Lysande utsikter (1946)

Originaltitel: Great Expectations
STORBRITANNIEN / SVART-VIT / 118 min

Regisserad av David Lean
Skriven av Charles Dickens (roman), Anthony Havelock-Allan, David Lean, Cecil McGivern, Ronald Neame och Kay Walsh
Skådespelare: John Mills, Tony Wager, Valerie Hobson, Jean Simmons, Bernard Miles, Francis L. Sullivan m.fl.

LYSANDE UTSIKTER (1946) skildrar den fattige och föräldralöse Pips väg från pojke till man från fattigt småstadsliv till rikemansliv i London. Det är en väg kantad av ödesdigra ställningstaganden och möten med extraordinära figurer som alla på olika vis ska komma att påverka hans liv och forma honom som person.

I sin enkelhet är Charles Dickens roman banal och aningen diffus. Men om man blickar in under ytan (vilket man självklart gör) är detta en rent ut sagt fantastiskt och framförallt innehållsrik berättelse. Vi får följa två till synes fullkomligt avvikande huvudkonflikter som sedan på ett överraskande vis flyter samman. David Lean lyckas eminent beröra olika emotionella plan. Han skildrar en pojkes små men goda gärningar som djupt påverkar en förfallen cynisk fånge på rymmen. Denna specifika händelse får under filmens gång oväntad betydelse med ett motsatt nästan ironiskt men väldigt vackert slut. Han visar samtidigt hur den envisa och gränslösa kärleken besegrar det djupaste mörker i livet och manifesterar en jämförelse mellan lyxigheter och vänskap som visar sitt självklara resultat.

I och med Lysande utsikter variation på tema, karaktärer och fantastiska miljöer innehåller filmen följaktligen olika sinnesstämningar. Vi har här en känslomässig blandning av Sunset Blvd. (1950), Mandomsprovet (1967), Frukost på Tiffany’s (1961) och en stor bunt ytterligare filmer som berör förvridna men sentimentala relationer. Hur som helst står Pip i centrum som mellanhandel när vi färdas från den ena historien till den andra relationen.

BILDSPRÅKET i Lysande utsikter är makalöst. Det genomförs ur dramatiska och emotionella aspekter med perfektion och även stil. Fotot är stundtals bländade vackert och kamerarörelserna imponerar med millimeterprecision. Det visuella språket talar för sig själv. Lean tillämpar i en scen en metod som Hitchcock numera anses vara upphovsmakare till. För att dramatiken ska kulminera låter han helt enkelt oss i publiken ta del av mer information än våra hjältar.

Regissörens kanske största bedrift är hur han lyckas berätta en så komprimerad och intensiv historia med ett behagligt tempo och en mäkta beundransvärd klarhet.Historien är vissa stunder också faktiskt skrämmande bisarr och hemsk vilket gör den ännu mer suggestiv.

SLUTLIGEN är brottslingen Abel Magwich andra entré formidabel och hans nyformade utseende och klädsel är slående. I den dramatiska sekvensen i båten framställs han genialiskt fasansfull men samtidigt hjälplös och sympatisk. David Lean är tveklöst en utav våra främsta filmskapare som besitter en unik bildkonst. Lysande utsikter är en fantastisk historia utan anmärkningar.

·····