Quantum of Solace (2008)

Originaltitel: Quantum of Solace
STORBRITANNIEN / USA / FÄRG / 106 min

Regisserad av Marc Foster
Skriven av Paul Haggis, Neal Purvis
Skådespelare: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric, Judi Dench, Giancarlo Giannini, Jeffrey Wright m.fl.

EGENTLIGEN började det redan när Pierce Brosnan "pensionerade" sig, efter en smärre kavalkad av tämligen misslyckade Bond-uppföljare, och istället lät den mer maskuline och seriöse Daniel Craig ta på sig kostymen, plocka fram pistolen och glida ner i en Aston Martin och göra sin debut i Casino Royale (2006). James Bond hade definitivt förändrats.

Ett gott råd innan ni ser den här nya filmen kan vara att se föregångaren Casino Royale, eftersom att det finns en hel del kopplingar. Men även om du skulle göra det är det fortfarande långt ifrån säkert att du hänger med, för det går i ett sällsynt rasande tempo.

Filmen inleds med att MI6 får reda på att det finns en hemlig kriminell organisation, med ett okänt mål, samma skurkar som utpressade Vesper i förra filmen. Genom detta blir Bond inkopplad, och träffar den vackra men mystiska Camille, som i sin tur för sin egen hämndaktion gentemot en person som är sammankopplad med den hänsynslösa organisationen. Därefter följer en rad hisnande jakter och actionfulla scener, och det krävs både koncentration och minne för att lyckas följa med i handlingen.

Även Casino Royale var ett banbrytande avsteg från den mer klassiska Bond-linjen, och Quantum of Solace fortsätter enligt dem principerna. Charmen hos Bond är inte alls lika uppenbar som den har varit, vilket i mitt tycke dock varken är positivt eller negativt, men det är bara att konstatera att Bond har blivit grymmare och kyligare. Vissa tycker mer om omvandlingen än andra.

Men för att gå till att bedöma själva filmen så kan jag inleda med att, lite lugnande säga: Det är en minst sagt bra film som nu har nått biograferna. Inte lika konvetionellt Bond-aktigt, men ganska bra. Daniel Craig är åtminstone den näst bäste skådespelaren som har gestaltat Bond, och, självklart när det gäller Bond är det säregna och coola biroller, om än inte helt utomordentliga i den här filmen. Historien må vara krånglig och inte särskilt engagerande, men lite spänning går det allt att ana, och om inte annat så är det utmärkt popcorn-rulle med, redan nämnda, actionscener och surrealistiska flygplans- och biljakter. Jag måste också passa på och tillägga att låten som spelas i introt, Another Way to Die, är förvånansvärt fräsch och cool.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är en bra, om än inte mycket mer, film. Är du ett hängivet fan är det en självklarhet att se den, och även i övrigt kan jag rekommendera den. En stabil trea delar jag ut som ett helhetsbetyg.

American Psycho (2000)

Originaltitel: American Psycho
USA / KANADA / FÄRG / 101 min

Regisserad av Mary Harron
Skriven av Breat Easton Ellis, Mary Harron
Skådespelare: Christian Bale, Justin Theroux, Josh Lucas, Bill Sage, Chloë Sevigny, Reese Witherspoon, Jared Leto, Willem Dafoe m.fl.

CHRISTIAN BALE är en otroligt bra skådespelare. Jag har tidigare tyckt att han är en bra, klart godkänd skådespelare som medverkat i intressanta och sevärda filmer, men efter American Psycho måste jag ändra min åsikt radikalt. Christian Bale är en fullständigt fenomenal skådespelare, och huvudrollsgestaltningen utav Patrick Bateman i just den här filmen hör till det mest imponerande jag sett bland filmer som kommit de senaste årtiondena.

Men jag börjar med att gå tillbaka till själva filmen, vem är Patricke Bateman? Själv beskriver han sig med orden: I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip. Ja, själva titeln avslöjar väl egentligen vad det är för typ av människa vi har att göra med i filmen. Patrick Bateman är på ytan en tämligen ordinär yuppie, ung och framgångsrik med ett jobb på Wall Street, med tillhörande exklusiv mat- och klädsmak. Han innehar dock en aning mer mordisk sida, som uppenbarar sig flertalet gånger i filmen.

FÖR DET FÖRSTA måste jag påpeka att det är ett väldigt intressant tema som filmen visar, angående den mänskliga moral som Bateman har (eller inte har). Hela filmen genomsyras av den ytliga konsumtionen och de negativa påföljderna av kapitalism, och författaren har gjort Bateman till en symbol för den ”mörka sidan” av de unga män med ekonomiutbildningar som nästintill skapade en hel kultur under 80-talet. Visserligen dras det till en viss överdrift, men var annars skulle filmens underhållningsvärde vara?

En sak som ni bör notera när ni ser filmen är att man aldrig får se Patrick Bateman, eller någon av hans kollegor för den saken, utföra någon form av arbete. Flera gånger i filmen sitter han på sitt rymliga och välinredda kontor, men arbetar aldrig, utan lyssnar på musik eller tittar lite på tv. Är det också någon form av symbolism som författaren har försökt pressa in?

Jag ska försöka att återkomma till Christian Bale, som enligt mig är oumbärlig i den här filmen. Utan hans insats hade filmen med lätthet kunnat halka in som någon B-thriller utan att lyckas leverera den lite subtila kritiken och sensmoralen. Enligt rykten var Leonardo DiCaprio först tänkt i rollen (hemska tanke) men lyckligtvis föll valet på Bale, som tveklöst gör sitt livs insats i filmväg. Men Bale är inte, trots att jag kanske har gett sken av det, det enda sevärda i filmen. American Psycho har överlag fina skådespelarprestationer, och såväl manus som regi är berömvärt, och jag måste även passa på att lovorda musiken i filmen, som har lite av en central roll i och med Batemans musikaliska intresse, vilket ni knappast kommer att missa…

AMERICAN PSYCHO må inte vara en av de bästa och mest välgjorda filmerna någonsin, men för mig är det något av en personlig favorit, och något betyg under det jag ger vore nästan skamligt. Att inte se den här filmen vore att missa någonting alldeles extra, och definitivt annorlunda, och den tillhör toppskiktet bland filmer från 2000-talet. Egentligen enbart ros från mitt håll.

····

Blue Velvet (1986)

Originaltitel: Blue Velvet
USA / FÄRG / 120 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Skådespelare: Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan, Laura Dern, Dennis Hopper, Hope Lange, Dean Stockwell m.fl.

DET SOM JAG främst associerar David Lynchs filmer med är den unika och surrealistiska tonen som genomgående genomsyrar hans filmiska verk. Blue Velvet är på det planet inte något undantag. Redan från filmens första scen avslöjar Lynch sin fäbless för det konstiga, och aningen overkliga. Samma stil existerar i både, bland annat, Mulholland Drive (2001) och den relativt nya Inland Empire (2006).

Kyle MacLachlan är uppenbarligen lite av en favorit hos regissören Lynch, och innehade rollen som Agent Cooper i Lynch- och Frost-serien Twin Peaks. I Blue Velvet fortsätter han sitt samarbete med Lynch, genom att återigen ta på sig i huvudrollen, i ett fantasifullt och fascinerande drama, signerat David Lynch. Han spelar Jeffrey Beaumont, vars far nyss har åkt in till sjukhuset. Under en till synes ganska ordinär promenad finner en ett öra, tillhörande en människa. Den här horribla upptäckten drar honom, både villigt och motvilligt, in i en otäck och inte särskilt legitim härva.

Blue Velvet är en ytterst fascinerande film, i, till stor del, positivt bemärkelse. Jag är lite av ett fan av Lynchs mer surrealistiska och uppseendeväckande verk, och kan inte låta bli att fängslas av det karaktäristiska ljudet, musiken och fotot. Själva storyn är väldigt underlig, men samtidigt är det svårt att inte bli förtrollad av filmens svårfattliga ton. Under filmens gång inleder Jeffrey två väldigt komplexa och gåtfulla förhållanden med två olika kvinnor, och det är bitvis fascinerande att se hur Lynch manus hanterar hans förhållanden. De tre främsta huvudkaraktärerna, Jeff och de två kvinnorna, är alla tre oerhört intressanta karaktärer, och där måste jag även inflika visst beröm till skådespelarna. Laura Dern och Isabella Rossellini spelar kvinnorna, med MacLachlan som sagt spelar Jeff. Kyle MacLachlan har visserligen gjort mer minnesvärda roller, exempelvis i Twin Peaks, men hans aning introverta beteende och tolkning av sin karaktär är ändå värd en del beröm.

Blue Velvet balanserar ganska mycket på en tunn tråd mellan att vara en komplett surrealistisk och konstnärlig film, och att vara en ganska ordinär kriminalare. Jag gillar balansgången, även om det inte är en helt fulländad film. För mig kan det bli en aning för konstigt ibland, och helst hade storyn gärna kunnat bjuda på någonting mer… tja, extraordinärt, paradoxalt nog. Trots den annorlunda stilen och det konstiga, så känns ändå storyn ganska tunn för att bli ett riktigt mästerverk. Men det är ändå en alldeles utmärkt film, även om den säkerligen inte kommer att falla alla i smaken. Men för mig, som gillar Lynch stil, så var den en väldigt bra film. Om ni gillar David Lynchs andra verk, så kommer Blue Velvet knappast att göra er besviken. En magnifik filmupplevelse

····

7 vågade livet (1960)

Originaltitel: The Magnificent Seven
USA / FÄRG / 128 min

Regisserad av John Sturges
Skriven av William Roberts
Skådespelare: Yul Brynner, Eli Wallach, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaugnh, Brad Dexter, James Coburn m.fl.

AKIRA KUROSAWAS De sju samurajerna (1954) var både en estetiskt skicklig och, kanske framförallt, underhållande film. Handlingen i den japanska samurajklassikern kretsar kring sju krigiska samurajer som får i uppdrag att försvara en hjälplös liten by mot ett skurkaktigt banditgäng som årligen kommer och plundrar deras by. Det är en relativt enkel grundstory, men samtidigt smått briljant. Till och med så briljant att redan sex år efter dens premiär kom en amerikansk version, förlagd i western-miljö, vilken råkar vara just den här filmen, 7 vågade livet. De japanska samurajerna må ha bytts ut mot fåordiga och nästan lite stereotypa cowboys, men det mest elementära i Kurosawas mästerverk finns lyckligtvis kvar här.

Handlingen är här istället förlagd till en liten mexikansk stad, ganska långt ute i ödemarken, inte särskilt nära de riktigt stora städerna och den sorts civilisationen. På grund av de regelbundet blir rånade och plundrade, av samma skurkgäng, på, framförallt, mat har de svårt att ens kunna överleva. För att skydda sig mot skurkarna beslutar de sig för att de måste ha något sorts skydd, och bestämmer sig för att hyra in några revolvermän som ska hindra dem från att återigen bli anfallna. Bland de här revolvermännen, cowboys i princip, ryms det flera välkända skådespelare från förr, bland annat får vi se Steve McQueen, Charles Bronson och James Cuborn som får i uppdrag att skydda staden.


DET ÄR NÄSTAN OUNDVIKLIGT att, åtminstone lite, jämföra de två filmerna rent kvalitetsmässigt, och jag kan nästan direkt konstatera att den amerikanska versionen inte kommer upp i samma mästerliga klass som dens "inspirationskälla". 7 vågade livet är en alldeles utmärkt western, om än ingenting extraordinärt i jämförelse med de riktiga konstverken i genren. Skådespelet är berömvärt, och Sturges regi lyckas bygga upp en roande och bitvis spännande stämning, även om själva spänningsmomentet gärna hade fått vara ännu mer påtagligt. Filmens antagonister, Calveras onda, plundrande följe står sig visserligen ganska bra som en motkraft till de sju modiga männen och bybefolkningen, men inte ens ledaren Calvera känns som någon minnesvärd eller säregen karaktär, vilket följaktligen gör att det inte blir särskilt nervpirrande , och inte heller de "goda" männen känns som de tillhör några av filmhistoriens främsta karaktärer, trots goda förutsättningar med välkända och erkänt duktiga skådespelare. För mig är det kanske det största problemet, att filmen känns ganska opersonlig utan några riktiga karaktäristiska drag hos huvudpersonerna. Just det här tror jag är en ganska subjektiv fråga i sig, men enligt mig är det så.

Betyget känner jag mig trots allt ändå ganska säker på. Det här är en mycket bra western-film, som varken kan ses som någonting dåligt eller fantastiskt. Jag kan utan tvekan tänka mig att rekommendera 7 vågade livet, men förvänta er inte något mästerverk á la Den gode, den onde och den fule eller Once Upon a Time in the West.

···½

Min stora kärlek (2001)

Originaltitel: Shallow Hal
USA / TYSKLAND / FÄRG / 113 min

Regisserad av Bobby Farrelly, Peter Farrelly
Skriven av Sean Moynihan, Bobby Farrelly, Peter Farrelly
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Jack Black, Jason Alexander, Joe Viterelli, Rene Kirby, Bruce McGill, Anthony Robbins, Susan Ward m.fl.

DET ÄR INSIDAN SOM RÄKNAS, inte utseendet. Hur många gånger har man inte blivit tvingad att höra den moralkakan? Nästan dagligen får vi höra om vilken utseendefixerad värld vi lever i, och alla ohälsosamma skönhetsideal som gäller. Hur skulle det vara om det istället var ens insida, inre, som avgjorde hur attraktiv man ser ut? Det är just det som bröderna Farrelly utforskar i den här romantiska komedin med just det inre vs. det yttre som tema. Det är en smart, och lovande, idé som hade kunnat bli riktigt, riktigt bra. De flesta filmerna tillhörande den här genren sitter oftast på en banal och nästan löjeväckande idé och utgångspunkt, tvärtemot de förutsättningar som den här filmen faktiskt har.

Den tämligen rolige Jack Black spelar ungkarlen och charmören Hal, som bara ser till kvinnornas utseende, och nästintill föraktar de mindre fagra kvinnorna. Men när han en dag oavsiktligt blir fast inuti en hiss tillsammans med någon författare, som med någon form av mystisk hypnos lyckas omvända hans tankesätt, så att det istället är människornas inre som speglar deras utseende. Alltså blir en snäll och smart tjej snygg på utsidan, medan en som är elak och otrevlig ful, om ni hänger med. Nästan genast träffar han på Rosemary (Gwyneth Paltrow), en tjej som egentligen är kraftigt överviktig och ”ful”, men i hans ögon är hon bland de hetaste tjejerna han lagt ögonen på. Det blir förstås rätt så komiskt när han träffar andra människor som ser hennes egentliga yttre. Och ja, det är ganska komiskt och bitvis väldigt roligt. Jack Black och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna sköter sig ganska bra, åtminstone inte sämre än vad man brukar bli bjuden på av en typisk schablonartad rom-com. Det kommer, självklart, en hel del klichéer och stereotyper under filmens gång, vilket är synd på tanke på vilken klipsk idé det var från början. Dessutom finns det några logiska luckor i konceptet, som inte är svåra att märka under filmen. Det är inte viktigt, men irriterande.

DET FINNS EN HEL DEL utmärkta skämt, men likaväl kommer det en hel del opreciserade och klichéaktiga lustigheter som inte är ett dugg bättre än de som brukar komma med en, för att ta ett dåligt exempel, Adam Sandler-film. Men trots allt det så är bröderna Farrelly ganska roliga, och jag drar på mungiporna, uppåt, flera gånger, även om jag ibland tycker att det är ett ganska enfaldigt och larvigt skämt. Huvudrollsinnehavaren Jack Black må inte vara vare sig något komiskt geni eller en stor skådespelare, vilket däremot Gwyneth Paltrow ibland är, men några gånger glänser han till i rollen som Hal, men inte tillräckligt för att jag ska bli imponerad av hans insats.

Min stora kärlek (2001) är egentligen inte mer än en godkänd film. Den har visserligen både sina poänger och stunder, och det var som sagt en bra och rolig idé som fanns från början. Men som romantisk komedi, som kan vara den genre som det produceras mest skit ifrån, blir den inte särskilt extraordinär. Varken romantiken eller komiken är hundraprocentig. I det stora hela lite av en halvmesyr av Farrellys. Jag väntar fortfarande på någonting riktigt roligt från deras håll.

··½

Happy Feet (2006)

Originaltitel: Happy Feet
USA / AUSTRALIEN / FÄRG / 109 min

Regisserad av George Miller
Skriven av Warren Coleman, John Collee
Skådespelare: Elijah Wood, Robin Williams, Brittany Murphy, Hugh Jackman, Nicole Kidman, Hugo Weaving, Lombardo Boyar m.fl.

ANIMERADE FILMER kommer i en oerhörd hastighet nu mera, där det kan komma flera animerade "storfilmer" månatligen, och det krävs mer och mer tankearbete för att komma på en rolig och smart idé för att överträffa tidigare filmer, och den här gången kom manusförfattarna på att göra en film om pingviner, och då främst om just en lite annorlunda pingvin... Är det en smart och rolig idé då? Ja, det är det faktiskt. Dels är det också imponerade att så många kända skådespelare och skådespelerskor valde att medverka i den här filmen, men animerade filmer brukar å andra sidan ganska ofta attrahera stora namn.

Filmens huvudperson, Mummel, ligger i ett ägg, på gränsen till att föras ut till världen, men av misstag råkar hans pappa tappa ägget en gång, vilket leder till en liten "missbildning" hos honom. Pingviner ska enligt normerna vara duktiga på att sjunga, Mummel har konstigt nog blivit begåvad med en urusel sångröst, och har istället blivit en skicklig dansare, något som, till en början, inte uppskattas av någon, allra minst de äldre och mer konservativa pingvinerna. Filmen tar sedan olika vändningar, där vi får möta flera härliga karaktärer, bland annat pingvingurun Lovelace, med Robin Williams röst, som anser sig ha mäktiga krafter för att han, oavsiktligt har fått skräp, från människorna, runt sin hals. I princip gör faktiskt samtliga rösterna bra ifrån sig till sina karaktärer, och dessutom är det faktiskt en visuellt härlig film, med både vackra animerade miljöbilder och ett snyggt foto. Historien och dess vidareutveckling känns tyvärr en aning tunt, även om de har försökt trycka in en budskaplig sensmoral, men lyckligtvis har vi istället en, nästan konstant, charmig och komisk dialog som håller intresset uppe.

Filmen innehåller också, roligt nog, en hel del sånger, nog för att placera in den i genren musikal faktiskt. Jag vet inte om jag är så överförtjust i sångerna, även om ett par av dem framstår som relativt bra, men det blev ändå väldigt uppfriskande under filmens gång med sång och dans, för det tror jag faktiskt Happy Feet behöver. Happy Feet har faktiskt, som sagt, en ganska svag story och premiss, men i andra vågskålen har vi istället väldigt bra röster till karaktärerna, och en snärtig dialog tillsammans med en viss visuell slagkraft, vilket i det här fallet väger ganska mycket mer.

HAPPY FEET ÄR EN MYCKET BRA FILM, det ska jag inte undanhålla er. Precis som de flesta andra fimerna från Disney och Pixar så är det en rolig och underhållande film, men Happy Feet sticker inte heller nämnvärt ut från den stora massan av animerade filmer från Pixar och Disney, även om den kanske lägger sig strax över medelsnittet. Jag skulle ändå kunna rekommendera Happy Feet, och då inte bara till de lite yngre barnen, utan faktiskt alla. Det är en rolig och snygg film, och det räcker ganska bra för mig i alla fall.

···½

De 400 slagen (1959)

Originaltitel: Les quatre cents coups
FRANKRIKE / SVART-VIT / 99 min

Regisserad av Francois Truffaut
Skriven av Francois Truffaut, Marcel Moussy
Skådespelare: Jean-Pierre Léaud, Claire Maurier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Patrick Auffay

FRANSKA NYA VÅGEN var lite av en filmisk rörelse som tog plats under 1960-talet, och som även lyckades inspirera flera andra, amerikanska, regissörer, såsom Altman, Coppola, Scorsese och Brian de Palma. Regissören till den här filmen, Francois Truffaut var en av nyckelfigurerna från franska nya vågen, tillsammans med bland andra Jean-Luc Godard. Truffaut äntrade faktiskt den här strömningen av nytänkande i och med just den här filmen, De 400 slagen. Flera signum från den franska nya vågen är faktiskt ganska märkbara i filmen, exempelvis betoningen på individen, och dess inre. Ett annat är att filma långa scener när någon går längs gatorna i huvudstaden Paris, och de flesta av de här filmerna gjordes med ytterst små resurser.

Antoine Donel är en fjortonårig pojke som varken blir genuint älskad av sina två föräldrar i hemmet, och knappast har det lätt i skolan med en hatisk franskalärare, mycket bra spelad av Guy Decomble. Filmen belyser nästan tydligt den nedbrytningen av Antoines psykologiska inre, och att han senare istället dras till stöld och sprit. Han känner sig orättvist missförstådd av såväl lärare som föräldrar, vilket han egentligen gör med rätta. Vad vi får se i filmen är en mycket fascinerande studie i hans individ, och hans liv, som lyckas dra honom ända till något slags barnhem i slutet. Antoines skådespelare, förvånansvärt skicklige Jean-Pierre Léaud, är så mycket bättre än alla andra barnskådespelare vi tvingas se här i lilla Sverige, som verkar sakna någon skådespelartalang tills de kommer upp i tjugoårsåldern. Léaud var i alla fall endast femton år när filmen gjordes, och jag tror det är en förträffande kombination av hans talang som aktör och Truffauts magiska regi som lyckas göra honom till en så pass intressant karaktär. Filmen har blivit en klassiker i allra högsta grad, men i mitt tycke är faktiskt inte själva storyn den allra starkaste. Nej, det som är filmens behållning är egentligen allting annat. Skådespelet, det vackra svartvita fotot och det övriga visuella, och även den aningen speciella klippningen, som faktiskt också var ett kännetecken för den franska nya vågen. Att använda färg i fotot hade först in för flera år sedan, men Truffauts beslut att göra den här filmen i svartvit beror nog både på en vilja att poängtera den mörka stämningen, och kanske även på grund av den snåla budgeten.

JAG TYCKER FAKTISKT väldigt mycket om den här filmen. Angående sin status som kanske den allra mest kända, och klassiska, franska filmen är den trots allt aningen överskattad. Det är ändå mycket bra, och jag blir nästan genast träffad av den dystra svartvita stämningen och Antoine Donels porträtterade öde blir genast smått hjärteskärande, och slutscenen, som är kanske filmens mest kända, blir man ju nästan gråtfärdig av, i alla fall om man är mer sentimentalt lagd. De 400 slagen är helt enkelt en suveränt bra film, som inte bara borde ses på grund av sin klassikerstatus, men också för det är en mycket bra film.

····

De sju samurajerna (1954)

Originaltitel: Shichnin no samurai
JAPAN / SVART-VIT / 202 min

Regisserad av Akira Kurosawa
Skriven av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hiedo Oguni
Skådespelare: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Yoshio Inaba, Seiji Miyaguchi, Minoru Chiaki, Daisuke Katô m.fl.

DE SJU SAMURAJERNA kan vara någonting av de svåraste att ta sig igenom. Över tre timmars speltid, inte särskilt mycket "action", jämfört med dagens Hollywood-produktioner, och dialog på enbart japanska, som jag nog inte är den enda att inte förstå ett jota av. Men... Jag såg hela filmen, gjord utav Japans störste filmprofil, och jag ångrar inte en sekund av tiden som jag spenderade på att se filmen. Det här är så annorlunda från ytliga och action-smetiga rullar som man kan komma nästan.

Filmen handlar, i stort sett, om en liten by, någonstans i Japan, blir årligen plågade och hemsökta utav ett gäng med hänsynslösa banditer, som stjäl all mat de odlat, vilket gör att de nästan inte kan överleva. Men så lyckas de anlita sju stycken fruktade samurajer, som ska skydda deras by. Skådespelarna, som jag givetvis inte kände igen ett enda namn, då speciellt samurajerna, är briljant spelade av karaktäristiska och säregna skådespelare. Allt folk i byn känns dess värre som usla skådespelare, det känns nästan som att den store Akira Kurosawa skrikit till dem; "Okej, nu ska ni gråta och skrika så mycket ni bara kan, och så högljutt som möjligt". Men detta påverkar självklart inte helhetsintrycket någonting, utan allt det andra känns helt "mind-blowing" och estetiskt snyggt att statisternas skådespel är mer än förlåtligt. Akira Kurosawa har lyckats skriva ihop ett mästerligt manus som har inspirerat många amerikanska western-filmer, som till exempel 7 vågade livet (1960), och det här är ingenting annat än ett banbrytande mästerverk, för sin tid. Än idag kan vi, alltså de som kan njuta av ett tre och en halvtimme lång svart-vit rulle på japanska, förundras och imponeras av både ett intressant manus och ett mäktigt foto, som gör det här till en av de mest minnesvärda filmupplevelserna någonsin. Jag skojar inte.

VAD SOM är lite märkligt med filmen är att det inte riktigt finns någon kvinnlig huvudroll, även bland de mest notoriske karaktärerna av bybefolkningen, vilket kanske var lite naturligt när man skulle göra en äventyrs/action-film för femtio år sedan, men det behöver inte vara någonting negativt med det (ledsen, alla feminister). Istället har Kurosawa blandat ihop alla filmens element på ett hedersvärt sätt, som gör att efter filmens slut är det svårt att finna superlativ nog att prisa filmen med. Jämför bara med Den siste samurajen (2003) med vår kommersielle världskändis Tom Cruise, där allt bara handlar om häftiga action-scener och ytligheter, så är Kurosawas genialiska film en sån stor kontrast att man inte kan låta bli att hänföras. Jag är övertygad om att många, speciellt tillhörande den yngre målgruppen, inte kommer kunna uppskatta den här filmen, av olika skäl; så som att det är svart-vitt, för lite action, inte någon amerikansk hjälte, men det är bara synd för dem, för i min, helt subjektiva, smak är det här en av de bästa filmerna som någonsin gjorts, och det är möjligt att det aldrig kommer att göras en lika bra film, under min livstid.

Akira Kurosawa är en regissör som jag verkligen fått upp ögonen för och är ivrig att se mer av, då det här var det första som jag fick se av honom. Känner du att du har några, 3 och en halv, timmar lediga en gråmulen dag så föreslår jag att du åtminstone ger det här mästerverket en chans. "The farmers have won. We have lost."

·····

Scoop (2006)

Originaltitel: Scoop
USA / STORBRITANNIEN / FÄRG / 96 min

Regisserad av Woody Allen
Skriven av Woody Allen
Skådespelare: Scarlett Johansson, Woody Allen, Hugh Jackman, Ian McShane, Kevin McNally, Romola Garai m.fl.

WOODY ALLEN är en utmärkt regissör. Tveklöst en av de största och mest minnesvärda, och som har lyckats producera otroligt bra filmer under flera årtionden. Jag beundrar verkligen Woody Allen som regissör. Men varför ska han, ofta, vara skådespelare i sina egna filmer? Jag har ända sedan Annie Hall (1977) stört på mig det, och blir lite irriterad när han ska försöka vara rolig i en egen roll i en film där han redan står för regin. Men, mot all förmodan så fungerar faktiskt Allen som en skådespelare i Scoop.

För att gå vidare med Allen, så är en humoristisk trollkarl som uppträder inför, ganska, stora publiker. En dag kommer journaliststudenten Sondra Pransky (Scarlett Johansson) dit, och blir en av de där som får medverka i ett trollerinummer som "frivillig". När hon står inne i trollkarlen Sids hemliga låda så uppenbarar sig en nyligen bortgången journalist (Ian McShane), som ger henne små ledtrådar om ett enormt "scoop"; som kan avslöja en svårknäckt mordhistoria, som det skrivs om flitigt i tidningarna. Som jag började recensionen med så kan jag konstatera att Woody Allen faktiskt är rolig i sin roll som den smått neurotiske och Sid, och givetvis blir Sid och Sondra partners, inte ett kärlekspar, i uppgiften att lösa mordgåtan. Det bör tilläggas att det här knappast är någon thriller, i stil med Match Point (2005), utan här är det det dramatiska och komiska som ska få oss tittare att bli imponerade, och det fungerar ärligt talat bara "bra". Den är hästkliv ifrån tidigare filmer av Woody som, redan nämnda, Annie Hall och den är som sagt inte alls lika spännande som hans senare thrillers som kommit.

I FILMEN får man även en liten makaber inblick i något sorts dödsrike där man, bland annat, får se den döde journalisten som konstant tipsar Sondra, men det är tyvärr det roligaste som filmen har att bjuda på. Det finns någonting lite ovisst, med slutklämmen, och exalterande i filmens handling, men det kan inte riktigt hjälpa upp helhetsintrycket, som inte riktigt får den där "wow-känslan", som ganska ofta kryper sig fram när Allen står för regin. Allens och Johanssons skådespel är ingenting man kan direkt klaga på, utan tyvärr är det istället ett ganska förutsägbart och oengagernade manus som han har knåpat ihop, men det stjälper som sagt inte hela filmen. Det är lite roligt, och det finns någonting lite makabert över hela fantasy-grejen som Allen kör i filmen, och det märks att han har hämtat lite inspiration från mystiska fantasy-filmer, för det här liknar sannerligen inte någon av hans andra filmer, även om själva grundhandlingen inte är obekant, så utvecklas det till ett roligt fantasy-drama som är ganska väl sevärt, om än inte någonting som ni bör applådera åt. Det fungerar fint och är bra, men tyvärr inte mer, inte någonting extra.

···

No Country for Old Men (2007)

Originaltitel: No Country for Old Men
USA / FÄRG / 122 min

Regisserad av Ethan Coen, Joel Coen
Skriven av Ethan Coen, Joel Coen, Cormac McCarthy (roman)
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Javier Bardem, Josh Brolin, Woody Harrelson, Kelly MacDonald, Garret Dillahunt m.fl.

JAG MÅSTE nog erkänna att bröderna Coen nog är de jämnaste filmregissörerna som är aktiva idag. Vissa regissörer har lyckats göra en toppenfilm, och sedan flera bottenapp som han nog vill stryka från sin meritlista. Men med Coens är det lite annorlunda. Alla filmer de har gjort, som jag sett, har varit åtminstone "bra". Därför känns det väldigt glädjande att deras nya film, No Country for Old Men, har blivit belönad med åtta stycken Oscars-nomineringar, dock är det fortfarande ovisst om hur många av priserna som de faktiskt vinner. Ingen film av Coens har faktiskt fått mottaga så många nomineringar, men det känns inte särskilt konstigt, då deras nya film är deras bästa hittils.

En jägare (Josh Brolin) hittar ett lik och en väska innehållande två miljoner dollar, och detta startar igång en jakt efter honom, av en smått psykopatisk, men Oscars-nominerad, mördare (Javier Bardem). Historien är egentligen inte någonting extraordinärt, men i bröderna Coens händer förvandlas historien in till ett magnifikt och mästerligt manus som är bland det bästa som skrivs nu för tiden. Även den ene broderns regi, Joel Coens, är nästan lika bra, och skådespelarnas karaktärer känns så pass genuina trovärdigt spelade att man nästan får rysningar när man ser på filmen. För mig gick det ganska snart upp att det här var en film av absolut internationell klass, som förtjänar alla priser den kan få på den kommande Oscars-galan. I filmen ryms även ett ganska snyggt foto och mäktigt ljud som förhöjer en filmupplevelse som redan heter duga.

NÄR JAG SÅG Fargo (1996) så trodde jag verkligen att det var det bästa som bröderna Coen kunde göra, men nu har jag helt blivit överraskad av bröderna, som har gjort årets bästa film, tveklöst. Den är visserligen inte någon av de bästa filmerna någonsin, men ändå är det en pulshöjande story som dessutom innehåller lite svart humor. Lägg också till de redan nämnda skådespelarna som förtjänar mycket beröm och du har en oerhört bra film. Att finna någonting objektivt negativt med filmen är väldigt svårt, och någonting som jag inte tänker ge mig in på, för jag vill inte riktigt tänka så detaljerat och förstöra mina intryck, utan jag konstaterar bara att det här är en mycket bra film, som speciellt passar för de som gillar Coens tidigare filmer. Likt Fargo innehåller den mord och spänning och samtidigt lite komiska inslag, och en inbördes jämföran är svår att göra, även om jag, som sagt, medger att No Country for Old Men är deras bästa film, till och med aningen bättre än fantastiska Fargo.

····½

Försoning (2007)

Originaltitel: Atonement
STORBRITANNIEN / FRANKRIKE / FÄRG / 130 min

Regisserad av Joe Wright
Skriven av Christopher Hampton, Ian McEwan (roman)
Skådespelare: Saoirse Ronan, Brenda Blethyn, Julia West, James McAvoy, Keira Knightley, Harriet Walter m.fl.


