Pink Floyd The Wall (1982)

Originaltitel: Pink Floyd The Wall
STORBRITANNIEN / FÄRG / 95 min

Regisserad av Alan Parker
Skriven av Roger Waters (manus samt albumet The Wall)
Skådespelare: Bob Geldof, Christine Hargreaves, James Laurenson, Eleanor David, Kevin McKeon, Bob Hoskins m.fl.

SIR ALAN PARKER är den typen av regissör som fått alltför lite utrymme bland alla de stora regissörerna i världen. Parker har fått beröm från många olika håll och kanter, men han behöver mer. En man med Mississippi brinner (1988), The Commitments (1991) och Midnight Express (1978) på nacken ska knappast ligga okänd för ett flertal av dagens människor. Tyvärr har han lite utrymme och är kanske smått passé, fast han dykt upp med ett fåtal nya filmer, som exempelvis The Life of David Gale (2003). Parker har, hittills, bara gjort 17 filmer i sin karriär, vilket kan stå för att han inte är så oerhört berömd. Kubrick gjorde 16 filmer och har fått mycket, mycket mer beröm. Med all rätt. Kubrick är en bättre regissör, både känslomässigt och visuellt. Men det är inte dit jag vill komma. Parker är den typen av regissör som fått alltför lite beröm trots underbara titlar bakom sig. I och med Pink Floyd The Wall (1982) förstärker han det han byggt upp under åren. Mannen kan göra film. Riktigt bra film.

Filmen baserar sig (givetvis) på Pink Floyds oerhört berömda skiva The Wall. The Wall har skapat sig ett namn, inte bara för den otroliga musiken, men även för dess grymma budskap. Den pekar ett kritiskt öga mot skolor och kanske framför allt skolor i Storbritannien. Ämnet de talar för är lätt svårbegripligt och det är inget jag, en Sverige-bo, kan sätta mig in i med all lättja. Pink Floyd fick hjälp av Parker att då göra en film om detta omskakande ämne. Filmens ljudspår skulle bestå av mestadels musik av Pink Floyd, samt väldigt, väldigt lite dialog och dess estetiska form skulle komma att likna något Parker aldrig gjort tidigare. Från att komma från den lite mer karga och bistra realismen, tar han ett steg mot Kubrick. Ett steg mot År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Nu är det inte samma våglängd på filmerna, men Parkers enorma estetik bevisas i den här filmen. Han kan göra många olika sorters filmer.

HANDLINGEN består av en enstöring som "roar" sig genom att slött titta på TV och förstöra saker i sin omgivning. Han visar ett tydligt begrepp på en psykiskt labil människa. Genom filmens icke-linjära berättarteknik får vi ta del av hans tidigare barndom och även vad det var som gjorde honom till det han är. Under sin tid som en liten pojke förlorade han sin pappa i kriget. Hans mamma visar inte uppskattning till det enda barnet hon har. I skolan finner han sin absolut minsta fröjd, då han blir hånad av elever och till exempel utskälld i klassen för att skriva dikter. Filmens handling må se rätt så lätt ut när man skriver det såhär, men nej. Vad som binder samman historien är en massa hemska, men samtidigt otroliga animationer av skämttecknaren Gerald Scarfe och även just musiken av Pink Floyd. Den stora surrealismen i filmen får inte heller glömmas bort.

Varför älskar jag den här sortens film? Jo, för att du som åskådare får bilda din egen uppfattning av som händer i filmen. Det är inte på ett sätt, eller på ett annat sätt utan du själv bygger själv upp vad du tror är anledningen till saker och ting. Därför är det en väldigt oklar film för vissa, men faller lätt i anspråk för de som verkligen kan (och vill) leva sig in i "väggen". Oerhört vackra bilder blandas med Pink Floyds dånande musik, i sann surrealistisk anda, med ingen annan än Bob Geldof som enstöringen Pink. Filmens dåliga sidor är små, men de finns. Det starkt destruktiva temat i filmen kan bli jobbigt att se på i 95 minuter, speciellt då handlingsförloppet är rätt oklart. Därför är det en film som gör sig bäst att se på i etapper, för att kunna bygga upp och bilda en uppfattning om en liten del man sett i taget, istället för att försöka sluka hela filmen rätt igenom. Du kan försöka om du vill, men jag avråder dig.

Pink Floyd The Wall är inget mästerverk (som många vill påstå), men det måste inte alla filmer vara. Pink Floyd The Wall är helt enkelt suveränt bra i sin helhet. Det är absolut inte en film som passar alla, men för de som den väl passar är den ett sant stycke av fin metodism i sin fina estetik. Parker har här visat, i den sjätte filmen jag sett av honom, att karln kan göra film. Fast nog diskuterat om Parker. Han hade ju trots allt en av världens bästa album som underlag. Utan tvekan.

····