Electroma (2006)

Originaltitel: Electroma
FRANKRIKE / USA / FÄRG / 74 min

Regisserad av Thomas Bangalter och Guy-Manuel De Homem-Christo
Skriven av Thomas Bangalter, Guy-Manuel De Homem-Christo, Paul Hahn och Cédric Hervet
Skådespelare: Peter Hurteau, Michael Reich, Ritche Lago Bautista, Daniel Doble, Bradley Schneider och Athena Stamos

OJ, OJ, OJ. Vissa filmer. Det finns utan tvekan vissa filmer som med egentligen väldigt tunn handling lyckas ta en med storm. Kanske är det för att handlingen fokuserar sig på sökande, självperfektionering, den tvisten i våra sinnen som ibland kräver oss att vara perfekta. Jämt och ständigt möts vi av olika ideal. Detta slår hårdare på vissa, svagare på andra, men i någon form möts vi av tanken att passa in och inte sticka ut, och i sådana fall, så lite som möjligt. Allt beror givetvis på den sällskapskrets vi alla föredrar att umgås med.

Den världsberömda, franska duon Daft Punk har tidigare gjort (mer eller mindre) filmer, såsom D.A.F.T. (en kollektion av mästerliga videos) och Interstella 5555 (en anime-inspirerad följetong). I Electroma får dock Daft Punk själva kontrollen att göra deras alldeles egna film, utifrån deras egna regi. Och attans hur klockrent det kan bli i händerna på två robotar.

Filmen handlar om två robotar i ett varmt och öde bergslandskap någonstans i södra USA. Vi möter dem först längs en ensam motorväg i en svart Ferrari 412. Vad som sedan följer är en enormt rogivande, konstnärlig och fullkomligt underbar film med tydliga ekon från bland annat Stanley Kubrick, om att passa in. Robotarna är själva medvetna om att de är av plåt och utan känslor, men de vill till varje pris bli människor, ett tema som kan relateras till 200-årsmannen (1999). Underbara och inspirerande kameravinklar signerade Daft Punk-medlemmen Thomas Bangalter tillsammans med en väl vald låtlista sträckt från bland annat Brian Eno och Curtis Mayfield gör att filmen träffar precis mitt i prick i precis varje scen. För många kan de stillastående scenerna antas som tråkiga, men en död sekund lämnas aldrig åt denne som ger filmen sin väl värda chans.

En av filmens uppfinningsrika och surrealistiska scenarier.

Daft Punks häftiga robotutstyrsel och filmens innovativa vändningar, tillsammans med ett kokande bergslandskap, surrealism, Kubrick, klockren musik och resten därtill blir inget annat än ren filmkonst. Nog för att Daft Punk har en bit kvar att nå upp till ofantliga höjder (á la År 2001 - ett rymdäventyr (1968)), men deras debut som självständiga regissörer är för hisnande träffsäker och mästerlig för att femman ska undkomma. Med det nålsöga de har för att väcka känslor och den musikaliska träffsäkerhet och stämningsskapande de besitter finns inget annat inväntades än ännu en underbar, atmosfärrik filmupplevelse. Att Electroma inte riktigt fått se stormassans djup förefaller för mig som en tragedi, men kanske är det här ändå inte en film som den stora massan skulle älska på det sätt jag gör det på. Men stora massan har aldrig synonymt med den sanna rösten.

Electroma är utan tvekan filmen för den fullkomlige cineasten. Bild, musik, skådespel, regi, ja, allt passar likt pusslet. Efter en underbar film kan man lämna biografsalen med ett leende på läpparna, men när man sett Daft Punks Electroma - då banne mig ställer man sig upp och klappar händerna.