Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

Fredagen den 13:e (1980)

Originaltitel: Friday the 13th
USA/Färg/95 min

Regisserad av Sean S. Cunningham
Skriven av Victor Miller och Ron Kurz
Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby m.fl.

DET FINNS EGENTLIGEN INTE så mycket att säga om denna skräpfilm. Fredagen den 13:e är skräckfilmen som helt sinnessjukt fått elva uppföljare. Dels är det sinnessjukt många uppföljare, men sen är den första filmen även sinnessjukt dålig.

Eftersom manusförfattarna antagligen inte hade i avsikt att skriva Bergmans nya mästerverk, tänker jag inte gå in på handlingen och dess kvalitet, då det känns obefogat. En liten fotnot är i alla fall att handlingen knappt finns och premissen är att någon går runt och slaktar kåta ungdomar på löpande band eftersom att "legenden är så", alternativt, som Internet har kallat det, "for teh lulz".

Enda fördelarna med denna ganska oläskiga film är Tom Savinis effekter, som är överdrivet groteska, men tillika väldigt realistiska. Savini gjorde effekterna i skräckmästerverket Dawn of the Dead (1978) och att han sjunkit såhär lågt är tragiskt, men även det bästa med Fredagen den 13:e. Dessutom är Harry Manfredinis musik stundtals riktigt bra. Något bra skådespel är det dock inte tal om (inte ens Bacon levererar avsevärt mycket) och handlingen ger inte tittaren något att arbeta med överhuvudtaget (förutom möjligtvis en ganska frän twist), vilket utsökt leder mig in på nästa fråga: varför recensera sån här skräp? Allra största skräckfan finner nog någonting i detta, ni andra lär få ut mer av gå ut och njuta av vädret istället. 1/5

Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Originaltitel: Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Irvin Kershner
Skriven av Leigh Brackett, Lawrence Kasdan och George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse m.fl.

ANDRA (ELLER FEMTE, BEROENDE PÅ HUR MAN SER DET) FILMEN i en av världens största franchise om rymden. Medan första filmen berättade oss om alla karaktärer, världen och de tydliga protagonisterna och antagonisterna, så för Rymdimperiet slår tillbaka historien vidare, men inte med direkt intressant handling, utan möten med nya gestalter och oanade vändningar (som dock inte blivit särskilt oanade, efter hundratals referenser i dagens populärkultur).

Handlingen är ganska tunn och vi får egentligen mest reda på att Darth Vader och gänget är efter rebellerna. Dock finns här ingen dödsstjärna eller något annat direkt mål, utan blir mest som en katt-och-råtta-lek. I början kan det ses som otillräckligt, speciellt om man inte är ett stort fan av de ganska långa scenerna med omkringflygande rymdskepp (konstigt om man gillar dessa filmer, men tycker faktiskt de kan bli direkt tråkiga ibland), men oroa dig icke! Filmen erbjuder vändningar i historien som definitivt kryddar lite spänning över det hela.

Detta är filmen där vi möter Yoda. Det är liksom en ståndpunkt i filmen som i sig höjer betyget. Aldrig har jag sett en varelse med sådan komisk timing som den krabaten. Att sådan oerhörd visdom kan brytas av med tvättäkta komik är helt otroligt och är definitivt den där boosten som filmer behöver.

Kort sagt kan man inte säga mer än att detta är filmen som för rymdhistorien vidare. Med underbara karaktärer i en väl uttänkt värld, med flera häftiga vändningar, blir denna film (som vid första anblick kan tyckas ha tunn handling) faktiskt en mycket god uppföljare till en film som mer eller mindre var född till att få uppföljare. Vilken tur att resultatet blev lyckat och att, som en svensk Yoda kanske skulle ha sagt, gillade den jag gjorde. 3½/5

Monty Pythons Meningen med livet (1983)

Originaltitel: The Meaning of Life
Storbritannien/Färg/107 min

Regisserad av Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

MONTY PYTHON, den sjuka humorns fäder, kan utan tvekan kallas för en av världens mest framstående humorgrupper. Med sin unika stil, udda animationer och märkliga karaktärer, blandade Monty Python in någon slags surrealism i komiken, som gjorde dem till någon slags skrattorgie av vibbar från såväl Salvador Dalí, som Pink Floyd.

Monty Pythons Meningen med livet (1983) blev Monty Pythons sista riktiga film och är, tillsammans med Livet é Python (1971), deras enda filmer som nästan helt är uppbyggda av sketcher. Monty Python behandlar här det djupgående ämnet om meningen med livet, givetvis med en väldigt skruvad och ytterst satirisk synvinkel. Eftersom den just bygger på massa olika sketcher, kan man tycka att filmen blir ganska ojämn. För den allra största Monty Python-beundraren (det vill säga jag) är det inget större problem, men jag vet att det finns människor som inte alls uppskattar Monty Pythons konstigheter. Att humorn först är svårbegriplig och att sedan filmen i sig är ojämn, gör väl inte detta till en särskilt underhållande film. Det gäller dock bara de som hatar Monty Python och det de gör och då kan man undra varför de ens skulle läsa denna recension.

Monty Python är en av de få som faktiskt kan göra ytterst nonsensaktiga saker till något som ändå blir ganska djuplodande och av mer högkvalitativ karaktär. Det blir liksom inte bara "en rolig rulle", utan filmer som faktiskt får en att tänka. Eftersom de ofta väljer ämnen som varit aktuella i flera år (såsom just meningen med livet), som religion, vardagen, affärslivet och sex, lyckas de ändå hålla tittaren tänkandes och inte helt försjunka i en slags trans (som man ofta gör med sämre komedier; man ser för att skratta, men behöver knappt tänka). Därför blir Monty Python också en grupp som faktiskt lyckas göra komedier av högre betyg här på Movie Burger. Jag brukar sällan ge jättebra betyg till allmänt sköna komedier, utan letar oftast efter lite mer. Även om Monty Pythons sista riktiga film är ojämn och ibland ganska karg (den ger en inte en särskild vacker, behaglig bild av livet), blir den väldigt underhållande och samtidigt någorlunda allvarlig (eller så allvarlig som det går, med Monty Python).

Monty Pythons Meningen med livet är en sanslös komedi. Vissa scener är mindre kul, medan andra är fullkomligt sanslösa ("I wonder where that fish has gone?"). Denna film, tillsammans med det faktum att detta faktiskt kanske är deras sämsta film, visar hur bra de faktiskt är. Monty Pythons Meningen med livet är nämligen en väldigt bra komedi och för den som inte klivit in Monty Pythons sjuka värld, är detta bara början på en oerhörd, oåterkallelig och oefterhärmlig värld av komedi man helt enkelt bara kan älska. 3½/5

Fanny och Alexander (1982)

Originaltitel: Fanny och Alexander
Sverige/Färg/312 min

Regisserad av Ingmar Bergman
Skriven av Ingmar Bergman
Medverkande: Bertil Guve, Ewa Fröling, Allan Edwall, Pernilla Allwin, Jarl Kulle, Jan Malmsjö m.fl.

LÅT SÄGA ATT du av ett misstag läser det här. Du är över huvud taget inte intresserad av film och du kan inte alls förstå varför du hamnade med denna text framför din näsa. Ta då ändå, för det vore ju onödigt att låta tillfället gå förlorat, till mitt råd att om du någonsin får för dig att du ska sätta dig in och "förstå" film – så börja här. Börja med Ingmar Bergmans magnifika magnum opus, hans mastodontiska saga, Fanny och Alexander.

Låt oss för ovanlighetens skull börja med just Ingmar Bergman. Ingen kommer rynka på näsan om jag säger att han är Sveriges genom tiderna viktigaste och skickligaste "auteur." Han är alltså inte bara en filmskapare – han är sina filmers upphovsinnehavare i en starkare bemärkelse. I praktiken innebär det att han kan ta många friheter som en annan regissör inte skulle våga ta. Detta, i kombination med att han under årets lopp (tack vare lovord och internationella utmärkelser) lyckats uppnå en synnerligen hög status, har resulterat i en film med enorma konstnärliga ambitioner.

Här har vi en enastående ensemble skådespelare bestående av gamla Bergman-äss så som Erland Josephson, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand och framtida filmprofiler på uppgång, som Pernilla August, Ewa Fröling och Stina Ekblad. Här får vi också bevittna resultatet av ett lika flitig crew, där bland annat Sven Nykvist står för foto. Det kanske tycks fånigt med en sådan här uppradning av namn, men just här fyller det sin funktion. Efter fyrtiofem år i teaterbranschen och efter mer än fyrtio filmer bakom sig, vet Bergman precis vem som kan göra vad och vilka som gör det på bästa sätt. Dessutom vet han precis hur han ska få de att göra det. Betydelsen detta har för slutprodukten är helt avgörande.

För hur ska en regissör kunna styra upp ett sådant här jätteprojekt – som skulle göras under tvåhundrafemtio inspelningsdagar och på ett oerhört omfattande manuskript skrivet av Bergman själv – utan att hålla riktigt, riktigt ordentligt i tyglarna? Det var en omöjlig uppgift som slutade i någonting ännu mer omöjligt. Hur skulle man få de slutgiltiga tjugofem timmarna inspelad film att bli en biofilm på två och en halv timme? Den slutgiltiga bioversionen landade slutligen på drygt tre timmar och till Bergmans grämelse uteblev många av den inspelade filmens höjdpunkter därifrån, på grund av att det i annat fall skulle blivit svårt att greppa handlingen till fullo.

Därför ämnar jag i denna recension att framhäva den långa versionen som ursprungligen gjordes för TV, men idag oftast benämns som långfilm. På dess fem timmar får vi en utförlig introduktion till filmens kärnpunkt: familjen Ekdahl. Familjen Ekdahl är den familj som tioårige Alexander (Bertil Guve) och hans lillasyster Fanny (Pernilla Allwin) hör hemma i. Ett välbärgat och frikostigt familjehem under andra halvan av 1900-talets första decennium.

Alla Ekdahlare är inte helt till freds med livet men en idealism och ett öppet sinne sammanför ändå familjen och de representerar i mångt och mycket den tidens människor; men också någonting typiskt svenskt. Ett inte sällan yttrat påpekande om filmen är hur det jultal Alexander och Fannys far Oskar Ekdahl (Allan Edwall) håller i filmens början på många sätt utmärker någonting unikt i den svenska mentaliteten. Han talar där högtidligt och belåtet om "den lilla världen" (Ekdahlska hemmet och dess krets) som en plats där man kan leva i undanflykt från den stora världens bekymmer. Därefter följer den långa julsekvensen som med tiden tagit plats i det svenska folkets idé om vad en traditionell svensk jul är; även om det kanske är värt att ifrågasätta hur vida den ekdahlska julen i själva verket är så karaktäristisk.

Filmen handlar förstås, precis som så många andra Bergman-filmer, om kristet tvivel och ångest. Jan Malmsjös berömda insats som osympatisk, näst intill psykopatisk präst, har förstås en avgörande roll i detta. Men Fanny och Alexander är också en monumental saga om Sverige och svenskheten. Kanske har Bergman någonstans tagit åt sig av Bo Widerbergs berömda anklagelse att Bergman skulle vara "vår dalahäst mot världen"; även om det inte riktigt var vad den här filmen representerar som han åsyftade.

För även om andra Bergman-filmer, så som en av historiens fem bästa filmer, Persona, kanske betytt mycket mer för filmen som konstform, så är Fanny och Alexander rikare ur andra aspekter som kanske är mer relevanta för den som inte hyser en specifik fascination för film som film. Den historiska anblick om vad Sverige har varit och vad det tidigare inneburit att vara född här är någonting som alla svenskar borde ta sig tid åt. Oavsett om de gillar film eller inte. Oavsett om de "förstår" Bergman. Och oavsett om de har fem timmar över. 4½/5

Häftigt drag i plugget (1982)

Originaltitel: Häftigt drag i plugget
USA/Färg/90 min

Regisserad av Amy Heckerling
Skriven av Cameron Crowe
Medverkande: Sean Penn, Jennifer Jason Leigh, Judge Reinhold, Robert Romanus, Brian Backer, Phoebe Cates m.fl.

ATT ETT KONCEPT såsom att bygga en handling på massa separata händelser, kan bli så lyckat. Homeros visade det tidigt med eposet Odyséen och "genren" bär på många av mina personliga favoriter, såsom Linday Andersons O Lucky Man! (1973) och Sista natten med gänget (1973). Häftigt drag i plugget (1982) är en film som kan liknas vid Sista natten med gänget, bara att den siktar mer på själva skolmiljön och det blommande 1980-talet. Vad som då erbjuds kanske inte är ett mästerverk, men definitivt en nostalgitripp, med ett flertal kändisar (innan de faktiskt blev kända).

Den blyge Mark vill få Stacy. Stacys vän Linda är en oblyg tjej, som ständigt är på hugget. Marks vän Damone är skolkorridorernas affärsman. Brad vänder hamburgerkött på ett hak och vill vidga sina vyer och göra slut med sin flickvän, medan Spicoli röker på och skiter i plugget. Alla dessa karaktärer (och fler därtill) blandas ihop i en röra av sex och ungdomliga lustigheter. Vad som däremot lyfter upp filmen från att fastna i oanständigheter, är att filmen faktiskt bär på en hel roliga karaktärer och lustiga vändningar. Att filmen dessutom innehåller såpass många kändisar (vi ser bland annat Nicholas Cage i en liten roll som anställd på hamburgerhak), har gjort filmen till lite av en odödlig kultfilm. Filmens smått berömda scen, fantasisekvensen som försiggår i Brads huvud medan han ska onanera, är bara ett av de många exempel på fräckheter som sker, men på något sätt är det framför med sådan kvickhet och oskyldighet, som egentligen inte gör denna film särskilt mer obehärskad, än någon annan sexkomedi med tonåringar.

Vad som däremot är nackdelen med en film som denna, är att det egentligen inte finns så mycket att få ut av den. Man har lagt ner tid på sköna karaktärer och den allmänt avspända skolmiljön, som korsas med lite sex och lite konflikter. Något tecken på allvar finns dock inte och filmen behandlar egentligen stereotyper i tonårsgrupper. Det är dock dessa karaktärer vi lärt känna och slår man på Häftigt drag i plugget, så förväntar man sig nog inte att se ett av Andrej Tarkovskijs tyngre verk. Det är lite härlig musik, skönt stuk och oförglömliga scener, som gör att filmen trots allt lyckas med bedriften att ej enbart vara en dussinfilm, utan faktiskt vara en ganska schyst film om att, rätt och slätt, vara ung och dum. 3/5

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Originaltitel: Christmas Vacation
USA/Färg/97 min

Regisserad av Jeremiah S. Chechik
Skriven av John Hughes
Medverkande: Chevy Chase, Beverly D'Angelo, Juliette Lewis, Johnny Galecki, John Randolph, Diane Ladd m.fl.

NÄR DET LIDER MOT JUL, börjar man släppa tyglarna för vad som egentligen är en riktigt bra film. Man blir glad och lussebullarna och glöggen gör att man inte bryr sig så mycket och roas av det minsta. Samma sak gäller alla filmer med jultema. Det finns så oerhört många familjekomedier om julen, men få som faktiskt har allt det där en julfilm ska ha. Vi snackar inte om hjärtknipande slut eller komplexa intriger. Vi snackar värme, kärlek och allmän mysstämning. Vad passar då inte bättre än Ett päron till farsa firar jul (1989)?

Vi möter återigen familjen Griswold. Som traditionen lyder, så har vi ett nytt par barn (Galecki och Lewis), men vi återser Beverly D'Angelo och oersättliga Chevy Chase. Filmen handlar i princip enbart om familjens förberedelser innan julafton och bjuder på just den varma humor som nästan alla dessa julkomedier bjuder på. Ju närmare julen kommer, blir läget mer och mer kaotiskt. Husets julbelysning funkar inte som det ska, granen är för stor och mitt i allt hälsar kusin Eddie Johnson och hans familj på, som en "rolig överraskning." Det är ett hemskt möte mellan familj och avskyvärda släktingar, ekorrar och den vardaglige mannens raseriutbrott. Det är helt enkelt lite som det är nu inför jul.

