Whatever Works (2009)

Originaltitel: Whatever Works
Frankrike och USA/Färg/92 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Medverkande: Larry David, Adam Brooks, Lyle Kanouse, Michael McKean, Clifford Lee Dickson, Yolonda Ross m.fl.

NÄST INTILL ALLT AV WOODY ALLEN är bra och när man recenserar en film av honom, kan man nästan alltid räkna med att filmen får någorlunda högt betyg. Hans verkliga storhetstid var väl 1970-talet, men även nu på senare tid har han kommit med en hel del lysande filmer (Match Point (2005), Cassandra’s Dream (2001)).

Till skillnad från många av hans tidigare filmer, är Woody Allen ej med som skådespelare i Whatever Works. Huvudrollsinnehavaren har här istället fått bli Larry David (känd för succéer som Seinfeld och Simma lugnt, Larry!), som spelar en pessimistisk besserwisser, Boris, som briljerar med sitt höga intellekt genom att tycka illa om allt och alla. Med sina syrliga, cyniska kommentarer, underhåller han de vänner som kanske mest ser han som en gnällig farbror. Inte särskilt förvånande, så har Boris ingen fru och efter ett misslyckat förhållande tidigare har han inte varit särskilt pigg med att återskapa någon form utav romans.

En dag ligger en ung tjej, Melody, utanför hans port. Hon kommer från södern och ber om att få ett ställe att bo på. Boris är lika förvånad som oss: varför skulle hon vilja bo med en person hon inte alls känner, i en så stor stad som New York. Efter många om och men får hon till slut bo hemma hos Boris, som fullkomligt överöser henne med all form utav nihilistiska uttalanden, något som flickan absorberar som en tvättsvamp.

Woody Allen (som är känd för hans fäbless för unga tjejer) har här gjort en film som lätt kan avfärdas som en film som visar att det minsann inte är något fel med att en gammal farbror har ett förhållande med en ung, knappt 20 år gammal, flicka. Allen har dock, med Whatever Works, ej tänkt göra en film som varken behandlar eller glorifierar temat om ung och gammal som blir förälskade. Även om det är en viktig del i filmen, är filmens själva kärna karaktären Boris och den värld runt omkring honom. Såsom Boris själv menar med hög IQ, så ser han hela bilden, alla hans vänner, personer runt honom, allt. I samma manér som Boris snappar upp allt runtom honom (och säger nedlåtande saker om det), får även vi följa med i hans omvärld, hans vänner och bekantskap. Det blir alltså som en inblick hur världen ser ut för Boris, en typ man helst inte vill träffa.

Whatever Works är inte en av Allens bästa, men lite upplyftande kritik behöver denna film ändå. Allen är en gammal man som pumpar på utan minsta problem och håller sig aktiv hela tiden. Att hans filmer dessutom är bra visar ju bara vilken duktig regissör han är. Med Whatever Works ska ni inte räkna med en jättebra film, men den är full med den typ av judiska New York-humor vi alla kommit att älska Allens filmer för och även om Boris kommentarer kan verka nedlåtande och betungande, är det en desto roligare film om en karaktär som också behöver ses, i en film som varje Allen-beundrare definitivt ska se. 3/5

Scoop (2006)

Originaltitel: Scoop
USA / STORBRITANNIEN / FÄRG / 96 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Skådespelare: Scarlett Johansson, Woody Allen, Hugh Jackman, Ian McShane, Kevin McNally, Romola Garai m.fl.

WOODY ALLEN är en utmärkt regissör. Tveklöst en av de största och mest minnesvärda, och som har lyckats producera otroligt bra filmer under flera årtionden. Jag beundrar verkligen Woody Allen som regissör. Men varför ska han, ofta, vara skådespelare i sina egna filmer? Jag har ända sedan Annie Hall (1977) stört på mig det, och blir lite irriterad när han ska försöka vara rolig i en egen roll i en film där han redan står för regin. Men, mot all förmodan så fungerar faktiskt Allen som en skådespelare i Scoop.

För att gå vidare med Allen, så är en humoristisk trollkarl som uppträder inför, ganska, stora publiker. En dag kommer journaliststudenten Sondra Pransky (Scarlett Johansson) dit, och blir en av de där som får medverka i ett trollerinummer som "frivillig". När hon står inne i trollkarlen Sids hemliga låda så uppenbarar sig en nyligen bortgången journalist (Ian McShane), som ger henne små ledtrådar om ett enormt "scoop"; som kan avslöja en svårknäckt mordhistoria, som det skrivs om flitigt i tidningarna. Som jag började recensionen med så kan jag konstatera att Woody Allen faktiskt är rolig i sin roll som den smått neurotiske och Sid, och givetvis blir Sid och Sondra partners, inte ett kärlekspar, i uppgiften att lösa mordgåtan. Det bör tilläggas att det här knappast är någon thriller, i stil med Match Point (2005), utan här är det det dramatiska och komiska som ska få oss tittare att bli imponerade, och det fungerar ärligt talat bara "bra". Den är hästkliv ifrån tidigare filmer av Woody som, redan nämnda, Annie Hall och den är som sagt inte alls lika spännande som hans senare thrillers som kommit.

I FILMEN får man även en liten makaber inblick i något sorts dödsrike där man, bland annat, får se den döde journalisten som konstant tipsar Sondra, men det är tyvärr det roligaste som filmen har att bjuda på. Det finns någonting lite ovisst, med slutklämmen, och exalterande i filmens handling, men det kan inte riktigt hjälpa upp helhetsintrycket, som inte riktigt får den där "wow-känslan", som ganska ofta kryper sig fram när Allen står för regin. Allens och Johanssons skådespel är ingenting man kan direkt klaga på, utan tyvärr är det istället ett ganska förutsägbart och oengagernade manus som han har knåpat ihop, men det stjälper som sagt inte hela filmen. Det är lite roligt, och det finns någonting lite makabert över hela fantasy-grejen som Allen kör i filmen, och det märks att han har hämtat lite inspiration från mystiska fantasy-filmer, för det här liknar sannerligen inte någon av hans andra filmer, även om själva grundhandlingen inte är obekant, så utvecklas det till ett roligt fantasy-drama som är ganska väl sevärt, om än inte någonting som ni bör applådera åt. Det fungerar fint och är bra, men tyvärr inte mer, inte någonting extra.

···

Match Point (2005)

Originaltitel: Match Point
LUXEMBURG / STORBRITANNIEN / USA / FÄRG / 124 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Skådespelare: Jonathan Rhys Meyers, Alexander Armstrong, Scarlett Johansson, Brian Cox, Paul Kaye, Matthew Goode m.fl.

I STORBRITANNIEN görs en hel del deckarmaterial, såväl i film som i böcker. Agatha Christies böcker, såväl som böcker om Scherlock Holmes har kryddat på Storbritanniens rykte som världsledande då det kommer till spänning på ett listigare och mer finstilt sätt. Det har dock kommit till en liten överdrift. Efter TV-serien Morden i Midsomer, som förvisso är en bra serie, har det börjat kännas lite väl utmatat på deckarfronten. Vi har redan sett alla möjliga sorters oväntade scenarier, vi vet att den som verkar ond i själva verket inte är den skyldige och vi har listat ut att denna charm och finstilthet som följer denna typiskt brittiska genre har att göra med brittisk kultur, te och mystik och att det är det som tillför det lilla speciella. Därför, efter flera års produktivitet av just denna sortens genre, behövde vi en nyrenovering. Något som tar plats i Storbritannien, något som är typiskt brittiskt, men som inte är på det sättet som vi sett det förut. Då sätter sig Woody Allen på regissörstolen, bläddrar igenom ett nytt manus undertecknat han själv (som vanligt) och börjar inspelningen på Match Point, en lika överraskande som underhållande "kärleksfilm".

DEN MALCOLM MCDOWELL-LIKNANDE Jonathan Rhys Meyer gör rollen som Chris Wilton, en ung man som möter ett kärleksproblem. Han är förälskad i hans polares flickvän, Nola (Scarlett Johansson). Polaren och hans flickvän ska gifta sig. I hast att inte bli ensam och i förstånd att han aldrig kommer få sin polares flickvän, så gifter han sig med en jänta som mest är där för att avla fram några ungar. Då, efter bröllopets hast, får Chris reda på att hans vän gjort slut med sin flickvän, för att han träffat någon annan. I stor överraskan finner Chris sin chans - även fast han redan är gift - och en affär uppstår mellan Nola och Chris. Medan hans frus begäran om barn löper allt närmare och Chris upptäcker att det börjar bli allt svårare att hålla masken och fasaden obräcklig om hans affär, får han panik och vet inte alls vad han ska göra. Krisen tar alltför hårt mot honom att Chris enda utväg är den utvägen som innebär att han själv tar itu saker - med skickligast och hastigast effekt. Det kulminerar i en kraftig vändning i denna film, som är smockfull av sådana vändningar man aldrig anat tidigare.

