Dazed and Confused (1993)

Originaltitel: Dazed and Confused
USA/Färg/102 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Richard Linklater
Medverkande: Jason London, Rory Cochrane, Wiley Wiggins, Sasha Jenson, Michelle Burke, Adam Goldberg m.fl.

JAG ÄLSKAR STONER-FILMER och om det är något jag älskar ännu mer, så är det high school-filmer. De går ofta hand i hand. Därför blev Richard Linklaters Dazed and Confused (1993) en riktig fullträff för mig. Inte nog med att den tillhör ovanstående subgenrer, filmen bär stora likheter med andra personliga favoriter, såsom TV-serien Nollor och nördar. Med bra, gammal rock och äventyrliga tonåringar (och gärna med kändisar, innan de blev kända, såsom i en annan film av denna typ: Häftigt drag i plugget (1982)) blir detta liksom lite av en favorit, innan man väl sett den.

Dazed and Confused handlar om ungdomar som precis inlett ett efterlängtat sommarlov. Den följer ungdomar som ska börja första året på high school, såväl som de som går andra och sista året. Mycket handling finns dock inte och i likhet med Sista natten med gänget (1973) utspelar sig en stor del av filmen under en och samma kväll. Det är just det jag gillar med filmen. Att handlingen bryts ner till så enkla delar, som på sitt sätt gör att resultatet blir desto lättare att känna igen sig i och som stundtals blir betydligt mer spännande än en film med väldigt komplex handling. Vi följer kort och gott ungdomars busstreck sena sommarkvällar, skrik, skratt, öl och hångel, allt i en försvunnen era som bara finns kvar i den musik och film vi har.

Jag älskar filmer som Dazed and Confused. Den får inte bara en glad och förnöjd av lyckan i det lilla i livet (som att bara vara med den klick vänner man gillar allra mest), utan för att den definitivt inspirerar folk till djärvhet och att leva lite mer i nuet. Dazed and Confused (och andra filmer i genren) blir en film som, trots att den mest behandlar ett fåtal dagar för längesedan, ändå blir väldigt oändlig och en film som kan avnjutas i alla tider. Historien upprepar nämligen sig själv och en liten amerikansk håla på 1970-talet blir förvillande lik en svensk dito just nu. Med en vinter som kyler ner våra kroppar och humör, finns inget bättre än en film som Dazed and Confused. Den annalkande sommaren, spänningen, tjejerna, det trevliga umgänget och friheten, allt är inkapslat i ett paket du måste se: Dazed and Confused. 3/5

The School of Rock (2003)

Originaltitel: The School of Rock
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Mike White Medverkande: Jack Black, Adam Pascal, Lucas Papaelias, Chris Stack, Sarah Silverman, Mike White m.fl.

JACK BLACKS FÄBLESS för att spela förlorare som ständigt gör bort sig är löjeväckande kul, men även något fascinerande. Black tenderar att djupdyka så mycket i sina pajaskaraktärer, att man stundtals undrar om han faktiskt är så på riktigt. Om han är så eller inte på riktigt, det spelar egentligen ingen roll, för det är svårt att inte tycka om detta lilla vårtsvin till komiker.

I The School of Rock (2003) spelar Black den misslyckade slarvern Dewey som ställts inför ett ultimatum: om han inte lyckas betala hälften av hyran till den lägenheten han och hans vän Ned (och dennes ragata till flickvän, Patty) delar på, så åker han ut. Dewey är en hopplös drömmare som fortfarande tror att han kan slå igenom som rockstjärna, något som sätter käppar i hjulet i hans strävan att hitta ett riktigt jobb. I ren desperation lyckas dock Dewey åta sig jobbet som vikarie på en högt aktad skola, ett jobb som egentligen skulle gå till Ned, och utan Neds vetskap börjar Dewey leda lektioner åt en klass med 10-åringar. Ena lektionen efter den andra säger Dewey att det är rast och att det inte blir någon lektion, tills han får reda på att klassen besitter några riktiga musikaliska talanger...

En direkt bonus med filmen är dess ständiga referenser till rockband som jag själv gillar. Om det uppskattas av just dig tål att tänkas på, men även om filmen är rolig som den är, är det en absolut fröjd då flera nämnda band är ens egna favoriter. Om man dock inte har något sorts intresse för musik, kan nog filmen tyckas vara ganska tråkig och menlös, men då är jag inte här för att tipsa dig om en bra film, utan istället tipsa dig om en ganska bra sak kallad musik.

Även om Linklater framträtt som en ganska "seriös" regissör (i den aspekten att han inte gjort tämligen lättsmälta komedier), så tar Linklater och gör just en lättsmält komedi. Även om filmen erbjuder lite mer än den vardagliga allemanskomedin (den som man egentligen inte skulle välja att se på, om det inte vore för att man var lite för trött och lite för sugen på ostbågar), så är Linklaters film en ganska lätt och trivsam film. Detta är absolut inget dåligt, då världen egentligen behöver just sådana filmer. Det finns alltid rum för konstnärliga mästerverk, men för det där lilla lyckopillret en sen lördagskväll krävs egentligen bara att Black skriker i falsett och gör bort sig. Med den humor och utstrålning han bjuder på, gör han bort sig likt klassens pajas en tråkig lektion, men det är aldrig, aldrig bortkastat så länge det får en le. Och det gör det. 3/5