Handlingen är inte särskilt väluttänkt (då handlingen egentligen bärs upp av separata händelser innan jul), men det är faktiskt till filmens fördel. Det är nämligen väldigt svårt att recensera en julfilm i just familjekomedistuk. Såhär i vintertid, känner man faktiskt inte alls för att fastna i petigheter och lägga märke till fel i en film som den här, eftersom den är vad den är: en simpel och framför allt mysig julfilm. När jag slår på en film när jag firar min jul, vill jag bara att den ska gå, att jag ska ta mer glögg, höra Nat King Cole sjunga i fjärran och kanske ta en till lussebulle. Filmen bygger på händelser som vi alla borde ta del av, såsom att fixa julgranen, åka pulka och umgås med släkt och vänner. Att det givetvis inte är det lättaste, det är något filmen tydligt påpekar, men samtidigt påminner den oss om den fina tid julen är. En tid att glömma problemen, men egentligen ej heller sikta framåt. Det är mest bara att njuta av här och nu, med nära och kära, och bara vara glad. Därför kan jag inte sitta och bryta ner dramaturgin eller påpeka särskilda skådespelarinsatser i en film som denna, för den uppfyller precis vad den ska. Att vara en mysig film, som passar in i en mysig årstid. God jul! 3/5

Blood Simple. (1984) (nyutgåva)

Originaltitel: Blood Simple.
USA/Färg/96 min

Regisserad av Joel Coen och Ethan Coen
Skriven av Joel Coen och Ethan Coen
Medverkande: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann m.fl.

BRÖDERNA COEN är utan tvekan mästare, när det kommer till den genre som porträtterar ond, bråd död, hos den vanliga, simpla människan. Fargo (1996) var, med sin enkelhet och vardagsatmosfär, något av de mest närgångna och fängslande filmer om kidnappning jag någonsin sett, för att inte nämna No Country for Old Men (2007), som visade att bröderna fortfarande hade känsla för den kallhjärtade tragiken och våldet, i kontrast till de komedier de, på senare tid, roat sig med. Har man bra regissörer som Joel och Ethan Coen, är det alltid kul att gå tillbaka till rötterna, där det faktiskt började. Blood Simple. (1984) är bröderna Coens första långfilm och handlar likväl om just den vanliga människans mörka sidor, såsom girighet och svartsjuka, såväl som de ljusa: viljan att leva, envisheten.

Blood Simple. handlar om ett misslyckat par: Abby (McDormand) och Julian (Hedaya). Abby går bakom ryggen på den bittre Julian, något som Julian redan vet. Julian har låtit privatdetektiven Loren (Walsh) följa efter dem och Julian blir förtvivlad, när han upptäcker att det är hans egna anställda, Ray (Getz), som hans fru vänsterprasslar med. Julian blir förblindad av den bubblande svartsjuka som växer inom honom och ber privatdetektiven (som inte alls är den lagens man, man skulle kunna förvänta sig av en privatdetektiv) att ta livet av de båda två och se till att kropparna försvinner. Loren har dock inte rent mjöl i påsen, ej enbart för att han faktiskt överväger att gå efter paret, men även eftersom han vill lura Julian på hans pengar och ser till att knäppa honom först. Därefter följer en, i sann Coen-anda, komplicerad mordgåta, som bara blir värre och värre, ju längre ner i den avgrunden man kommer.

Skådespelarprestationerna är fantastiska. McDormand är givetvis fantastisk som vanligt, i hennes väldigt alldagliga uppträdande, men andra briljerar också, såsom Hedaya och Walsh. Något som höjer upp stämningen, är den neo-noir-atmosfär bröderna har använt sig av. Med smart belysning, skuggor och månljus, bjuds man alltmer in i den värld av fördärv och mord, som är den i Blood Simple..

Blood Simple. är en lysande film och visar tydligt prov på bröderna Coens talang (då främst för den kallare typen av filmer), men det går dock inte att frånta att det är ett förstlingsverk. Dock är det i sin en enkelhet och i sin fulla fokusering på den främsta handlingen, som filmen blir som allra mest gripande. Istället för att åka in på sidospår och annat, som får en hårdkokt historia att svalna av, så vill de göra en film som löper hela linan ut. Det är precis det vi får också. Blood Simple. är en mycket imponerande debutfilm och visar prov på talang (faktiskt i större grad, än flera andra debutfilmer från andra regissörer). Med en hånflinande privatdetektiven med cowboyhatt på spåret, bäddar vi för bröderna Coens tidiga och första fenomenala verk, som är Blood Simple.. 4/5

Har vi inte setts förut (1980)

Originaltitel: Seems Like Old Times
USA/FÄRG/100 min

Regisserad av Jay Sandrich
Skriven av Neil Simon
Medverkande: Goldie Hawn, Chevy Chase, Charles Grodin, Robert Guillaume, Harold Gould, George Grizzard m.fl.

FOLKET, jag får ursäkta för mitt taffliga utbud av fräscha recensioner här på Movie Burger. Skolans press trycker på och mycket annat, men nu är jag tillbaka! För nu, i alla fall. Känner ni mig rätt, vet ni att Chevy Chase är en given favorit och att nästa film också är en film med Chase, nämligen Har vi inte setts förut (1980). När jag var liten, trodde jag alltid att Tjejen som visste för mycket (1978) var denna film, något som visade sig inte stämma, då jag såg ovanstående film för inte så längesen. Plötsligt hittar man då denna titel och minnena går till just den filmen jag kom ihåg. Chevy Chase och Goldie Hawn tillsammans, är helt enkelt dynamit.

Har vi inte setts förut handlar om Nicholas (Chevy Chase), som orättvist blivit framställd som en förrymd bankrånare. I ren panik, åker han över till sin exfru Glenda (Goldie Hawn), för att gömma sig där. Det rör givetvis till allting, då känslor av attraktion och lust börjar komma tillbaka, samtidigt som faktumet att Glenda nu är gift med en snut, knappast gör det bättre för Nicholas.

