Frenzy (1972)

Originaltitel: Frenzy
STORBRITANNIEN / FÄRG / 116 min

Regisserad av Alfred Hitchcock
Skriven av Arthur La Bern och Anthony Shaffer
Skådespelare: Jon Finch, Alec McCowen, Barry Foster, Billie Whitelaw, Anna Massey, Barbara Leigh-Hunt m.fl.

VANVETT (1972) berättar historien om en slipsmördare som härjar i London i början av 1970-talet. Richard Blaney (Jon Finch) är en före detta pilot som försörjer sig som bartender på en av alla pubar i London. Han får en dag sparken från sitt jobb och väljer att besöka sin före detta fru Blenda (Barbara Leigh-Hunt) som sköter en äktenskapsförmedling. Blaney gör misstaget att besöka henne i ett upprört tillstånd och en hård ordväxling följer. Han lämna lokalen i vrede, något som hans frus sekreterare uppmärksammar. Hans gode vän, Bob Rusk (Barry Foster) som är grönsakshandlare, har också ärenden till Blaneys fru. Men hans ärenden är av en helt annan sort, nämligen att finna sig en kvinna som uppskattar hans tveksamma syn på sex. Rusk blir uppjagad då han åter får nej och stryper Brenda med... just det... en slips. Blaney som betett sig hotfullt mot Blenda tidigare anklagas för mordet. Han häktas men flyr från fängelset och nu återstår för honom att rentvå sig själv från misstankar samtidigt som han jagas för mordet av polisen.

Detta var sannerligen en störttrevlig överraskning. Jag vågar nästan påstå att Vanvett är ett litet underskattat mästerverk av mästaren Hitchcock. Hans oändliga kärlek till mediet och glädjen att få återvända till hemtrakterna genomsyrar hela filmen. Då Hitchcock valde rollbesättning till Vanvett sökte han efter aktörer inom den engelska teatern eftersom han var ute efter relativt okända skådespelare. Syftet till den handlingen var att avvärja alla förutfattade meningar av karaktärerna. Om exempelvis Cary Grant hade förekommit i filmen skulle vi ha tagit för givet att han var protagonisten. Istället är alla figurer neutrala från början och detta utnyttjar Hitchcock till max. Schablonen av Richard Blaney förändras snabbt. Istället för att sympatisera för honom föraktar vi honom och sen tar våra känslor för honom ännu en vändning. Detta faktum är även uppenbart bland andra karaktärer som exempelvis Robert Rusk. Vi är aldrig säkra på vilka vi kan lita på.

I Vanvett förekommer många av Hitchcocks karaktäristiska tekniska skickligheter. I vissa fall är dessa än mer tillfredsställande, effektfulla och mångtydiga än vad jag sett i många andra av hans filmer. Den brittiska humorn är egendomlig och väldigt underhållande. Sekvenserna mellan Oxford och hans fru är inte bara lysande spirituell komik men även en väldigt viktig del av filmen. Vi ser denna mordgåta ur ett annorlunda och mer avslappnat perspektiv.

FILMENS förmodligen största tekniska bedrift förekommer då Rusk bjudit upp en kvinna till sin lägenhet. De står i hans trappuppgång. Han säger just de ord som får oss associera honom med den mördare han är: "You're my type of woman." Sedan stiger de in i hans lägenhet, dörren stängs och vi vet precis vad som komma skall. Därefter glider kameran systematiskt sakta och ljudlöst ner för trapporna i många långa sekunder. Vårt medlidande för det påföljande offer, som vi redan kände och till och med identifierade oss med, växer. Den fullständiga tystnaden bryts när kameran glider ut på Londons högljudda trafikerade gator. Då plötsligt blir vi medvetna om offrets hjälplöshet. Ingen kommer att höra hennes rop på hjälp. Detta är en fullständigt strålande sekvens som jag, utan att överdriva, otvivelaktigt kan påstå att ingen annan än Alfred Hitchcock kan uppnå. Han är fullt medveten om hur vi åskådare ska reagera. Han fyller rutan med dramatiska känslor samtidigt som det är tekniskt bedårande och allegoriskt för ögat.

En intressant företeelse angående trappuppgången där Robert Rusk bor så återser vi den två gånger efter den just nämnda scenen. Första gången ser vi som jag nämnde trappuppgången när vi betraktar Rusk som en vedervärdig kvinnomördare, andra gången i trappuppgången ser vi honom som en hjälpsam kamrat och sista gången ser vi honom ironiskt nog som ett offer. En intressant detalj som jag är övertygad om att Hitchcock applicerade medvetet.

Om jag inte tar fel så har en utav Vanvetts "McGuffins" formen som en slipsnål. Just denna slipsnål ger upphov till en mycket minnesvärd och högt dramatisk scen som kan kategoriseras som en utav Hitchcocks "omotiverade" scener. Denna omotiverade scen äger rum i en potatisbil och är egentligen oviktig för berättelsen och utvecklingen. Det är nämligen dess syfte eftersom det då ges utrymme för regissören att fritt experimentera med det dramatiska och det konstnärliga. En liknande och betydligt mer känd scen som kan betecknas som omotiverad är sekvensen i I sista minuten (1959) då Cary Grant jagas av besprutningsplanet på det stora fältet.

Den abrupta och snabba klippningen som tillämpas under morden är överraskande och otäckt skrämmande. Den sätter samtidigt färg och bredd på regin och den substantiella spänningen. Frenzy avslutas genialiskt när dramatiken når sitt klimax. Den slutliga kommentaren levererad av Oxford är nästan överväldigande träffande och fyndig.

····