Death Proof (2007)

Originaltitel: Death Proof
USA/Färg/114 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino
Medverkande: Kurt Russell, Zoe Bell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Sydney Tamiia Poitier, Tracie Thoms m.fl.

EN GALEN, GAMMAL STUNTMAN och en jävla massa tjejer. Låter lite som en Tarantino-rulle. Death Proof (2007) och Planet Terror (2007) ingår i Grindhouse (2007)-projektet. Tarantino och Rodriguez är ju, som nog dem flesta vet, goda vänner och gör de flesta grejer med eller med hjälp av varandra. Detta projekt var ett sådant. Tarantino gjorde Death Proof och Mr. R gjorde Planet Terror. Death Proof låter ju extremt hårt, men det är lite mjukare än vad man tror. Men det är ju Tarantino, så det klart det blir hårt på sina ställen.

Med Kurt Russel (Miracle (2004), Poseidon (2006)) i huvudrollen och ett antal tjejer får vi en resa genom hat, sprit, dans och långsamhet (om man kan säga det). Death Proof är bra, fast med de överdrivet långa scenerna så kan man tappa fokus.

Stuntman Mike (Kurt Russel) är en gammal stuntman som åker runt i en riktigt sjuk bil och helt enkelt tar död på sina offer, som bara är tjejer. Jag vet faktiskt inte varför han tar död på dem, men jag tror det är av njutning och avundsjuka. Det är själva handlingen i filmen och hur han först spanar in sina byten och ger tjejerna en hotande bild så att dem borde bli skrämda, men det är ju tjejer så de tycker att han bara är konstig. Men musiken i denna film är underbar. Jag skulle vilja säga att Death Proof har nästa lika bra musik som Kill Bill-filmerna, som enligt mig har ett av världens bästa soundtrack. Med bra skådespeleri av både ”the girls” och Stuntman mike och fantastisk musik så blir denna rulle en bra film, med lite sega scener. Sedan finns det ju inget bättre än med coola biljakter. Det är ju sjukt spännande!

Om man nu inte har sett Grindhouse-filmerna och vill se dem, se denna film först. Den är mer en mjukstart till Planet Terror. En ganska hård mjukstart, men lite sämre än just Planet Terror. Men se denna film. Det är ju en Tarantino-film, alla Tarantino-filmer är bra och måste ses. 3/5

Inglourious Basterds (2009)

Originaltitel: Inglourious Basterds
TYSKLAND OCH USA / FÄRG / 153 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino (skriven av)
Medverkande: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger m.fl.

OCH SÅ KOMMER FILMEN som man, nästan förbestämt, inte får fördöma eller tycka är dålig. Det är nämligen så, att det ofta blir så, att man inte ska kritisera något Tarantino gör, eftersom det är tufft, käckt och underbart. Det är nästan lite som att svära i en kyrka, som att säga att en film av Quentin Tarantino var dålig eller inte var något speciellt. Jag är en stor beundrare av Quentin Tarantinos filmer; jag har sett det mesta av honom, jag inspireras av honom och jag gillar hans stil. Dock kan jag även säga att jag gillade tiderna bättre, då han gjorde filmer som De hänsynslösa (1992) och Pulp Fiction (1994). Detta är givetvis ett ganska uttjatat påstående och många av hans beundrare säger att han nu kanske fått tillfälle att göra film som han själv vill och att hans tidigare filmer kanske var mer avsmalnade, på grund av budget. Dock tycker jag hans filmer blivit alltmer tunna. Det började med Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004) (vilka jag, i och för sig, fann ganska underhållande) och ledde till Death Proof (2007). Den var också ganska underhållande, men jag kunde inte motstå att jämföra de senare filmerna, med de han gjort på senare tid och jag började undra om snubben helt enkelt tappat lite kvalitet? Det fick jag glömma, då jag satte mig i biografen för att se hans senaste film Inglourious Basterds. Nog kan han göra film fortfarande.

Filmen, vars manus Tarantino arbetat med i nästan 10 år, handlar om ett gäng amerikanske, judiska soldater, som bestämmer sig för att åka till Europa, för att sprida skräck hos nazisterna, genom att brutalt mörda och skalpera varenda nazist de ser. Deras vägar möts snart av fransk, judisk kvinna som äger en biograf och blir tillfångatagen av tyska soldater. I denna avsevärt tunna uppvigling av historien, lämnar Tarantino en massa plats och handling, karaktär och dialog, precis som det sig bör, när det är en film av Tarantino.

I filmen ser vi ett flertal fina rolltolkningar, men den som kanske briljerar allra mest är Christoph Waltz, i rollen som den något sociopatiska Hans Landa. Även om Laurent, Roth och Pitt, bland andra, visar upp fina prestationer, är det karaktären Landa jag, först och främst, fastnar för. Kanske är det hans kroppspråk, hans, till synes, vänliga flin eller den underliggande galenskapen, som triggar en. Icke vet jag, men Waltz prestation är enastående och en skådespelare jag, absolut, vill se i fler, större filmer.

Håller filmen måttet, då? Skådespelarna sköter ju sitt, men gör regissören samma fina arbete, som han gjort så många gånger förut? Absolut. Tarantino förvånar faktiskt, i denna följd av ganska tunna, men stilsäkra, filmer, att han kan göra film, som sträcker sig lite längre, än bara blod och tuff dialog. Dialogen finns där, även om den realiserats någorlunda, för att inte tala om alla karaktärerna. Karaktärsallegorin är underbar och här finns figurer från alla hörn, som alla förtjänar varsin egen uppföljare. Även handling och spänning ligger på max i denna rulle. Vad Tarantino dock, så klockrent, struntat fatalt i, är den verkligen världshistorien, vilket den allmänbildade kommer att spärra upp ögonen för, så fort ni får reda på det.

Även om denna recension, i sig, är en ganska slarvigt ihopslängd variant, av en film som kräver mycket mer ingående lovord (och jag ursäktar för den bifogade bilden, den verkar vara den enda som används i recensionssammanhang), så står mina ord kvar. Inglourious Basterds är en lysande film och för er som inte kände er fullt tillfredställda med Death Proof, räkna med en underbar, lysande, spännande och råbarkad krigsfilm, med alla de element en Tarantino-film behöver. "Say: "Auf Wiedersehen." to your Nazi balls!" 4/5

Sin City (2005)

Originaltitel: Sin City
USA / FÄRG / 99 min

Regisserad av Frank Miller, Robert Rodriguez och Quentin Tarantino (gästregissör)
Skriven av Frank Miller (grafiska noveller)
Skådespelare: Jessica Alba, Devon Aoki, Alexis Bedel, Powers Boothe, Cara D. Briggs, Jude Ciccolella m.fl.

"Walk down the right back alley in Sin City and you can find anything."

ROBERT RODRIGUEZ HAR ALLTID VARIT en av mina största förebilder. Han vågar sticka ut och göra annorlunda film. Oftast har filmerna varit tämligen våldsamma, coola och samtidigt roliga vilket har resulterat i att han fått en ganska stor anhängarskara. Det är svårt att förklara med om ni sett någon av hans filmer som stämmer in här förstår ni nog vad jag menar. De kanske mest uppskattade verken är vampyrfilmen From Dusk Till Dawn (1996), Planet Terror (2007), hans trilogi bestående av El Mariachi (1992), Desperado (1995) och Once Upon A Time In Mexico (2003) och så filmen jag ska recensera: Sin City (2005).

ALLA SOM KAN LITE OM SERIER vet nog att Sin City först tecknades av Frank Miller och sedan överfördes till bioduk. Miller som nu ännu en gång är ute i svängen. Denna gång har verket 300 (2006) blivit film.
För att bevara serietidningskänslan över filmen har Rodriguez blandat svartvitt med färg. Oftast är det små detaljer som är färgade medan staden är grå och mulen. Detta blandar sig på ett fantastiskt sätt och filmen är bland det snyggaste man kan uppleva.
Handlingen består av fyra separerade historier som utspelas runt om i staden Basin City. Bland annat försöker en man vid namn Hartigan (Bruce Willis) rädda en liten flicka från ett öde värre än döden, Mickey Rourke spelar den ultravåldsamma Marv som är ute efter hämnd och Clive Owen gestaltar en medelålders man som kommer på kant med en slusk vid namn Jackie Boy (Benicio Del Toro).

Skådespeleriet är filmens kanske starkaste punkt tillsammans med miljöerna. Skådespelarlistan är otroligt meriterad vilket syns längre upp. Clive Owen gör kanske den mest trovärdiga tolkningen i en film full av otrovärdiga karaktärer. I alla fyra berättelserna är det hela tiden någon av huvudpersonerna som guidar oss genom handlingen och delar med sig av sina tankar vilket gör att filmen sticker ut ytterligare. Språket är tungt och rätt barnförbjudet om man säger så.