Tittar man på handlingen, så är det väl ganska givet att det kanske inte är det allra mest mästerliga manuset bakom det. Som ni kanske vet, så är det ju ej heller det som är kärnan i en sån här film. Det är en småfjantig film och turturduvorna Chase och Hawn får givetvis spela ut en del. Det är nämligen (som det oftast är med filmer med de två), de som är roligast. De andra karaktärerna blir mest platta utfyllnadsfigurer som egentligen inte tillför mycket mer, än just sin lilla del i historien. I filmens värld vill man allra helst ha en karaktär som man faktiskt kan känna igen, nästan ta på, och här finns inget karaktärutvecklande av den typen. Man kan nog gå så långt som att säga, att Chase och Hawn för övrigt mest spelar sig själva. I en komedi spelar detta dock ingen roll, då den stora kärnan är att få folk och skratta. Även om det då inte blir ett komiskt mästerverk, så blir det i alla fall betydligt kul.

Även om filmen egentligen skulle funka som en slags amerikansk buskis och säkert inte faller många i smaken, så går det inte att bortse från den där härliga, naiva och lite smålöjliga komik som florerade i filmvärlden. Även om det idag kommer ett flertal lysande kärlekskomedier, är det sällan att de nu görs med just den där lite skojfriska, oskyldiga aningen. Jag har inget emot Seth Rogens grova språk eller den legendariska hårgeléscenen i Den där Mary (1998), men samtidigt känns det skönt att se en film som Har vi inte setts förut. Det är lite löjligt, det är egentligen väldigt löjligt på sina ställen, men det känns som en skön paus från dagens komik, som i stort sett bygger på att vara så fräck, chockerande och grov som möjligt. I alla fall om man kollar på Sveriges "komikerelit", som mest bara består av folk som tror att det blir roligare, ju mer man svär och skämtar om sex (om man bortser från vissa snillen som gänget bakom TV-serien Grotesco och så vidare). Har vi inte setts förut är inget mästerverk och i dagens komedivärld, blir väl denna ytterligare bara en gammal Chevy Chase-film, men för oss Chase-beundrare och för oss som gillade Tjejen som visste för mycket, blir denna just en härlig upprepning av paret Chevy Chase och Goldie Hawn. 2½/5

Full Metal Jacket (1987)

Originaltitel: Full Metal Jacket
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/116 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Gustav Hasford, Stanley Kubrick och Michael Herr
Medverkande: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Kevyn Major Howard m.fl.

VISSA REGISSÖRER TRÄFFAR SÄLLAN FEL. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Stanley Kubrick aldrig träffar fel. Jag kanske inte är den rätta att säga det, då jag inte sett allt av Kubrick. Jag har inte sett hela Barry Lyndon (1975) och många av hans tidigare verk (såsom debutfilmen Fear and Desire (1953)) har undgått mig, men alla filmer jag hittills sett av honom (förutom möjligtvis Spartacus (1960), som Kubrick själv inte ansåg var "hans" film, då många lade sig i hans regi) har varit en ren fröjd att se. Nog för att Kubrick alltid har en talang för det visuella (just effektfulla kameravinklar och panoreringar), men självaste ådran, atmosfären, som Kubrick bär med sig i alla filmer är något som ingen, helt felfritt, lyckats efterapa och tur är väl det.

I Full Metal Jacket (1987) följer vi ett gäng rekryter, från den hårda tiden på träningslägret till det blodiga striderna i Hue, Vietnam, allt utifrån soldaten Jokers ögon. Vi erbjuds här ingen hederlig "åka-på-vietnamesisk-flod-och-snacka-skit"-krigsfilm, utan får snarare följa den dehumanisering som präglar soldatens utveckling, från en vanlig amerikansk medborgare, till något av en mördarmaskin. Det som är underbart med filmen är dock att det inte görs i typisk Hollywood-anda. Alltför ofta har vi sett krigsfilmer som ska försöka visa upp hjärntvättade människor som skjuter vilt åt ett håll där ingenting finns. Kubrick gör däremot en mer verklig variant. I likhet med Apocalypse (1979), finns där alltid en känsla av tomhet, en slags avgrundskänsla och poänglöshet. Dock blir det aldrig tråkigt, utan istället (som alltid, när det kommer till Kubrick) väldigt, väldigt intressant.

Full Metal Jacket är en kanonrulle och ett mycket djupare och mer närgående alternativ för dig som gillar krigsfilm. Jag föredrar dock inte att ranka Kubricks filmer. Alla Kubricks filmer är, sanna mina ord, mästerverk med egna utgångspunkter, filmer med egna liv, och att säga vilken som är bäst av dem alla känns helt enkelt fel. I Full Metal Jacket får vi inga plommonstoppbeklädda galningar, yxsvingande tokar eller maskbeklädda skummisar, men däremot får vi allt det där andra som gör att vi, helt enkelt, älskar Stanley Kubrick. Det där lilla extra, som gör att Kubrick blir som en alldeles egen genre av filmväsendet självt. 4½/5

Tom i bollen (1980)

Originaltitel: Caddyshack
USA/FÄRG/98 min

Regisserad av Harold Ramis
Skriven av Brian Doyle-Murray, Harold Ramis och Douglas Kenney
Medverkande: Chevy Chase, Rodney Dangerfield, Ted Knight, Michael O'Keefe, Bill Murray, Sarah Holcomb m.fl.

1980-TALET HAR MÅNGA KOMEDIER att bjuda på. Det tål dock att nämnas att alla inte är särskilt bra. Jag valde att se denna rulle för att Chevy Chase medverkade, i tron om att det här faktiskt skulle bli kul och, ja, fel hade jag.

Filmen handlar om en exklusiv golfbana och alla dess märkliga besökare. Den främsta karaktären är Danny Noonan, en caddy som knegar hårt för att få pengar till universitet. Filmen använder sig dock ej utav denna enstaka handling, utan väljer istället att blanda in en massa sidointriger. Dessvärre kan detta bli ett rent självmord som filmskapare, då tittaren ganska snabbt hittar den intressanta intrigen, bland alla andra, och mest blir uttråkad av de andra. Det finns givetvis bra undantag, exempelvis The Rules of Attraction - Lustans lagar (2002), men leder inte alltför sällan till film av just typen Tom i bollen.

Bland golfbanans besökare ser vi, bland annat, Al Czervik, en högljudd drummel som bara sabbar för andra. Czervik spelas av Rodney Dangerfield, som, trots sina galna gestikulationer och mosiga nylle, faktiskt inte är så värst kul. Dock kan man belysa att han är en av de roligare i filmen, för mycket roligare blir det inte. Vi känner ingen som helst sympati för Noonan och de enda höjdpunkterna i filmen är, förutom Dangerfields gester och mumlande, till stor del, de fåtal scener med Chevy Chases obekymrade Ty Webb eller Bill Murrays Carl och hans jakt på det ack, så uppenbara, gosedjuret till kindpåsråtta. Hade de gjort en sammanställning av alla dessa scener och gjort en kortfilm av det, så hade den, med all säkerhet, fått tummen upp av mig. Nu blir det dock ganska magert och, förargligt nog (eftersom det trots allt är tänkt som en komedi), ganska tråkigt. 1½/5

Drugstore Cowboy (1989)

Originaltitel: Drugstore Cowboy
USA / FÄRG / 102 min

Regisserad av Gus Van Sant
Skriven av Gus Van Sant (manus), James Fogle (roman), Daniel Yost (manus) och William S. Burroughs (extra dialoger)
Skådespelare: Matt Dillon, Kelly Lynch, James LeGros, Heather Graham, Eric Hull, Max Perlich, James Remar, John Kelly m.fl.

FILMER OM KNARKTRÄSKETS DJUNGLER finns det ett flertal av. Vissa av dem är faktiskt riktigt, riktigt bra (Requiem for a Dream (2000)) medan andra mest känns som en anledning att visa så många skumma scener som möjligt på kortast tid, och kalla det en stenhård och realistisk narkomanskildring. Vad flera av dessa filmer har gemensamt är att de har en tendens att glorifiera narkotika. Blow (2001), en film jag faktiskt tyckte väldigt mycket om, hade delvis ett budskap om den sketna undervärlden, men samtidigt gav den inte de varningar om narkotika som kanske krävs, då marknaden fullständigt spyr ut ena glorifieringen efter den andra. Drugstore Cowboy är svår att placera i de två blocken. En anledning är väl att just narkotika inte får just den fokusen som den brukar få i andra filmer. Visserligen är det en hel del affärer hit och dit, men ändå är det inte knarket man tänker på. Det är Bob.

Bob är en narkoman, en så kallat junkie, en man med sunkig livsstil som hänger med kompisar som är ännu sunkigare. Bob rånar apotek för jämnan, tömmer deras lager på piller av olika slag och säljer vidare/injicerar. Som vilken knarkfilm som helst börjar Bob tänka på att dra sig ur träsket, ett drag man inte sällan skådar i den här typen av film. Vad som egentligen följer från första bildrutan till den sista är en skildring av en period i Bobs liv - och då just den period då Bob faktiskt slutar upp med narkotikan, något som hans vänner ser som ett förräderi.

Gus Van Sant älskar att göra den här typen av film. Slynglar med någorlunda skruvade vanor får utrymme i hans filmer, vilket är en bra sak. Vad som skiljer denna åt är dock Van Sants brist på vad som krävs i en film: dynamik. Det saknas även en mer givande handling. En grabb som knarkar vill sluta. Okej. Där har vi det. Filmens unika drag är inte tillräckligt unika och remarkabla för att det ska kunna bli en betydligt bättre skildring av en narkoman. Kanske är det Fogles bok som är "felet", inte vet jag. Jag känner dock att jag ska kunna få lite mer i en film som faktiskt har potentialen att bli riktigt, riktigt bra.

Dillon är bra som vanligt och kör sin hårda, men samtidigt mjuka, stil som den polisongbärande Bob. Fläckvis förekommer viss skådespelartalang hos vissa, men det är inte något som är riktigt bra. Kanske får de inte chansen att riktigt spela ut i scenerna, möjligtvis på grund av dess dynamiklösa handling.

En film ska vara som en flod. Ett konstant flyt. Floden kan bli bredare och rinna långsammare, eller trängre och bryta ut i en vild fors. Ja, ibland kanske det till och med blir vattenfall. Det ska däremot inte läggas stora stenblock i en flod. Det gör handlingen här. Den stannar vattnet och floden får inte rinna. Tittaren tappar intresset och filmen blir inte så mycket mer än en rätt okej film. Drugstore Cowboy är utan tvekan en skön film att slå på, då den är rätt roande att se. Miljöerna är fina, karaktärerna har en realism och det är på flera sätt bättre än andra filmer. Samtidigt kan jag inte glömma bort knarkfilmhistoriens kanske bästa minutrar av strålande panik och galenskap i de sista slutscenerna på Requiem for a Dream. Så ska en riktig knarkfilm se ut. Eller kanske ska det bara balla ut, som i Fear and Loathing in Las Vegas (1998). Det ska däremot inte bli tråkigt.

Blue Velvet (1986)

Originaltitel: Blue Velvet
USA / FÄRG / 120 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Skådespelare: Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan, Laura Dern, Dennis Hopper, Hope Lange, Dean Stockwell m.fl.

DET SOM JAG främst associerar David Lynchs filmer med är den unika och surrealistiska tonen som genomgående genomsyrar hans filmiska verk. Blue Velvet är på det planet inte något undantag. Redan från filmens första scen avslöjar Lynch sin fäbless för det konstiga, och aningen overkliga. Samma stil existerar i både, bland annat, Mulholland Drive (2001) och den relativt nya Inland Empire (2006).

Kyle MacLachlan är uppenbarligen lite av en favorit hos regissören Lynch, och innehade rollen som Agent Cooper i Lynch- och Frost-serien Twin Peaks. I Blue Velvet fortsätter han sitt samarbete med Lynch, genom att återigen ta på sig i huvudrollen, i ett fantasifullt och fascinerande drama, signerat David Lynch. Han spelar Jeffrey Beaumont, vars far nyss har åkt in till sjukhuset. Under en till synes ganska ordinär promenad finner en ett öra, tillhörande en människa. Den här horribla upptäckten drar honom, både villigt och motvilligt, in i en otäck och inte särskilt legitim härva.

Blue Velvet är en ytterst fascinerande film, i, till stor del, positivt bemärkelse. Jag är lite av ett fan av Lynchs mer surrealistiska och uppseendeväckande verk, och kan inte låta bli att fängslas av det karaktäristiska ljudet, musiken och fotot. Själva storyn är väldigt underlig, men samtidigt är det svårt att inte bli förtrollad av filmens svårfattliga ton. Under filmens gång inleder Jeffrey två väldigt komplexa och gåtfulla förhållanden med två olika kvinnor, och det är bitvis fascinerande att se hur Lynch manus hanterar hans förhållanden. De tre främsta huvudkaraktärerna, Jeff och de två kvinnorna, är alla tre oerhört intressanta karaktärer, och där måste jag även inflika visst beröm till skådespelarna. Laura Dern och Isabella Rossellini spelar kvinnorna, med MacLachlan som sagt spelar Jeff. Kyle MacLachlan har visserligen gjort mer minnesvärda roller, exempelvis i Twin Peaks, men hans aning introverta beteende och tolkning av sin karaktär är ändå värd en del beröm.

Blue Velvet balanserar ganska mycket på en tunn tråd mellan att vara en komplett surrealistisk och konstnärlig film, och att vara en ganska ordinär kriminalare. Jag gillar balansgången, även om det inte är en helt fulländad film. För mig kan det bli en aning för konstigt ibland, och helst hade storyn gärna kunnat bjuda på någonting mer… tja, extraordinärt, paradoxalt nog. Trots den annorlunda stilen och det konstiga, så känns ändå storyn ganska tunn för att bli ett riktigt mästerverk. Men det är ändå en alldeles utmärkt film, även om den säkerligen inte kommer att falla alla i smaken. Men för mig, som gillar Lynch stil, så var den en väldigt bra film. Om ni gillar David Lynchs andra verk, så kommer Blue Velvet knappast att göra er besviken. En magnifik filmupplevelse

····

Döda poeters sällskap (1989)

Originaltitel: Dead Poets Society
USA / FÄRG / 128min

Regisserad av Peter Weir
Skriven av Tom Schulman
Medverkande: Robin Williams, Robert Sean Leonard, Ethan Hawke, Josh Charles, Gale Hansen, Dylan Kussman m.fl.

DET FINNS MÅNGA människor inom filmindustrin som man har fördomar mot. Det kan vara regissörer, eller ibland manusförfattare, men oftast är det vilka sorts filmer som skådespelare brukar medverka i. Robin Williams har jag alltid tagit för en ganska rolig kille, som agerar rolig och lite knäpp i ömsom okej/bra filmer och ömsom riktiga bottenapp. Men nu har jag verkligen fått upp ögonen, och upptäckt att det finns en stor talang bakom den humoristiska och lättsinniga framsidan.

John Keating (Robin Williams) ska börja som ny lärare på en ortodox och sträng internatskola, där de fyra pelarna är "tradition, heder, disciplin och briljans". Mr Keating, eller "captain"; uppmanar istället eleverna att tänka självständigt och öppna upp ögonen för nya perspektiv, och inte bara lära sig andras dikter. Rektorn och de andra lärarna ser givetvis inte med helt blida ögon på det här, och hans oortodoxa undervisningsmetoder upprör, men eleverna älskar det. Några elever, tittar i en gammal årsbok från skolan, och ser Mr Keatings fotografi, och får reda på att han var med i någonting som kallas "Döda poeters sällskap", där de högläste poesi i en liten gråta. De eleverna beslutar sig för att också göra det, och även att skriva egen poesi.

ROBIN WILLIAMS, med sin huvudroll som Keating, är fullständigt lysande i filmen, och det här är tveklöst Robin Williams bästa insats, och jag tvivlar starkt på att han någonsin kommer att lyckas med en liknande roll. Även de övriga birollerna, mest bestående av eleverna är mycket bra. Alla eleverna har olika öden, och det som vi får följa mest i filmen är Neil Perry, som är en av skolans bästa elever, påtryckt av en hänsynslös far (Kurtwood Smith). Men egentligen vill han bli en skådespelare. Scenen när han först agerar på scenen i teatern, uppfylld av en euforisk glädje och frihet, och sedan kommer hem till sin missnöjde far blir en sådan oerhörd kontrast att de mer sentimentalt lagda kommer behöva några näsdukar att torka tårarna. Det kan tyckas att filmen är lite översentimental, men det vägs kraftigt upp av ett lysande skådespel, och ett imponerande manus, som förvånansvärt vann en Oscar. Men frågan är om det finns något djup i filmen?

