Originaltitel: The French ConnectionUSA 1971
Regisserad av William Fredkin
Skriven av Robin Moore, Ernest Tidyman, Howard Hawks och Edward M Keyes
Skådespelare: Gene Hackman, Fernando Rey, Roy Scheider, Tony Lo Bianco, Marcel Bozzuffi, Frédéric De Pasquale m.fl.
William Fredkin är väl en man jag mest känner sammankopplar med Exorcisten och hans senaste film Bug, vilket jag måste säga är konstigt. The French Connection är hädanefter filmen jag kommer komma ihåg Fredkin för. Mannen som gjorde den bästa snutrullen någonsin.
Vi får följa med den arroganta "Popeye" Doyle (i den svenska översättningen hette han "Karl-Alfred" Doyle, vilket jag tycker förstör hela grejen) som verkligen ger in för sitt jobb som polis, kanske något för mycket och hans kollega "Cloudy" Russo, som spelas av Roy Schneider i samma stil som vi sett honom förut.
Med det skakiga fotot, verklighetstrogna skådespelet och den autentiska känslan, "en dag med snutarna", höjs poängerna för denna film. På vissa håll märker man vart Bo Widerberg fick sin inspiration från, till hans utsökta
Mannen På Taket. I början känns det en aning segt, men det får min förlåtelse tack vare fortsättningen.
"Skuggningsscenerna" är redan en självklar favorit för mig, när "Popeye" ska skugga en fransman från "the french connection", därav titeln. Att bli så upptriggad av spänning bara genom att se en snut skugga en skurk som vill smita undan utan att visa att han vet att han är skuggad, är ett skickligt hantverk som inte blir sämre. Scenerna i tåget och "Popeyes" förföljande efter tåget är också en stor fröjd för ögat som är så mycket billigare och så mycket "mindre" än de stora, dyra effekterna i Hollywood idag, som knappast ger större spänning.
Jag har en vän, eller snarare en lärare inom film, som sade att jag skulle bli sur över slutet, eller i alla fall bli lite missnöjd. Tvärtom. Aldrig har jag sett ett mer frågande slut än svarande, där filmen väcker frågor istället för att ge svar. Vilket jag älskar. Att det just tar sin plats i en snutfilm kanske inte är det perfekta, men att det är där gör det mycket bra.
Se den här för underhållningen och spänningen, men underskatta den inte. Se den som en väldigt, väldigt, väldigt välgjord snutfilm som minsann ger dig mer istället för att visa dig mer.
····½
Vi får följa med den arroganta "Popeye" Doyle (i den svenska översättningen hette han "Karl-Alfred" Doyle, vilket jag tycker förstör hela grejen) som verkligen ger in för sitt jobb som polis, kanske något för mycket och hans kollega "Cloudy" Russo, som spelas av Roy Schneider i samma stil som vi sett honom förut.
Med det skakiga fotot, verklighetstrogna skådespelet och den autentiska känslan, "en dag med snutarna", höjs poängerna för denna film. På vissa håll märker man vart Bo Widerberg fick sin inspiration från, till hans utsökta
Mannen På Taket. I början känns det en aning segt, men det får min förlåtelse tack vare fortsättningen."Skuggningsscenerna" är redan en självklar favorit för mig, när "Popeye" ska skugga en fransman från "the french connection", därav titeln. Att bli så upptriggad av spänning bara genom att se en snut skugga en skurk som vill smita undan utan att visa att han vet att han är skuggad, är ett skickligt hantverk som inte blir sämre. Scenerna i tåget och "Popeyes" förföljande efter tåget är också en stor fröjd för ögat som är så mycket billigare och så mycket "mindre" än de stora, dyra effekterna i Hollywood idag, som knappast ger större spänning.
Jag har en vän, eller snarare en lärare inom film, som sade att jag skulle bli sur över slutet, eller i alla fall bli lite missnöjd. Tvärtom. Aldrig har jag sett ett mer frågande slut än svarande, där filmen väcker frågor istället för att ge svar. Vilket jag älskar. Att det just tar sin plats i en snutfilm kanske inte är det perfekta, men att det är där gör det mycket bra.
Se den här för underhållningen och spänningen, men underskatta den inte. Se den som en väldigt, väldigt, väldigt välgjord snutfilm som minsann ger dig mer istället för att visa dig mer.
····½
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar