Going the Distance (2010)

Originaltitel: Going the Distance
USA/Färg/102 min

Regisserad av Nanette Burstein
Skriven av Geoff LaTulippe
Medverkande: Drew Barrymore, Justin Long, Charlie Day, Jason Sudeikis, Christina Applegate, Ron Livingston m.fl.

GOING THE DISTANCE är, som ni kanske vet, en riktigt skön kärlekskomedi. Det handlar om ett par som försöker sig på ett långdistansförhållande och alla de problem som uppstår som konsekvens av det. När vi nu gått igenom den futtiga handlingen, så kan vi gå in på det som gör Going the Distance till en sanslös komedi, vilket egentligen är det enda den utger sig för att vara.

Justin Long har denna gång fått vara huvudroll, något som är alldeles utmärkt, eftersom att Long besitter betydligt mer komisk talang än vad media vill uppmärksamma. Long är inte den givna komikern som många andra i filmen (däribland Sudeikis och Day), men har en förmåga att formulera sig väldigt roligt och allmänt laidback, vilket är en ren fröjd i en film som denna.

Drew Barrymore gör också en väldigt bra rollprestation, även om hennes karaktär i helhet mer är av birollskaraktär; hon får betydligt mindre komiskt material att arbeta med, till skillnad från nämnda clownerna Sudeikis och Day, som båda i min mening är briljanta. Sudeikis har en tendens att alltid vilja köra "den sköna polaren med trivselvikt" (och jag kan definitivt förstå den som kanske stör sig), men han är i min mening hur skön som helst. Han, tillsammans med ännu roligare Charlie Day, är ren komisk dynamit, något vi fick erfara i Horrible Bosses, där de också fick arbeta sida vid sida (för att inte nämna episoden The Gang Gets A New Member från mästerliga serien It's Always Sunny in Philadelphia). Day stjäl i princip alla scener och är nästan konstant rolig och även om Going the Distance inte är det bästa han gjort, är han definitivt bra.

Problemet med filmen är att den lider av det ökända 50/50-syndromet, när det kommer till den här typen av film. Första hälften är sanslös och manusförfattare och komiker har medvetet lagt allt kul först, för att sedan lämna den trista slutklämmen, det vill säga resten av filmen, i en slags seg, trist och platt avrundning. Det är synd, eftersom Going the Distance har en del riktiga godbitar till scener om man gillar denna typen av komedier.

Detta är en kärleksfilm och den platsar ganska bra i vår Alla hjärtans dag-kavalkad av filmer här på Movie Burger, men dock bör nämnas att det nog mer är en skön komedi i allmänhet. Kärleken bär knappast upp filmen, utan det som är kul är i princip just humorn. Dock inte sagt att detta inte skulle vara det perfekta valet tillsammans med en skål popcorn, lite läsk och den man håller av allra mest. 3/5

50/50 (2011)

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

Meet the Parents: Little Fockers (2010)

Originaltitel: Little Fockers
USA/Färg/98 min

Regisserad av Paul Weitz
Skriven av John Hamburg, Larry Stuckey, Greg Glienna och Mary Ruth Clarke
Medverkande: Robert De Niro, Ben Stiller, Owen Wilson, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner m.fl.

I ANDRA UPPFÖLJAREN till Släkten är värst (2000) får vi bekanta oss med familjen Fockers småttingar, tvillingarna Henry och Samantha. De är små och rara och Greg och hans fru Pam njuter av barnalyckan, medan Gregs svärfar, den pensionerade och evigt bittre spionen Jack, granskar i princip allt i Gregs liv - alla rörelser, alla handlingar, allt han säger. Han är trots allt svärfadern som lät Greg gå igenom ett lögndetektortest i första filmen. Sån är helt enkelt Jack Byrnes.

Meet the Parents: Little Fockers är den typiska Ben Stiller-filmen. Stiller gör här om sin roll som Gaylord Focker, eller Greg som han helst kallar sig, en ganska vanlig kille som har sina brister och vet om det. Han kantas dock alltid med människor runt omkring honom som framstår som fullkomligt felfria och det leder ofta till att han måste hävda sig själv inför hans cyniska svärfar.

Inte särskilt förvånande, så är Meet the Parents: Little Fockers inte den starkaste i filmserien, om man någonsin ska kalla någon för stark. Efter två filmer där man på olika sätt försökt krydda filmen med pinsamma, dumma situationer, känns det lite som man börjar få slut på idéer, åtminstone bra sådana. I Meet the Parents: Little Fockers återvänder en jobbigt perfekt och väldigt spirituell vän till Greg, Kevin, som spelas av Owen Wilson som här gör samma roll han alltid gör: stökig och frisläppt snubbe som har hjärtat på rätt ställe men ändå typ sabbar precis allt. Jack samtalar dessutom med Greg och bestämmer sig för att överlåta ansvaret att vara herden av familjen: "The Godfocker". Detta ökar givetvis oroligheterna och spionaget. Därtill har man även blandat i en otrohetshistoria, med en roll som Jessica Alba tyvärr nog mest fick för att hon ser bra ut.

Meet the Parents: Little Fockers har dock givetvis sina stunder. Jag skrattade definitivt och den är på så sätt en ganska lyckad trea i en komediserie. Oftast brukar det bli alltför uttjatat, men inte här. Det funkar fortfarande. Nu tror jag ändå att man kommer vilja fläska på med en fyra och då tror jag att konceptet lär vara ganska så duktigt död. Man känner redan av att det nog är dags att stänga kiosken och gå runt hörnet. Det räcker nog ganska bra så. 2½/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

Bruce den allsmäktige (2003)

Originaltitel: Bruce Almighty
USA/Färg/101 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Steve Koren, Mark O'Keefe och Steve Oedekerk
Medverkande: Jim Carrey, Morgan Freeman, Jennifer Aniston, Philip Baker Hall, Catherine Bell, Lisa Ann Walter m.fl.

VI LOVAR ATT DETTA NOG BLIR SISTA Jim Carrey-filmen på ett tag i alla fall, men denna kavalkad av recenserade Jim Carrey-filmer är givetvis inte fulländad utan Bruce den allsmäktige.

Bruce den allsmäktige handlar om Bruce Nolan, en nyhetsreporter som känner sig misslyckad. Hans karriär verkar aldrig ta fart, folk kliver på honom och livet verkar helt enkelt arbeta emot Bruce. Bruce skyller allting på Gud och rasar över alla de gånger Gud aldrig hjälpt och låtit honom bli såhär misslyckad. En dag förändras dock allt, då han helt plötsligt träffar Herren själv och får alla Hans krafter - en möjlighet som ter sig underbart till en början, men som visar sig bli allt svårare att använda ansvarsfullt.

Jim Carrey är givetvis perfekt i rollen och många scener blir sanslösa tack vare honom, men även en samling andra bra, såsom Steve Carell. Morgan Freeman är perfekt i rollen som Skaparen och Shadyac har här överträffat sig själv med en film som både är verkligt rolig, men också vill berätta något. Det är en fin balansgång, eftersom komedi ofta handlar om att glömma bort livets allvar och kliva in i en värld av komik och upplyftande känslor, men Bruce den allsmäktige lyckas perfekt utan att bli varken ytlig eller högtravande. Man behöver inte vara religiös för att förstå Shadyacs film; många ämnen är mycket relevanta även för ateisten, men Shadyacs smarta sätt att använda religionen som ett berättarmedel i en komedi är både uppfriskande och mycket givande.

Jag brukar kreditera Bruce den allsmäktige som en av mina favoritfilmer med Jim Carrey. Även om jag tycker att den kan tappa lite mot slutet av filmen, lyckas den ändå rycka upp sig och bli en verkligt bra komedi, som inte spårar över till alltför intelligent satir av något slag. Det är till stor del gjort för att skratta, men att man valt ett bra ämne gör att filmen faktiskt blir så mycket bättre i många avseenden. Bruce den allsmäktige är en lysande komedi som kan träffa rätt i alla möjliga sorters sinnesstämningar; en träffsäker och uppenbart odödlig komedi som denna ser man faktiskt inte ofta. 4/5

Liar Liar (1997)

Originaltitel: Liar Liar
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Paul Guay och Stephen Mazur
Medverkande: Jim Carrey, Maura Tierney, Justin Cooper, Cary Elwes, Anne Haney, Jennifer Tilly m.fl.

JAG ANTAR ATT JIM CARREY-HATAREN antagligen fått stå ut med sin värsta period här på Movie Burger, men här kommer ytterligare en film med tokstollen. Förlåt, men han är ju för bra. Filmen är Liar Liar och är en av Carreys tidigare filmer och även om filmen befinner sig i gränslandet mellan familjekomedismörja med orkestermusik och tankfull, vitsig komedi, är Liar Liar definitivt en rogivande rulle.

Jim Carrey gör här den typen av roll han blivit känd för: förvirrad man som inte lever ett fullt lyckligt liv, som råkar ut för en total förändring som skakar om hans sociala liv (Bruce den allsmäktige (2003), Yes Man (2008) med mera). Här har vi advokaten Fletcher, som lever ett advokatliv baserat på lögner, dock inte enbart i rättssalen, utan till sin familj och sina vänner. Ständigt skjuter han på saker och ting, avbokar ärenden av påhittade orsaker och ignorerar det mesta. En dag, när hans son Max (Cooper) i födelsedagspresent önskar sig att hans far inte kan ljuga på en hel dag, så ställs hela hans liv på spel. Jobbet som advokat, jobbet som man och jobbet som far ruskas om, allt i samspel med diverse ansiktsuttryck av Jim Carrey.

Liar Liar är en riktigt rolig komedi, även om den bitvis är lite väl sliskig i sitt familjefilmsmanér. Dock har filmen precis det som krävs för att nå ut till precis alla och att avfärda en vanlig komedi för att den inte innehåller de cineastiska värden man hellre ser i andra filmer, det vore ju helt fel. Dock ska jag påpeka att denna faktiskt inte är hans bästa komedi och att (om man nu tittar på den typ av roll jag nämnde tidigare) både Bruce den allsmäktige och Yes Man är ganska så mycket bättre, allra främst förstnämnda titel.

Det finns egentligen inte mycket att säga om en film i den drös av roliga filmer Jim Carrey har gjort. Denna är liksom jätterolig, liksom många filmer han gjort. Därför söker jag mer och mer efter just något mer i denna typen av film. Liar Liar kan jag tycka saknar lite av det kött och blod jag saknar i en komedi, för att den ska kännas äkta och närgånget. Det blir det inte riktigt med överdrivet förtydligande orkesterspår. Dock bör man tänka på vilken publik den riktas till och att sitta och vilja ha "närgånget" som 18-årig svensk kanske inte gäller just denna film. Try Supersugen (2007), i så fall. Liar Liar är en härlig komedi med en härlig snubbe, vilket jag tycker säger ganska bra vart filmen ligger "betygsmässigt". 3/5

I Always Wanted to Be a Gangster (2007)

Originaltitel: J'ai toujours rêvé d'être un gangster
Frankrike/Svart-vit/113 min

Regisserad av Samuel Benchetrit
Skriven av Samuel Benchetrit
Medverkande: Anna Mouglalis, Edouard Baer, Jean Rochefort, Laurent Terzieff, Jean-Pierre Kalfon, Venantino Venantini m.fl.

EN MISSLYCKAD KRIMINELL UTAN VAPEN, två skämt till kidnappare, två låtskrivares dispyter om kärlek och musik och fem pensionärers längtan efter det som en gång var. Dessa är de fyra scenarier som vi får följa i den något svarta komedin I Always Wanted to Be a Gangster.

Efter att ha glimtat de första sekunderna av filmen drar jag genast paralleller till de typiska stildrag som brukar genomsyra exempelvis en Tarantino-film. Vi ser till en början en man med läderjacka som kliver in i ett kafé i utkanten av staden. Samma person stoppar handen innanför jackfickan och är till synes beväpnad. Han försöker få personalens uppmärksamhet, men förgäves. Medveten om sitt nederlag passar han på att gå på toaletten för att återkomma. När han sedan gör det bekantar han sig med servitrisen. Det framkommer att de har mer gemensamt än vad man först trodde, att hon också misslyckat med att genomföra sitt brott. Kan detta vara början på en långvarig vänskap?

Detta är första vinjetten av fyra i denna komedi. Hela filmen är filmad i svartvitt och många utvalda stildrag tyder på att det är just en homage till noir-filmerna från 40-talet. Den tydligaste faktorn som står ut bland de tydligaste av 40-talsklichéer är humorn! Filmens tema är misslyckande. Av alla de olika historierna vi får följa, är protagonisternas strävan efter något specifikt det som gör vissa scener så komiska. Ännu roligare blir det eftersom att vid åsynen av de olika karaktärerna tänker man att det faktiskt är en typ som skulle kunna vara kapabel för att råna ett kafé eller kidnappa ett rikemansbarn.

Det är svårt att klassificera I Always Wanted to Be a Gangster som en svart komedi. Filmen behandlar svåra ämnen och förutom misslyckande är döden något som vanligtvis spelar sin väsentliga roll. Samtidigt måste jag avskriva stämpeln svart komedi då humorn just anspelar på värme (fast på rollernas bekostnad) och den får i alla fall mig att skratta. Förutom humor med god timing är fotot, för att inte tala om regin, något som gör filmen till det lilla guldkorn som det faktiskt är. Synd och skam är det att I Always Wanted to Be a Gangster inte fått den uppmärksamhet den förtjänar! 4/5

Mina jag & Irene (2000)

Originaltitel: Me, Myself & Irene
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Peter Farrelly, Mike Cerrone och Bobby Farrelly
Medverkande: Jim Carrey, Renée Zellweger, Anthony Anderson, Mongo Brownlee, Jerod Mixon, Chris Cooper m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAS EN KOMEDI av komedimästarna Farrelly. Denna gång blir det även ännu en Jim Carrey-film som recenseras. Varför? För vi på Movie Burger älskar dem.

Mina jag & Irene hör onekligen till en av Farrellys bästa komedier, där den skruvade handlingen verkligen är en av filmens stora fördelar. Filmen handlar om polisen Charlie som lider av problem. Han låter alla kliva på honom och är alltför snäll för att säga ifrån. Detta undertryckande av att vara arg och att säga ifrån har lett till en extrem personlighetsklyvning. Ibland är han den snälla Charlie, men ibland blir han den barske, tuffe och våghalsige Hank. Efter ett fall av mord och korrumperade snutar behöver Charlie hjälpa den unga damen Irene på hennes flykt från galna poliser och andra idioter. Saker blir knappast bättre då Hank kommer och förstör för Charlie, samtidigt som de båda jagen blir förälskad i Irene.

Det finns inget så härligt som en komedi med udda, men verkligt engagerande handling. Det utmärkta valet av skådespelare, Jim Carrey som schizofren (vem kan egentligen göra rollen bättre?), bidrar ju bara till filmens komikvärde. Udda scenarier blandat med just den där rubbade (men ganska oskyldiga) komiken Farrelly besitter gör att Mina jag & Irene helt enkelt blir en riktigt skön komedi.

Farrelly brothers har bara toppat detta två gånger. Jag måste säga att Min stora kärlek (2001) var roligare och klassikern Den där Mary (1998) måste ju ses som deras mästerverk. Dock är Mina jag & Irene definitivt en av deras bättre filmer och i denna sommarvärme känns det fel att åtminstone en gång bryta av gassande hetta mot lite skön, gärna romantisk, komedi.

Detta är en mycket rolig film. Visst kan man se Jim Carreys karaktär (eller karaktärer?) som något betydligt djupare än vad det är (visst är det ju något av en bedrift att ändå porträttera schizofreni med så lustig framtoning), men rent generellt ser jag Mina jag & Irene som en film som gör vad den ska: att vara riktigt rolig. Tro mig, såna filmer behöver alla. Njut. 3/5

Robin Hood - Karlar i trikåer (1993)

Originaltitel: Robin Hood: Men in Tights
Frankrike & USA/Färg/104 min

Regisserad av Mel Brooks
Skriven av J.D. Shapiro, Evan Chandler och Mel Brooks
Medverkande: Cary Elwes, Richard Lewis, Roger Rees, Amy Yasbeck, Mark Blankfield, Dave Chappelle m.fl.

MEL BROOKS HAR GETT OSS MÄSTERLIGA KOMEDIER och Robin Hood - Karlar i trikåer är ett av hans senare verk. Med det sagt, är den även ett av hans tråkigare verk. Brooks, som nästan alltid har lyckats leverera snudd på komiska mästerverk, är här faktiskt knasigare (och tråkigare) än någonsin.