Woody Allen har tidigare visat att han verkligen kan göra film, ingen tvekan om saken. Match Point skiljer sig dock från hans tidigare filmer. Det är en film som börjar som en kärlekshistoria, som sedan blir en fråga av panik, våld och brott. Rent handlingsmässigt är därför Match Point väldigt o-Woody. Huvudkaraktären bär likheter med den vanliga huvudkaraktären i Allens filmer - ofta nervös och hysterisk på sina ställen. Rhys Meyer tar dock den här karaktären lite längre och blir faktiskt lättare att sätta sig in i.

Mycket finns att säga om Match Point. Svek, våld, mord, äktenskapsbrott, poliser som är för smarta för deras bästa. Slutresultatet blir dock kanon. I en film som är så annorlunda och förvånande, binder Allen in Storbritannien och skapar en egen sorts film som skiljer sig från andra filmer, inkluderat hans egna, tidigare filmer. För dig som inte gillar Woody Allen, häng kvar, för Match Point är något bortom den typiska Allen och definitivt något att prioritera så snart som möjligt.

····

Annie Hall

Originaltitel: Annie Hall
USA 1977

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen och Marshall Brickman
Skådespelare: Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Carol Kane, Paul Simon, Shelley Duvall m.fl.

Allan Stewart Konigsberg. Vet ni vem det är? Det vet ni nog. Det är Woody Allen, hans riktiga namn. Lite kul fakta bara. Aja, nu ska jag recensera filmen.

Som vi alla vet så brukar Allen ha huvudrollen i nästan alla sina filmer. Vad som kommer ännu mer naturligt är att Allen alltid har ledande fruntimmer i sina filmer. Oftast kvinnor Allen har eller har haft ett förhållande med i filmen. Samma sak händer här, här är tjejen Diane Keaton och mannen, ja, ni gissade rätt, Woody Allan Steward Konigsberg Allen själv.

Absolut hela filmen utmärker sig med att vara unik på flera ställen, från den absoluta starten till slutet och på så sätt bjuder Allen på en väldigt unik film om en man som inte kan få ett gammalt kärleksförhållande ur tankarna. Han heter Alvy Singer och jobbar som komiker. Det som är så roligt med Allen är att han alltid har något att bjuda på, även då det inte finns särskilt mycket att bjuda på. Antingen är det ett små-gag, roliga texter eller plötsliga utbrott eller avbrytanden, oftast relaterade till att bryta den fjärde väggen, alltså att man talar till publiken på ett mer eller mindre konstlat sätt. Allen vet mycket väl och mycket enkelt hur man når publiken, helt enkelt genom att vända sig åt kameran och prata inte bara mot oss utan med oss. Detta förekommer ofta väldigt roligt.

Båda prestationerna är roliga. Dels Woody Allen som kör samla, gamla, vanliga "nervös-New-York-bo", medan Keaton bjuder på ett festligt skådespel som den smått vimsige Annie Hall, vilket titeln syftar på. Vi får även se fina skrabbelucker från musikern Paul Simon, Shelley Duvall och om du kollar noga får du även chansen att se människor som senare kom att bli kändisar. Vi ser Jeffrey Goldblum med en favorit: "I've lost my mantra." och jag har även läst att man kan finna Sigourney Weaver i slutet av filmen, någonting jag missade. Man ser hela henne (huvud och kropp) och man måste alltså kolla noga.

Det som även är bra är att skådespelarna får starka karaktärer, människor man bryr sig om. Vi får inga papperstunna Van Damme-typer, utan verkligt djupa karaktärer, nästan som riktiga människor.

Manuset är förträffligt, även om man kan tänka att vissa saker är skrivet på rent önsketänkande. Att Allen har ett öga för kvinnor framgår lätt då nästan alla hans filmer handlar om hans förhållande till en oftast attraktiv kvinna. Dock kan man inte direkt skylla på det, eftersom det är en del av skönheten.

Jag sätter ingen femma, jag vet att alla andra hojtar hejvilt genom att ge den här högsta betyg. Men jag gillar den starkt och den är en väldigt bra komedi som även bjuder på en gnutta omtanke och nyskapande. Att folk säger att det är Allens bästa faller nog i sin rätta, den är en väldigt fin liten film som alla, vare sig det är grabbar som vill köra sin bil framför motgående bil (se Christopher "Wlakens" rollprestation i den här filmen) eller judehatande "grannie Hall".

····