O Lucky Man! (1973)

Originaltitel: O Lucky Man!
STORBRITTANIEN / USA / FÄRG / 183 min

Regisserad av Lindsay Anderson
Skriven av David Sherwin
Medverkande: Malcolm McDowell, Ralph Richardson, Rachel Roberts, Arthur Lowe, Helen Mirren, Graham Crowden m.fl.

VEM ÄR DÅ DEN HÄR LINDSAY? Jag tror inte ni alls vet vem karln är. Jo, sedan jag personligen såg den här filmen så har han blivit en favoritregissör enligt mig. Jag hade blivit rätt intresserad i självaste Malcolm McDowells filmer, med tanke på Clockwork Orange (1971) och kollade då upp hans meritlista på den storslagna filmsajten IMDb och fick då syn på hans tidigare filmer. Då fick jag även reda på att Malcolm själv fastnat i ett B-filmsträsk, dessvärre.

IF.... (1968) VAR NOG FILMEN som McDowell slog genom med. Filmen fick jag höra talas om av min svenska-lärare, före-detta AIK-spelande Tommy Peipke. Jag sökte upp filmen och fick reda på allt mer om denna typ-C i uppförande (1933)-film. Jag har ännu inte sett den filmen men lyckades se en annan film av samma regissör, ja, just det, O Lucky Man! (1973). Vad ska man nu säga om den här filmen som rullade igång 23.30 på SVT 1 och slutade på ren-terribel-oförlåtelig tid. Att sådana här filmer visas på sådana här bedrövliga tider är beklämmande. Tacksam ska man dock vara att de överhuvudtaget visar dessa filmer.

Filmen handlar om en optimistisk och karriärsmedveten kaffeförsäljare som lyckas få en väldigt hög status på bolaget där han jobbar. Efter en invecklad hångelscen med kaffe i mun så får då McDowells kaffeförsäljare Mick Travis uppgiften att åka långt bort till en viss plats någonstans i Storbritannien för att sälja den varma råvaran. Tyvärr händer något skapligt drastiskt under resan och Travis förlorar bil, kaffe och allt annat han hade med sig. Så praktiskt taget tog han uppdraget som var porten till hans stora genombrott, bara för att förlora allt och börja om allt på nytt. På sina upptåg utan bil eller kaffe möter han ett flertal människor, både märkliga och omärkliga och i vissa fall av riktigt suspekta anledningar i surrealistiska scenarion.

FILMEN BÄR JU ÖVERLÄGSET på en slags överkapitalistisk surrealistisk överton, en värld där bland annat högt ansatta chefer verkligen skiter i om en anställd råkar ta livet av sig. Hela filmen genomsyras av en sån där grov känsla som lätt skulle lyckas bli någon slags överdrypande anti-blått-film. Den blir dock aldrig anti även om ett visst politiskt satirsyfte märks. Det blir kanske lite grovare än Sopor (1981) men fortfarande inte överdrivet mycket politik. Skådespelare från Stanley Kubricks mästerverk om de vitklädda våldsmännen i den dystopiska framtiden kryllar i denna film, vi känner igen Dim, bland annat.

Man kan, då man ser denna film, undra vilken politisk åsikt Anderson skulle ha. Är han kommunist, moderat eller helt neutral? Vilka vibbar ger han? Lindsay var ju själv uppväxt i överklass och speglade överklassens mycket primitiva och grymma sidor i If.... och eftersom de rika oftast vill ha ett blått samhälle så kanske han vill något helt annat. Dock är jag inte ett fan av politiska filmer, egentligen, men jag skulle inte klassa O Lucky Man! som en politisk film. Jag klassar O Lucky Man! som mästerverk. O Lucky Man! är en stor och underbar film som genomsyras av en otrolig popmusik av Alan Price vars flygfobi fick honom att sluta i bandet The Animals. Vi får mellan de olika delarna i O Lucky Man! närvara vid Alan Price och hans musiker, där de spelar låtar som titelspåret och även Poor People, Sell, Sell och Pastoral. Den här filmen är en film som tar, tar, tar, rör om allt till en otrolig smet åskådarna äter på och bara gottar sig i till det mästerliga slutet.

Skådespelet är rakt genom guld. Malcolm gör otroligt bra ifrån sig, gamla stofiler dammar av sig med glänsande spel och nya personer syns. Scenografin och kläderna är också mycket bra, de ger en sån där härlig känsla av den slags film som försvann med 1970-talet, precis som mycket annat. Mycket av scenerna i filmen är ju surrealistiska (det är en satir, så vad annars?) och vissa scener är väldigt utanför ramen för vissa. Till exempel, i en scen, får vi se Malcolms roll som kaffeförsäljaren Mick Travis (samma karaktär sågs i If.... och Brittiska sjukan (1982)) ligga på golvet i en kyrka då en kvinna kommer in och blir arg på denna hemlösa och skitiga stackare. Hon vill inte att han liggar på allt offergods, så som frukt och så vidare, men helt plötsligt förlåter kvinnan honom, hukar sig ner och börjar i all förvåning att amma Mick Travis. Ja, allt möjligt sker i denna film, en del sjuka och en del osjuka, men aldrig, aldrig, så att det slutar bli charmigt och så att det spräcker linan för den stil filmen innehar.

MANUSET ÄR ÄVEN DET genomgående lysande. Det enda som kanske kan kritiseras är längden, vi får sitta i tre timmar och följa med på Micks underliga resa i Storbritannien, men när allt kommer klart så var det faktiskt värt det. Inte en minut kändes fel, vissa scener kändes långa, men det kändes aldrig fel. Aldrig. Det medför att allt sitter som hand i handske i denna film. Att inte ha sett den här filmen går inte att förlåta. Det här är en film som är alldeles omöjlig att förklara i ord, men med den här recensionen hoppas jag att jag kommer så nära det som möjligt. Enda ordet som behövs för att ”sammanfatta” den här filmen är ett enkelt och engelskt ord som väl talar för filmens glada budskap, omlindat i denna alldeles snurriga satir av Lindsay Anderson;

”Smile!”, för när allt kommer på plats så är vi faktiskt rätt lyckliga, allihop!

····· (UTAN NÅGON SOM HELST TVIVEL)