Originaltitel: DeliveranceUSA 1972
Regisserad av John Boorman
Skriven av James Dickey
Skådespelare: Jon Voight, Burt Reynolds, Ned Beatty, Ronny Cox, Ed Ramey m.fl.
John Boorman hittade jag med filmen Amazonas - Smaragdskogen och tyvärr tyckte jag att den inte var något speciellt. Jo, visserligen var det ju rätt starkt med vissa fängslande scener och bra skådespel, men i helhet var det ingen "favorit" om man nu säger så. Tvärtom var det med den här absurda "utflykten" till skogarna.
Fyra affärsmän, som ofta brukar spela golf tillsammans, bestämmer sig för att en helg inte spela golf och testa på att paddla i den fiktiva floden Cahulawasse, innan den blir till en enda stor sjö. Myndigheterna ska sätta vattenflödet i rullning rätt snart och de fyra affärsmännen bestämmer sig helt enkelt för att paddla i floden en sista gång, innan den försvinner. Det är just den lilla utflykten filmen cirkulerar kring. En helg de helt enkelt inte gick och golfade.
Filmen börjar med att vi ser två bilar köra på en 
liten väg i en skog. Bilarna parkerar så småningom i en gård med hus och människor. Dessa slags människor är den sorten som lever rätt isolerat från andra, långt ner i skogen, vilket då kan medföra att de aldrig träffar nya personer särskilt ofta. Just därför märker vi tidigt att det finns flera fall av inavel i den här byn. Ett av missfallen i byn medverkar i en scen du absolut inte får missa, som tar plats i början av filmen. Den kännetecknas med ordet "banjoduell". Du förstår då du ser filmen.
Som ni kanske vet så gör ingen en film om fyra affärsmän som paddlar utan att det händer något. Den här filmen handlar om en antaget trygg och trevlig paddeltur som förvandlas till något av de viktigaste och absolut mest obehagligaste i hela deras liv. Jag tänker inte gå in på vad som händer och vad de stöter på. Ni får ta och se det själva och bli lika förvånade som jag blev, även fast jag hört vilka... "Ingredienser" det refererade till.
Alla skådespelare utmärker sig faktiskt i den här filmen, möjligen inte Burt Reynolds som jag bara blir trött på för att han bara kan en roll. Äsch, kult för det. Det här är säkerligen en av de bästa filmerna han varit med i och han gör en bra prestation för just den rollen. Ronny Cox och Ned Beatty gör även två väldigt verkliga rollprestationer och ger oss två väldigt färgstarka karaktärer. Den som utmärker sig bäst är nog min favorit Jon Voight (som efter Midnight Cowboy fick mig att rådigga honom) som säger så mycket genom att inte säga någonting. Det är just den typen av skådespel som verkligen kan höja poäng men som vi oftast inte märker. Användadet av uttryck och blickar för att få fram något mycket starkare än vad ord klarar av.
Det jag respekterar är filmer som kan dra fram skräcken och obehaget i fullt dagsljus. Oftast måste man släcka lampan, ösa på med blod, ta fram en stor måne, lägga till ett stort spökslott innan man kan frå fram en hemsk känsla. Tror man. Nej, det här är nämligen mycket verkligare och obehagligare än dessa filmer. Just känslan av att det är i en besynnerligt vanlig skog, bland vanliga människor och ändå i sådan total fara ger en kårar i märgen och tanken av att det kan finnas någon som siktar på oss just för tillfället.
liten väg i en skog. Bilarna parkerar så småningom i en gård med hus och människor. Dessa slags människor är den sorten som lever rätt isolerat från andra, långt ner i skogen, vilket då kan medföra att de aldrig träffar nya personer särskilt ofta. Just därför märker vi tidigt att det finns flera fall av inavel i den här byn. Ett av missfallen i byn medverkar i en scen du absolut inte får missa, som tar plats i början av filmen. Den kännetecknas med ordet "banjoduell". Du förstår då du ser filmen.Som ni kanske vet så gör ingen en film om fyra affärsmän som paddlar utan att det händer något. Den här filmen handlar om en antaget trygg och trevlig paddeltur som förvandlas till något av de viktigaste och absolut mest obehagligaste i hela deras liv. Jag tänker inte gå in på vad som händer och vad de stöter på. Ni får ta och se det själva och bli lika förvånade som jag blev, även fast jag hört vilka... "Ingredienser" det refererade till.
Alla skådespelare utmärker sig faktiskt i den här filmen, möjligen inte Burt Reynolds som jag bara blir trött på för att han bara kan en roll. Äsch, kult för det. Det här är säkerligen en av de bästa filmerna han varit med i och han gör en bra prestation för just den rollen. Ronny Cox och Ned Beatty gör även två väldigt verkliga rollprestationer och ger oss två väldigt färgstarka karaktärer. Den som utmärker sig bäst är nog min favorit Jon Voight (som efter Midnight Cowboy fick mig att rådigga honom) som säger så mycket genom att inte säga någonting. Det är just den typen av skådespel som verkligen kan höja poäng men som vi oftast inte märker. Användadet av uttryck och blickar för att få fram något mycket starkare än vad ord klarar av.
Det jag respekterar är filmer som kan dra fram skräcken och obehaget i fullt dagsljus. Oftast måste man släcka lampan, ösa på med blod, ta fram en stor måne, lägga till ett stort spökslott innan man kan frå fram en hemsk känsla. Tror man. Nej, det här är nämligen mycket verkligare och obehagligare än dessa filmer. Just känslan av att det är i en besynnerligt vanlig skog, bland vanliga människor och ändå i sådan total fara ger en kårar i märgen och tanken av att det kan finnas någon som siktar på oss just för tillfället.
Alla stunts i filmen är framförda av respektive skådespelare. Det fick jag reda på innan jag såg filmen av hallåan Ana Barata på SVT 1. De berättade även att ca 30 stycken hade dött då de försökt på paddling som i den här filmen. Ingen trevlig summa.
Jag ger filmen fyra. Jag gillade den. Även om dess element riskerar att överdriva, så går ingenting till överdrift i den här filmen. Det är frågan om vad som är rätt eller fel, vad som är förlust eller seger som (även det) tas upp i den här filmen och ger den en väldigt verklig yta och insida. Med starkt skådespel, fina bilder och härliga banjospår åker du in i en skog du hoppas att du aldrig återvänder till.
Jag ger filmen fyra. Jag gillade den. Även om dess element riskerar att överdriva, så går ingenting till överdrift i den här filmen. Det är frågan om vad som är rätt eller fel, vad som är förlust eller seger som (även det) tas upp i den här filmen och ger den en väldigt verklig yta och insida. Med starkt skådespel, fina bilder och härliga banjospår åker du in i en skog du hoppas att du aldrig återvänder till.
Förresten, jag kan ju varna för obehagliga scener.
····
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar