Monty Pythons Meningen med livet (1983)

Originaltitel: The Meaning of Life
Storbritannien/Färg/107 min

Regisserad av Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

MONTY PYTHON, den sjuka humorns fäder, kan utan tvekan kallas för en av världens mest framstående humorgrupper. Med sin unika stil, udda animationer och märkliga karaktärer, blandade Monty Python in någon slags surrealism i komiken, som gjorde dem till någon slags skrattorgie av vibbar från såväl Salvador Dalí, som Pink Floyd.

Monty Pythons Meningen med livet (1983) blev Monty Pythons sista riktiga film och är, tillsammans med Livet é Python (1971), deras enda filmer som nästan helt är uppbyggda av sketcher. Monty Python behandlar här det djupgående ämnet om meningen med livet, givetvis med en väldigt skruvad och ytterst satirisk synvinkel. Eftersom den just bygger på massa olika sketcher, kan man tycka att filmen blir ganska ojämn. För den allra största Monty Python-beundraren (det vill säga jag) är det inget större problem, men jag vet att det finns människor som inte alls uppskattar Monty Pythons konstigheter. Att humorn först är svårbegriplig och att sedan filmen i sig är ojämn, gör väl inte detta till en särskilt underhållande film. Det gäller dock bara de som hatar Monty Python och det de gör och då kan man undra varför de ens skulle läsa denna recension.

Monty Python är en av de få som faktiskt kan göra ytterst nonsensaktiga saker till något som ändå blir ganska djuplodande och av mer högkvalitativ karaktär. Det blir liksom inte bara "en rolig rulle", utan filmer som faktiskt får en att tänka. Eftersom de ofta väljer ämnen som varit aktuella i flera år (såsom just meningen med livet), som religion, vardagen, affärslivet och sex, lyckas de ändå hålla tittaren tänkandes och inte helt försjunka i en slags trans (som man ofta gör med sämre komedier; man ser för att skratta, men behöver knappt tänka). Därför blir Monty Python också en grupp som faktiskt lyckas göra komedier av högre betyg här på Movie Burger. Jag brukar sällan ge jättebra betyg till allmänt sköna komedier, utan letar oftast efter lite mer. Även om Monty Pythons sista riktiga film är ojämn och ibland ganska karg (den ger en inte en särskild vacker, behaglig bild av livet), blir den väldigt underhållande och samtidigt någorlunda allvarlig (eller så allvarlig som det går, med Monty Python).

Monty Pythons Meningen med livet är en sanslös komedi. Vissa scener är mindre kul, medan andra är fullkomligt sanslösa ("I wonder where that fish has gone?"). Denna film, tillsammans med det faktum att detta faktiskt kanske är deras sämsta film, visar hur bra de faktiskt är. Monty Pythons Meningen med livet är nämligen en väldigt bra komedi och för den som inte klivit in Monty Pythons sjuka värld, är detta bara början på en oerhörd, oåterkallelig och oefterhärmlig värld av komedi man helt enkelt bara kan älska. 3½/5

Happy Feet (2006)

Originaltitel: Happy Feet
USA / AUSTRALIEN / FÄRG / 109 min

Regisserad av George Miller
Skriven av Warren Coleman, John Collee
Skådespelare: Elijah Wood, Robin Williams, Brittany Murphy, Hugh Jackman, Nicole Kidman, Hugo Weaving, Lombardo Boyar m.fl.

ANIMERADE FILMER kommer i en oerhörd hastighet nu mera, där det kan komma flera animerade "storfilmer" månatligen, och det krävs mer och mer tankearbete för att komma på en rolig och smart idé för att överträffa tidigare filmer, och den här gången kom manusförfattarna på att göra en film om pingviner, och då främst om just en lite annorlunda pingvin... Är det en smart och rolig idé då? Ja, det är det faktiskt. Dels är det också imponerade att så många kända skådespelare och skådespelerskor valde att medverka i den här filmen, men animerade filmer brukar å andra sidan ganska ofta attrahera stora namn.

