Döda poeters sällskap (1989)

Originaltitel: Dead Poets Society
USA / FÄRG / 128min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Tom Schulman
Medverkande: Robin Williams, Robert Sean Leonard, Ethan Hawke, Josh Charles, Gale Hansen, Dylan Kussman m.fl.

DET FINNS MÅNGA människor inom filmindustrin som man har fördomar mot. Det kan vara regissörer, eller ibland manusförfattare, men oftast är det vilka sorts filmer som skådespelare brukar medverka i. Robin Williams har jag alltid tagit för en ganska rolig kille, som agerar rolig och lite knäpp i ömsom okej/bra filmer och ömsom riktiga bottenapp. Men nu har jag verkligen fått upp ögonen, och upptäckt att det finns en stor talang bakom den humoristiska och lättsinniga framsidan.

John Keating (Robin Williams) ska börja som ny lärare på en ortodox och sträng internatskola, där de fyra pelarna är "tradition, heder, disciplin och briljans". Mr Keating, eller "captain"; uppmanar istället eleverna att tänka självständigt och öppna upp ögonen för nya perspektiv, och inte bara lära sig andras dikter. Rektorn och de andra lärarna ser givetvis inte med helt blida ögon på det här, och hans oortodoxa undervisningsmetoder upprör, men eleverna älskar det. Några elever, tittar i en gammal årsbok från skolan, och ser Mr Keatings fotografi, och får reda på att han var med i någonting som kallas "Döda poeters sällskap", där de högläste poesi i en liten gråta. De eleverna beslutar sig för att också göra det, och även att skriva egen poesi.

ROBIN WILLIAMS, med sin huvudroll som Keating, är fullständigt lysande i filmen, och det här är tveklöst Robin Williams bästa insats, och jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas med en liknande roll. Även de övriga birollerna, mest bestående av eleverna är mycket bra. Alla eleverna har olika öden, och det som vi får följa mest i filmen är Neil Perry, som är en av skolans bästa elever, påtryckt av en hänsynslös far (Kurtwood Smith). Men egentligen vill han bli en skådespelare. Scenen när han först agerar på scenen i teatern, uppfylld av en euforisk glädje och frihet, och sedan kommer hem till sin missnöjde far blir en sådan oerhörd kontrast att de mer sentimentalt lagda kommer behöva några näsdukar att torka tårarna. Det kan tyckas att filmen är lite översentimental, men det vägs kraftigt upp av ett lysande skådespel, och ett imponerande manus, som förvånansvärt vann en Oscar. Men frågan är om det finns något djup i filmen?

I Sverige startades det lite en debatt om filmen efter premiären, om den uppmanade elever att tänka självständigt, eller om den bara visade följderna av för tidigt egentänkande. Men budskapet i filmen är tydligt. "Carpe diem", "Seize the day". Trots att slutscenen är väldigt vacker, så tycker jag att det finns en viss ton av översentimentalitet, som även hänger hela filmen, vilket är oerhört synd på en så pass bra film, och för mig hade den gärna fått fortsätta länge till, för nu kändes det ganska kort, men vackert. Underbart är kort.

····