Originaltitel: FacesUSA / SVART-VIT / 130 min
Regisserad av John Cassavetes
Skriven av John Cassavetes
Skådespelare: John Marley, Gena Rowlands, Lynn Carlin, Fred Draper, Seymour Cassel, Val Avery m.fl.
RICHARD FORST går ner för trappan. Handkamera. Han går in i ett konferensrum. Träffar några damer. Han ska se på en liten film. Några andra män kommer strax. Så börjar John Cassavetes film Faces, en av de absolut mest verklighetstrogna filmer jag någonsin sett.
Jag kommer ihåg då SVT 1 visade denna film för rätt så längesedan. Då var jag runt 7 år, kanske yngre, kanske äldre och såg reklamen till filmen Faces. På den tiden var jag inte så inne i riktig filmkonst och tyckte att filmen såg tråkig ut. Nu, några år senare, får jag se filmen och realism är bara förnamnet.
FILMEN HANDLAR OM utomäktenskapliga affärer. Även om sådant händer (och visst, tragiskt är det), så är det ändå en rätt vanlig form av "brott", att man är otrogen. Det filmen tar upp är ett par (John Marley och Lynn Carlin) som varit gifta i 14 år. En stor del av tiden har de kul, men paret märker att de kanske inte är ämnade för varandra. Sakta men säkert faller båda två i en romans med en tredje part (i det här fallet, även fjärde), den unga Jeannie Rapp (Gena Rowlands, Cassavetes egna fru) som Richard (John Marley) faller för under en fylla och den unge, smidige Chet (Seymour Cassel) som Maria (Lynn Carlin) fattar tycke för (som flertalet kvinnor som är med henne) under ett litet kalas.
Filmens handling är faktiskt förhållandevis enkel, men utdragen. På över två timmar lyckas de trycka historian om otrogenhet i diverse konversationer, fylledravel och känslomässiga scener. Filmen skulle kunna falla pladask här, om det inte vore för skådespelet som är utomordentligt. Det är inte riktigt någon som fattat hur John Cassavetes fick ut en sådan kraft ur sina skådespelare, men slutresultatet blir mycket bra, speciellt av Carlin, som verkligen vet hur man får skratt att verka naturligt på den vita duken.
Apropå skratt, var beredd på att det skrattas i den här filmen. Galna skratt, lugna skratt, sjuka skratt, alla sorters skratt förekommer i den här filmen, ibland irriterande men ofta uppfriskande. Med tanke på att skådespelet är så väl genomfört, framför allt då de skrattar, så är det väldigt lätt hänt att man själv sitter och skrattar. Åt totala nonsensskämt, i vissa lägen.
FÖR ATT AGERA PESSIMIST, så finns det en hel del negativt med filmen. Konversationsscenerna, fyllescenerna och alla dessa gemenskapsscener är ibland outhärdligt långa vilket i mina ögon gör att den fäller krokben för sig själv. Alla scener är väldigt bra utförda och verklighetstrogna, men efter ett tag börjar man undra när scenen ska ta slut. Att scenerna dock dras ut till det maximala i scener där egentligen inget händer mer än att de pratar, är dock förvisso Cassavetes, därav verklighetstroget. Det är såhär det är i verkligheten. Folk pratar, det exploderar inte från alla håll och kanter och Arnold Schwarzenegger hoppar fram med kulspruta och oljade muskler.
Porträttet av människor, relationer och framför allt känslor har, allvarligt talat, aldrig visat såhär bra (och i sann cinéma veríté-anda) och att filmen är inspelad i Cassavetes egna hem och att den är filmen med handkamera, gör att det bara ger en ännu mer osminkad "touch" på filmen.
Det är chockerande (samtalet om cunnilingus är en av de mest skrattframkallande någonsin), det är sorgligt, det är djärvt, det är smart, det är roligt, det är autentiskt. Det är helt enkelt John Cassavetes.
····½
Skriven av John Cassavetes
Skådespelare: John Marley, Gena Rowlands, Lynn Carlin, Fred Draper, Seymour Cassel, Val Avery m.fl.
RICHARD FORST går ner för trappan. Handkamera. Han går in i ett konferensrum. Träffar några damer. Han ska se på en liten film. Några andra män kommer strax. Så börjar John Cassavetes film Faces, en av de absolut mest verklighetstrogna filmer jag någonsin sett.
Jag kommer ihåg då SVT 1 visade denna film för rätt så längesedan. Då var jag runt 7 år, kanske yngre, kanske äldre och såg reklamen till filmen Faces. På den tiden var jag inte så inne i riktig filmkonst och tyckte att filmen såg tråkig ut. Nu, några år senare, får jag se filmen och realism är bara förnamnet.
FILMEN HANDLAR OM utomäktenskapliga affärer. Även om sådant händer (och visst, tragiskt är det), så är det ändå en rätt vanlig form av "brott", att man är otrogen. Det filmen tar upp är ett par (John Marley och Lynn Carlin) som varit gifta i 14 år. En stor del av tiden har de kul, men paret märker att de kanske inte är ämnade för varandra. Sakta men säkert faller båda två i en romans med en tredje part (i det här fallet, även fjärde), den unga Jeannie Rapp (Gena Rowlands, Cassavetes egna fru) som Richard (John Marley) faller för under en fylla och den unge, smidige Chet (Seymour Cassel) som Maria (Lynn Carlin) fattar tycke för (som flertalet kvinnor som är med henne) under ett litet kalas.
Filmens handling är faktiskt förhållandevis enkel, men utdragen. På över två timmar lyckas de trycka historian om otrogenhet i diverse konversationer, fylledravel och känslomässiga scener. Filmen skulle kunna falla pladask här, om det inte vore för skådespelet som är utomordentligt. Det är inte riktigt någon som fattat hur John Cassavetes fick ut en sådan kraft ur sina skådespelare, men slutresultatet blir mycket bra, speciellt av Carlin, som verkligen vet hur man får skratt att verka naturligt på den vita duken.
Apropå skratt, var beredd på att det skrattas i den här filmen. Galna skratt, lugna skratt, sjuka skratt, alla sorters skratt förekommer i den här filmen, ibland irriterande men ofta uppfriskande. Med tanke på att skådespelet är så väl genomfört, framför allt då de skrattar, så är det väldigt lätt hänt att man själv sitter och skrattar. Åt totala nonsensskämt, i vissa lägen.
FÖR ATT AGERA PESSIMIST, så finns det en hel del negativt med filmen. Konversationsscenerna, fyllescenerna och alla dessa gemenskapsscener är ibland outhärdligt långa vilket i mina ögon gör att den fäller krokben för sig själv. Alla scener är väldigt bra utförda och verklighetstrogna, men efter ett tag börjar man undra när scenen ska ta slut. Att scenerna dock dras ut till det maximala i scener där egentligen inget händer mer än att de pratar, är dock förvisso Cassavetes, därav verklighetstroget. Det är såhär det är i verkligheten. Folk pratar, det exploderar inte från alla håll och kanter och Arnold Schwarzenegger hoppar fram med kulspruta och oljade muskler.
Porträttet av människor, relationer och framför allt känslor har, allvarligt talat, aldrig visat såhär bra (och i sann cinéma veríté-anda) och att filmen är inspelad i Cassavetes egna hem och att den är filmen med handkamera, gör att det bara ger en ännu mer osminkad "touch" på filmen.
Det är chockerande (samtalet om cunnilingus är en av de mest skrattframkallande någonsin), det är sorgligt, det är djärvt, det är smart, det är roligt, det är autentiskt. Det är helt enkelt John Cassavetes.
····½
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar