Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

50/50 (2011)

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Drive (2011)

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Melancholia (2011)

Originaltitel: Melancholia
Danmark & Sverige/Färg/130 min

Regisserad av Lars von Trier
Skriven av Lars von Trier
Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Alexander Skarsgård m.fl.

AKT 1, "OM YTTERSTA DOMEN": ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” brukar det låta. Ett ironiskt uttryck som i all sin trivialitet lyckas sammanfatta hela den moderna människofilosofin. Ångesten, som ju har fått så fasanfullt många skrifter tillägnad sig, uppkommer i att vi känner oss otillräckliga; men också för att livet upplevs lika otillräckligt det. Vad människan söker – åtminstone nu, i det postmoderna samhället – är de stora berättelserna. Men de stora berättelserna är döda. Berättelser om riddare som räddar jungfrur från drakar är ur tiden. Detsamma kan sägas om romantikens svällande kärlekshistorier och bröderna Grimms allegoriska folksagor. Ja, sedan en tid tillbaka blev det till och med ok att misströsta gud. Ja, nu är det verkligen synd om människorna.

De två systrarna i Melancholia, Justine och Claire, önskar också att gräset var grönare på andra sidan. Att de stora berättelserna verkligen fanns där någonstans. Justine (Dunst) vet att det inte är så och därför har hon gett upp i sitt letande. Claire (Gainsbourg), å andra sidan, fortsätter trotsigt leta. Genom de små berättelserna tror sig Claire också kunna uppnå de stora. Denna envishet blir i realiteten inte mer än en låtsaslek (samma lek alla människor leker) som i slutändan gör att hon skulle missa de stora berättelserna även om de dök upp mitt framför ögonen på henne. I en fiktiv verklighet – nämligen filmens – finns nämligen miraklet, den underbara sagan och alltså de största av berättelser, alldeles runt nästa hörn.

Upphovsmannen, den ofrivilliga provokatören Lars von Trier, vet detta mycket väl. Faktum är att det är hans enorma vetande som gjort honom till ”geniet” på allas läppar. När von Trier gör en film så väljer han ett koncept (såpopera eller porr eller vad tusan som helst), sönderfiltrerar dess grundprinciper och väljer därefter ut genrens finaste kvaliteter för att sedan göra en egen, fulländad, variant av temat. Kanske är det geni? Kanske bekvämlighet? Hursomhelst är Melancholia hans bidrag till undergångsfilmen. Och undergången – ja, det är väl den största berättelsen som bara tänkas kan?

von Trier vill inte längre vara ödmjuk. Amerika-trilogin verkställdes aldrig på grund av att han var trött på sitt eget kompromissande. Det gäller inte förlikningen med publiken – i hans regi har de alltid fått lida – utan med hans egna inneboende krafter. Han vet ju att han är bäst; så varför skulle han då inte visa det? Antichrist (2009) blev första steget in i den nya riktningen. Det var en skräckfilm med extra allt av det som är hårt, vackert och avskyvärt. Ändå är det mest för dess allegoriska visioner – där varje bild betyder mer än vad den föreställer – som den tar mest avstamp från tidigare alster. Det är också detta som framförallt knyter den samman med von Triers nya film, vars stil är snarlik.

AKT 2, "OM FILMENS FANTOMER": I Melancholia är dock allegorierna mycket mer överflödande. Blixtar reser sig i slow-motion upp från jorden, mytologiska vålnader gör sig påminda, Richard Wagners Tristan och Isolde dånar ur skyn och – framförallt – den blå planeten med samma namn som filmen kommer närmare och närmare Jorden. En säker undergång är att vänta. Att innebörderna är många vittnar om den nya von Trier: den intellektuella. Han som inte har setts till sedan före de internationella framgångarna började gro.

På återbesök dyker likväl då och då den banala von Trier upp ur sin grop och lägger ett plumpt skämt tillägnat kritikerna. Även en nykomling, den räddhågsna von Trier vacklar över gräset. För första gången tycks han agera efter vinden och låtit sig påverkas av kritik. Jag hänsyftar på de omöjliga mothuggen som kom i samband med Antichrist, då det i vid sidan av von Triers egna klantiga utlåtanden, spreds ut att karln var kvinnohatare. Men om någonting sådant någonsin misstänkts kan Melancholia alltså fungera som ett motinlägg.

Här är kvinnorna uppenbart de enda som verkar ha själsliv att tala om, och som inte bara okritiskt agerar reflexivt utefter samhällets sociala lagar. Det är uppenbart att de olika manliga karaktärerna har inkluderats just för att ytterligare poängtera kvinnornas själsliga mod och framåtanda (vilket förstås i detta sammanhang inte tvunget är goda egenskaper). Här finns dussinmänniskan Michael (Skarsgård), den otillräkneliga tölpen Dexter (Hurt) och den falska girigburken Jack (Stellan Skarsgård).

Slutligen den till synes oförarglige, men i själva verket allra värsta: den intellektuella John (Sutherland) som fullständigt uppslukats av ett förledande modernt samhälle – det som filmens kvinnor (och där ingår för övrigt också Charlotte Ramplings karaktär Gaby) så inbilskt hatar för dess brist på grönt gräs. John är därmed den största av fegisar och han gömmer sig bakom skenbar makt. Som en frisk fläkt finns också ett barn, Leo (Cameron Spurr), vars symboliska och tematiska roll möjligtvis är filmens allra viktigaste. Genom honom framhävs hur filmens problematik en av vuxen sort och att ångesten är en konstruktion, men han markerar också barnets absoluta tilltro till de vuxna och hur barnslighetens optimism aldrig kommer vinna i kampen mot svårmodets pessimism.

SISTA AKTEN, "OM FÖRSTÅND OCH VANVETT": Någonstans i raderna ovan förstår man vad som är felet med von Trier – även om mitt hejdlösa engagemang för att tolka hans filmer gör det tydligt varför detta fel inte är något fel – han är en simpel människa. Eller, okej då: ett simpelt geni. Han är simpel för i någon mening är hans filmer, hur sjukt det än låter, förutsägbara. Förutsägbara inte i den betydelsen att man vet vad som kommer härnäst; men i betydelsen att han vägrar vägra jippo. Spektakelidealet har varit till von Triers fördel som kändis, men nackdel som konstnär. Även om hans fruktkorg är så kolossalt stor att man aldrig vet om han ska plocka fram äpplen eller kaktusfikon, så blir reaktionen oavsett ”åh, typiskt honom!”

Man kan tolka en film som Melancholia (och det är väl det jag nu gjort – snarare än att jag har recenserat den) men tolkningen kommer då tvunget inbegripa det stora egot hos upphovsmannen. Det är auteurteori för skvallerpressen. Och det låter kanske hårt, men även om det må vara hänt att von Trier är en egocentrisk toffelhjälte så är det också kanske just det som gör att han vågar ta så mycket i anspråk, film efter film. Säger man att han är modig för att han vågar töja på gränserna har man hundraåttio grader fel. Han gör mästerverk för att han inte vågar annat. Med andra ord: han är inget geni för att han behärskar filmmediet – vilket han förvisso gör (men det gör också många andra) – utan för att han är en räddhare.

Och vad gäller Melancholia, för övrigt hans bästa sedan Breaking the Waves (1996), går det som vanligt inte att värja sig. Och det spelar egentligen inte ett dugg roll – för den eskapistiska upplevelsen – vad det hela egentligen handlar om. Människorna lider. De käftar i mun på varandra. De orkar inte anpassa sig. De väntar på någonting stort. Kanske undergången? Och vem kan då klandra de för någonting sådant? Och ännu viktigare: vem orkar egentligen bry sig? Antagligen skulle von Trier hålla med om det sistnämnda. För det är bara en film och det är fint så.

Jag tror att von Trier hör till de få förmågor som har förstått att en film inte är på liv och död, utan utav slagen konst eller underhållning. ”Ars gratia artis.” Anledningen till mina misstankar är att Melancholia kan uppfattas som båda sublim konst och drabbande underhållning. Åtminstone för den som tillhör filmens målgrupp. Den skara propra människor på jakt efter både fägring och hjärngympa. Och de andra får hålla tyst. Geniet talar. 4/5

Meet the Parents: Little Fockers (2010)

Originaltitel: Little Fockers
USA/Färg/98 min

Regisserad av Paul Weitz
Skriven av John Hamburg, Larry Stuckey, Greg Glienna och Mary Ruth Clarke
Medverkande: Robert De Niro, Ben Stiller, Owen Wilson, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner m.fl.

I ANDRA UPPFÖLJAREN till Släkten är värst (2000) får vi bekanta oss med familjen Fockers småttingar, tvillingarna Henry och Samantha. De är små och rara och Greg och hans fru Pam njuter av barnalyckan, medan Gregs svärfar, den pensionerade och evigt bittre spionen Jack, granskar i princip allt i Gregs liv - alla rörelser, alla handlingar, allt han säger. Han är trots allt svärfadern som lät Greg gå igenom ett lögndetektortest i första filmen. Sån är helt enkelt Jack Byrnes.

Meet the Parents: Little Fockers är den typiska Ben Stiller-filmen. Stiller gör här om sin roll som Gaylord Focker, eller Greg som han helst kallar sig, en ganska vanlig kille som har sina brister och vet om det. Han kantas dock alltid med människor runt omkring honom som framstår som fullkomligt felfria och det leder ofta till att han måste hävda sig själv inför hans cyniska svärfar.

Inte särskilt förvånande, så är Meet the Parents: Little Fockers inte den starkaste i filmserien, om man någonsin ska kalla någon för stark. Efter två filmer där man på olika sätt försökt krydda filmen med pinsamma, dumma situationer, känns det lite som man börjar få slut på idéer, åtminstone bra sådana. I Meet the Parents: Little Fockers återvänder en jobbigt perfekt och väldigt spirituell vän till Greg, Kevin, som spelas av Owen Wilson som här gör samma roll han alltid gör: stökig och frisläppt snubbe som har hjärtat på rätt ställe men ändå typ sabbar precis allt. Jack samtalar dessutom med Greg och bestämmer sig för att överlåta ansvaret att vara herden av familjen: "The Godfocker". Detta ökar givetvis oroligheterna och spionaget. Därtill har man även blandat i en otrohetshistoria, med en roll som Jessica Alba tyvärr nog mest fick för att hon ser bra ut.

Meet the Parents: Little Fockers har dock givetvis sina stunder. Jag skrattade definitivt och den är på så sätt en ganska lyckad trea i en komediserie. Oftast brukar det bli alltför uttjatat, men inte här. Det funkar fortfarande. Nu tror jag ändå att man kommer vilja fläska på med en fyra och då tror jag att konceptet lär vara ganska så duktigt död. Man känner redan av att det nog är dags att stänga kiosken och gå runt hörnet. Det räcker nog ganska bra så. 2½/5

The Tree of Life (2011)

Originaltitel: The Tree of Life
USA/Färg/138 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Laramie Eppler, Tye Sheridan m.fl.

NÄR TERRENCE MALICK återvänder till biosalongerna med sin nya film, är det givet att filmen kommer ses av många, såväl som att den kommer hyllas av många. Med tidigare oerhört vackra filmer (jag vill fortfarande titulera Himmelska dagar (1978) som hans allra vackraste), förväntar sig folket givetvis även en stor måltid av häpnadsväckande bilder, euforiska, men stillsamma, utspel och lugn - ett väldans lugn.

The Tree of Life innehåller bitar från det manus Malick skrev på under 1970-talet; ett manus han kallade Q. Tiden gick, kassakon Den tunna röda linjen (1998) kom, men sen försvann Malick återigen in i den tystnad hans filmer präglats av ända sedan han började göra film i början av 1970-talet med Det grymma landet (1973), en eskapad med två ungdomar flyendes från lagen, där den ena fått porträttera en slags Starkweather-lik mördare. Man kan samla alla slags sinnesintryck man fått från Malick genom hans tidigare filmer (jag snackar solnedgångar, åkrar, vind, lugn musik, berättarröster, att krypa i gräset) och ändå finns det ingenting som rent visuellt toppar The Tree of Life. Naturromantiken finns fortfarande där, men därtill bakar Malick in skeenden från jordens uppkomst och livets uppståndelse, tillsammans med rymdscener som tagna ur År 2001 - Ett rymdäventyr (1968), som gör det hela till ögongodis från första minuten till de sista surren från filmrullen, drygt två timmar senare.