Filmens huvudperson, Mummel, ligger i ett ägg, på gränsen till att föras ut till världen, men av misstag råkar hans pappa tappa ägget en gång, vilket leder till en liten "missbildning" hos honom. Pingviner ska enligt normerna vara duktiga på att sjunga, Mummel har konstigt nog blivit begåvad med en urusel sångröst, och har istället blivit en skicklig dansare, något som, till en början, inte uppskattas av någon, allra minst de äldre och mer konservativa pingvinerna. Filmen tar sedan olika vändningar, där vi får möta flera härliga karaktärer, bland annat pingvingurun Lovelace, med Robin Williams röst, som anser sig ha mäktiga krafter för att han, oavsiktligt har fått skräp, från människorna, runt sin hals. I princip gör faktiskt samtliga rösterna bra ifrån sig till sina karaktärer, och dessutom är det faktiskt en visuellt härlig film, med både vackra animerade miljöbilder och ett snyggt foto. Historien och dess vidareutveckling känns tyvärr en aning tunt, även om de har försökt trycka in en budskaplig sensmoral, men lyckligtvis har vi istället en, nästan konstant, charmig och komisk dialog som håller intresset uppe.

Filmen innehåller också, roligt nog, en hel del sånger, nog för att placera in den i genren musikal faktiskt. Jag vet inte om jag är så överförtjust i sångerna, även om ett par av dem framstår som relativt bra, men det blev ändå väldigt uppfriskande under filmens gång med sång och dans, för det tror jag faktiskt Happy Feet behöver. Happy Feet har faktiskt, som sagt, en ganska svag story och premiss, men i andra vågskålen har vi istället väldigt bra röster till karaktärerna, och en snärtig dialog tillsammans med en viss visuell slagkraft, vilket i det här fallet väger ganska mycket mer.

HAPPY FEET ÄR EN MYCKET BRA FILM, det ska jag inte undanhålla er. Precis som de flesta andra fimerna från Disney och Pixar så är det en rolig och underhållande film, men Happy Feet sticker inte heller nämnvärt ut från den stora massan av animerade filmer från Pixar och Disney, även om den kanske lägger sig strax över medelsnittet. Jag skulle ändå kunna rekommendera Happy Feet, och då inte bara till de lite yngre barnen, utan faktiskt alla. Det är en rolig och snygg film, och det räcker ganska bra för mig i alla fall.

···½

The Rocky Horror Picture Show (1975)

Originaltitel: The Rocky Horror Picture Show
STORBRITANNIEN / USA / FÄRG / 100 min

Regisserad av Jim Sharman
Skriven av Richard O'Brien och Jim Sharman
Skådespelare: Tim Curry, Susan Sarandon, Barry Bostwick, Richard O'Brien, Patricia Quinn, Nell Campbell m.fl.

"Don't dream it - be it!"

MIDNIGHT MOVIE. ÅH, MIDNIGHT MOVIE! Som vi alla vet så har det alltid funnits en viss barriär inom filmkonsten. Högt aktade verk som Titanic (1997) och Ben-Hur (1959) har nämnts som fina verk. Kanske för att de är fina, men det är inte dit jag vill komma nu. Bland dessa filmer, dessa storsatsningar från filmbolagen som hanterar rätt vanliga ämnen som kärlek och spänning, byggdes det upp en slags mur. På den ena och mäktigare sidan fann vi just dessa filmer, men på andra sidan muran, där kunde vi hitta allt möjligt skit som underjorden spottat upp. Där var det inte konventionella ämnen som kärlek och spänning som var den stora attraktionen. Bland riktigt kitschiga kultrullar som Pink Flamingos (1972), Forbidden Zone (1980) och Eraserhead (1977) fann vi en film som faktiskt en gång producerades för ett stort bolag, men som sedan underskattades. Filmen hette The Rocky Horror Picture Show (1975) och tog tag i transvestism, obskyritet och rock'n'roll. Då den kom, 1975, så var den rejält nerklankad. Ingen ville direkt se en film med rockiga kufar från en annan galax, så det var nästan ingen som såg den. Tills de började sätta upp den på diverse drive-in-biografer. Succén blev ett faktum och den blev filmen som i över 30 år fortfarande visas på vissa biografer.

Filmen handlar om Brad och Janet, en nygift par som får motorstopp på vägen. I ren desperation sticker de iväg till ett stort, kusligt slott får att låna telefonen. De möter den sliskige dörrportieren Riff Raff och därmed basta, så åker de in i ett bisarrt virrvarr av galenskap å den galne professorn Dr Frank-N-Furthers (Tim Curry) vägnar. Dr Frank-N-Further är en transvestit och sexgalning och hans experiment är minst sagt märkliga. I sitt slott har han tidigare nämnda Riff Raff och ett gäng andra konstiga människor, såsom Magenta, Eddie och hans skapelse Rocky Horror, med mera. I slottet tar en besynnerlig fest med rockmusik rum och paret blir ofrivilligt inbjudna. Nu står sex och udda scenarion på tur.

