Film socialisme (2010)

Originaltitel: Film socialisme
Frankrike/Färg/101 min

Regisserad av Jean-Luc Godard
Skriven av Jean-Luc Godard
Medverkande: Catherine Tanvier, Christian Sinniger, Jean-Marc Stehlé, Patti Smith, Robert Maloubier, Alain Badiou m.fl.

EN BILD ÄR en text och en bild säger mer än tusen ord. För en filmentusiast är innebörden av dessa ord helig. Och för en gammal pionjär inom förnyandet av modern films form, så som filmskaparen Jean-Luc Godard, har uttrycket en så helig andemening att den knappast bör diskuteras alls. En bild säger inte bara mer än tusen ord. En bild är, tillsammans med sin tillhörande kontext, mångtydig med ett helt universum av värderingar. En enskild bild fungerar som ett dokument. En uppsats. En debatt. Om du så vill. Godard älskar bilden och dess omedelbara kraft.

Med åren har hans kärlek bara vuxit starkare och starkare. Redan på 50-talet, när Godard var skribent på den progressiva franska filmtidningen Cahiers du Cinéma förespråkade han film i samklang med Bertolt Brechts, på den tiden särskilt omskrivna, teatertradition. Film skulle uppfattas som just en film; man skulle vara medveten om den medan man såg den.

Det är givetvis en mycket förenklad bild av varför Godard gör den sorts film han gör idag och varför en film som hans senaste, Film socialisme (2010), har en såpass komplicerad och publikfientlig narrativ struktur att den blev häcklad som meningslös, även av de mest uthålliga kritiker på Cannes filmfestival i våras. Man kan skylla på att Godard fyller 80 år i veckan och att hans åldrande pretentioner nått upp i exponentiella värden; men man skulle också kunna påstå att här har vi en av vår tids få filmskapare som vägrar stanna upp. Som vägrar säga att filmens språk har nått sin ände och som fortfarande vågar påstå att det finns många sätt kvar att göra film på.

Rätteligen är det missvisande att prata om ett narrativ över huvud taget. Om man ska beskriva filmens berättandeform på något sätt så gör man det bäst genom att påpeka att den inte har någon sådan. Film socialisme är enbart Godards egna transkriberade tankar överförda i bilder. Hur vida filmen är intressant eller inte är helt beroende på hur dessa bilder har sorterats.

Godard har lyckligtvis inte bara sorterat bilderna efter tematik. Rätt bild på rätt plats kan ge en film en helt annan konstnärlig prägel. Det går ju inte att lära en gammal hund att sitta – åtminstone inte om han är pretentiös fransman – men här måste talesättet sägas motbevisas. Rätt bild är på rätt plats. En sådan här vacker film hade förmodligen varit omöjlig för honom om han fortfarande ville låta sina filmer kretsa runt historier. Film socialisme är långt ifrån torra Detective (1985) och Passion (1982).

Regissören själv är nog ändå mest intresserad av innehållet. Just det, Film socialisme – eller snarare de innefattande bilderna – handlar om någonting. Den involverande båtfärden runt Medelhavet är kanske det mest greppbara. Men här finns också religion, kommunikation, film och naturligtvis, med tanke på filmens titel, politik. För varje nytt ämne finns det tack och lov inget bestämt svar. Man kan ibland ana vad Godard själv tycker och emellanåt är det självklart, men oftast lämnas frågan öppen.

Hade det inte varit för bildernas fängslande mångordighet hade det förstås varit fel att kalla filmen innovativ. Hade det inte varit för mångordigheten hade det bara varit ett snyggt, långt montage av bilder. Det är förvisso inte därför jag gillar Film socialisme men anledningen till att Godard fortfarande är ett namn värt omtanke, är just hans attityd till sina bilder. En film är en film; en bild är en bild. Man får tolka det hur man vill. För mig är det skön konst. 3½/5