The Tree of Life är en film som innefattar så oerhört många bottnar, att det är omöjligt att direkt komma fram med en premiss när man ska säga vad filmen handlar om. Rent konkret kan vi säga att filmen följer en familj under 1950-talet. Detta är dock fullkomligt otillräckligt och för er som sett just År 2001 - Ett rymdäventyr, så kan ni förstå att filmer av den typen inte är den som har en alltför omfattande beskrivning på baksidan till DVD-omslaget, för det går inte. Vad Malick däremot väver in är temat om döden, men allra främst livet och dess skönhet; hur det tar sig uttryck i varje trädtopp, varje gren och löv, och i varje människa. Det är däremot inte någon överdådig smörja med scener vars allvar helt styrs av en orkesters fioler. Med de urtypiskt viskande berättarrösterna berättar Malick en historia som sträcker sig mycket, mycket djupare i tänkandets avgrund och sträcker sig till livsfilosofi i sin finaste form, med allra främst hänvisning till religion. Det är dock inte i närkanten av propaganda för kristendom, utan tvärtemot ifrågasätter Malick även varför denne Gud inte skulle vilja ingripa i en värld där vänner dör och människor skadas; dock aldrig, aldrig så till den grad att han ska ta till ton. Allt är väldigt gråskaligt, väldigt lugnt och väldigt vackert, utan att fastna i gräl och provokation. Motsatsen vore inte Malick.

Brad Pitt gör här möjligtvis sin livs roll. Nog för att Fight Club (1999) och Seven (1995) i sig är lysande filmer, men Pitt är faktiskt som klippt och skuren i sin biroll som pappa O'Brien, en man som vill sina avkommor så väl att han inte tillåter dem att göra de fel han gjorde - så till det priset att han hämmar den del av utvecklingen som består av trial and error - att våga testa sig fram, kanske misslyckas, för att få lärdom. Det är dock svårt att sätta en specifik huvudroll i denna film, men det lilla som skymtas av Sean Penn är i sig felfritt. Den stora elogen ska dock till barnen i filmen för deras nakna, totalt icketillgjorda, porträtt av de tre sönerna. Malicks rollbesättning kan bara ses som en helhet. Alla gör bra ifrån sig och de bidrar till allt det som gör filmen till Terrence Malicks The Tree of Life. Det är så oerhört grandiost, så oerhört utsvävande, men aldrig på något sätt pretentiös. Det är en oerhört spretig film på det sättet att den träffar så olika. Den kan träffa på flera olika ställen, på flera olika personer. Sprickor i familjelivet, livets eviga skönhet eller en tanke om Gud. Aldrig, aldrig blir det särskilt förvirrande, utan snarare behagligt, kontemplativt och moget.

The Tree of Life är definitivt den bästa filmen jag sett hittills från 2011 och jag tvivlar på att det kan bli bättre på enbart ett år. Om jag ska fylla i lite mer tror jag att detta mycket väl kan vara Malicks kanske bästa film han någonsin gjort. På så många sätt kan man tycka att han överträffat sig själv. Kanske tycker du samma eller så avfärdar du det som ett dravel till konstverk. Folk gick ut från biografen. Många gnällde över hur scener bara matades på, utan slut, utan fokusering. Själv var jag trollbunden. Jag hade sett The Tree of Life och i min tanke grämer jag mig över hur lång, lång tid det kommer ta innan jag ser en film som den här igen. Inte enbart för att det är från långsamma Malick, utan för att det faktiskt bara är så väldigt, väldigt bra. 4½/5

Himlen är oskyldigt blå (2010)

Originaltitel: Himlen är oskyldigt blå
Sverige

Regisserad av Hannes Holm
Skriven av Hannes Holm
Medverkande: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms, Björn Kjellman, Adam Pålsson m.fl.

JAG VILL ALLTMER SÄLLAN klanka ner på svensk film. Ofta hör man hur oerhört kass svensk film är och man nämner gärna de allra värsta exemplen. Man väljer att bortse från kritikerrosade filmer som Man säger sitt (2009) och filmerna i den så kallade Millennium-trilogin. Dock ska nämnas att jag inte har särskilt bra koll på svensk film nuförtiden (jag har inte sett ovanstående filmer); det känns som att det mesta rent utav suger. Jag menar inte "suger" i den benämningen att det rent kvalitetsmässigt är dåligt gällande kamera och liknande, men allt känns så oerhört medelmåttigt och urtypiskt svenskt "lagom"; aldrig känns det som jag blir hänförd efter att ha sett en ny svensk film. Varför? Jag kanske helt enkelt borde se mer av de bra svenska filmerna.

Jag måste medge att Hannes Holms Klassfesten (2002) faktiskt var ganska rogivande; man visade upp en härligt tragikomisk bild av återförenandet av en klass och hur rollerna bestod än idag, trots att de alla växt upp till medelålders figurer med krossade drömmar. Himlen är oskyldigt blå är Holms senaste film och handlar om Martin som tar sommarjobb vid Sandhamn. Han tror sig ha fått ett jobb på en liten restaurang, men det visar sig att restaurangens stora industri är narkotika. Martin får nära kontakt med knarkgubben Gösta efter en ölstöld och genast börjar en slags svensk narkotikahistoria, typ Super Fly (1972) möter räkor och midsommarkransar.

Vad som genast är intressant är givetvis nykomlingen Bill Skarsgård. Med ett av Sveriges tyngsta skådespelarefternamn är givetvis pressen hög. Kommer Bill vara lika bra (om inte bättre) än sina bröder och sin far eller kommer han att "fläcka ner" efternamnet Skarsgård då han inte fått pappas skådespelargener? Ingendera. Jag är själv inte ett överdrivet stort fan av Skarsgård-familjen (Stellan tycker jag är överskattad och levererar inte särskilt mycket nu på senare dagar i mitt tycke; Alexander vet jag faktiskt inte; Gustaf Skarsgård var faktiskt ganska duktig i TV-serien Bibliotekstjuven) och kommer således inte döma Bill efter någon förutsatt "ribba." Bill går här med egna ben och således även mitt "bedömande." Bill är okej. Efter att ha sett trailern till I rymden finns inga känslor (2010) blev jag närmast orolig; killen (eller regissören) verkade ha blandat ihop Aspergers syndrom med ren konkret autism. Bill gör dock rollen som den halvt bortkomne jönsen Martin helt okej; en osäker tonåring i sitt möte med kärlek, problematiska familjeförhållanden och knark blir ändå helt okej. Därför ska belysas att Bill knappast är den svaga länken i denna film. Det är liksom hela filmen som sätter fyr på sig själv.

Manuset är direkt ointressant. Istället för en sammanhängande handling (vilket kanske kan vara svårt, verkligheten är ju knappast uppbyggd efter standardramaturgi) får vi här bara en radda med omotiverade, oengagerande scener. Det är tydligt att Holm lagt fokus på att visa den vackra skärgården, men det är på tok för mycket fokus. Vi vet att det är vackert, men kan Holm nu säga vad det var han ville med sin film? Inget direkt mål verkar finnas. Man kan undra om verkligheten egentligen såg så annorlunda ut och om det här kanske i så fall är en jättebra skildring av händelsen, men i så fall kan man undra varför Holm valt en så direkt tråkig handling. Man kan tänka sig att knark och vapen måste bli kul på bioduken, men man verkar ha glömt den verkliga spänningen som enbart uppstår i interagerandet mellan personer.

Holm har här målat upp ett slags drömscenario av "ungdomen under det vilda 1970-talet"; alla ville gå runt nakna, alla var obscena och allt var jättespännande. Det känns som att Holm här vill visa den arketypiska tonåringens värld, den jag säkert tror att många vuxna ibland längtar tillbaka till, då allt var nytt och nyfikenheten yrde, men när man själv var ganska osäker. Holm vill uppenbarligen blanda in nån slags "Martins väg mot att finna sig själv i tonårens djungel"-historia, men det hela blir bara blasé och ganska så jättetråkigt.

Himlen är oskyldigt blå har en hel del fint skådespel, men med ypperligt krystade dialoger och dåligt manus, blir det en film som tror den kan överleva på fina bilder och 1970-tal. Det krävs mer, något som jag tycker Tillsammans (2000) fångade mycket bättre. Lite blunders har alla filmer, men här känns det som Holm gjorde en stor blunder redan i skrivandet av manus; i grund och botten behövs en bra handling. Varför har Romeo och Julia överlevt alla dessa år om det inte vore för just handlingen. Nej, Holm, gör om, gör rätt.

Två roliga anekdoter är för övrigt att jag själv är med på ett håll i filmen (i en väldigt liten roll som elev i början). Dessutom kom låten Himlen är oskyldigt blå (som titeln anspelar på och som spelas flitigt i filmen) ut på 1990-talet. Om detta var ett misstag eller att Holm struntade i det och tyckte att den ändå passade i hans 1970-talsscenario, det är en fråga vi kanske aldrig kommer få svar på. 1½/5

Shutter Island (2010)

Originaltitel: Shutter Island
USA/Färg/138 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Laeta Kalogridis och Dennis Lehane
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Ted Levine, Jackie Earle Haley, John Carroll Lynch m.fl.

MARTIN SCORSESE ÄR FÖRMODLIGEN en av världens idag bästa levande regissörer. Det räcker inte med adjektiv för att beskriva denna man utan hans meriter talar för sig själva. Med filmer som Maffiabröder (1990) och Taxi Driver (1976) i bagaget har Scorsese under närmare 40 år producerat succé efter succé utan att stanna. Många anser att Scorsese under 2000-talet gått ner sig en aning, om detta är fallet så syns det i alla fall inte i en av 2010:s, om inte 2000-talets bästa psykologiska thrillerdrama, Shutter Island.

Shutter Island är historien om kommissarien Teddy Daniels (DiCaprio). Allt börjar med att vi möter honom på en båt tillsammans med sin nye kollega Chuck (Ruffalo) på väg till den ökända fängelseön/behandlingshemmet Ashecliffe för de mentalt sjuka brottslingarna. En fånge har under misstänksamma förhållanden rymt och där det nu är upp till Teddy att utreda händelsen. I jakten på att hitta fången börjar underliga ting hända, både personal samt patienter beter sig konstigt samtidigt som Teddy hemsöks av hemska minnen från sitt förflutna. För att lösa fallet måste han konfrontera sig själv och se bortom det tänkbara för att hitta lösningen och konspirationen.

Shutter Island är i mitt tycke en riktigt bra film, kanske inte så nytänkande men i högsta grad ett riktig kvalitetsverk. Här har vi en blandning mellan häftiga foton och ett grymt manus för att inte nämna det fantastiska skådespelet och ljudmixningen. DiCaprio visar i denna film att han utan tvekan är en av världens bästa skådespelare och med resten av uppsättningen (som för all del gör ett ruggigt bra jobb) levereras passion och inlevelse i massor. Filmen är väldigt spännande och tack vare en drös av effektgivande flashbacks får man ständigt ny information att bearbeta. Vad som imponerar på mig som mest är den detaljrikedom Scorsese besitter och hur varje aktion har en baktanke där det allra minsta objekt kan avgöra hela utgången för resten av filmen.

Vad som sänker Shutter Island är inte de över två timmar långa spelminuterna, alla delar vägar tungt inför slutet och det är just finishen som sabbar ett fantastiskt betyg på denna film. Likt varje thrillerdrama är ofta själva tvisten höjdpunkten av filmen, ett moment Scorsese lite missat här. Man bygger upp en historia så pass bra att slutet bleknar bort lite. Det är inget dåligt slut men revolutionerar inte på samma sätt som till exempel filmer som Seven (1995) och Fight Club (1999) gjorde på sin tid, det känns som att man har sätt det förut.

