Shooting Dogs (2005)

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Aguirre - Guds vrede (1972)

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Crash (2004)

Originaltitel: Crash
USA & Tyskland/Färg/112 min

Regisserad av Paul Haggis
Skriven av Paul Haggis och Robert Moresco
Medverkande: Karina Arroyave, Dato Bakhtadze, Sandra Bullock, Don Cheadle, Art Chudabala, Sean Cory m.fl.

I LOS ANGELES är aldrig våldet, rasismen och den vardagliga diskrimineringen långt borta. I en stad där det handlar om att se efter sig själv får vi följa människor av olika bakgrund, etnisk tillhörighet och förutsättningar, alla kämpandes mot de fördomar som driver en till antingen försoning eller självdestruktion. Vilken roll spelar egentligen hudfärg då människan i grund och botten bygger på samma normer och värderingar med rädslan för det okända som fokus när vägar korsas? Crash ger oss en mycket realistisk verklighetsskildring av det amerikanska samhället och den diskriminering och rasism som finns i världen idag.

Crash är den film som ganska oväntat vann priset som bästa film år 2006 under samma års Oscarsgala. Trots konkurrens från storfavoriten Brokeback Mountain (2005) är Crash förmodligen en av de mest uppmärksammade och ärliga filmer som producerats under 2000-talet.

Man måste ju bara imponeras lite av det mod regissören Paul Haggis visat i att gör en film (hans första) som inte bara beskriver den vanliga amerikanens brister utan även tar upp och backar de perspektiv som ställer den islamiska mannens rätt i otaliga situationer. I ett USA som aldrig riktigt glömt 11 september är detta ett väldigt känsligt ämne men som förvånansvärt inte tar någons parti eller en egen ställning utan mer fungerar som ett neutral vittne som återberättar allt den sett.

Här finns ett mycket bra manus som både är vackert, gripande, hemskt och roligt på samma gång. Med intressanta karaktärer och ett relativt bra skådespel i alla håll och kanter blir filmen både trovärdig och får på samma gång ett djup där det seriösa budskapet även når fram till de mest känslokalla personerna.

De allra bästa filmerna är dem som man lär sig något av. Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig av denna film, men den har om inte annat öppnat mina ögon för verkligheten och givit mig nya perspektiv på problemen vi har i dagens samhälle. Att använda sig av relativa ämnen bygger ett band till publiken att relatera till något som bara gynnar filmens utgång.

Att speltiden endast rinner ut på knappa två timmar gör att man varken får för lite eller för mycket av det goda, något många regissörer inte tar hänsyn till. Crash slår rätt på de flesta ställena och bildar en riktigt bra mix av allt som behövs för en kanonrulle. Om man nu ska vara lite kräsen så hade nog jag velat se ett lite mer kvalitativt jobb i både ljudet och fotot, det spelar hur som helst ingen roll då resultatet i slutändan inte kan beskrivas med något annat än helt fantastiskt. Crash har framtiden för sig som en modern klassiker. 4½/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey, Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

Harold & Kumar Go to White Castle (2004)

Originaltitel: Harold & Kumar Go to White Castle
Kanada, Tyskland och USA/Färg/88 min

Regisserad av Danny Leiner
Skriven av Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg
Medverkande: John Cho, Ethan Embry, Robert Tinkler, Fred Willard, Kal Penn, Steve Braun m.fl.

MOVIE BURGER TAR SIG AN ännu en "skön rulle." Kanske borde ta och göra en lista över de skönaste filmerna någonsin, men det får vi väl se. Vad vi då har att bita i här, är Harold & Kumar Go to White Castle (2004), en riktig stoner-rulle. Polarna Harold och Kumar röker på framför TV:n och får för sig att det bara finns en grej de måste göra med sina liv just då, nämligen att åka till White Castle och äta hamburgare. I sann stoner-filmsanda, bärs filmen ej upp av utvecklad handling, utan av diverse udda karaktärer, braj och en och annan tutte. Är då Harold & Kumar Go to White Castle bra? Ja.