REGISSÖREN Joe Wright har tidigare gjort en filmatisering av Jane Austens klassiska bok Stolthet och fördom, då med Keira Knightley i huvudrollen. Filmen Försoning är gjord av samma regissör, och återigen får vi se Keira Knightley i kvinnliga huvudrollen. För mig är det ganska uppenbart att filmerna påminner om varandra, inte bara för att de utspelar sig i idylliska landskap i ett lite gammaldags England, utan också för att Wrights regi känns ganska liknande i båda filmerna. Lyckligtvis nog är faktiskt Försoning snäppet bättre än Stolthet och fördom (2005).

Handlingen är placerad i 1940-talets England, vid ett litet slott. Den fantasifulle Briony (Saoirse Ronan), som hänger mycket av sin tid till att skriva pjäser, och tvinga sina små släktingar att medverka i dem. Hon får för sig att hennes storasysters (Keira Knightley) älskare (James McAvoy) är en sexgalning, och hon anklagar honom för ett grovt brott som han egentligen inte har begått. Brionys karaktär är verkligen någonting som väcker känslor hela tiden, eftersom man tycker lite synd om henne, samtidigt som man blir lite frustrerad och upprörd över att hon skickar iväg sin storasyster Ceciles älskade man till fängelse, och då borde man kunna säga att manuset har lyckats med att göra Briony till en ganska känsloväckande karaktär, som jag tycker är den mest intressanta personen i det här kärleksfyllda och smått sentimentala dramat. Keira Knightley, som man på sistone mest fått se som en kvinnlig pirat gör en mycket bra och trovärdig gestaltning av Cecile, och i stort sett känns alla skådespelarnas insatser stabila, även om det tyvärr inte ges utrymme till någonting extra som utmärker.

FILMEN HAR blivit hyllad av diverse filmjurys, däribland pris för "Bästa film" på Golden Globe-Galan, och en nominering till bland annat "Bästa film" på den fortfarande oskedda Oscars-galan, där den också har sex ytterligare nomineringar. Egentligen är manuset inte särskilt speciellt, om än inte dåligt, utan det är mer det vackra fotot och trovärdiga skådespelare som gör den här bitvis översentimentala filmen bra. Filmen handlar mestadels om Ceciles och Robbies odödliga kärlek, vilket kan kännas lite tröttsamt och inte särskilt nytt, men det bör inte avskräcka dig från att se det här, för den är faktiskt bra.

Försoning är baserad på Ian McEwans populära bok, och precis som boken så finns det en lite finurlig "twist" på slutet som jag givetvis inte ska avslöja, som ändå höjer helhetsintrycket, och gör att filmen ändå är någonting som passar in vid de flesta tillfällen, speciellt för de som gillade Wrights Stolthet och fördom, och kärlekshistorier i allmänhet, och då speciellt brittiska med en vacker Keira Knightley. Betyget blir lite vacklande, och kunda lika gärna bli ett snäpp högre eller ett snäpp lägre, men sammanfattningsvis så är det en mycket bra film som inte innehåller alltför många klichéer som är ganska lätt att få med tanke på historien. Sevärd är den tveklöst, men någon Oscar för "Bästa film" känns lite avlägset, och ärligt talat tror jag inte den kommer vinna det priset, även om den nog tar hem ett par andra stayetter.

···½

Juno (2007)

Originaltitel: Juno
USA / KANADA / UNGERN / FÄRG / 96 min

Regisserad av Jason Reitman
Skriven av Diablo Cody
Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, Jennifer G arner,Jason Bateman, Allison Janney, J.K. Simmons m.fl.
TONÅRSPROBLEM. Någon som kan svara på hur många exempel på det i filmer som vi sett? De flesta är ärligt talat åtminstone "mindre bra", och då brukar ju förväntningarna automatiskt sänkas, men med Juno var förväntningarna höga. Knappt någon recensent har kunnat yttra ett ond ord om den här charmiga och roliga dramat, och jag är absolut inte den första som ska göra det.

Juno, fantastiskt spelad av Ellen Page, har blivit gravid, bevisat efter tre graviditetstester, som gick vägen tack vare en dunk apelsinjuice. Det framtida barnets far är hennes bästa kompis Paulie (Michael Cera), en smått komiskt karaktär med en ljus röst och fortfarande "för ung för att odla mustasch". Först tänker Juno göra abort, men beslutar sig i stället för att adoptera bort det, och hittar i tidningen en annons om två barnlösa och framgångsrika människor som mer än gärna tar sig an Junos oönskade barn. Men det perfekta paret är givetvis inte heller helt idylliskt...

EFTER ATT HA blivit matade med tonårskomedier med överdrivna och stereotypa karaktärer, som antingen är snygga blondiner och "american-football-killar" eller glasögonprydda "nördar", så är det så skönt att få se en normal tjej, som trots att hon inte är stereotypiskt snygg, men absolut inte ful, missförstå mig inte, som jag blir helt förtrollad och charmad av, med hennes spontana och smått sarkastiska sätt som sitter som en smäck genom hela filmen. Diablo Codys underhållande och charmiga manus gör Junos karaktär till någonting extra, som dessutom förgylls av Ellen Page, som jag aldrig hört talas om förut. Och jag kan bara hoppas att jag i framtiden får se Ellen Page istället för Lindsey Lohan i nästa drama eller familjekomedi. Paret som ska adoptera barnet (Jennifer Garner och Jason Bateman) känns visserligen lite stela, men det glöms nästan bort så fort man ser Ellen Page.

Därefter måste även beröm ges till regissören Jason Reitman, som tidigare gjort bl.a. Thank You For Smoking (2005), som jag tror vi kan tacka en del för att göra Ellen Pages insats så berömvärd. För det är den tveklöst, men det är givetvis inte bara Page som är det bra med filmen. Diablo Codys manus är inte bara "underhållande och charmigt", utan också oerhört smart och imponerande. Årets Oscars-gala har inte hållits än, men Juno är nominerad i kategorin "Bästa film", och jag kan nog säga att jag håller en liten tumme för att den ska vinna. För det här är bra, riktigt bra. Till sist kan jag även tillägga att musiken är ett stort plus, både lite annorlunda och bra, vilket förhöjer filmens stämning lite.

····

Döda poeters sällskap (1989)

Originaltitel: Dead Poets Society
USA / FÄRG / 128min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Tom Schulman
Medverkande: Robin Williams, Robert Sean Leonard, Ethan Hawke, Josh Charles, Gale Hansen, Dylan Kussman m.fl.

DET FINNS MÅNGA människor inom filmindustrin som man har fördomar mot. Det kan vara regissörer, eller ibland manusförfattare, men oftast är det vilka sorts filmer som skådespelare brukar medverka i. Robin Williams har jag alltid tagit för en ganska rolig kille, som agerar rolig och lite knäpp i ömsom okej/bra filmer och ömsom riktiga bottenapp. Men nu har jag verkligen fått upp ögonen, och upptäckt att det finns en stor talang bakom den humoristiska och lättsinniga framsidan.