Historierna vävs samman på ett eller annat sätt vilket gör att filmen känns väldigt konstnärlig trots att blodet flödar. Detta är alltså ingen film för småbarn. Många av scenerna är makabrare än man någonsin kan förställa sig. Varje ny scen är ett eget konstverk och ingen är den andra lik.
En av de scener som kanske förtjänar lite extra cred är den som Quentin Tarantino regisserat. Han får göra ett gästinhopp och gör det som så många gånger för med bravur. Det är ju inte första gången som dessa två regissörer arbetat tillsammans och säkerligen inte heller den sista. Scenen handlar om Dwight (Owen) som åker i sin bil med en lite udda passagerare: En död polis. Polisen börjar helt plötsligt prata (trots att huvudet hänger och dinglar i köttslamsor) och det hela blir mycket komiskt samtidigt som Tarantino hela tiden skiftar färg i bakgrunden vilket gör det hela till ett visuellt mästerverk.

JUST NU HÅLLER RODRIGUEZ PÅ att regissera både Sin City 2 (2008) och Sin City 3 (2008). Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Visst, om man får till det igen kan det blie en av de riktigt stora trilogierna men om man misslyckas, ja, då känns allt lite förstört. Precis som med Matrix (1999). Om man bara hade gjort en film hade det blivit en riktig klassiker. Nu blir nog inte fallet så.

Finns det ingenting dåligt med denna film då? Ur min synpunkt så är filmen näst intill perfekt. Det finns inget halvdant och inget störande. Många kommer säkert att uppröras av våldet och tycka jag är direkt störd som kan tycka något annat än att filmen är motbjudande. Må så vara då. Det känns som att man antingen älskar eller hatar den här filmen. Jag älskar den.

·····

Pulp Fiction (1994)

Originaltitel: Pulp Fiction
USA / FÄRG / 154 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino och Roger Avary
Skådespelare: Tim Roth, John Travolta, Samuel L Jackson, Amanda Plummer, Eric Stoltz, Bruce Willis m.fl.

DET FINNS FILMER SOM MAN DIREKT BÖRJAR HAJA TILL att det här är något värt att se på. Vi ser den unika inledningssekvensen i Clockwork Orange, som direkt visar att vi har något ytterst psykotiskt och dunkelt framför oss. Vi har de tidiga, någorlunda konstiga, scenerna i Fear and Loathing in Las Vegas, som får en att skratta till och samtidigt oroa sig över vad det är för typer vi har att göra med. Sen har vi inledningssekvensen till Pulp Fiction, som bara samtalar med oss på ett lugnt, rationellt sätt i samtalston. Fast sedan, helt från ingenstans, kommer smäller oss tittare i ansiktet med nävar, sparkar och svordomar och bevisar att det här är en film som kommer bita dig för resten av livet.

Av första tanken tror man att det handlar om två yrkesmördare, Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L Jackson), som samtalar om praktiska och opraktiska saker samtidigt som de sänds till ett nytt "arbete". Visserligen är det rätt, men faktum är att det här inte är en historia. Det är tre historier. Tre riktigt väluttänkta historier. Det som är så roligt är att det inte är en vanlig trehistorieparalell. Tarantino vill krångla till det ännu mer för publiken genom att kasta om tiderum och därför ha slutscenen i mitten av filmen och låta filmen sluta där den börjar och så vidare. När saker är just så krångligt, så är det väldigt mycket saker man märker efterhand, vilket gör att varje gång man ser filmen blir en ny gång med nya upptäckter.

SKÅDESPELET ÄR RÄTT GENOM UNDERBART. Flera kändisar är med i filmen och får säga dialoger de aldrig ens skulle tänka på att ändra. Att Tarantino gör dialoger som sitter skönt i munnen är en sak, men att han får rätt personer att säga dem är kärnan. Han har även lagt in mycket bra rocklåtar här och var, såsom Misirlou av Dick Dale and his Del-Tones, som efter denna film blev direkt kopplad med Pulp Fiction. Att han sedan bjuder på sina klassiska låtsasvarumärken; Red Apple, Big Kahuna Burger och även Fruit Brutes, gör att det blir ännu mer personligare och roligare.

