Dom kallar oss mods (1968)

Originaltitlar: Dom kallar oss mods
SVERIGE / SVART-VIT / 100 min

Regisserad av Stefan Jarl och Jan Lindkvist
Skriven av Stefan Jarl (skribent) och Jan Lindkvist (skribent)
Medverkande: Kenneth 'Kenta' Gustafsson, Stefan Jarl, Pundar-Bosse och Gustav 'Stoffe' Svensson

ATT VARA EN FILMREGISSÖR KRÄVER ETT HÅRT ARBETE. Ständigt har man att göra med diviga skådespelare, ett hårt schema och mycket utrustning som måste kånkas på fram och tillbaka. Vad kan då vara ännu jobbigare? Jo, dokumentärfilmare. Inte nog med att dokumentären är en erkänt mindre genre i jämförelse med fiktionella filmer, genren kräver också ett enormt tålamod, både från tillverkare och åskådare. 1968 kom Sverige att stöta på en enorm, filmisk sensation. Filmen var en dokumentär och handlade om två av samhällets utstötta, två så kallade mods: Kenta och Stoffe.

Dom kallar oss mods är den första delen i en trilogi om framför allt 17-åringarna Kenta och Stoffe (även om andra mods såsom till exempel Jajje dyker upp sinsemellan). De har blivit nekade den trygga medelklassmiljön på grund av misshandlande farsor, alkoholiserade morsor och ständiga förflyttningar till olika fosterhem att de till slut bestämt sig att fullständigt skita i Svensson-livet och gå så långt man möjligtvis kan gå: de skiter i att klippa håret, går i gamla kläder, krökar och knarkar, utan att ha ett hem att gå tillbaka till efter en vild natt. I takt med olika intervjuer från bland annat Kenta och Stoffe, men även från andra personer med samma bakgrund, får vi följa med Kenta och Stoffe på deras bravader i 1960-talets Stockholms-mörker. Vi får följa dem med deras tankar och idéer om deras omgivning och levnadssätt, kärleken och den bådande framtiden. Med grovkornig skärpa lyckas Stefan Jarl fånga det mesta ur ungdomarnas liv, däribland en rätt så närgången sexscen.

Varför slår en sådan här film igenom? För gemene man är det enda Jarl dokumenterar misär och brister i det svenska fosterhemssystemet. Det här är barn som aldrig fått en korrekt uppväxt och som får lära sig det mesta på egen hand. När man talar om fulla uteliggare tänker man nog oftast på en medelålders man som sett sina bästa dagar. Vad som skiljer de åt från ungarna i filmen är att det här är barn som inte vet något om det väntande vuxenlivet. Det är i ungdomen man formas och om inga föräldrar eller målsmän finns där som förebilder, vem kan då möjligtvis få dem på rätt spår? Både Kenta och Stoffe berättar om hur läget var hemma och att man ibland behövde gå ut i skogen för att läsa läxan; det gick inte att plugga hemma på grund av allt gräl. Bakom hemska minnen och en jobbig tillvaro lyckas Kenta och Stoffe ändå skratta åt det de har, fastän det bara är ett kortvarigt fnitter bland alkohol och fatal grundinställning till livet själv.

Kenta och Stoffe känner sig som kungar där de lever rövarn i stan, men ingen av dem känner någon vidare poäng med det. Ingen har varit där med dem från början, vem kan möjligtvis börja bry sig efter alla år av våta nätter och övergivenhet? Jajje, en nära vän till Kenta och Stoffe, berättar själv att framtiden för både han och hans vänner med all säkerhet inte ser så ljus ut. Men inget görs åt det. Inte ens de själva gör något. Och där sitter kärnan i filmen. Bland hemska förhållanden och utan någon ledsagare att visa rätt väg, är man någonsin dömd på förhand till att gå under?

Dom kallar oss mods är utan tvekan en av Sveriges bästa dokumentärer. Tillsammans med uppföljarna Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993) har Stefan Jarl gjort en fantastisk följetong om något så ovanligt som livet för de som växte upp utanför samhället och där förskönandet uteslutits för att låta de riktiga personerna förgylla berättelsen. Inte i USA, inte i Afrika, inte någonstans på andra sidan jordklotet. I vår egen huvudstad hemma i Sverige.