Lost in Translation (2003)

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5