Filmen passar mycket, mycket, mycket bra som en film en lugn kväll med polarna och bjuder faktiskt på ett flertal skratt. Även om självaste Harold och Kumar kanske inte är de allra mest färgstarka karaktärer filmvärlden skådat, blir man väldigt underhållen av hur de stöter på den ena märkliga personen efter den andra. Filmen är dock, i många olika aspekter, en riktig blajfilm, vilket gör att man kanske har svårt att verkligen sätta fingret på filmens direkta kvaliteter, mer än att den faktiskt fyller sitt syfte: att vara grymt, grymt skön.

Det är väldigt löjligt och stundtals smaklöst. En nackdel är även att Kal Penn ibland blir lite tröttsam, som sin "oj, så sköna" snubbe. Annars är filmen faktiskt väldigt rogivande och innehåller en hel del citat även den allra mest sofistikerade inte kan låta bli att åtminstone fnissa åt. Det är liksom en av de där filmerna vi människor behöver: en film som bara får oss skratta, utan att egentligen någonsin lyfta fram något särskilt allvar. Jag avslutar med att försvara filmen och säga att vi nog finner tillräckligt med allvar i vår egen vardag. Njut av filmen. 3/5

Max Manus (2008)

Originaltitel: Max Manus
Danmark, Norge och Tyskland/Färg/118 min

Regisserad av Joachim Rønning och Espen Sandberg
Skriven av Thomas Nordseth-Tiller
Medverkande: Aksel Hennie, Agnes Kittelsen, Nicolai Cleve Broch, Ken Duken, Christian Rubeck, Knut Joner m.fl.

NORSK FILM är det lite av här på Movie Burger. Den enda vi har är Sånger från andra våningen (2000), men där var Norge bara med och hjälpte till. Därför kan jag stolt presentera den första recensionen på en "riktig" norsk film, nämligen kritikerrosade Max Manus (2008).

Max Manus handlar om den plätt människor som bestämde sig för att ställa till det för Hitler och hans nazister under andra världskriget, en besynnerligt viktig händelse för oss skandinaver, framför allt oss svenskar, som istället valde att arbeta med nassarna genom att låta dem åka med tåg genom Sverige. Max Manus skildrar därför de människor i Oslogjengen som verkligen stred mot nazisterna och då främst Max Manus, en viktig motståndsman.

Max Manus följer den faktiskt ganska uttjatade subgenren "Andra världskriget-film", men till all rätta. Historien om det motstånd som skedde i vårat grannland är väldigt värt att berätta om och att det kom att bli Norges mest påkostade film, gör inte bara Max Manus till en väldigt välgjord film, utan även något av en norsk storfilm, något vi kanske inte riktigt skådat tidigare.

Jag har en fallenhet för att bli ganska uttråkad av den här typen av film. Det är oerhört viktiga historiedokument och absolut inget som ska få glömmas bort. Att andra världskriget ständigt görs till film om och om igen får fungera som en slags ständig påminnelse om det helvete Europa var under 1940-talet. Däremot krävs det mycket för att hålla mig intresserad, eftersom alla dessa filmer håller samma format. Plötsligt känns det lite som att man redan sett det. Vad Max Manus då vinner på, är att det handlar om Norges del i kriget, med Norge som produktionsland. Däremot undrar jag vad som hände med den alternativa synen på andra världskriget vi sett tidigare, såsom i Undergången - Hitler och tredje rikets fall (2004) (nej, jag tänker inte nämna Inglourious Basterds (2009), eftersom den snarare ska ses som en Tarantino-film, än en om en film om andra världskriget). Max Manus är en välgjord och intressant film om en historia som aldrig, aldrig ska få glömmas. Synd är bara att formatet är så tråkigt utformat och bidrar till den arkivering och ganska endimensionella syn på andra världskriget som bildats genom filmåren. Kriget, våldet och tyranniet finns där, men hur andra världskriget verkligen slet upp ett land, en världsdel, en värld och alla människors liv under enbart ett fåtal år, det finns inte riktigt, riktigt där. 2½/5

Team america - världspolisen slår till igen (2004)

Originaltitel: Team America: World Police
TYSKLAND OCH USA/Färg/98 min

Regisserad av Trey Parker
Skriven av Trey Parker, Matt Stone och Pam Brady
Medverkande: Trey Parker, Matt Stone, Kristen Miller, Masasa Moyo, Daran Norris, Phil Hendrie m.fl.

TROTS DE GROVA SKÄMTEN i South Park (1997), är Matt Stone och Trey Parker oerhört älskade och pionjärer på sitt alldeles egna vis. Det är dåligt gjort och det skojas om allt (och då menar jag allt), men ändå finns det, på något bisarrt vis, ändå en sensmoral i South Park, som aldrig upphör att greppa tag i en.

Med Team america - världspolisen slår till igen (2004) har de kanske inte lagt ner allra mest arbete på den typen av sensmoral, även om den till viss del känns av. Istället känner man dock igen sig i samma humor och hur det är gjort. Som de själva berättat, gick de ännu ett steg tillbaka i historien. Medan South Park var häpnadsväckande dåligt gjort när det kom 1997, så har man här använt sig av, förr så populära, marionettdockor. Även om konceptet är gammalt, får vi en moderniserad, mer välgjord variant av marionetter. George Clooney, Matt Damon och Alec Baldwin (bland andra) figurerar som dockor och vi erbjuds, rent utsagt, remarkabla miljöer, allt i miniatyrformat.

Filmen handlar om ett anti-terroriststyrka, Team America, som är där, för att, i princip, rädda världen. En i organisationen dör och de väljer att rekrytera en berömd Broadway-skådis. Vi erbjuds överdrivet våld, kärlek, kändisar och docksex (ja, faktiskt), då Team America ska strida mot terrorismen i världen. Även om filmen dränks i absurda sexskämt och andra oanständigheter, kan man dock känna en underliggande satir och det är inte svårt att se likheten mellan Team America och den enorma skada de vållar när de "räddar" världen och de styrkor som faktiskt for till såväl Irak, som Afghanistan. Det blir dock aldrig överdrivet allvarligt eller svulstigt, utan hålls alltid på samma skruvade nivå som skaparnas South Park.

Eftersom just filmen är ganska oanständig och barnslig av sig, förlorar den också på det. Det finns ju faktiskt en gräns för när det inte är kul längre och på så sätt funkar South Park många mil bättre, än Team america - världspolisen slår till igen. Vidare mästerlig är den inte och framför detta, skulle jag mycket hellre vilja plöja igenom de allra bästa avsnitten, i South Park. Här har Stone och Parker dock lyckats göra en ganska underhållande rulle (inte minst för att allt är med dockor!). Det är tydligt att det är sån här typ av film och humor Stone och Parker älskar och vill syssla med och jag tänker katten heller stoppa dem. 2½/5

Läs den kortare versionen här.

The School of Rock (2003)

Originaltitel: The School of Rock
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/108 min

Regisserad av Richard Linklater
Skriven av Mike White Medverkande: Jack Black, Adam Pascal, Lucas Papaelias, Chris Stack, Sarah Silverman, Mike White m.fl.

JACK BLACKS FÄBLESS för att spela förlorare som ständigt gör bort sig är löjeväckande kul, men även något fascinerande. Black tenderar att djupdyka så mycket i sina pajaskaraktärer, att man stundtals undrar om han faktiskt är så på riktigt. Om han är så eller inte på riktigt, det spelar egentligen ingen roll, för det är svårt att inte tycka om detta lilla vårtsvin till komiker.

I The School of Rock (2003) spelar Black den misslyckade slarvern Dewey som ställts inför ett ultimatum: om han inte lyckas betala hälften av hyran till den lägenheten han och hans vän Ned (och dennes ragata till flickvän, Patty) delar på, så åker han ut. Dewey är en hopplös drömmare som fortfarande tror att han kan slå igenom som rockstjärna, något som sätter käppar i hjulet i hans strävan att hitta ett riktigt jobb. I ren desperation lyckas dock Dewey åta sig jobbet som vikarie på en högt aktad skola, ett jobb som egentligen skulle gå till Ned, och utan Neds vetskap börjar Dewey leda lektioner åt en klass med 10-åringar. Ena lektionen efter den andra säger Dewey att det är rast och att det inte blir någon lektion, tills han får reda på att klassen besitter några riktiga musikaliska talanger...

En direkt bonus med filmen är dess ständiga referenser till rockband som jag själv gillar. Om det uppskattas av just dig tål att tänkas på, men även om filmen är rolig som den är, är det en absolut fröjd då flera nämnda band är ens egna favoriter. Om man dock inte har något sorts intresse för musik, kan nog filmen tyckas vara ganska tråkig och menlös, men då är jag inte här för att tipsa dig om en bra film, utan istället tipsa dig om en ganska bra sak kallad musik.

Även om Linklater framträtt som en ganska "seriös" regissör (i den aspekten att han inte gjort tämligen lättsmälta komedier), så tar Linklater och gör just en lättsmält komedi. Även om filmen erbjuder lite mer än den vardagliga allemanskomedin (den som man egentligen inte skulle välja att se på, om det inte vore för att man var lite för trött och lite för sugen på ostbågar), så är Linklaters film en ganska lätt och trivsam film. Detta är absolut inget dåligt, då världen egentligen behöver just sådana filmer. Det finns alltid rum för konstnärliga mästerverk, men för det där lilla lyckopillret en sen lördagskväll krävs egentligen bara att Black skriker i falsett och gör bort sig. Med den humor och utstrålning han bjuder på, gör han bort sig likt klassens pajas en tråkig lektion, men det är aldrig, aldrig bortkastat så länge det får en le. Och det gör det. 3/5

Röd drake (2002)

Originaltitel: Red Dragon
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/124 min

Regisserad av Brett Ratner
Skriven av Thomas Harris och Ted Tally
Medverkande: Anthony Hopkins, Edward Norton, Ralph Fiennes, Harvey Keitel, Emily Watson, Mary-Louise Parker m.fl.

RED DRAGON är en i raddan filmer om den läskiga karaktären Hannibal Lecter. Med filmer som Hannibal rising - ondskan vaknar (2007), Hannibal (2001) och Manhunter (1986), för att inte nämna När lammen tystnar (1991), känns konceptet ganska uttjatat. Hursomhelst fick någon idé att göra en ny version av nämnda Manhunter och hur blev då slutresultatet?

Filmen handlar om snuten Will, som nyligen gripit Hannibal Lecter. Detta har tärt en del på hans psyke och han drar sig tillbaka, bara för att bli ombedd att sköta ytterligare ett fall av polischefen Jack. Will väljer, något motvilligt, att åta sig fallet att hitta en galen mördare på fri fot och måste få hjälp av, gissa vem, Hannibal Lecter. Detta utspelar sig innan den kritikerrosade När lammen tystnar, men man kan ändå inte undgå faktumet att det känns lite som en utklämd sidogrej för att tjäna lite mer pengar.

Ratner, en man med mycket komedier på nacken, var kanske inte det bästa valet för att regissera denna film. I och för sig har jag inget emot att regissörer utvecklas och testar på nya genrer, men filmen är onödig redan från början. Vi lever i en tid där vi ständigt gör nya versioner av gamla manus. Visst, det är en ekologisk lösning, i alla fall. Då kan man ju spara på papper och använda samma manus, istället för att skriva ut ett nytt. Dock är det bara trist för oss som tittar. När filmen innan kom ut för knappt 30 år sedan, kanske det ej heller är dags att göra en ny version.

Dock ska nämnas att filmen är spännande. Lecter-temat är onekligen tacksamt att behandla. Det är en vriden och sjuk typ av våld som präglar filmerna och på ett kanske mer realistisk sätt, än diverse Saw-filmer. Filmer med Hannibal Lecter tenderar att bli just en inblick i en sinnessjuk människa, vilket onekligen är obehagligt, men som också ger en viss krydda till filmen.

Norton, såväl som Seymour Hoffman och Keitel, bjuder på mycket fina rolltolkningar. Även Fiennes, i sin psykopati, bjuder på en del, men ådran från När lammen tystnar är dock obefintlig. Hopkins är läskig som Hannibal, men allt det övriga saknas tyvärr och blir inte ett mästerverk (som man ej heller alltid kan be om), men en onekligen spännande katt-och-råtta-lek med skräck, våld och röda drakar. 2½/5

Lords of Dogtown (2005)

Originaltitel: Lords of Dogtown
TYSKLAND OCH USA/FÄRG/107 min

Regisserad av Catherine Hardwicke
Skriven av Stacy Peralta
Medverkande: Emile Hirsch, Victor Rasuk, Rebecca De Mornay, John Robinson, Michael Angarano, Nikki Reed m.fl.

DET ÄR ALLTID SVÅRT att recensera en film utifrån ett brett perspektiv, för att få ut en allmän utvärdering av filmen som gemene man samtycker med. Därför väljer jag oftast att inte att gå utefter den konventionella strukturen, utan efter eget tycke. Därför kan jag se mediokra dussinfilmer som 17 Again (2009) och ändå tycka att det är en ganska bra film. Kanske inte för att jag skulle ranka den som ett mästerverk eller för att den alls innehåller anmärkningsvärda delar, utan mest för att filmen var ganska rogivande. Dock försöker jag ju ändå skilja agnarna från vetet, det kommer till exempel aldrig ske att jag jämför mästerliga O Lucky Man! (1973) med roliga, dock ganska taffliga, Maffia! (1998). Hursomhelst ska ni veta att följande film är skriven av en Heath Ledger-beundrare med förkärlek för sommar och att åka rullbräda.

Lords of Dogtown (2005) handlar om det, inom skejtvärlden, legendariska The Z-Boys, vars skejtstil kom att prägla skejtandet världen över. Filmen berättar om starten för kända skejtare som Jay Adams, Tony Alva och Stacy Peralta (som även är manusförfattare till denna film), där Skip Engblom (Heath Ledger) är gängets coach.

Filmen är, rent handlingsmässigt, inte särskilt speciell och den stora godbiten blir den unika sporten de utövar, nämligen skejtande. Med ett klanderfritt foto i högkontrast blir filmen en liten kinematografisk godbit, även för det medvetet skakiga fotot. Skådespelarmässigt finner vi, förutom en fin och unik prestation av Heath Ledger, även en något mager prestation av annars lysande Emile Hirsch. Victor Rasuks porträtt av den diviga Alva, men även Michael Angarano och John Robinsons prestationer, är fina och visar tydligt skillnaderna mellan ungdomarna, där Alva framställs som egoisten, Sid (Michael Angarano) som den justa polaren utan talang och Stacy (John Robinson) som den godhjärtade. Eftersom den riktiga Stacy Peralta står för filmens manus är det svårt att veta hur pass verklighetstrogen och objektiv filmens porträtteringar är, men Peraltas manus är onekligen välstrukturerat.

Lords of Dogtown är kanske inte den bästa skejtfilmen (fast den enda jag sett) och jag har sett de flesta av skådespelarna göra bättre (Emile Hirsch i Into the Wild (2007) eller John Robinson i Elephant (2003)) och jag tror att helhetsintrycket till viss del höjts, då jag såg den efter ett hektiskt skejtande med min bror, som råkade förefalla på samma dag som framlidna idolen Heath Ledger skulle ha fyllt år. När jag såg filmen för första gången var det en klart godkänd film, men när jag ser den andra gången ger den bara en sån inblick i den stundande sommaren, att det är svårt att väja för att säga att man njuter av alla dessa raska skejtscener i 1970-talets Los Angeles. Om inte annat, så kan det i alla fall ses som mina gratulationer till Heath Ledger, var han än nu är vid denna tidpunkt, på det som skulle ha varit hans 31:a födelsedag. 3/5

Funny Money (2006)

Originaltitel: Funny Money
RUMÄNIEN, TYSKLAND OCH USA / FÄRG / 98 min

Regisserad av Leslie Greif
Skriven av Harry Basil (filmmanus), Leslie Greif (filmmanus) och Ray Cooney (pjäs Funny Money)
Medverkande: Chevy Chase, Penelope Ann Miller, Armand Assante, Christopher McDonald, Robert Loggia, Guy Torry m.fl.

CHEVY CHASES HISTORIA är väl ganska känd: 1980-talet var hans storhetstid, men numera får han bara roller i dussinfilmer som Goose on the Loose (2006) och The Karate Dog (2004). Direkt är det många som sätter en slags dumstrut på karlen. "Chevy är misslyckad" och så vidare, men faktum är att jag tror att även om Chevy givetvis vill ha en fin karriär (vilket han på sätt och vis både haft och fortfarande har, till viss del), så tror jag han gör det mesta för att han tycker det är kul. Mannen fyller 67 i år och ser inte alls ut att lida över det som media ofta vill referera till som misslyckad karriär/föredetting, utan en enda tanke på att man kanske njutit av färden, men känt att det varit dags att hoppa av och tagga ner lite.

Nåväl, det var för att reda ut min ställning till saken. Funny Money (2006) är, precis som ovanstående titlar, lite av en dussinfilm. Den fick aldrig en större premiär, i alla fall inte i Sverige, många vet knappt om att den finns och de som är med i filmen är en salig blandning av folk som inte nått tillräckligt långt på stora klätterväggen som kallas Hollywood, folk som aldrig ens blev kända eller folk som varit kända, med det inte sagt att de är dåliga. Dock ska här sägas att de flesta skådespelarna i den här filmen inte är så lysande, även om det finns en och annan duktig.

Funny Money handlar om Henry Perkins (Chevy Chase), som är ganska trött på sitt liv. Han jobbar i en fabrik som framställer vaxfrukter och får det klart för sig att han lever ett upprepande och tråkigt liv fullt av rutiner och arbete, en roll som liknar en annan roll Chase fick erbjudandet att spela, men som han dessvärre tackade nej till: Lester Burnham i American Beauty (1999). Plötsligt, på väg hem på tåget, råkar han blanda ihop sin väska, med en råbarkad rumäns väska. Rumänen får då givetvis diverse kontorsmaterial, en tonfiskmacka och annat med sig, medan Henry får en väska med fem miljoner omärkta sedlar. I all jobbtristess och tråkigheter bestämmer sig Henry för att skaka om lite i sitt och sin frus liv och bestämmer sig för att impulsresa till något land (i ren flykt) och leva livet där. Givetvis upptäcker rumänen att väskan är borta, något som väcker de rumänska gangstarna till liv. Vem visste då att det skulle vara så svårt för Henry att ens få foten ur huset?

Filmen är baserad på en pjäs, något som märks ganska tydligt, då filmen i helhet är ett kammarspel (utspelar sig på en och samma plats). Det är karaktärer från högt och lågt, men allt sker i paret Perkins hem. Är filmen då bra? Ja. I alla fall manuset. Handlingen är perfekt och måhända något given, men samtidigt som gjuten för en bra komedi. Det positiva med filmen (förutom Chase) är de många missförstånd och lögner som paret Perkins sysslar med, allt för att hålla både poliser och andra borta från verkligheten. En särskild minnesvärd scen är den då Henry, då ljugandes om att han är Henrys bror, kommer på tal om att han bott i Australien och krampaktigt och plötsligt börjar prata någon slags australiensiska. Kommer många förstå humorn, då? Tveksamt. Filmen är en fars och jag tror den lämpar sig för en äldre publik, med minnen från den gamla skolans komedier, då denna film är mycket inspirerad av dessa. Däremot bör påpekas att filmen har sina Tarantino- och Ocean's Eleven (2001)-drag, i diverse delade bildrutor och annat, en del av filmen som jag uppskattar starkt.

Det negativa (som jag antar att de flesta tror är överflödigt) är dels Penelope Ann Millers enbart störiga prestation av Henrys fru Carol. Ibland undrar man om inte Henry bara borde skita i käringen och dra själv med pengarna. Sedan är filmen, som sagt, en fars, något som inte passar alla. Det är mycket springa i dörrar, klanta bort sig, lura och ljuga i filmen och kan uppfattas som löjligt, störigt och uttråkande, framför allt i filmens senare del. Klippningen av filmen för även tankarna till det tidiga 1990-talets reklam-TV-program/Våra bästa år (1965-????), något som i sig är ganska billigt och slarvigt.

Ska man bortse från de sämre delarna, är filmen en okej och underhållande film, då det finns en del roligheter. Kanske beror det på min enormt skiftande humorsmak eller min brist av dito, hursomhelst är det en tämligen skön och underskattad film som kan roa en en händelselös vardagskväll. På fredagen, däremot, bör du köra Chevy Chases gamla dagar. "I like it!" 2½/5

Inglourious Basterds (2009)

Originaltitel: Inglourious Basterds
TYSKLAND OCH USA / FÄRG / 153 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino (skriven av)
Medverkande: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger m.fl.

OCH SÅ KOMMER FILMEN som man, nästan förbestämt, inte får fördöma eller tycka är dålig. Det är nämligen så, att det ofta blir så, att man inte ska kritisera något Tarantino gör, eftersom det är tufft, käckt och underbart. Det är nästan lite som att svära i en kyrka, som att säga att en film av Quentin Tarantino var dålig eller inte var något speciellt. Jag är en stor beundrare av Quentin Tarantinos filmer; jag har sett det mesta av honom, jag inspireras av honom och jag gillar hans stil. Dock kan jag även säga att jag gillade tiderna bättre, då han gjorde filmer som De hänsynslösa (1992) och Pulp Fiction (1994). Detta är givetvis ett ganska uttjatat påstående och många av hans beundrare säger att han nu kanske fått tillfälle att göra film som han själv vill och att hans tidigare filmer kanske var mer avsmalnade, på grund av budget. Dock tycker jag hans filmer blivit alltmer tunna. Det började med Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004) (vilka jag, i och för sig, fann ganska underhållande) och ledde till Death Proof (2007). Den var också ganska underhållande, men jag kunde inte motstå att jämföra de senare filmerna, med de han gjort på senare tid och jag började undra om snubben helt enkelt tappat lite kvalitet? Det fick jag glömma, då jag satte mig i biografen för att se hans senaste film Inglourious Basterds. Nog kan han göra film fortfarande.

Filmen, vars manus Tarantino arbetat med i nästan 10 år, handlar om ett gäng amerikanske, judiska soldater, som bestämmer sig för att åka till Europa, för att sprida skräck hos nazisterna, genom att brutalt mörda och skalpera varenda nazist de ser. Deras vägar möts snart av fransk, judisk kvinna som äger en biograf och blir tillfångatagen av tyska soldater. I denna avsevärt tunna uppvigling av historien, lämnar Tarantino en massa plats och handling, karaktär och dialog, precis som det sig bör, när det är en film av Tarantino.

I filmen ser vi ett flertal fina rolltolkningar, men den som kanske briljerar allra mest är Christoph Waltz, i rollen som den något sociopatiska Hans Landa. Även om Laurent, Roth och Pitt, bland andra, visar upp fina prestationer, är det karaktären Landa jag, först och främst, fastnar för. Kanske är det hans kroppspråk, hans, till synes, vänliga flin eller den underliggande galenskapen, som triggar en. Icke vet jag, men Waltz prestation är enastående och en skådespelare jag, absolut, vill se i fler, större filmer.

Håller filmen måttet, då? Skådespelarna sköter ju sitt, men gör regissören samma fina arbete, som han gjort så många gånger förut? Absolut. Tarantino förvånar faktiskt, i denna följd av ganska tunna, men stilsäkra, filmer, att han kan göra film, som sträcker sig lite längre, än bara blod och tuff dialog. Dialogen finns där, även om den realiserats någorlunda, för att inte tala om alla karaktärerna. Karaktärsallegorin är underbar och här finns figurer från alla hörn, som alla förtjänar varsin egen uppföljare. Även handling och spänning ligger på max i denna rulle. Vad Tarantino dock, så klockrent, struntat fatalt i, är den verkligen världshistorien, vilket den allmänbildade kommer att spärra upp ögonen för, så fort ni får reda på det.

Även om denna recension, i sig, är en ganska slarvigt ihopslängd variant, av en film som kräver mycket mer ingående lovord (och jag ursäktar för den bifogade bilden, den verkar vara den enda som används i recensionssammanhang), så står mina ord kvar. Inglourious Basterds är en lysande film och för er som inte kände er fullt tillfredställda med Death Proof, räkna med en underbar, lysande, spännande och råbarkad krigsfilm, med alla de element en Tarantino-film behöver. "Say: "Auf Wiedersehen." to your Nazi balls!" 4/5

Baksmällan (2009)

Originaltitel: The Hangover
USA OCH TYSKLAND / FÄRG / 100 min

Regisserad av Todd Phillips
Skriven av Jon Lucas och Scott Moore
Medverkande: Bradley Cooper, Ed Helms,
Zach Galifianakis, Justin Bartha, Heather Graham, Sasha Barrese m.fl.

INNEBÖRDEN ATT VARA EN CINEAST har för mig varit ganska suddig ibland. Bland diverse förhandsvisningar och recensioner tycker jag mig finna att där finns en hel del lögnhalsar. Nu är det givetvis inte rätt av mig att peka ut någon som en lögnhals, men det märks ganska tydligt i såväl recension som i ett vanligt samtal vad en person verkligen tycker om en film. Jag upplever ofta att flera filmintresserade ibland vill vara så kulturella som möjligt, vilket är en väldigt bra sak. Det som är dåligt med det är att det ibland medför att man inte kan säga vad man tycker om en film, eftersom "alla andra filmrecensenter älskar den" och "den är ett erkänt mästerverk." Jag kan själv känna av det på mig själv ibland, att jag kanske säger lite väl om en film en vad den faktiskt är. Med tiden har jag insett att en film kanske kräver en extra titt. Jag har även lärt mig att det är de som erkänner klassikerna som mästerverk som hörs, men det är långt ifrån alla som tycker likadant. Vart vill jag då komma?

I vissa kretsar, där man ska vara så mycket finsmakare som helst, får man inte tycka om filmer som Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004). Det anses vara en rätt lam och omogen humor som mest förlöjligar de teman som filmen vidrör. Man måste däremot älska och inse det stora i svårsmälta, franska konstfilmer utan dialog, helt i svartvitt och med metaforer som ser ut att ha dykt upp i en dålig dröm efter häftigt alkoholintag. Eftersom jag allt mindre valt att forma mig utefter vad andra tycker kan jag helhjärtat säga att jag älskar sådana komedier av den här typen. Namn som Steve Carrell, Will Ferrell, Judd Apatow, alla är de folk jag älskar att se briljera inom film. Visst, det är lite omoget, det är lite konstigt och lite fördummande, men det är så kul. Ett namn jag tidigare inte uppmärksammat i den här amerikanska strömmen av komiker är Todd Phillips, som kanske är mest känd för Old School (2003) och Starsky & Hutch (2004). Hans nya film heter Baksmällan och lär inte ha missats för den som kollar någorlunda ofta på dumburken.

Handlingen är simpel. Desto mer tid för roliga mellanting. Ett gäng grabbar ska gå på svensexa i Las Vegas och festar så hårt att de inte kommer ihåg någonting dagen efter. Deras lägenhet är totaltdemolerad av hårt festande, en tiger står i badrummet, en okänd bebis hittas på lägenheten och den blivande maken är borta. Med tidigare nämnda händelser, bland flera andra, måste grabbarna undersöka sig fram och hitta brudgummen innan bröllopet samma dag.

Medan brudgummen Doug (Justin Bartha) knappt är med i filmen, briljerar hans vänner. Bradley Cooper spelar den käcka Phil, Ed Helms spelar den lite småfega tandläkaren Stu och Zach Galifianakis briljerar som dåren Alan. Det är tacksamt att få spela en fullkomlig idiot, då man inte har några ramar att hålla sig inom. Alan säger dumhet efter dumhet, medan Stu bryter av med småtorra inlägg och en skön framtoning. Värst av de tre vännerna är möjligtvis Phil och det beror nog allra mest på Bradley Cooper. Det känns som att Cooper inte riktigt vill samarbeta med filmens syfte att underhålla och få oss att skratta. Det känns mer eller mindre som han ibland ser det som ett tillfälle att visa hur ball och snygg han är. Hans karaktär bryter av fint mellan de två andra, men eftersom jag sett lite liknande stil av Cooper får jag känslan av att han spelar sig själv litegrann eller en typ av roll han verkligen är fäst vid.

Vad som är skönt med den här typen av film är de små förväntningarna. Amerikanska komedier av den här typen brukar i regel inte bjuda på så väldigt mycket (om projekten läggs i fel händer) och därför är det bara att sitta i fåtöljen och luta sig tillbaka.

Filmen är däremot väldigt rörig. Manusskribenterna ser ut att ha lagt in så mycket roliga scener som möjligt när de gjorde filmen. Detta är egentligen inget minus, eftersom man alltid blir underhållen. Däremot är det desto svårare att sätta fingret på vad som var kul. Därför ska jag överlåta det till er. En galen asiat, Mike Tyson, en stulen polisbil och mycket mer i denna åktursom påminner om Grönans senaste attraktion Insane. Eller vad som möjligtvis är dagen efter en natt som kan liknas vid tivoliattraktionen.

MM½