Den vackraste (1951)

Originaltitel: Bellissima
Italien/Svart-vit/115 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Cesare Zavattini, Suso Cecchi d'Amico, Francesco Rosi och Luchino Visconti
Medverkande: Anna Magnani, Walter Chiari, Tina Apicella, Gastone Renzelli, Tecla Scarano, Alessandro Blasetti m.fl.

ATT DET IDAG kanske kan vara svårt att se hur viktig neorealismen varit för filmhistorien beror givetvis på att de attribut som gör den speciell med årens lopp blivit självklara ingredienser i all typ av film. Även om västlig film även dessförinnan var mer intresserad av att berätta historier än någonting annat var neorealismen det första tillfället som berättelsens och dess budskap fick fullständig ensamrätt över filmens innehåll. Att göra spelfilm som om man filmade verkligheten, som intriger utom bakomliggande manus - blev en självklar strävan.

Man ville uppnå samma aktade standard hos filmen som litteraturen sedan länge närt. Det här var något årtionde efter att filmen äntligen fått sitt första accepterande som konstform. Idealet var dock knappast att filmatisera böcker, utan att göra filmer med samma filosofiska och politiska tyngd. Någonstans här tror jag att man finner svaret på varför så mycket italiensk film präglas av ett allegoriskt bildspråk. Budskapet – d.v.s. berättandets kärna – kommer alltid i första hand. Det bästa exemplet, men också ett lysande undantag, är Luchino Visconti som under sina första tjugo år som filmskapare ägnade sig åt just neorealistisk film. Ett undantag eftersom han paradoxalt nog hyste ett stort intresse för att skapa vackert strukturerad och med andra ord teknisk utforskande film. Samtidigt kom budskapet tveklöst i första hand.

Den vackraste är Viscontis tredje film och även om den bör kategoriseras som det mindre kända småsyskonet till hans två tidigare mer berömda filmer, Köttets lust (1943) och Jorden skälver (1948), så är den i det mesta av ett annat slag. Det här råkar nämligen vara Viscontis första komiska skapelse. Tyvärr blev det också hans sista komedi, då den, fylld till bredden av komiska situationer och en lustfylld stämning, är härligt svår att värja sig emot.

Filmen inleds med att vi får se en stor folkmassa stå ute på ett torg, ivrigt lyssnande på rösten som kommer ut ur ett par megafoner. Det handlar om en talangtävling där de deltagande måste vara mellan sex och tio år. Den som vinner kommer att få spela huvudrollen i en stor kommersiell filmsatsning. En av de lyssnande är Maddalena Cecconi, spelad av Anna Magnani (som gjort avtryck i filmhistorien främst genom Rossellinis Rom – öppen stad (1945) och Pasolinis Mamma Roma (1962)). Hon är fast besluten om att hennes sjuåriga dotter ska ta hem segern och tänker göra allt i sin makt för att få sin vilja igenom; resten av filmen skildrar således hennes kamp mot den stenhårda konkurrensen. Budskapet är redan i filmens handlingsbeskrivning glasklar (vilket kanske ligger i samklang med neorealismens principer?) I vilken grad, om någon alls, får man utnyttja sina barn för att förverkliga sig själv?

Det mesta som filmen vill säga ryms redan i det ovan beskrivna scenariot, i den därpå följande jakten på dottern som i motvilja sprungit bort från sin mor, samt i den näst kommande scenen - i vilken dottern och många andra barn framträder inför en upphetsad jury enbart bestående av män. Det finns en poäng med att framhålla att juryn består av just män. I övriga Visconti-filmer finns det anledning att kritisera det lilla utrymmet för kvinnliga sympatier och mot detta kommer Den vackraste i vis mån som en frisk fläkt – just på grund av hur Magnanis roll hela tiden måste understå sig männen för hennes egna drömmar.

Om Magnani och hennes roll finns det oerhört mycket mer att säga men det viktigaste är dock; att detta är mer hennes film än någon annans. Hennes insats är vad Den vackraste står och faller på – och som tur är står hon stadigt filmen igenom. Precis som de nyfikna tanterna som verkar finnas överallt i hennes bostadshus och precis som Italien och italienskor nästan alltid gestaltas kan Magnani beskrivas som en hysterisk person. Det är någonting ljuvligt med detta, framförallt om man tänker på att det här var en tid då teaterskådespel var skådespelarens norm även i filmen. Här är alltså en gestalt som spelar som om det vore på riktigt. Men inte nog med det – hon är snabb i käften också!

På Magnanis axlar bärs Den vackraste fram. Resultatet blir en film som nästan alltid glimrar – vilket förvisso också medför att filmen dalar stundom i Magnanis mindre intensiva stunder. I dessa stunder kan man istället fångas upp av andra gedigna skådespelarinsatser, samt utav Viscontis konstanta känsla för form och bild. Det är såklart inte alltid dessa saker räcker för att hålla upp filmen – som förövrigt är en av Viscontis kortaste – helt igenom, men det räcker absolut för ett bestående imponerat intryck för en underskattad klassiker. 3½/5