50 favoritfilmer - en rangordning, del 4

JAG FORTSÄTTER att publicera min lista över tidernas, enligt mig, allra bästa filmer. Extremt mycket är förstås fortfarande osett, men det här lär ju ändå ge en ordentlig hint om var jag står någonstans. Väl mött!

Del 3: 20-11

20. KUSINERNA (1959): Anledningen till att jag tycker att det här är franska nya vågens största mästerverk är för att den är det största mästerverket i ytterligare en kategori; nämligen ”coming of age”-filmen. Men Kusinerna är inte bara Claude Chabrols fantastiska redogörelse över hur det kan kännas och te sig för en ungdom eller student (du kan vara Charles, eller så är du Paul – för mig är det en fantastisk uppvisning i ungdomens stora dilemma), den ger dessutom som alla hans filmer en fantastisk bild över dels 60-talets Frankrike och dels fransk filmtradition. Se även: Den sista föreställningen (1971)

19. SÁTÁNTÁNGO (1994): Har man sett alla Andreij Tarkovskijs filmer så har man inte sett allt. I den ryska filmguruns spår tycks det finnas drösar med fantastiska filmer och jag undrar om inte Sátántángo lär vara den mest fantastiska. Åtminstone är den, med sina sju timmar långa speltid, den både mest episka och den mest minimalistiska filmen i filmkategorin pseudo-Tarkovskij. Väldigt lite händer men ändå är det en oerhört mastig och matig film som kulminerar i varje ögonblick. Det är filmkonst när konst är som allra bäst! Se även: Korridor (1994)

18. 2046 (2004): Efter Wong Kar-wais kritikerrosade In the Mood for Love (2000) så kom det ”en uppföljare”; om man ser det på det sättet så är det den bästa uppföljaren som gjorts. För det här är inte bara gränslös romantik i Hong Kong. Nej, här tas ytterligare ett steg i definitionen av vad som är gränslöst. Ett steg ut ur tid och rum; men om något är den tidsliga tidpunkten ”år 2046” och den rumsliga platsen ”hotellrum 2046”. Det är alltså en science-fiction men inte i vanlig bemärkelse, för här blandas genrerna friskt. Se även: In the Mood for Love (2000)

17. STALKER (1979): Stalker är inte bara Andreij Tarkovskijs mest kända film utan också hans bästa. Den har en mer konkret handling än någon av hans andra filmer men är trots det minst lika mångbottnad och speglar på ett djupt personligt sätt det Sovjetiska politiska klimatet och dess historia. Dock är det ju lika mycket en film om livet och dess poänger kan få en vuxen att häpna på samma vis som ett barn häpnar över sensmoralerna hos bröderna Grimm. Kopplingen är långsökt men det beror nog på att det här är en film utan riktigt motstycke. Se även: Förvisningen (2007)

16. Z00 – ETT ZÄTA OCH TVÅ NOLLOR (1985): Peter Greenaway är en genre i sig och hans filmer lämnar ett intryck som bara hans filmer kan. Att han sagt att film är ett för värdefullt medium för att berätta historier säger en del även om han för den sakens skull inte gör konstfilm. I den här filmen så hyllar han konstnären Verneer, konstruerar en handling kring symmetri och tvillingskap och låter detta ta rum i en djurpark där även evolutionsteori har en betydande roll. Det är helt knäppt och underbart. Se även: Synecdoche, New York (2008)

15. BLOOD SIMPLE. (1984): Det har tagit lång tid för bröderna Coen att komma någon vart, för allt de ville göra hade de ju i princip redan gjort i denna debutfilm. Visst har de späckat alla deras filmer med hundratals underbara idéer, men de har hela tiden tenderat till att kvarstå som just idéer. Konceptet har inte ändrats utan har bara varit varianter på Blood Simple. – som i mitt tycke förstås är deras överlägset bästa. När man ser den blir man inspirerad av skaparandan och filmglädjen på ett helt annat sätt än man blir av någon annan film. Att det är en spännande thriller gör det förstås inte sämre. Se även: Långt farväl (1973)

14. MEDAN VI FALLER (1995): Att se denna franska, råa, svart-vita, spirituella, roliga men också sorgliga film, utspelandes i en förort till Paris, är en kick! Varje bild är ett häftigt ögonblick som talar på ett personligt sätt till tittaren. Det här är mycket egensinnigare och konstnärligt än Quentin Tarantino. Det är mer modernt och fräscht än Jean-Pierre Melville eller någon annan fransk mästare. Och det är mer rafflande snabbkäftat än bröderna Coen. Det är förvisso intensiteten hos en argsint debutregissör, men också den saklighet och realism som dokumentärfilmare anammar. Se även: Man Bites Dog (1992)

13. ZIGENARNAS TID (1988): Det här var en av de första filmerna som fick mig att inse att film var mer än bara underhållning och i minnet är den fortfarande en av de överlägset bästa filmerna jag sett. Vad som gjorde intryck på mig var först och främst den ungdomliga naiviteten hos huvudpersonen som senare, ungefär som i Gudfadern (1972), byts mot en trångsynthet. Det var också det gränslösa hoppet om kärleken och hur nämnda trångsynthet kunde besudla den idealismen. Men mest var det Goran Bregovics balkan-musik som både påverkat mitt musiköra och mina filmögon. Se även: Underground (1995)

12. VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? (1966): Det är en speciell känsla man får av filmer som tar sin början sent på natten och avslutas tidigt på morgonen. Fenomenet kan liknas med realtidsfilmer men dessa måste ta till ytterligare tekniska grepp för att riktigt fånga upp tittaren. Den här filmen, av en av ”nya Hollywoods” främsta filmskapare Mike Nichols, fångar upp extremt mycket under den enda natt filmen utspelar sig under på ett smärtsamt psykologiskt sätt. Naturligtvis är Elisabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna är den viktigaste drivkraften. Se även: Vad hände med Baby Jane (1962)

11. ORDET (1955): Det är inte bara så att Carl Theodor Dreyers film är den nordiska film, efter ljudfilmens entré, som i allra högst grad påverkat filmkonsten (Yasujiro Ozus Föräldrarna (1953) och Orson Welles En sensation (1941) är andra filmer som påverkat lika mycket) – utan det är också en sann filmskatt som antagligen kommer överraska de flesta som tänkt att svart-vita dramafilmer är föråldrade. Ingen filmskapare har någonsin berättat så kärnfullt och inte ens Ingmar Bergman har lika lyckosamt behandlat religionstemat. Se även: Still Light (2007)