Infödd soldat (2006)

Originaltitel: Indigènes
ALGERIET / FRANKRIKE / MAROCKO / BELGIEN / FÄRG / 120 min

Regisserad av Rachid Bouchareb
Skriven av Rachid Bouchareb och Olivier Lorelle
Medverkande: Jamel Debbouze, Samy Naceri, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Bernard Blancan, Mathieu Simonet m.fl.

SAVING PRIVATE RYAN (1998), Das Boot (1981), Schindler's List (1993). Alla är de krigsfilmer som fångar andra världskrigets anda och idag räknas som mästerverk. Ofta har vi fått följa både tyskar och amerikanare i skyttegravar, ubåtar och i flygplan. Men fransmän? Och nordafrikaner!? Ja, det har säkert gjorts filmer även ur deras synpunkt. Men för mig var det första gången jag fick se folk från Afrika delta i andra värlskriget. Självklart har man läst om det, men sett på film? Nja inte vad jag minns. Men jag måste säga nu i efterhand att det var en angenäm upplevelse jag stod inför när jag skulle se Rachid Boucharebs krigsskildring Infödd Soldat (2006). Filmen som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film var betydligt bättre än jag trodde.

Man ska komma ihåg att jag endast några dagar innan sett Flags of Our Fathers (2006) och faktiskt inte alls blivit imponerad av Eastwoods film. Jag tyckte konstigt nog att den var långtråkig. Alltså var jag väl en gnutta pessimistisk när jag satte i ännu en film om andra världskriget. Filmen riktar in sig på fyra nordafrikanska män som tar värvning för Frankrike av den simpla anledningen att de behöver pengar. Diskriminering breder direkt ut sig och det märks snabbt att fransmännen får betydligt större förmåner än deras jämlikar från Afrika.
Jag ska direkt säga att detta inte är någon film för dem som hoppas på blod, pang-pang och död i var och varannan filmruta. Denna film är så mycket mer: Ett vänskapsband starkare än allt annat, en förbjuden kärleksrelation och orättvisor.

INFÖDD SOLDAT berör mer än de flesta filmer. Trots att kriget ofta känns ganska avlägsen i filmen. Detta skulle dock vara omöjligt om det inte var för skådespelarna. Hela ensemblen fick pris under Cannes filmfestival för bästa skådespelarprestation och det är fantastiskt välförtjänt. Filmen skulle inte vara någonting utan sina skådespelare. Mest intryck gör ändå Jamel Debbouze (Amelie Från Montmarte (2001)) som soldaten Saïd, en bräcklig och svag soldat som inte riktigt verkar höra hemma i kriget.

Filmen är alltså en ganska långsam film men när det väl blir strid tänder den verkligen till! Adrenalinet strömmar ur bilden och det är enligt mig bland det bästa som visats. Man känner verkligen med huvudpersonerna under filmen, något jag tyckte Saving Private Ryan misslyckades lite med, och en ren avrättningsscen i slutet av filmen gör att man nästan brister i gråt. Samtidigt som man lyckas göra fotot till något verkligt vackert och poetiskt trampar man aldrig över linjen och dramatiserar filmen. Det är cyniskt, uppskakande och fruktansvärt.
Arabisk musik spelas filmen igenom vilket gör att hela filmen känns än mer genuin och äkta.

Jag bestämmer mig för att kalla denna filmen en av de bästa krigsfilmer jag någonsin sett. Den har kanske inte det lilla extra för att få en 5: a men det är inte långt ifrån. Kanske är detta förra årets bästa film och en upplevelse du absolut inte får missa (så länge du inte har Pearl Harbor som favoritfilm). Se!

Den franske presidenten föll i gråt när han såg denna film och såg direkt till att förbättra underhållet för krigsveteranerna från Algeriet och Marocko. Det är hemskt att man inte ser problemen förrän en regissör gör en film om det. Trots det visar det i alla fall att filmen fortfarande är ett av världens mest inflytelserika medel och att sådana här filmer behövs. Inte minst för att framhäva den tragiska historien.

····½