Det hör inte till vanligheterna att jag brukar se en film flera gånger om, jag nöjer mig ofta efter en första titt. Det här är ett mycket vanligt fenomen inom dagens filmindustri, man glömmer ofta att bjuda in publiken att ta del av resan, att få sitt egna kreativa tänkande. En film behöver verkligen inte vara spikad, de allra bästa filmerna bör få varje individ engagerad på sitt eget personliga plan genom att antingen lämnas frågande efter ett tvistat slut eller kanske få sig en funderare kring budskapet och den långsökta sensmoralen. Shutter Island är en film som uppmanar oss att se bortom det normala och hitta våran egna förklaring till vad som händer. Det räcker inte att se denna film en gång, då blir man bara frustrerad, först andra gången börjar man inse genialiteten bakom idéen och man inser att allt inte varit som man trott.

Det här är en lysande film, den kräver tid och engagemang där man själv är nyckeln till slutet. 4/5

The King's Speech (2010)

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

Teenage Paparazzo (2010)

Originaltitel: Teenage Paparazzo
USA/Färg och svart-vit/94 min

Regisserad av Adrian Grenier
Skriven av Adrian Grenier och Thomas de Zengotita
Medverkande: Alec Baldwin, Lewis Black, Noam Chomsky, Kevin Connolly, Matt Damon, Thomas de Zengotita m.fl.

ADRIAN GRENIER är tveklöst mest känd för rollen som Vincent Chase i den prisade TV-serien Entourage. Entourage handlar om en kändis och hans följe och det glamorösa livet i Hollywood. Den verkliga mannen, Adrian Grenier, är dock långt ifrån Hollywoods gunstling, med tusen storfilmer bakom sig. Han säger själv att han är en dokumentärfilmare som vill göra filmer i länder han inte får komma in i. Med Teenage Paparazzo har han kanske inte gjort en så uppenbart "farlig" film, men har definitivt träffat på en viktig punkt i vårt samhälle. Likt Entourage handlar Teenage Paparazzo om kändislivet, den mediala inverkan i vårt samhälle och om en liten grabb som har en annorlunda hobby: han fotar världsberömda kändisar.

Teenage Paparazzo är en lysande inblick i hur paparazzifenomenet fungerar. Medan vi ofta förknippar en paparazzifotograf med en påhängsen fluga som aldrig lämnar kändisar ifred, så ger här Grenier är ganska välförtjänt porträtt av inte bara det främsta objektet, tonåringen Austin Visschedyk, utan även hans vuxna vänner inom paparazzivärlden. Grenier har här valt att fokusera på nämnda Austin, hans privatliv och hans liv som en exploatör av andras privatliv, vilket i sig är en väldigt intressant kombination. Det blir dessutom ännu mer perfekt då Grenier, som själv blev storstjärna efter Entourage, leder hela filmen och blir vän med Austin, vars intresse för paparazzifotografering egentligen startade när han en gång fotade Grenier.

Grenier knyter an berättelsen om Austin med uttalanden av flera specialister på ämnet om den inverkan media har på samhället. Vi får veta en hel del om den moderna människans parapsykologiska relationer med kändisar, den slags relation där vi egentligen inte känner personen, men det känns som det eftersom vi känner igen skådespelaren så väl (eller en viss roll han/hon gjort). Vi får följa med på snabba jakter efter kändisar och såväl Paris Hilton som Lindsay Lohan intervjuas, i en film där Grenier inte kuvar sig för att själv paparazzifotografera och starta rykten genom att gå och åka bil med Hilton.

Redigeringen är någorlunda tafflig, vilket gör att det blir väldigt "TV" över hela formatet. Det är med andra ord inte utformat som en direkt kassasuccé, utan vi använder enkla typsnitt för att markera vad som händer. Det är dock till filmens fördel, eftersom Grenier faktiskt inte vill exploatera. Istället för att fortsatt glorifiera Hollywood (som så många gjort), så berättar han om dess baksidor, de han själv erfarit under sin tid som världskändis.