John Keating (Robin Williams) ska börja som ny lärare på en ortodox och sträng internatskola, där de fyra pelarna är "tradition, heder, disciplin och briljans". Mr Keating, eller "captain"; uppmanar istället eleverna att tänka självständigt och öppna upp ögonen för nya perspektiv, och inte bara lära sig andras dikter. Rektorn och de andra lärarna ser givetvis inte med helt blida ögon på det här, och hans oortodoxa undervisningsmetoder upprör, men eleverna älskar det. Några elever, tittar i en gammal årsbok från skolan, och ser Mr Keatings fotografi, och får reda på att han var med i någonting som kallas "Döda poeters sällskap", där de högläste poesi i en liten gråta. De eleverna beslutar sig för att också göra det, och även att skriva egen poesi.

ROBIN WILLIAMS, med sin huvudroll som Keating, är fullständigt lysande i filmen, och det här är tveklöst Robin Williams bästa insats, och jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas med en liknande roll. Även de övriga birollerna, mest bestående av eleverna är mycket bra. Alla eleverna har olika öden, och det som vi får följa mest i filmen är Neil Perry, som är en av skolans bästa elever, påtryckt av en hänsynslös far (Kurtwood Smith). Men egentligen vill han bli en skådespelare. Scenen när han först agerar på scenen i teatern, uppfylld av en euforisk glädje och frihet, och sedan kommer hem till sin missnöjde far blir en sådan oerhörd kontrast att de mer sentimentalt lagda kommer behöva några näsdukar att torka tårarna. Det kan tyckas att filmen är lite översentimental, men det vägs kraftigt upp av ett lysande skådespel, och ett imponerande manus, som förvånansvärt vann en Oscar. Men frågan är om det finns något djup i filmen?

I Sverige startades det lite en debatt om filmen efter premiären, om den uppmanade elever att tänka självständigt, eller om den bara visade följderna av för tidigt egentänkande. Men budskapet i filmen är tydligt. "Carpe diem", "Seize the day". Trots att slutscenen är väldigt vacker, så tycker jag att det finns en viss ton av översentimentalitet, som även hänger hela filmen, vilket är oerhört synd på en så pass bra film, och för mig hade den gärna fått fortsätta länge till, för nu kändes det ganska kort, men vackert. Underbart är kort.

····

Ben-Hur (1959)

Originaltitel: Ben-Hur
USA / FÄRG / 214 min

Regisserad av William Wyler
Skriven av Karl Tunberg och Lew Wallace (roman)
Medverkande: Charlton Heston, Jack Hawkins, Haya Harareet, Stephen Boyd, Hugh Griffith, Martha Scott m.fl.

VAD HAR TITANIC (1997), Sagan om konungens återkomst (2003) och Ben Hur (1959) gemensamt? Förutom att de alla tre är mycket bra filmer så har alla vunnit 11 priser vid Oscarsgalan. Rekordartat, och oerhört imponerande att en film är årets bästa på så många olika fronter. Men med filmens, med dåtidens mått, storslagna förutsättningar är det kanske inte särskilt konstigt. Med en budget på 50 miljoner dollar, som använts till bland annat 100 000 kostymer, 8 000 statister och 300 olika tagningar, så har teamet bakom Ben Hur tveklöst skapat en av de största och mest klassiska filmerna någonsin. Trots sin avskräckande längd vore det skamligt att inte använda en liten, fast ganska stor jämfört med andra filmer, del av sitt liv att beakta detta mästerverk.

Juda Ben Hur (Charlton Heston) är en judisk adelsman som bor i Jerusalem tillsammans med sin mor och syster. Plötsligt skickar Rom en ny tribun till staden Jerusalem, Messala, träffande nog en av Judas barndomsvänner. I början av filmen får vi följa deras vänliga och nostalgiska samtal och gamla minnen, men ganska snart hamnar de i en konflikt. Messala vill att Juda ska avslöja de judar som planerar att göra uppror mot det romerska styret. Givetvis vägrar vår protagonist att tillmötesgå sin barndomsväns krav, och deras vänskap är ett minne blott. Mer av handlingen vill jag inte avslöja, utan råder läsaren att själv ta tag och se filmen. Som Juda Ben Hur får vi se Charlton Heston göra en enastående prestation, och varje gång Ben Hur kommer i bild så går det inte annat än att imponeras av Hestons dramatiska talanger och hans felfria skådespel. Föga förvånande belönades Heston med en Oscarstatyett för sin roll som Ben Hur.

En annan sak, som skandalöst nog inte vann en Oscar, är manuset, Karl Tunberg som är så rysligt bra att filmen, trots sin som sagt monstruösa längd inte blir långtråkig under en enda minut. Att göra en film tre och en halv timme lång utan att vara ointressant eller tråkigt är en av de mest storslagna bedrifterna inom film jag har sett. Men samtidigt kan man tycka att en film bör hållas inom vissa gränser, och jag tvivlar på att filmen hade blivit lika bra om den hade varit en timme kortare, men samtidigt hade det varit väldigt intressant att se filmen som en lite kortare version, vilket också är en skicklig prestation, då många perfekta scener hade behövts raderas ur manuset.

JAG LOVADE visserligen att inte berätta någonting mer om handlingen, men filmens klimax, scenen vid hästkapplöpningsbanan är fantastisk. Här möts Messala, som vi redan fått starka antisympatier mot, och våran hjälte Juda Ben Hur, som vi ivrigt ska heja på. Trots att Ben Hur säkerligen inte var först med att ha en sådan här "slutgiltig strid" mellan protagonisten och antagonisten, så finns det många filmer som gjorts senare som har byggt upp deras motsvariga klimax på liknande sätt. Den här scenens klippning är magnifik, och det mest spännande i hela filmen. Kanske den bästa scenen i filmen, vilket inte säger lite.

Trots att den här filmen handlar om Juda Ben Hurs törst efter hämnd mot Messala, så figurerar även Jesus Kristus i filmen, och vi får aldrig höra honom säga någonting eller riktigt se hans ansikte, men ändå känns de få scenerna där han medverkar väldigt speciella, och har en speciell stämning över sig, som bara är lysande.

Nu låter det säkerligen som att full pott är det självklara betyget, men av någon anledning så sätter jag ett snäpp under. Jag kan inte säga någonting som jag inte tyckte var mycket bra med filmen, men magkänslan säger ändå 9/10, och vid min personliga filmsmak så är det ändå det som räknas när jag äntligen ska sätta betyget. Till sist, ett råd: se den här filmen!