Jag har flera gånger hört folk nämna denna film som en så kallat "verklighetsflykt" och jag håller med dem. Även om karaktärerna är några av de bästa jag sett i filmvärlden så är det tämligen svårt att tro att det finns sådana här trasiga människor. Fast det är här Tarantinos filmer skiljer sig från resten av de eskapistiska filmerna. Tarantino bjuder nämligen på karaktärer vi tror på. Om dessa karaktärer är verklighetstrogna eller autentiska är inte riktigt det viktiga i en film som Pulp Fiction, eftersom Pulp Fiction är som en hybrid av allt. Tänk dig overklighet, tänk dig verklighet, tänk dig underhållning, tänk dig budskap, allt finns i den här filmen. Vi ser hyllningar och referenser och stölder från alla håll och kanter vilket gör Tarantinos filmer till offer för människor som kallar han för tjuv, men som ändå gör hans filmer till något större än bara en film med handling. Att man lyckats fånga så mycket i en enda film tänjer förvisso ut på tiden, men är verkligen något utöver det vanliga.

Om dina ögon inte skyr besväret, kliv in i denna värld av psykopater, extrema situationer, excessivt våld och obskyra och underbara karaktärer i en film som heter Pulp Fiction. Det här är Quentin Tarantinos bästa film och utan tvekan en av världens bästa filmer någonsin.

·····

De Hänsynslösa

Originaltitel: Reservoir Dogs
USA / 1992 / 99 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino och Roger Avary
Skådespelare: Harvey Keitel, Tim Roth, Michael Madsen, Chris Penn, Steve Buscemi, Lawrence Tierney m.fl.

Någonstans i Los Angeles, USA, fanns en liten hyrbutik nämnd Video Archives. I den lilla hyrbutiken jobbade en man som var mer än bara en anställd, som gick till jobbet, jobbade, gick hem. Han levde för det. Han tipsade alla sina kunder om filmer och berättade allehanda kuriosa om nästan alla filmer som där fanns, allt från gamla kungfufilmer till dammiga spaghetti-westerns. Mannen hette Quentin Tarantino och var på den tiden så fattig, att han inte ens hade en bil.

Tarantino brukade stapla upp hyllor med olika teman under vissa perioder. En dag kom han på att han skulle stapla upp så kallade heistfilmer, filmer som handlar om ett rån av något slag. Plötsligt slog Tarantino av idén att det inte gjorts en bra stötfilm på väldigt länge och kom då att börja skriva på ett litet, skitigt, felstavat manus kallat Reservoir Dogs.

Filmen var tänkt att spelas in på en 16-mm-kamera, med Quentin och hans vänner. Så blev det dock inte. Till filmens fördel. Tarantinos vän, filmproducenten Lawrence Bender, greppade tag i manuset och läste det. När han läst klart det langade han över det till sin lärare i skådespel, som i sin tur slängde vidare det till sin egna fru som i sin tur gav manuset till kultskådisen Harvey Keitel. Faktum är att Keitel älskade manuset och ville satsa på det, speciellt som filmen var så billig att göra. Tarantinos 16-mm-dröm var nu på 35-mm-kamera, med skådespelare som Michael Madsen, Tim Roth och Steve Buscemi, för att inte nämna Harvey Keitel själv, som var så sugen på att vara med i filmen.

Filmen handlar om Joe Cabot, en gubbgangster vars son också lever i branschen, som har planer på att utföra en juvelerarstöt. Han samlar några av sina goda vänner, som han vet är bra i stötjobb, för att just planera stöten från A till O. Vi får då möta sex villiga superskurkar; Mr White, Mr Blonde, Mr Orange, Mr Pink, Mr Blue och Mr Brown (faktiskt rätt dassigt spelat av Tarantino själv). Rånet är väldigt väl uttänkt, även ifall det förekommer en del omogenhet bland skurkarna och vad som börjar som en smart plan går helt, absolut helt fel. Polisen var redan beredda då rånet tog plats, någon är en tjallare av dem, men vem? Ingen av dem känner varandra (därför deras alias) och ingen litar på någon.

Självaste rånet är något man aldrig får se i filmen. Däremot får vi se händelserna efter rånet, som tar plats i en sunkig lagerlokal någonstans i Los Angeles. Sannerligen kommer någon att tycka att det är jättetråkigt, men icke. Aldrig har jag sett en sådan underhållande film, som mestadels utspelar sig på en och samma plats.

Vi har väldigt grymma dialoger (vissa overkliga, andra inte), bra skådespel, väldigt bra musik (som alltid i en Tarantinofilm), ett klockrent manus och faktiskt en väldigt mogen regi av en man som bara lärde sig genom att se så mycket film som möjligt. Vi har en favoritscen i början, då Mr Brown ska förklara innebörden av Madonnas "Like a Virgin", vi har en häftig flyktscen och massor av minnesvärda scenarion som kom att bli popkulturella mäktigheter redan efter 15 år och dessutom, av en debutant.