Teenage Paparazzo är inte felfri. Jag kan faktiskt inte direkt sätta ut några direkta fel så, men dokumentären träffar kanske inte riktigt, riktigt så hårt att det ska bli full pott när det kommer till betyg. Det är inget fel på ämnet, på filmen eller på det sättet Grenier utfört sin dokumentär (alla är faktiskt stundtals perfekta) och Greniers intresse för ämnet och sin passion för att verkligen lära känna Austin, denna speciella unge på Hollywoods gator, gör att Teenage Paparazzo blir en väldigt intressant, gripande och faktiskt ganska viktig film. Vi slukas av alla typer av medier, mer än vad vi tror, och då är det väldigt skönt med en film som sätter perspektiv på saker; som lyckas dra ner oss på jorden och ge en varierad bild av kändislivet (där vi lätt blundar för rikedom och konstant uppmärksamhet som något stundtals ganska jobbigt). Med Teenage Paparazzo har Grenier faktiskt imponerat med en mycket bra dokumentär. Han har gjort mer och med en film som Teenage Paparazzo bakom sig, kommer jag verkligen inte tvivla över att se Greniers andra dokumentärer. Bra jobbat! 3½/5

Hot Tub Time Machine (2010)

Originaltitel: Hot Tub Time Machine
USA/Färg/101 min

Regisserad av Steve Pink
Skriven av Josh Heald, Sean Anders och John Morris
Medverkande: John Cusack, Clark Duke, Craig Robinson, Rob Corddry, Sebastian Stan, Lyndsy Fonseca m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAR MOVIE BURGER en snuskfilm och det måste man bara älska. Nästa man till rakning är Hot Tub Time Machine, en avsevärt okänd film om man tittar på den stora marknad det ändå finns för den här typen av film. Den är nämligen full med bröst, sex, sprit och knark, något som man tror borde passa American Pie (1999)-generationen.

Hot Tub Time Machine handlar om ett gäng medelålders män som bestämmer sig för att åka tillbaka till den skidort de jämt besökte som unga, efter att en av dem överlevt ett antaget självmordsförsök. Med följer även systersonen till en av dem och han känner givetvis genast att han inte passar in i denna hop av vuxna män, som i sitt möte plötsligt transformeras till pubertala skojare. Till sin förfäran upptäcker de att skidorten som brukade vara så populär numera är nästan helt död. De bestämmer sig dock ändå för att ta in på samma gamla hotell, i samma gamla rum och ta ett dopp i den hot tub som finns anslutet till rummet. På grund av överdrivet intag alkohol, förvandlas en virrig kväll med brudar och en stor björn till en fruktansvärd morgon. De går ur poolen och ska ut och åka skidor. Plötsligt märker de att allt ser annorlunda ut. Såväl människor som miljö känns aningen daterade, tills de inser att de är tillbaka i 1980-talet. Deras hot tub är en tidsmaskin.

Som ni märker finns det ju ingen verklighetsanknytning, men här finner regissören Steve Pink och manusförfattarna tillräckligt med spelrum för att proppa in så mycket tuttar, snusk och öl som möjligt. Det blir ju en skrattfest för tonåringar och vuxna med de pubertala tankegångarna vid liv, men jag insåg ganska snabbt att det var ett dumt filmval tillsammans med mina föräldrar. Filmen var dock stundtals väldigt rolig och Rob Corddrys groteska karaktär Lou skapar flera skratt, även om många är i rent äckel.

Hot Tub Time Machine är en festlig film som innehåller det mesta för en ganska IQ-befriad filmkväll. Med Chevy Chase i en liten roll blir allt dessutom ännu bättre. Omslaget talar ju för produkten i detta fall, detta är inget mästerverk, men för den som inte är kräsmagad och för den som tillåter sig själv att vara lite sådär barnsligt omogen ibland, blir ändå Hot Tub Time Machine en väldigt rolig film, sådär på fredagskvällen. 3/5