I Sverige startades det lite en debatt om filmen efter premiären, om den uppmanade elever att tänka självständigt, eller om den bara visade följderna av för tidigt egentänkande. Men budskapet i filmen är tydligt. "Carpe diem", "Seize the day". Trots att slutscenen är väldigt vacker, så tycker jag att det finns en viss ton av översentimentalitet, som även hänger hela filmen, vilket är oerhört synd på en så pass bra film, och för mig hade den gärna fått fortsätta länge till, för nu kändes det ganska kort, men vackert. Underbart är kort.

····

Pink Floyd The Wall (1982)

Originaltitel: Pink Floyd The Wall
STORBRITANNIEN / FÄRG / 95 min

Regisserad av Alan Parker
Skriven av Roger Waters (manus samt albumet The Wall)
Skådespelare: Bob Geldof, Christine Hargreaves, James Laurenson, Eleanor David, Kevin McKeon, Bob Hoskins m.fl.

SIR ALAN PARKER är den typen av regissör som fått alltför lite utrymme bland alla de stora regissörerna i världen. Parker har fått beröm från många olika håll och kanter, men han behöver mer. En man med Mississippi brinner (1988), The Commitments (1991) och Midnight Express (1978) på nacken ska knappast ligga okänd för ett flertal av dagens människor. Tyvärr har han lite utrymme och är kanske smått passé, fast han dykt upp med ett fåtal nya filmer, som exempelvis The Life of David Gale (2003). Parker har, hittills, bara gjort 17 filmer i sin karriär, vilket kan stå för att han inte är så oerhört berömd. Kubrick gjorde 16 filmer och har fått mycket, mycket mer beröm. Med all rätt. Kubrick är en bättre regissör, både känslomässigt och visuellt. Men det är inte dit jag vill komma. Parker är den typen av regissör som fått alltför lite beröm trots underbara titlar bakom sig. I och med Pink Floyd The Wall (1982) förstärker han det han byggt upp under åren. Mannen kan göra film. Riktigt bra film.

Filmen baserar sig (givetvis) på Pink Floyds oerhört berömda skiva The Wall. The Wall har skapat sig ett namn, inte bara för den otroliga musiken, men även för dess grymma budskap. Den pekar ett kritiskt öga mot skolor och kanske framför allt skolor i Storbritannien. Ämnet de talar för är lätt svårbegripligt och det är inget jag, en Sverige-bo, kan sätta mig in i med all lättja. Pink Floyd fick hjälp av Parker att då göra en film om detta omskakande ämne. Filmens ljudspår skulle bestå av mestadels musik av Pink Floyd, samt väldigt, väldigt lite dialog och dess estetiska form skulle komma att likna något Parker aldrig gjort tidigare. Från att komma från den lite mer karga och bistra realismen, tar han ett steg mot Kubrick. Ett steg mot År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Nu är det inte samma våglängd på filmerna, men Parkers enorma estetik bevisas i den här filmen. Han kan göra många olika sorters filmer.

HANDLINGEN består av en enstöring som "roar" sig genom att slött titta på TV och förstöra saker i sin omgivning. Han visar ett tydligt begrepp på en psykiskt labil människa. Genom filmens icke-linjära berättarteknik får vi ta del av hans tidigare barndom och även vad det var som gjorde honom till det han är. Under sin tid som en liten pojke förlorade han sin pappa i kriget. Hans mamma visar inte uppskattning till det enda barnet hon har. I skolan finner han sin absolut minsta fröjd, då han blir hånad av elever och till exempel utskälld i klassen för att skriva dikter. Filmens handling må se rätt så lätt ut när man skriver det såhär, men nej. Vad som binder samman historien är en massa hemska, men samtidigt otroliga animationer av skämttecknaren Gerald Scarfe och även just musiken av Pink Floyd. Den stora surrealismen i filmen får inte heller glömmas bort.

Varför älskar jag den här sortens film? Jo, för att du som åskådare får bilda din egen uppfattning av som händer i filmen. Det är inte på ett sätt, eller på ett annat sätt utan du själv bygger själv upp vad du tror är anledningen till saker och ting. Därför är det en väldigt oklar film för vissa, men faller lätt i anspråk för de som verkligen kan (och vill) leva sig in i "väggen". Oerhört vackra bilder blandas med Pink Floyds dånande musik, i sann surrealistisk anda, med ingen annan än Bob Geldof som enstöringen Pink. Filmens dåliga sidor är små, men de finns. Det starkt destruktiva temat i filmen kan bli jobbigt att se på i 95 minuter, speciellt då handlingsförloppet är rätt oklart. Därför är det en film som gör sig bäst att se på i etapper, för att kunna bygga upp och bilda en uppfattning om en liten del man sett i taget, istället för att försöka sluka hela filmen rätt igenom. Du kan försöka om du vill, men jag avråder dig.

Pink Floyd The Wall är inget mästerverk (som många vill påstå), men det måste inte alla filmer vara. Pink Floyd The Wall är helt enkelt suveränt bra i sin helhet. Det är absolut inte en film som passar alla, men för de som den väl passar är den ett sant stycke av fin metodism i sin fina estetik. Parker har här visat, i den sjätte filmen jag sett av honom, att karln kan göra film. Fast nog diskuterat om Parker. Han hade ju trots allt en av världens bästa album som underlag. Utan tvekan.

····