Det Tarantino kom med var så omväldigande och hastigt, att genast alla började härma hans filmer. Frankie the Fly är ett exempel. Allt det Tarantino står för, icke-linjär berättarteknik, våldet, överdriftsanvändandet av ordet "fuck", referenser till personer, TV och film och givetvis det berömda kamertricket trunk-shot (kameran ligger innanför en bagagelucka, som sedan filmar ut på vem det nu är som öppnar den), allt finns här. Vare sig det inte är för underhållningen du ser den här, för det skicklig utförda spektaklet eller för ett gäng tuffa karaktärer som säger tuffa dialoger, så är det för att det var här allt startade. Dagen då USA och världen, framför allt, fick möta en av världens kanske mest inflytelserika talanger, som stod bakom kassan i en liten hyrbutik i Los Angeles.

····

Jackie Brown

Originaltitel: Jackie Brown
USA 1997

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Elmore Leonard och Quentin Tarantino
Skådespelare: Pam Grier, Samuel L Jackson, Robert Forster, Bridget Fonda, Michael Keaton, Robert De Niro m.fl.

Quentin Tarantino har alltid varit min favorit. Även om han ibland kanske trampat lite snett så är det ändå en slags nerv som säger mig att det ändå är bra på sitt lilla vis. Jag vet inte, även om vissa inte gillar hans berättarteknik, hans våldsamma scenarion eller helt enkelt inte gillar Tarantinos regi, så finns det ändå någonting som gör att vi alla ändå älskar Tarantino.

Till skillnad från Quentins andra filmer, så är den här filmen baserad på en roman av Elmore Leonard, nämnd Rum Punch och den skiljer sig på många håll från Tarantinos egna stil. Det är till exempel en linjär berättarteknik (från början till slut) förutom en speciell scen i en klädbutik (som för övrigt är den absolut bästa scenen i hela filmen) och dialogen är inte lika klämkäck som annars, men det är ändå bra dialog. Sen är det inte lika mycket våld som i Tarantinos andra filmer, men våld är det. Så räkna med det, gossar.

Pam Grier, en tidigare superstjärna inom blaxploitationgenren från 1970-talet, var utstuderat där innan Tarantino skrev manuset, verkar det som. Hon gjorde en film som hette Foxy Brown (namnstöld eller referens, hur som helst) som gjorde henne känd, tillsammans med några andra filmer, Coffy, bland annat. Det som var speciellt med dessa var att de var av blaxploitationtyp. Alla skådespelare var svarta (de flesta i alla fall) och oftast gjorda av svarta. Denna genre levde inte så länge men minnet av den tiden finns fortfarande kvar och lever vidare bland folk från tiden såsom filmer som Sweet Sweetbacks Baadasssss Song och Shaft. Ofta, väldigt ofta, stilbildande filmer.

Filmen är, som många av Tarantinos rullar, stjärnspäckade med superstjärnor och annat smått och gott och den här filmen följer denna tumregel. Många regerar, Robert Forster en av dem. Hans lugna och "the kristet utseende"-typ är mycket fint och lättsamt spelat. Dock får vi inte glömma Pam Grier. Hon lyfter upp den här filmen på sina bara armar. Hon skulle dock inte orkat utan lite fina prestationer av Samuel L Jackson och Bridget Fonda, som störig och stökig brajbrud. Synd är bara att hederliga Samme Jackson bara verkar kunna en sorts typ. Just därför, till det goda, så passar han så bra i Tarantinorullar.

En häftig neo-noir med ett rätt lättsamt yttre, men snyggt foto och bra prestationer. Det tål att tänkas på om det här är Tarantinos bästa eller om den är sådär 100% Tarantino (många blev besvikna på karln i och med Pulp Fictions stil och den här) men den var definitivt inget snedtramp. Åt det dåliga; den är lite för lång och jag vet att många nämnt detta. Dock tyckte jag inte den kändes uttråkande, den var fortfarande något som var värt att titta på en längre stund.

Ja, rådet till dig är att luta dig tillbaka, hälla upp ett kallt glas Coca-Cola (klassikern) och vittna Tarantinos smarta och välgjorda film. Räkna inte med en film som fyllar alla typiska Tarantinospalter men räkna med en film som definitivt får en att se från start till slut. Den här gången, utan flashbacks eller hopp som vi kommer ihåg Tarantino för.

···½