····½

Scary Movie (2000)

Originaltitel: Scary Movie
USA / FÄRG / 88 min

Regisserad av Keenen Ivory Wayans
Skriven av Shawn Wayans, Marlon Wayans, Buddy Johnson, Phil Beauman, Jason Friedberg, Aaron Seltzer
Skådespelare: Carmen Electra, Dave Sheridan, Frank B. Moore, Giacomo Baessato, Kyle Graham, Leanne Santos m.fl.

HUR SKA MAN börja när man recenserar en av de sämsta filmerna man sett i sitt liv? Jag kan väl börja med att förklara att de flesta i tonåren, eller äldre som fortfarande har kvar sitt vulgära sinne för humor, nog tycker det här är riktigt roligt. Jag kan bara stå för min egen smak, men... Det här är inte bra. Scary Movie driver hejdlöst med skräckfilmer, och andra för den delen också, och försöker parodisera dem alla med mera sexskämt och osmakliga scener. Om du redan nu känner att det här inte är något för dig, tro då inte att resten av recensionen kommer att få dig att ändra din åsikt.

En kvinnlig high-school-elev blir mördad, och hennes vänner upptäcker att mördaren är mitt ibland dem. Själva grundidén är givetvis en parodi på någon "gammal" skräckfilm, men även resten av manuset känns så oerhört omoget och jag tvivlar inte på att någon 12-åring skulle kunna ha skrivit det här manuset, som är helt i saknad av grundläggande struktur, och består helt och hållet av inslängda sexistiska skämt, blandat med scener från andra skräckfilmer. Ett citat som jag hittade på internet om Scary Movie lyder; "Scary Movie is only scary when we consider what it takes for any film to reach the point of a wide theatrical release", skrivet av Michael Elliot från Movie Parables. Och det är faktiskt läskigt, precis som han säger, att en sådan här film får ett biopremiär världen över, en film som lika gärna kunde varit gjord av några pubertala tonåringar. Istället är manuset skrivet av en hel drös av människor, både av skådespelare i filmen och av Aaron Seltzer, som också har skrivit Date Movie (2006). Jag tänker inte ens gå in på de enskilda skådespelarnas insatser, det känns bara onödigt att utmärka just skådespelets brister, för det är trots allt inte deras fel att filmen har blivit usel. När jag köper en biobiljett, eller hyr/köper en DVD så har jag ändå alltid förväntningar på att filmen i alla fall ska kunna ha producerat någonting bra, med tanke på den stora budgeten som många filmer har. Där gör Scary Movie mig besviken, trots sina förutsättningar att ha kunnat göra en rolig och icke så sexistisk parodi, så misslyckas den fatalt.

NU KÄNNS det som om jag har berättat tillräckligt tydligt vad jag tycker om den här filmen, men på något sätt så blir jag lite förvånad över mig själv att jag väljer att sätta 1 i betyg till den recenserade filmen, och inte det till synes självklara ½. Kanske är det något hopp om att Scary Movie 5 som kommer om några år har mognat ifrån sina föregångare, och kanse kan ge en uns av värdighet åt Scary Movie-serien, eller kanske jag till och med måste erkänna att jag under ett kort ögonblick i filmen nästan skrattade... Svaret är jag inte säker på, men filmens kvalité är jag säker på. Usel.

·

Ung rebell (1955)

Originaltitel: Rebel Without a Cause
USA / FÄRG / 111 min

Regisserad av Nicholas Ray
Skriven av Nicholas Ray, Irving Shulman och Stewart Stern
Skådespelare: James Dean, Natalie Wood, Sal Mineo, Jim Backus, Ann Doran, Corey Allen m.fl.

NÅGONTING SOM NU känns både aktuellt och inte så förvånande är det allt mer påtagliga ungdomsvåldet, inte minst efter den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen för ett antal månader sedan. Vi har sett Stanley Kubricks mästerliga och skrämmande dystopi, Clockwork Orange (1971), om våldet i samhället, men Ung rebell kom faktiskt sexton år innan, och var faktiskt en av de absolut första filmerna som antydde och gestaltade ungdomsvåld, inte bara i de lägre samhällsklasserna, utan också hos välmående och rika familjer. Men förvänta dig inte några som helst likheter med Clockwork Orange egentligen, utan det här är mer än realistisk och vardaglig gestaltning av våldet.

Jim (James Dean) är en rebellisk ung man som har flyttat till en ny stad, och finner där omedelbart både vänligt sinnade människor och fiender. Jim deltar i både knivslagsmål och bilrace, och hittar även kärleken... Värt att nämnas är att James Dean bara hann medverka i ett par, tre filmer innan han dog i en bilolycka, samma år som den här filmen kom upp på biograferna. Ytterligare en intressant detalj att nämna är att filmen faktiskt blev nominerad till tre Oscars, men fick gå hem utan någon statyett, och en av de sakerna som blev nominerad var manuset, av Nicholas Ray, som även regisserade. Och visst, både regin och manuset är värd en del beröm, och hela historien byggs upp stämningsfullt, med alla nödvändiga delar, och ett oerhört spännande och hänförande klimax. Filmens stora "stjärna", James Dean, får givetvis mycket plats och får agera uttrycksfullt och det känns ganska häftigt att se honom, eftersom han ändå är lite av en legend inom skådespel. Men egentligen är det birollerna som är det bästa och mycket välförtjänt blev både Sal Mineo och Natalie Wood, Jims vänner, nominerade till en Oscar, för bästa manliga respektive kvinnliga biroll, och det känns verkligen som att Sal Mineo har lyckats fullständigt med sin rolltolkning av Jims yngre vän Plato, eftersom hans karaktär verkligen väcker känslor hos åskådaren, som irritation, rädsla och ilska. Då måste man ändå kunna konstatera att han har lyckats med sitt skådespel, för det är väl just det som skådespelarna eftersträvar i och med sina rolltolkningar?!

MEN DET KAN vara bra att berätta att den här filmen inte innehåller överdrivet mycket våld, bara ett par få scener. Det slutliga klimaxet är också spännande och känns väl genomarbetat, i stort sett är filmen mycket, mycket bra, och absolut sevärd. Det enda som filmen egentligen faller på är väl egentligen är ironiskt nog bitar ur manuset, för trots att Nicholas Rays manus känns intressant och välgjort och blev nominerad till Oscar, så är det i mina ögon ganska tunt egentligen. Visst det finns en hel del väldigt bra scener, men förutom dem så känns det ganska platt. Delarna mellan filmens höjdpunkter känns ibland lite oengagerade. Men det är sannerligen det enda man skulle kunna klaga på, för de unga skådespelarnas insatser är klanderfria, och missförstå mig inte alls, manuset är inte dåligt, bara vissa små detaljer är inte på samma nivå som filmens övriga beståndsdelar.

····