Blaxploitation - filmhistoriens svarta marknad

ÅR 1971 kom en film som regissören Melvin Van Peebles framställde utan hjälp av någon studio (som alla var för rädda för att satsa på hans film) och som han således fick finansiera med pengar från sin egen ficka. Filmen kom att heta Sweet Sweetback's Baadasssss (1971) och som handlade, som Van Peebles själv beskrev den, om "a brother getting the Man's foot out of his ass." Översatt handlade den om en svart man som är på flykt från en helt vit skara poliser genom olika ställen i USA. Med hjälp av händig regi och inflytelserik visualitet, blev den lilla independentfilmen etta på topplistan. Alla såg den, bland annat hos de två enda biograferna som var med på att visa den först och folket blev alldeles häpnade. Inte nog med att filmen var en independentfilm som lyckats brotta ner filmer som The French Connection (1971) och Dirty Harry (1971), utan att den var en film av svarta, med svarta och till stor del för svarta. För att göra filmen billigare låtsades han att han spelade in en porrfilm. Då behövde han inte skådespelare som tillhörde facket. Eftersom ingen studio heller vad med i arbetet, så fick han upphovstillstånd till filmen helt under hans namn, vilket han kom att tjäna pengar på. Den absolut första blaxploitationfilmen, som är en slags hybrid av orden "black" och "exploitation", var född och det var starten på en extrem fluga i 1970-talets USA.

ÄVEN OM inte Roger Ebert ville kalla Sweet Sweetback's Baadasssss Song för en exploitationfilm, så var blaxploitation i namnet en subgenre till exploitationfilmen. Där satt den stora tumregeln i att göra en film med mycket våld, sex och sliskigheter till billiga summor, för att sedan tjäna pengar. Nu var det ju så att Sweet Sweetback's Baadasssss Song var en film som var snäppet djupare än exploitationfilm. Filmen hade ett budskap, om än kanske rätt fördomsfullt, om de svartas situation på 1970-talet. Nästa film i genren, Mitt namn är Shaft (1971), skulle dock få full fräs på genren på allvar, på allt som genren stod för och kom att betyda för filmhistorien. Teman om kriminalitet med svarta och med funk på ljudspåret. Mitt namn är Shaft skulle kunna ha blivit den första blaxploitationfilmen (vilket den ibland citeras för, eftersom Sweet Sweetback's Baadasssss Song inte riktigt var så "blaxploitationsk" av sig), men Sweet Sweetback's Baadasssss Song släpptes bara några månader innan och fick därför epitetet som den första blaxploitationfilmen. Mitt namn är Shaft handlar om en smart, svart deckare som anlitas av en gangsterkung för att leta reda på dottern sin. Där nästlar in sig i maffiavärlden, allt i takt med händig struktur och svängig musik av ingen annan än Isaac Hayes, som han senare fick en Oscar® för. Isaac Hayes blev själv skådespelare i flera blaxploitationfilmer, bland annat stenhårda prisjägarhistorian Truck Turner (1974) och Hårdingarna (1974).

"NÄ, SER MAN PÅ! Vad lyckat det blev." tänkte filmbolagen. Mitt namn är Shaft blev en kassasuccé och likaså Sweet Sweetback's Baadasssss Song. "Det går allvarligt talat att tjäna pengar på det här!" Genast började bolagen krama fram fler filmer i samma genre och såväl vita som svarta regissörer tog sig an jobbet att regissera svarta människor med rapp och smart dialog tillsammans med så mycket våld och sex och häftiga scener som möjligt. Filmer som Hit Man (1971) och dramat om en knarklangare i Harlem, Superfly (1972), avlades fram och alla filmer som följde innehöll funkmusik, tuffa kläder och häftiga dialoger, snygga brudar och coola karaktärer. "Pimpmobiles" började uppkomma i nästan varje blaxploitationfilm involverande hallickar och knarklangare (en hel del, med andra ord) och denna kom även att bli en riktig förebild för nutida hiphop-artister. Ni undrar kanske vart Pimp My Ride på MTV tagit sitt tema från. Just det. Blaxploitation. Så det är fastställt, för att inte tala om då så om just nu, att blaxploitation har gjort ett enormt intryck. Filmer som var rip-offs av andra filmer; Abby (1974) (en "svart" Exorcisten (1973)), Blacula (1972), Blackenstein (1973) och Dr. Black and Mr. Hyde, blev även det väldigt vanligt, även om den stora tjusningen satt i filmer inspelade vid ghetton med olika sorters kriminella. Filmer med tuffa tjejer i huvudrollerna började träda fram, alltjämt efter att Russ Meyer börjat använda kvinnor som stentuffa hjältar i sina filmer. I Foxy Brown (1974), Coffy (1973) och Cleopatra Jones (1973) skapade den typiska tjejtuffingen som inte väjer för att skjuta ner folk.

Hämnd var ofta det stora gebitet i dessa filmer, vilket bara drar en linje till Quentin Tarantinos Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004). Quentin Tarantino är ett självutnämnt blaxploitationsfan som särskilt pekade på genren (och speciellt filmen Foxy Brown) med Jackie Brown (1997) där han hade samma huvudrollsinnehavare som ovanstående, samt samma teckensnitt på namnet för att inte nämna att namnet var väldigt likt förebilden.

BLAXPLOITATIONFILMEN blev en explosion. Massvis av "svart" film samlade sig; Black Belt Jones (1974), Sheba, Baby (1975), Ebony, Ivory & Jade (1976) (till och med i Leva och låta dö (1973) förekom en viss blaxploitationstil) och mer, samlade sig på biofronten och i viss mån till en överdrift. Det som började som käckt och ballt, med en viss fördjupning i stilen, började bli tomma och smått töntiga filmer smockfulla med stereotyper och tunna handlingar, mestadels ursäkter för att få visa så mycket action som möjligt. Det blev till sist blaxploitationfilmens nedgång och fall. Blaxploitationfilmen ansågs inte särskilt seriöst längre och det började skojas om genren. Ralph Bakshi gjorde stereotypskritik i Coonskin (1975) och Rudy Ray Moore gjorde den satiriska Dolemite (1975). Ett tag senare uppstod en hejvild kritik mot allt snusk och våld i genren som nästan alltid stött på problem (det kanske inte var alltför oväntat) och det ledde till att gruppen för mänskliga rättigheter började peta på filmerna. Att många filmer var regisserade och skrivna av vita höjde bara på all kontrovers. The Coalition Against Blaxploitation tog till sist tag i "problemet" och med tanke på allt utrymme de fick i media, började fler och fler se mindre på blaxploitation och var högst troligt den stora delen till varför blaxploitationeran varade för så kort tid.

BLAXPLOITATIONERAN är död, men erans minne är värnad. Mario Van Peebles, son till Melvin, som gjorde Sweet Sweetback's Baadasssss Song, gjorde en spelfilm om hur det var för Melvin att spela in den första blaxploitationfilmen och vilka motgångar han mötte. BAADASSSSS! (2004) hette filmen. Family Guy började senare att referera/skämta om blaxploitationfilm och även Dave Chapelle i sin show Chapelle's Show. Det finns en lång radda av filmer och TV-serier som refererat och kommit ihåg en genre som bjöds in och senare nekades all sin rätt. Även om nu blaxploitationfilmen inte längre är en aktuell filmgenre, efter alla om och men den stött på under sin levnadstid, så har den sin alldeles egna, speciella plats i filmhistorien.

© Copyright MovieboX.se