaså Sweet Sweetback's Baadasssss Song. "Det går allvarligt talat att tjäna pengar på det här!" Genast började bolagen krama fram fler filmer i samma genre och såväl vita som svarta regissörer tog sig an jobbet att regissera svarta människor med rapp och smart dialog tillsammans med så mycket våld och sex och häftiga scener som möjligt. Filmer som Hit Man (1971) och dramat om en knarklangare i Harlem, Superfly (1972), avlades fram och alla filmer som följde innehöll funkmusik, tuffa kläder och häftiga dialoger, snygga brudar och coola karaktärer. "Pimpmobiles" började uppkomma i nästan varje blaxploitationfilm involverande hallickar och knarklangare (en hel del, med andra ord) och denna kom även att bli en riktig förebild för nutida hiphop-artister. Ni undrar kanske vart Pimp My Ride på MTV tagit sitt tema från. Just det. Blaxploitation. Så det är fastställt, för att inte tala om då så om just nu, att blaxploitation har gjort ett enormt intryck. Filmer som var rip-offs av andra filmer; Abby (1974) (en "svart" Exorcisten (1973)), Blacula (1972), Blackenstein (1973) och Dr. Black and Mr. Hyde, blev även det väldigt vanligt, även om den stora tjusningen satt i filmer inspelade vid ghetton med olika sorters kriminella. Filmer med tuffa tjejer i huvudrollerna började träda fram, alltjämt efter att Russ Meyer börjat använda kvinnor som stentuffa hjältar i sina filmer. I Foxy Brown (1974), Coffy (1973) och Cleopatra Jones (1973) skapade den typiska tjejtuffingen som inte väjer för att skjuta ner folk.

BLAXPLOITATIONFILMEN blev en explosion. Massvis av "svart" film samlade sig; Black Belt Jones (1974), Sheba, Baby (1975), Ebony, Ivory & Jade (1976) (till och med i Leva och låta dö (1973) förekom en viss blaxploitationstil) och mer, samlade sig på biofronten och i viss mån till en överdrift. Det som började som käckt och ballt, med en viss fördjupning i stilen, började bli tomma och smått töntiga filmer smockfulla med stereotyper och tunna handlingar, mestadels ursäkter för att få visa så mycket action som möjligt. Det blev till sist blaxploitationfilmens nedgång och fall. Blaxploitationfilmen ansågs inte särskilt seriöst längre och det började skojas om genren. Ralph Bakshi gjorde stereotypskritik i Coonskin (1975) och Rudy Ray Moore gjorde den satiriska Dolemite (1975). Ett tag senare uppstod en hejvild kritik mot allt snusk och våld i genren som nästan alltid stött på problem (det kanske inte var alltför oväntat) och det ledde till att gruppen för mänskliga rättigheter började peta på filmerna. Att många filmer var regisserade och skrivna av vita höjde bara på all kontrovers. The Coalition Against Blaxploitation tog till sist tag i "problemet" och med tanke på allt utrymme de fick i media, började fler och fler se mindre på blaxploitation och var högst troligt den stora delen till varför blaxploitationeran varade för så kort tid.
BLAXPLOITATIONERAN är död, men erans minne är värnad. Mario Van Peebles, son till Melvin, som gjorde Sweet Sweetback's Baadasssss Song, gjorde en spelfilm om hur det var för Melvin att spela in den första blaxploitationfilmen och vilka motgångar han mötte. BAADASSSSS! (2004) hette filmen. Family Guy började senare att referera/skämta om blaxploitationfilm och även Dave Chapelle i sin show Chapelle's Show. Det finns en lång radda av filmer och TV-serier som refererat och kommit ihåg en genre som bjöds in och senare nekades all sin rätt. Även om nu blaxploitationfilmen inte längre är en aktuell filmgenre, efter alla om och men den stött på under sin levnadstid, så har den sin alldeles egna, speciella plats i filmhistorien.
© Copyright MovieboX.se
1 kommentar:
Trevlig artikel Vito! Välskriven och en del jag inte visste i den som var intressant.
Skicka en kommentar