HANDLINGEN är rätt simpel, men jag gillar den ändå, tro det eller ej. Tim Curry gör sitt livs roll (faktiskt!) som transvestiten Frank-N-Further och det är svårt att tänka sig någon annan i den extremt udda rollen. Frank-N-Further är som en slags hybrid av ondska, godhet, kvinna, man. Han/hon dödar i ren avundsjuka, sjunger sången Sweet Transvestite på scenen, iförd inget annat än lack och läder och strumpeband.

Filmens handling och karaktärer är förstås en riktig guldkalv i sig, men den stora skönheten sitter i Richard O'Briens musik. I Can Make You a Man, Touch-a Touch-a Touch Me, The Time Warp, alla sånger är oförglömliga. Jag kan till och med säga att de flesta låtar håller samma höga klass som låtarna i Hair (1979). Låtarna är så obönhörligt fängslande att det inte är så svårt att förstå att hundratals anhängare kan dessa låtarna helt utantill, fast utklädda till Frank-N-Further, såklart.

Filmens bisarra ton är filmens skönhet och även om filmen är en sådan som verkligen tänjer på gränserna, så blir den aldrig för mycket. Ni förstår säkert vad jag menar, när man ser en film med mycket svårhanterliga element och som bara krämar på och krämar på utan någon finess alls. De två Saw-uppföljarna är ett exempel. Filmens handling är ju rätt grov och inte vad Ingmar Bergman-diggarna skulle anse som inspirerande (eller kanske, vad vet jag?) men det finns en hel del vitalitet i den här filmen, bakom alla strumpeband och läppstift. Det finns något, ja, helt obeskrivligt.

När man sist tänkt tillbaka, efter att man sett den här filmen och det extrema nöjet man fick med den, så är jag så övertygad. Jag tänker att 3½. Sen, när jag är alldeles beredd att skriva, tänker jag på I'm Going Home och så blir det en förbenat orubblig fyra, ändå. För det är vad den här filmen förtjänar, bröder och systrar, det är sannerligen vad den här filmen förtjänar.

····

Paraplyerna i Cherbourg (1964)

Originaltitel: Les parapluis de Cherbourg
FRANKRIKE / FÄRG / 91 min

Regisserad av Jacques Demy
Skriven av Jacques Demy
Skådespelare: Catherine Deneuve, Nino Castelnuovo, Anne Vernon,
Marc Michel, Ellen Farner, Mireille Perrey m.fl.

LES PARAPLUIS DE CHERBOURG, en typisk kärleksfilm från Frankrike. Land of Love.
Historien utspelar sig i Cherbourg, Frankrike. Låter klyschigt och det är det också. Såg filmen för ungefär en månad sen, såg man den 1964 var den säkert en av de vackraste, mysigaste kärleksfilmen någonsin, vilket jag inte fullfjädrat kan intyga. Det som är annorlunda with this flick är att genom hela filmen sjunger man. Ingen helylle-musikal där alla sunkiga arbetare på en fabrik plötsligt kan brista ut i dans och sång bara för att huvudpersonen känner för det. Utan hela filmen pratsjunger figurerna. Mycket, mycket originellt av regissör Jaques Demy.

Back to the plot: Geneviève är 16 år och bor tillsammans med sin änka till mamma som äger en paraplyaffär i Cherbourg. Hon är tillsammans med Guy, en bilmekaniker som kan sjunga. Guy åker ut i krig och försvinner ur Genevièves liv, however lovar de varann att älska varann och gifta sig när Guy kommer tillbaka. I en smyckesaffär träffas Geneviève och hennes mamma, miljonären Roland. Roland blir såklart förälskad i henne och smickrar med presenter och diverse bjudningar. Mamma vill såklart att hon ska gifta sig med mounsieur Roland Cassard, miljonären som kan sjunga. Till råga på allt är hon gravid med Guys unge. Kan Geneviève glömma Guy i kriget eller väntar hon på honom?

FILMEN HÅLLER OCH LYFTER PÅ GRUND AV sin originella touch med sjungande manus. Mycket gulligt och puttinuttigt, alldeles utmärkt film att glutta med flickvännen. Nominerad till en del Oscars och så vidare. Tamt är att en del av skådespelare inte har sina egna sångröster, börjar man tänka på det, ser man det också. Vilket skapar ett irriterande tänk. Se filmen, ni kommer inte ångra er om ni nu inte älskar filmer som The Crow och Nightmare on Elm Street. En klassisk "må bra"-rulle som helt klart förtjänar god kritik.

På IMDb har filmen 7,9 i snittbetyg. Tycker jag låter bra, ger den 4 utav 5 möjliga.

····