Utvandrarna (1971)

Originaltitel: Utvandrarna
SVERIGE / FÄRG / 191 min

Regisserad av Jan Troell
Skriven av Bengt Forslund, Vilhelm Moberg och Jan Troell
Skådespelare: Max von Sydow, Liv Ullmann, Eddie Axberg, Sven-Olof Bern, Aina Alfredsson, Allan Edwall, Monica Zetterlund, Pierre Lindstedt m.fl.

FAKTUMET att svensk film till stor del är rätt medelmåttig är rätt tydlig, men det gäller bara nu för tiden, med några undantag. Går vi tillbaka några steg i historien får vi däremot en imponerande radda svensk film. Filmer från Hasseåtage, Bo Widerberg, ja, självaste Ingmar Bergman, florerade på biorepertoaren och dessa filmer var allt annat än dåliga. Ett relativt nytt namn har klivit fram hos mig, i och med Utvandrarna. Jan Troell. Utvandrarna, den första delen i en trilogi om svenska bönder som invandrar till det stora landet i väst, är fenomenal.

Troell har med nålsöga lyckats fånga in några av de bästa av Sveriges skådespelare (några som var nyupptäckta för mig, som Eddie Axberg, till exempel). För att inte nämna stora stjärnor som Max von Sydow, Allan Edwall och Liv Ullman, har han med finess lyckats hitta okända talanger, eller som, för min del, i alla fall ter sig rätt okända.

Max von Sydow gör rollen som Karl-Oskar, fadern över en liten familj i Småland. På gården bor han med fru, barn, far och mor, tillsammans med hans bror Robert (utmärkt spelad av Axberg). Tillvaron är inte den bästa. Kalla tider håller på att driva in i landskapet, skörden går dåligt och dag ut och dag in är det ett hårt arbete ute på åkern. Broder Robert får nys om det nya landet långt bort i väst, där guld finns överallt och skörden alltid är bra. Amerika heter landet och det är frihetens land. Han får reda på att skeppet som åker till USA lämnar inom kort och att det kommer kosta honom en stor summa pengar, men att det kanske är värt för att få leva det glamourösa livet Amerika har att erbjuda. Till hans förvånan får han reda på att Karl-Oskar haft samma planer om en resa till USA. Då bestämmer sig familjen för att slå slag i saken, lyckas få med sig några till och dra iväg - mot landet där frihet och lycka är ett faktum.

Moberg var väldigt strikt när det kom till att filmatisera hans böcker. Han ville inte. Filmbolagen blev galna över detta och visste inte vad de skulle göra, då de visste att det låg stora pengar i en filmatisering. När Moberg en dag fick se Här har du ditt liv (1966) av Troell blev han dock övertygad om vem som var den rätte att göra filmerna - Jan Troell. Resultat blev minst sagt lyckat. Troell lyckas med enorm marginal övertyga i sina scener och fånga den rätta stämningen av det slitsamma jobbet som bonde på den här tiden. Trots att ämnet lätt kan bli tråkigt, lyckas Troell alltid hålla tittarna intresserade (i alla fall mig). All bra kritik ska dock inte lägga Mobergs verk i skymundan, då de är några av svensk litteraturs mest framstående verk.

En enda nackdel med filmen, kan tyckas, är att tre timmar får en att börja vrida sig i stolen, vilket kan åtgärdas med en paus i mitten av filmen. Filmens lugna tempo gör att man knappast känner sig som om man tappat bort sig i filmen när man kommer tillbaka. Filmens slut är lite abrupt och kunde ha gjorts bättre i min mening, men eftersom filmen är första delen på en trilogi är det ett helt okej slut, för att ladda till nästa film, Nybyggarna (1972).

För de flesta kan en tre timmar lång film om svenska bondfamiljer som utvandrar från Sverige kanske inte ses som den ultimata favoritfilmen, men dessa personer behöver lära sig att sätta sig in i en film och ge en film en chans. För när jag spenderat tre timmar på att se en film som Utvandrarna finns inget annat att göra än att lämna biografen med ett leende på läpparna och hurra över svensk filmkonst.