Robin Hood - Karlar i trikåer är givetvis en parodi på berättelsen om Robin Hood. Där Dracula - Död men lycklig (1995) ändå hade en lysande huvudrollsinnehavare (den framlidne och alltid lika roliga Leslie Nielsen), har Robin Hood - Karlar i trikåer ingen direkt drivkraft i Cary Elwes. Med det inte sagt att han är en dålig skådespelare eller att han inte är rolig, men han (tillsammans med nästan alla andra, till och med Chappelle, något förvånande) skapar denna ganska taffliga film. Dock är det största felet nog ej skådespelarna, utan snarare handlingen. Man kan ju diskutera hur viktig eventuell handling är i en komedi, men att den i alla fall måste vara så pass intressant och givande att man vill se mer borde ses som någon form av mål.

Detta är en smålustig film, men på ett helt fel, oj, så knasigt, sätt. För er som gillar knasig humor är det här definitivt en fullträff (stundtals är den faktiskt ganska rolig), men den där vitsigheten som fanns i Brooks tidigare filmer känns inte riktigt av i denna typ av "sladdbarn" hos Brooks. Dock ska man inte glömma bort att Brooks ändå är bakom rodret och att gubben än kan, men att detta ska ses som hans starkaste verk - knappast! Det framgår tydligt efter en fladdermus med Nielsens ansikte i tidigare nämnda verk om Dracula. 2/5

Den galopperande detektiven (1994)

Originaltitel: Ace Ventura: Pet Detective
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Jack Bernstein, Tom Shadyac och Jim Carrey
Medverkande: Jim Carrey, Courteney Cox, Sean Young, Tone Loc, Dan Marino, Noble Willingham m.fl.

JIM CARREY ÄR DEFINITIVT en väldigt egen komiker. Med sitt överdrivet frenetiska sätt har han ingen direkt jämlike. Att man blir något omtumlad efter en hel långfilm med honom är väl inget konstigt, men man måste ge all berömmelse han kan för att han kan göra en annars ganska händelselös scen till en riktigt rolig en istället.

Den galopperande detektiven har nog ingen direkt gått miste om; i alla fall inte den främsta karaktären Ace Ventura. Ace är en slags privatdetektiv specialiserad på djur och när en delfin blir stulen precis innan Super Bowl behöver han lösa mysteriet. Det blir en lustig och lite väl häpnadsväckande historia, med en alltid lika överspänd Jim Carrey. Det är i den här filmen som Carrey antagligen är mest Carrey (i alla fall den bilden vi förknippar honom med) och är även den filmen som katapulterade honom in i berömmelse.

Är filmen bra då? Rent cineastiskt är den ju inget mästerverk, även om man inte får glömma att den faktiskt haft sitt lilla intryck på det moderna samhället, för vad visar bättre upp 1990-talets komedier bättre än nykomlingen och nutida superkändisen Jim Carrey? Handlingen är dock ganska dålig och det mesta ligger på Carreys axlar. Dock ska man framhäva att det är en rolig film, men även om detta var filmen som på riktigt gjorde Carrey känd, så är det faktiskt inte hans roligaste. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att uppföljaren är bättre, där man faktiskt lagt ner ännu mer tid på bra story, vilket genast ger Carrey ännu mer spelrum att vara rolig.

För att vara Jim Carreys start på kändisskap är ju ändå Den galopperande detektiven en rolig film. Carrey klarar av det mesta och vissa scener är direkt sanslösa. Med ljummen kritik kan jag säga att Den galopperande detektiven stundtals är en riktig skrattfest tack vare Carrey, men att detta bara var början på en samling sanslösa (och ännu roligare) komedier. 2½/5

The Heartbreak Kid (2007)

Originaltitel: The Heartbreak Kid
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Scot Armstrong, Leslie Dixon, Bobby Farrelly, Peter Farrelly, Kevin Barnett, Bruce Jay Friedman och Neil Simon
Medverkande: Ben Stiller, Malin Akerman, Michelle Monaghan, Jerry Stiller, Rob Corddry, Carlos Mencia m.fl.

BRÖDERNA FARRELLY har gett några av mina favoritkomedier (Den där Mary (1998), Mina jag & Irene (2000), Min stora kärlek (2001) och så vidare), därför är förväntningarna ändå relativt höga när jag börjar se på The Heartbreak Kid. Vad kan man då säga om bröderna Farrellys The Heartbreak Kid?

The Heartbreak Kid har egentligen det mesta som en Farrelly-komedi har: en typisk Ben Stiller, det blonda bombnedslaget (här spelad av en helt okej Akerman) och härliga karaktärer. Dock finns det något filmen saknar, något som tyvärr är väldigt viktigt för Farrellys filmer och som kanske är just det som gör att vi älskar deras filmer så mycket: filmens handling. Där vi har funnit väldigt märkliga och udda handlingar (en man tycker varenda ful tjej är hur vacker som helst för han bara kan se deras insida, en man med dubbla personligheter, två siamesiska tvillingar och så vidare).

The Heartbreak Kid handlar mer eller mindre om en småmesig San Francisco-bo (Stiller, i sin ständigt återkommande roll som "mesen") som inte riktigt kan glömma sitt ex och gå vidare (och som dessutom låter precis alla kliva på honom), som helt plötsligt finner en bedårande blondin på gatan av en händelse. Kärleken spirar, de två gifter sig och firar sin smekmånad i Cabo San Lucas, tills det visar sig att tjejen var betydligt jobbigare och knasigare än vad han först trodde. Plötsligt dyker en tjej vid namn Miranda (Monaghan) upp på semesterorten...

Scenarierna, karaktärerna och stämningen är riktigt Farrelly och där finns ju just den där känslan vi alla älskar i deras filmer. Dock känns det som att man inte riktigt lagt ner lika mycket tid på något av dessa som man gjorde i deras tidigare filmer. Allra minst har man valt att hitta på en tillräckligt givande handling för en komedi, utan väljer att ändå ta en ganska standardaktig "knasig kärlekskomedi" till handling.

Dock ska jag inte klanka ner alltför mycket på denna film. Jag blev stundtals väldigt road och det är definitivt en trevlig film, som tyvärr alltför ofta faller tillbaka i kärlekskomediernas klyschor. Dock ska där nämnas att The Heartbreak Kid är en mycket underhållande film, men tyvärr kommer den nog enbart ses som en liten bedrift hos bröderna Farrelly och en ännu mindre sådan i komedifilmens historia. Tyvärr. 2½/5

Billy Madison (1995)

Originaltitel: Billy Madison
USA/Färg/89 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Tim Herlihy och Adam Sandler
Medverkande: Adam Sandler, Darren McGavin, Bridgette Wilson, Bradley Whitford, Josh Mostel, Norm MacDonald m.fl.

MÅNGA KOMIKER kan man nog tycka är något överskattade. Även om man kan tycka att Will Ferrells hojtande kan vara jobbigt eller Rob Schneiders skuttande irriterande, så är nog den jag är allra mest tveksam över Adam Sandler. Vissa gånger har han kunnat leverera, flera gånger är det faktiskt kul, men i det hela undrar jag vad filmbolagen såg i den pressade falsksång eller skrik han sysslar med. Så kul är det inte. Efter att ha hört att hans äldre verk minsann verkligen visar hans bästa sidor, tog man en titt på Billy Madison och oj, det är fortfarande verkligen inte bra.

Billy Madison är ett rikemansbarn som leker bort hela sitt liv. När han plötsligt ställs inför faktumet att ta över hans fars hotell (något som hotas av den giriga Eric Gordon, som också vill åt hotellet) och får höra att han bara klarade grundskolan för att hans pappa mutade lärarna, så måste han intensivplugga genom hela grundskolan. Det är det enda krav hans pappa har för att han ska få hotellet. Detta blir givetvis en saga med endimensionella karaktärer, där Eric är Hell on Earth och alla är emot honom. Billy Madison är kanske den enda personen som inte är endimensionell, då man inte kan bestämma sig för om han är the good guy eller bara en odödlig böld i röven. Det blir väl nånstans mittemellan.

Dock nog om att klanka ner på denna film. Den har sina fördelar och Steve Buscemi gör en liten men rolig roll som ett tidigare mobboffer. Även Sandler måste ju få lite berömmelse för att han ändå lyckas hålla upp en film som denna. Den är tänkt för att underhålla och ge en lite varm känsla efteråt. Frågan är om målet kanske borde vara större hos en regissör. Tamra Davis gjorde Half Baked (1998) som jag gillade mer (även om den heller inte ska ses som ett mästerverk). Det beror nog på att den filmens huvudrollsinnehavare Dave Chappelle faller mig mer i smaken än Adam Sandler. För mig är Sandler faktiskt något överskattad och det förefaller inte särskilt otänkbart att någon annan skulle kunna göra hans roll lika bra, om inte bättre.

Billy Madison är ingen höjdarkomedi och egentligen är den en ganska onödig film i Sandlers repertoar. Där Sandler trots allt ändå har gjort filmer som fått en att skratta, känns det här till stor del mest bara som en belastning, trots en handfull skratt, tjejer och poolparty. 2/5

Gentlemen Broncos (2009)

Originaltitel: Gentlemen Broncos
USA/Färg/90 min

Regisserad av Jared Hess
Skriven av Jared Hess och Jerusha Hess
Medverkande: Michael Angarano, John Baker, Robin Ballard, Steve Berg, Jemaine Clement, Kristie Conway m.fl.

JARED HESS, kanske mest känd för Napoleon Dynamite (2004), har här gjort en ganska förbisedd film med samma, gamla, vanliga lågmälda stil och märkliga karaktärer. Medan Napoleon Dynamite dock mest var en komedi som överlevde på sin komiska approach till främst ungdomar, kan Gentlemen Broncos vara en av Hess kanske mest allvarliga filmer, även om det är svårt att direkt sätta stämpeln "allvarlig" på någon av hans filmer, eftersom alla verkligen är heludda.

Gentlemen Broncos handlar om en ung, aspirerande sci-fi-författare vid namn Benjamin (Angarano), som fått chansen att gå på ett läger för unga författare. Han blir där vän med Tabatha, en ung tjej som direkt fascineras över Benjamins talang för att skriva. Det är tydligt att Benjamin är väldigt skicklig, något som blir extra tydligt när Chevalier (Clement), den kända sci-fi-författaren, i ren desperation tar Benjamins verk och utger sig för att ha skrivit den själv, som en sista utväg att behålla sitt kändisskap.

En viss typ av människor uppskattar Hess filmer och jag har tur att vara en av dem. Eftersom jag själv älskar lågmäldhet i filmer (något som kanske är ännu mer fängslande i filmerna av Todd Solondz), blir Hess filmer ganska rogivande, även om jag ibland tycker att filmerna går över gränsen när det inte längre är underbart udda, utan bara konstigt och omotiverat. Även om Gentlemen Broncos ibland kliver över just den gränsen, har den en hel del fördelar: Benjamins osvikliga kärlek för sin mamma (som verkar vara den enda han verkligen har) är faktiskt väldigt fin på sitt sätt, något som visas upp i en rafflande vedergällning i filmens senare del. Benjamin överhuvudtaget, lysande porträtterad av Michael Angarano, gör att filmen lyfts upp och får något mer djup. Filmens romans mellan Benjamin och Tabatha, några man kan tycka är "samhällets utstötta", blir dessutom helt uppenbart en romans mellan två unika människor helt ärliga mot sig själva, där resten i det samhälle de bor i antingen är trasiga eller vilsna.

Filmen har dock en del ganska äckliga segment och den typen av gross out-skämt funkar väl, men det är ibland tvivelaktigt om det egentligen behövs. Dock är den verkligt roliga i filmen onekligen Jemaine Clement, som redan visat upp tecken på komisk genialitet i och med Flight of the Conchords och Dinner for Schmucks (2010). Hans praktarsel till karaktär, Chevalier, är väldigt rogivande och så oerhört självälskande att det, ja, inte kan bli annat än en skrattfest i sig. Det kräver ju dock givetvis att man har den där känslan för lågmäldhet, något som många kanske inte uppskattar i dess mest absurda grad. Exempelvis var Gentlemen Broncos ingen gunstling hos kritiker och att den inte fått mer berömmelse är väl inte förvånande, om man tittar på majoriteten av recensioner (i alla fall de jag läst).

Jag utgår dock från vad jag själv tycker och å Movie Burgers vägnar kan jag faktiskt säga att Gentlemen Broncos faktiskt är en fin film, där drivkraften främst ligger i Benjamin, hans kärlek till hans mor och hans underliggande kamp med omvärlden, något som uppenbarligen aldrig skulle kunnat göras utan Michael Angarano. Med honom och med en osviklig Clement, blir Gentlemen Broncos trots allt en ganska fin film, i Hess tragikomiska anda. 3/5

Monty Pythons galna värld (1975)

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5